Allt är inte vad det varit i den nordliga jargiska kolonin Henok.
Under kallaste sekanda året 2966 e.D började mystiska saker hända i köldhålet i norr. Det viskades om antimoniter, om gömda tempel i bergen i nordöst. Princep Atinuas Xyrotis dotter hittades torterad och lemlästad i staden Henoks brunn. Vild av galenskap red Atinuas iväg, endast iklädd sidentoga, på sin häst. Hans män hittade honom och hästen ihjälfrusna på väg upp i de höga bergen.
Nu utbröt kaos i kolonin. En arvetvist, som slutade i en duell till döds ägde rum mellan Atinuas son Justian och dennes farbror, fältherren Palcerius den Store. Justian vann duellen, men i och med detta dräpte han ledaren för i princip alla soldater i området. Ny fältherre blev den hänsynslöse Caros av Maulio, en inkvisitör från modersprovinserna. Denne var mycket mån om att antimoniterna, som det ryktades om skulle försvinna från området. Med en fasansfull grymhet brände han och hans män gårdar och ibland byar i sin jakt på kättare, ibland med `bevis´ som att drängen har ett missbildat ögonbryn eller smedens hund är svart...
Ingen skonades. Justian insåg snart att han tappat kontrollen över trupperna. När han gick emot dem anklagades han för ämbetsförräderi och fängslades av Caros trognaste män. När han under pinliga förhör tvingades säga att han dyrkade den Onde angav han i ren desperation sina vänner och sin familj. Dagen därpå steglades alla han angivit offentligt, men Justian flydde till bergen, där han var nära att frysa ihjäl. I den fruktansvärda snöstormen fick han plötsligt syn på en byggnad. Han gick orädd in. Det första som mötte honom var ett svärdshugg över nacken som fick honom att nästan dö...
När han vaknade långt senare var allt tyst. Han tyckte sig höra avlägsna skri. Plötsligt slogs en dörr upp och in kom tre gråklädda män. De släpade honom genom en lång gång, tills de kom till ett litet och svagt upplyst rum. Justan förstod nu varifrån skrken hade kommit. Rummet var nämligen ett offerrrum. Fyra döda kroppar låg på golvet, som var täckt av blod.
Nu uppenbarade sig Antimon för Justian. Ingen vet riktigt hur det gick till, men plötsligt var han där, fanatiskt troende på den Onde. Tydligen uppenbarade sig han också för offrarna, ty de bugade mot Justian och underkastade sig hans vilja. Justian var nu en fanatisk slav under Malgoarh själv. Han beslöt sig för hämnd mot Caros.
Justian anföll Caros och hans trupper öppet, när dessa patrullerade strax utanför Henok. Striden blev blodig, och Caros stupade liksom många av hans män. Det gick dock ingalunda bra för antimoniterna, eftersom flera av dessa flydde när deras tidigare ledare, cavalles Tatian dräptes av en förlupen pil. Tillsist stod ett litet antal av Caros trupper som segrare. Men Henok saknade fortfarande en Princep. Justian, som hade dragit sig tillbaka i slagets slutskede, simmade om natten in en vecka senare i Henoks enda och ganska oanvända akvedukt. Han smög sig in i palatset, och ströp sergeant Sarrius, som hade lett soldaterna efter att Caros dödats. På dagen därefter höll han ett eldigt tal till stadens befolkning. Han talade om Caros ondska och om "nya storhetstider". Han nämnde ingalunda Antimon, utan förblev tyst om den saken. Hans tal var starkt nationalistiskt och gjorde intryck hos åhörarna.
En månad senare nåddes Daval av en chock. Henok hade gjort uppror och utropat sig själv till ett fritt kungadöme under nån galen stridsman vid namn Justian. Kejsar Jargus skrattade endast åt historien, men han gav sitt tillstånde till general Nadian, som var orolig, att undersöka saken. När generalen efter en lång resa genom Kamor, där hans manskap kraftigt reducerats, kom fram till det lilla Henok blev de brutalt nedgjorda av en våldsam och fanatisk milishär. Henok menade verkligen allvar...
I Henok råder ganska stort kaos för närvarande, eftersom befolkningen dels är oense om ett eget rike, dels inte riktigt förstått att Kung Justian faktiskt officiellt utropat sig till kung. Dessutom går rykten om Justians samröre med antimoniterna och att det i själva verket är dessa som styr riket...
Sanningen är den att Justian fortfarande är antimonit. Han har försökt att ta kontakt med dessa, men faktiskt inte funnit någon. Han red i dodekanda till bergen, men templet verkade vara försvunnet. Han letar i varje lada efter antomoniterna numera, under täckmanteln att han faktiskt vill utrota dem.
.........................................................................................
