<div class="ubbcode-block"><div class="ubbcode-header">Code:</div><div class="ubbcode-body ubbcode-pre" ><pre><?xml version="1.0" encoding="utf-8" standalone="no"?>
<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.1//EN"
"
http://www.w3.org/TR/xhtml11/DTD/xhtml11.dtd">
<html xmlns="
http://www.w3.org/1999/xhtml">
<head>
<title>Klockverk Manus Epub</title>
</head>
<body>
<h2></a>Lyr och Vyr</h2>
<p>En höstlig bris blåste genom staden. Den kapplöpte med bilar på stora vägar, susade mellan skyskrapor och drog retfullt i människors kläder. Då den anlände till en park bredde den ut sig i sitt fulla omfång och sköljde över frostbitna gräsmattor och oklädda träd. Ett ensamt löv på ett av träden kämpade för att hålla sig kvar. Rodnat av hösten som det var, skapade det ett virrvarr av färger i solljuset då det kastades fram och tillbaka av den lekfulla brisen. Till sist föll det. Trädets fibrer knakade i hjärtskärande sorg.</p>
<p>Lövet seglade förbi en flicka som skuttade omkring i parken. Hon ändrade riktning och jagade lövet på dess dödsfärd. Bakom sig lämnade hon små spår i det frusna gräset. Det var ojämna steg, tagna av någon som ännu inte bestämt sitt mål men lycklig av att kunna gå vart som helst. Hennes stora ögon glittrade likt frosten i morgonsolen. Några steg bakom henne gick en annan flicka, nästintill identisk. De hade båda små späda kroppar, ljust nästan vitt, hår och prydligt klädda i kjol och jacka. Den största yttre olikheten var ögonen. Den skuttande såg världen genom ögon som blå kristaller, brinnande av en oskyldig och nyfiken låga. Den gående hade ögon som natten, färglösa. Avsaknaden av ljus var distinkt.</p>
<p>Den skuttande flickan fångade lövet med ett lycklig skratt. Det krasades sönder mellan hennes händer och färgade bitar spreds för vinden.</p>
<p>“Såg du hur jag fångade lövet, Vyr?” sade den lekfulla flickan och vände sig mot sin tvilling.</p>
<p>“Ja, Lyr”, svarade tvillingen med en röst som var alldeles för djup och mogen för att ha lämnat ett barns strupe.</p>
<p>“Varför är du alltid så sur?” frågade Lyr snabbt i en plötslig svacka i den barnsliga glädjen och sparkade till en hög av döda löv och grenar. Ett litet leende smög sig fram på hennes läppar, hennes fantasi sade åt henne att de fallande löven var en storm och hon kastade sig in i dess öga. Vyr stod vid sidan och tittade på sin syster. Hennes mun formade en spikrak linje. Inget svar krökte läpparna.</p>
<p>Runtomkring parken reste sig tre stora hus. De var gamla och slitna, skamfläckar i staden. Ett minne, eller kanske en spegel som visade förruttnelsen under ytan? Vyr kunde känna röklukten från de uråldriga oljepannorna i deras källare. Intresserat följde hon de svarta pelarna av rester som letade sig upp genom skorstenarna.</p>
<p>“Kom så går vi till sandlådan!” Lyr sprang ifrån sin syster, krokade armen om en rostig gungställnings ostadiga ben och dansade vidare mellan gungorna. Endast två var hela, resten var inte mer än däcklösa kedjor som svajade sorgset. De klingade tacksamt då de återigen sattes i rörelse av Lyrs vilda lek.</p>
<p>Vyr följde efter med reserverade steg. Hon lämnade inga spår i frosten. Ingen bris rörde om hennes hår och ingen köld bet i hennes hud. Från husen såg hon en svart punkt som bröt sig loss från det mörka avfallet. Då den växte sig större blev svarta vingar synliga och ett kraxande stämde in i brisens sång. Ett litet leende förvred Vyrs tomma ansiktsuttryck. Hon satte sig på knä vid sandlådans kant. Lyr hade fått tag i en övergiven spade och hink och var redan i full färd med att hacka i den frusna sanden.</p>
<p>“Jag ska bygga ett jättestort slott!” utbrast hon exalterat och började stapla hårda sandbitar till ett vinglande torn. Vyr lyssnade inte. Hon följde den svarta, bevingade pricken med blicken. Det var en kråka såg hon nu. Ett lätt moln av sot lossnade från dess fjädrar då den landade på en parkbänk.</p>
