Jag har länge grunnat på ett fenomen. Eller tja, jag vet inte riktigt hur jag ska benämna det. Men jag kan förklara hur det yttrar sig.
Jag och de jag spelar rollspel med spelar oftast kampanjer. Längre äventyr eller en serie äventyr som ofta håller på i månader, ibland år. En enda kampanj (vad jag kommer ihåg) har avslutats (en som jag spelledde i Star Wars D6) och resterande (tiotals) har dött ut. De flesta som dör ut, nästan alla, gör det för att spelledaren tröttnar. Spelare tröttnar aldrig på att fortsätta. Spelare vill aldrig byta kampanj(fast en del vill byta rollperson i just den kampanjen). Spelare vill alltid att deras rollperson ska få lite mer exp, lite tuffare svärd, lite större rike etc. Spelledaren däremot, tycker inte att en idé är tuff hur länge som helst. Det är ett planerande inför varje rollspelsmöte och man gör till synes samma sak om och om igen även om spelarna tycker att det förändrar sig. Man ser saker från olika synviklar.
Vi har hållit diskussioner i två Exaltedgrupper jag är med i (en som spelare, en som spelledare) och generellt så vill spelarna fortsätta in absurdum.
Det jag vill att ni funderar på är om detta är sant, semisant eller helt åt skogs när ni jämför med er(a) spelgrupp(er) samt om man verkligen bör ha slut på kampanjer. Bör man fortsätta tills någon/några tröttnar? Ska man sluta när alla fortfarande är toksugna på att lira? Ska man inte spela kampanjer alls pga detta fenomen?
Jag spelar/har spelat regeltunga system för det mesta (Exalted, Vampire, AD&D), undantaget är väl Star Wars D6 där kampanjern avslutades.
*sparkar över bollen till näste skribent*
/Lambi, som inte dödat folk med kniv
Jag och de jag spelar rollspel med spelar oftast kampanjer. Längre äventyr eller en serie äventyr som ofta håller på i månader, ibland år. En enda kampanj (vad jag kommer ihåg) har avslutats (en som jag spelledde i Star Wars D6) och resterande (tiotals) har dött ut. De flesta som dör ut, nästan alla, gör det för att spelledaren tröttnar. Spelare tröttnar aldrig på att fortsätta. Spelare vill aldrig byta kampanj(fast en del vill byta rollperson i just den kampanjen). Spelare vill alltid att deras rollperson ska få lite mer exp, lite tuffare svärd, lite större rike etc. Spelledaren däremot, tycker inte att en idé är tuff hur länge som helst. Det är ett planerande inför varje rollspelsmöte och man gör till synes samma sak om och om igen även om spelarna tycker att det förändrar sig. Man ser saker från olika synviklar.
Vi har hållit diskussioner i två Exaltedgrupper jag är med i (en som spelare, en som spelledare) och generellt så vill spelarna fortsätta in absurdum.
Det jag vill att ni funderar på är om detta är sant, semisant eller helt åt skogs när ni jämför med er(a) spelgrupp(er) samt om man verkligen bör ha slut på kampanjer. Bör man fortsätta tills någon/några tröttnar? Ska man sluta när alla fortfarande är toksugna på att lira? Ska man inte spela kampanjer alls pga detta fenomen?
Jag spelar/har spelat regeltunga system för det mesta (Exalted, Vampire, AD&D), undantaget är väl Star Wars D6 där kampanjern avslutades.
*sparkar över bollen till näste skribent*
/Lambi, som inte dödat folk med kniv

. Nästan alltid när vi spelar så finns det en plot som SL har förberet. Han har skrivit vad äventyret handlar om och antagligen ungefär vad som kommer hända. Detta leder ofta till att mina spelare(eller jag själv) ratar en hel del idéer för att man lätt tänker: "Det här är nog inte vad vi ska göra." Alltså att man vet att det finns en "rätt" lösning på hur man ska köra äventyret. Även om duktiga spelare kanske anar vad som vore bäst, men gör nått mer "in-character" så oroas dom av faktumet att det kanske kommer fucka upp SLs fina plot och det är inte kul. Mitt förslag till det hela, som jag ska prova, är att som utgångs punkt säger att det finns ingen helig plot, det finns inget att oroa sig för, spelarna får göra vad dom vill. SLs jobb är inte att förbereda en jättelång kampanj som är färdig, han ska beskriva en grund och mer leda spelarna i den setting man har enats om. Alltså han är moderatorn, så klart att en hel del ligger på att han ska skapa också, men att han ger utrymme till alla att skapa och att han mer reagerar på det spelarna gör än tvärtom. Tricket med det hela är att ge en så bra inspiration så att alla vet hur settingen ser ut, vad känslan med kampanjen ska vara och vad som är naturligt att göra. 
Den slutade när folk permanent slutade att någonsin befinna sig i samma stad och inte för att någon tröttnade (även om SL säkert inte var lika inspirerad som vi spelare, det känns logiskt att det blir så). Kändes lite tråkigt att det bröts som det gjorde, för jag ville verkligen veta hur det skulle gå.
.
(Att jag aldrig egentligen haft ett uttänkt slut på någon av mina kampanjer säger egentligen allt. Början är jag desto duktigare att komma på)