Jag vet att det onödigt med ett till unket land i Mundana, men ska göra detta i min kampanj, som aldrig blir klar, och som den enda spelaren int' vill spel'
Med Trötta Och Något Vemodiga Hälsningar Hjalle
Under kallaste sekanda året 2966 e.D började mystiska saker hända i köldhålet i norr. Det viskades om antimoniter, om gömda tempel i bergen i nordöst. Princep Atinuas Xyrotis dotter hittades torterad och lemlästad i staden Henoks brunn. Vild av galenskap red Atinuas iväg, endast iklädd sidentoga, på sin häst. Hans män hittade honom och hästen ihjälfrusna på väg upp i de höga bergen.
Nu utbröt kaos i kolonin. En arvetvist, som slutade i en duell till döds ägde rum mellan Atinuas son Justian och dennes farbror, fältherren Palcerius den Store. Justian vann duellen, men i och med detta dräpte han ledaren för i princip alla soldater i området. Ny fältherre blev den hänsynslöse Caros av Maulio, en inkvisitör från modersprovinserna. Denne var mycket mån om att antimoniterna, som det ryktades om skulle försvinna från området. Med en fasansfull grymhet brände han och hans män gårdar och ibland byar i sin jakt på kättare, ibland med `bevis´ som att drängen har ett missbildat ögonbryn eller smedens hund är svart...
Ingen skonades. Justian insåg snart att han tappat kontrollen över trupperna. När han gick emot dem anklagades han för ämbetsförräderi och fängslades av Caros trognaste män. När han under pinliga förhör tvingades säga att han dyrkade den Onde angav han i ren desperation sina vänner och sin familj. Dagen därpå steglades alla han angivit offentligt, men Justian flydde till bergen, där han var nära att frysa ihjäl. I den fruktansvärda snöstormen fick han plötsligt syn på en byggnad. Han gick orädd in. Det första som mötte honom var ett svärdshugg över nacken som fick honom att nästan dö...
När han vaknade långt senare var allt tyst. Han tyckte sig höra avlägsna skri. Plötsligt slogs en dörr upp och in kom tre gråklädda män. De släpade honom genom en lång gång, tills de kom till ett litet och svagt upplyst rum. Justan förstod nu varifrån skrken hade kommit. Rummet var nämligen ett offerrrum. Fyra döda kroppar låg på golvet, som var täckt av blod.
Nu uppenbarade sig Antimon för Justian. Ingen vet riktigt hur det gick till, men plötsligt var han där, fanatiskt troende på den Onde. Tydligen uppenbarade sig han också för offrarna, ty de bugade mot Justian och underkastade sig hans vilja. Justian var nu en fanatisk slav under Malgoarh själv. Han beslöt sig för hämnd mot Caros.
Justian anföll Caros och hans trupper öppet, när dessa patrullerade strax utanför Henok. Striden blev blodig, och Caros stupade liksom många av hans män. Det gick dock ingalunda bra för antimoniterna, eftersom flera av dessa flydde när deras tidigare ledare, cavalles Tatian dräptes av en förlupen pil. Tillsist stod ett litet antal av Caros trupper som segrare. Men Henok saknade fortfarande en Princep. Justian, som hade dragit sig tillbaka i slagets slutskede, simmade om natten in en vecka senare i Henoks enda och ganska oanvända akvedukt. Han smög sig in i palatset, och ströp sergeant Sarrius, som hade lett soldaterna efter att Caros dödats. På dagen därefter höll han ett eldigt tal till stadens befolkning. Han talade om Caros ondska och om "nya storhetstider". Han nämnde ingalunda Antimon, utan förblev tyst om den saken. Hans tal var starkt nationalistiskt och gjorde intryck hos åhörarna.
En månad senare nåddes Daval av en chock. Henok hade gjort uppror och utropat sig själv till ett fritt kungadöme under nån galen stridsman vid namn Justian. Kejsar Jargus skrattade endast åt historien, men han gav sitt tillstånde till general Nadian, som var orolig, att undersöka saken. När generalen efter en lång resa genom Kamor, där hans manskap kraftigt reducerats, kom fram till det lilla Henok blev de brutalt nedgjorda av en våldsam och fanatisk milishär. Henok menade verkligen allvar...
I Henok råder ganska stort kaos för närvarande, eftersom befolkningen dels är oense om ett eget rike, dels inte riktigt förstått att Kung Justian faktiskt officiellt utropat sig till kung. Dessutom går rykten om Justians samröre med antimoniterna och att det i själva verket är dessa som styr riket...
Sanningen är den att Justian fortfarande är antimonit. Han har försökt att ta kontakt med dessa, men faktiskt inte funnit någon. Han red i dodekanda till bergen, men templet verkade vara försvunnet. Han letar i varje lada efter antomoniterna numera, under täckmanteln att han faktiskt vill utrota dem.
.........................................................................................
Jag vet att det onödigt med ett till unket land i Mundana, men ska göra detta i min kampanj, som aldrig blir klar, och som den enda spelaren int' vill spel'
Med Trötta Och Något Vemodiga Hälsningar Hjalle