<p>“Jag vet vad vi kan leka”, sade hon till sin syster och reste sig.</p>
<p>“Vadå?” hördes Lyrs nyfikna röst till svar. Tornet rasade då hon snabbt reste sig upp och ställde sig vid sin systers sida.</p>
<p>“Vadå, vadå?” upprepade hon otåligt och drog i ärmen på Vyrs jacka. Kråkan hoppade över bordet och högg med näbben efter ett lämnat snabbmatspapper.</p>
<p>“Var tyst! Och följ mig”, väste Vyr. Lyr tittade förläget ner i marken och följde sin syster med tvekande steg.</p>
<p>Försiktigt närmade de sig kråkan som just hittat en bit hamburgare som den ansträngt försökte svälja. Vyr lade sin hand bland tuggummin och fettrester på bordet. Hennes leende förvreds ytterligare. Lyr sökte sig tätt mot sin syster.</p>
<p>“Vad ska vi göra?” viskade hon med stakande ord, osäker på vad Vyr skulle hitta på. Ett vagt obehag tog henne i besittning. Mamma kommer bli arg, tänkte hon för sig själv.</p>
<p>“Mata den”, svarade Vyr. Kråkan hade precis svalt köttbiten och vände sitt svarta öga mot deras håll och kraxade. Vyr drog loss ett par hårstrån från sitt huvud. Inga tecken på smärta visades i hennes min, endast ett större leende. </p>
<p>“Här”, sade hon och räckte över det ljusa håret till sin syster, “Mata den.” Lyr tog tveksamt emot stråna. Hon vände sig frågande till sin syster, som svarade med en nick åt fågelns håll. Med armen och huvudet sträckta så långt hon kunde åt varsitt håll höll hon försiktigt fram håret mot kråkan. Djuret vred sitt huvud med en hastig knyck och hoppade ett par steg bakåt. Lyr sträckte sig ännu längre över bordet, lika tveksam som kråkan. Plötsligt högg fågeln. Flickan skrek till då dess näbb nappade åt sig hårstråna. Hon gömde sig i sin systers famn, men Vyr besvarade inte kramen utan tittade efter kråkan som flög iväg. Den kraschlandade på gräset, vred sig då håret slöts sig kring dess näbb och krälade in i dess kropp som maskar på ett lik. Ett frenetiskt kraxande fyllde parken. Vyr log.</p>
<p>“Bra gjort”, sade hon till Lyr som tittade fram från sin systers jacka. Tårar glänste på hennes kind. Hon snyftade lågmält och höll för sina öron för att skydda sig mot det fruktansvärda ljudet. Hårmaskarna försvann in i kråkans innanmäte och dess skrik upphörde. Den föll ihop med hävande bröstkorg. Vyr iakttog förväntansfullt djuret, som ett barn på julafton.</p>
<p>Lyr hade åter gömt sig i systerns jacka. Kråkans andetag blev allt våldsammare tills fågelkroppen tycktes brista. Då flög den upp och bredde hotfullt ut sina vingar. Den kraxade och högg efter Lyrs hår för att sedan lyfta mot skyn med onaturliga ryck. Vyr skrattade i takt med sin systers skrik då hon såg fågeln försvinna bland skorstensröken över husen.</p>
<p>“Jag vill inte leka det här mer”, sade Lyr snyftande och gick sakta tillbaka till sandlådan med armarna beskyddande om sig själv. Hon satte sig i sanden och började tyst stapla sandbitarna till ett nytt torn. Vyr ägnade varken tanke eller uppmärksamhet åt sin syster.</p>
<p>Under tiden hade en grupp barn, något år äldre än tvillingarna, anlänt till parken. De stod tätt samlade vid gungorna. Fnitter och bråkstycken av ord lämnade deras slutna sällskap.</p>
<p>Lyr tittade försiktigt åt deras håll, hon ville inte bli sedd. Det var tre flickor, alla klädda i likadana skoluniformer. De pekade mot Lyr, hon kunde höra att de pratade om henne. Skrattade åt henne. Åter kände hon tårarna bränna i ögonen. Vyr gick ljudlöst och ställde sig bakom sin syster. Leendet hade försvunnit, men läpparna var fortfarande smått krökta.</p>
<p>En av de andra flickorna lämnade gruppen och gick självsäkert mot Lyr. Det såg ut som om hon försökte härma en gångstil hon sett i något modevisningsprogram. Hon ställde sig vid sandlådan och tittade ner på Lyr med armarna i kors. Hennes ansikte var täckt i en mask av smink som fick henne att se motbjudande onaturlig ut.</p>
<p>“Vad gör du?” frågade hon Lyr med en nervärderande röst mellan smackandet av ett tuggummi. Lyr låtsades inte höra utan fortsatte med att bygga sitt torn.</p>
<p>“Är du döv, barnunge?” sade den andre flickan skarpt, irriterad över att bli ignorerad. Hon vände sig om, skrattade med sina vänner och stärktes av deras uppmuntran. Vyrs leende förvreds igen. Hon var osynlig för omvärlden, osynlig för alla utom Lyr. Flickan i skoluniform vände sig åter mot tvillingen i sandlådan.</p>
<p>“Vet du att det är barnsligt att leka i sanden?” sade hon spydigt, sparkade omkull Lyrs torn och sprang sedan tillbaka till sina vänner under högljudda skratt.</p>
<p>Lyr fällde en tår som landade på det raserade tornet. Varför kan de inte bara låta mig vara, tänkte hon argt. Höstbrisen drog förbi och lämnade ett gulnat löv vid hennes fot. Ilsket rev hon sönder det och vilade sitt huvud i händerna. Vyr lade en hand på hennes axel.</p>
<p>“Kom, syster. Jag vet vad vi ska leka nu.” Lyr ville säga ifrån, skrika högt att hon inte ville leka mer. Men Vyrs närvaro tystade henne och de gick sakta iväg, förföljda av de andra flickornas skratt.</p>
<p>De stannade vid en soptunna. Flickorna i skoluniform vid gungställningen hördes bara som en avlägsen felsignal från en trasig maskin. En frän soplukt rynkade Lyrs ansikte då hon manades att ställa sig nära. Vyr tog hennes hand.</p>
<p>“Plocka upp ölburkarna”, sade Vyr med en lätt nick åt två illaluktande burkar vid tunnans fot. Lyr gjorde som hon blev tillsagd. Hon lyckades nätt och jämnt balansera burkarna i sin lilla hand. Rödgråten tittade hon på sin syster, som grep hårdare om hennes andra hand. Fingrarna började göra ont och Vyr lade tystande ett finger över sin systers mun. Sedan rusade en stickande smärta genom Lyr. Den sökte sig likt en mörk tråd från Vyrs hand och ut genom hennes. Hon tittade i storögd förvåning på burkarna.</p>
<p>Tunna, svarta trådar spanns kring aluminiumet tills burkarna inte var mer än ett par kolsvarta cylindrar och sedan försvann svärtan. Ölburkarna återfick sin ursprungliga skepnad. De började röra sig i Lyrs hand, förvridna dödsryck. Metallen trycktes ut och ihop som om de andades. Flickan fick en impuls att skaka av ölburkarna, men lugnade sig efter en skarp tillsägelse av Vyr.</p>
<p>“Låt dem utföra din hämnd”, sade hon med ett allt mer vridet leende. Hand i hand gick de tillbaka till gungställningen.</p>
<p>De äldre flickorna mötte Lyr med överlägsna miner och hånande fnysningar. Hon blev arg när hon såg dem. De satt på hennes gungor, varit elaka mot henne i hennes sandlåda och sparkat omkull hennes torn.</p>
<p>Innan de hann säga något lät Lyr burkarna falla från sin hand. De studsade på gräset och började sedan röra sig. Plötsligt flög de på flickorna, kastade sig mot deras ben och drog i deras hår med trasig metall.</p>
<p>Vyr skrattade högt. Lyr såg först med fasa hur flickorna flydde genom parken med vilda skrik, sedan började även hennes läppar krökas i ett leende. Rätt åt dem, tänkte hon nöjt och rös av välbehag efter sin lyckade hämnd.</p>
<p>När de tre flickorna försvunnit utom synhåll och deras skrik åter ersatts av höstbrisens stillsamma tjutande återvände ölburkarna till tvillingarna, likt fjäskande hundar. Vyr plockade upp en av dem, studerade den ryckande, olevande varelsen. Sedan tryckte hon samman burken. Den väste då metallen sprack och knyckte till då den sista onaturliga livsgnistan lämnat den. Bloddroppar föll från hennes hand där aluminiumet tryckte sig in. Droppar som försvann då de landade på marken. Den andra burken hoppade iväg i en vild flykt över gräset, försvann ut i staden.</p>
<p>“Kom. Nu går vi hem”, sade Vyr med munnen återigen i en spikrak linje. Lyr kände en bitande rädsla som satt som en nål i hennes hjärta, men hon fylldes även av säkerhet och makt. Med sin syster kunde hon leka vad som helst. Hand i hand vandrade de hemåt. En flicka med ögon som blå kristaller och frusna tårar på kinderna. En flicka med ögon svarta som natten och endast synlig i en värld få människor kan se.</p>
</body>
</html></pre>
