Nekromanti [Hellboy] BPRD Europa, Songs of Futures Past

[krank]

Paris in the Fall

Efter en alldeles för lång tids uppehåll lyckades jag pressa in det möte jag planerat under snart två månader. Annars har vi varit alldeles för upptagna med Vampirekampanjen...

Inför mötet var jag nervös. Det blir jag alltid när jag haft lång tid på mig att förbereda. Tänk om det blir skit? Tänk om spelarna tröskar igenom alltihop på en halvtimme? Samma visa varje gång...

Spelmötet öppnade med att rollpersonerna drömde en dröm, i vilken en blåhudad man gick ned i en krater, samtidigt som en annan, skugglik och otydlig man gick ner samtidigt från det andra hållet. I mitten av kratern fanns en kvin nedstucken. De båda männen kämpade sig ner mot kniven genom ett gäng otäcka demonliknande varelser. Där de bet de stridande blev såren omedelbart infekterade och små anemonliknande klumpar spred sig. Den blåhudade nådde kniven först och tog upp den. Genast sprutade eld och enegi upp ur hålet, och något som såg lite ut som en överjordiskt vacker japansk kvinna, med brinnande käppar istället för armar och emd en gloria av duvor, uppenbarade sig. Hon gav en underlig profetia, och försvann.

(denna dröm berättar om en händelse som startade hela kampanjen, och som endast en spelare var med om - den blåhudade mannen - och den spelaren försvann)

Spelarna vaknade, och skrev rapporter om sitt senaste äventyr (de hade kommit in sent föregående natt). Detta äventyr handlade om ett underligt möte i djungeln, där det uppdagades att Dr. Sturm, gammal naziforskare, byggt något skumt som kunde förvrida verkligheten. Där träffade man också på K, en mystisk man som arbetar för ODESSA, organisationen som jobbat med att gömma nazister sedan andra världskriget. The Bad Guys, med andra ord. K berättade att ODESSA inte vill att Sturm ska hålla på och ställa till saker - ODESSA gömmer nazister, och Sturm är inte direkt diskret. Han bad RP att möta honom "om en vecka" i Paris, för ett informationsutbyte. En historisk händelse - BPRD har aldrig samarbetat med ODESSA, av naturliga skäl.

RP ges av vicedirektör Morgan Stern uppdraget att administrera transporten av BPRD's bäste diplomat, en herr Hans Heinrich Hauser (ful, sliten, sjuk och vresig) samt en väska med material och information till Paris på utsatt datum. EFter lite dividerande kommer man fram till att flyg är för osäkert (senast RP flög blev de nerskjutna av jetpackförsedda nazizombies), att tunneln under havet är för bevakad (och dessutom - vill man verkligen bli attackerad medan man reser under havet?), och att teleportation via magiska medel är för riskabelt. Man beslutar att ta pansarbil (ändras senare till långtradare - mindre uppseendeväckande) och färja.

Många saker händer på _base_n under äventyret, och rollpersonerna får en hel del gjort utan att särdeles mycket händer rent storymässigt. Mycket handlar om att John Doe (tänk er en "tabula rasa" - han tar till sig personlighetsdrag, kunskaper och förmågor från personer omkring sig för att fylla ett tomrum han känner omkring sig) kämpar för att skaffa sig en identitet och blockera "inputen" från andra (vilket bl.a går ut på att skaffa en Magnetohjälm som en ritualmagiker ombeds att få att funka), diskussioner om att man verkligen inte borde nuka Prag (där ett enormt monster vaknat och rest sig ur underjorden - annat äventyr), och sökandet efter information.

En av RP, en forskare vid namn Baxter, får en snilleblixt (7 successes på 9 tärningar i Occult) och kopplar samman att saken som rest sig i Prag och kvinnan de såg i drömmen hör till samma grupp av "glömda gudar" som regerade jorden innan den kända historien började, och teoretiserar utifrån profetian de fick om att tre andra kommer att vakna... De stängdes in av någon förhistorisk högcivilisation, men vaknar nu. Detta är en katt jag tänkte hålla i säcken ett par möten till, men något ska man ha för sinnessjukt bra slag också. Det funkade bra, hursomhelst.

RP fick också information om att det mycket riktigt var Sturm, vars labb under London de funnit i ett tidigare äventyr, som byggt vad-det-nu-var i djungeln.

Överlag ett mycket trevligt möte som mest utspelade sig inne på BPRD-_base_n. Som SL älskade jag detta, eftersom jag gärna vill att _base_n ska kännas som "hemma", och vara ett ställe där RP kan vara aktiva med att kommunicera med andra BPRD-anställda, socialisera, planera, etc. Och såklart, fundera vad som finns i våningarna under den sjätte i det underjordiska komplexet... Flera nya SLP:er uppfanns, och BPRD-_base_n börjar befolkas och kännas mera levande.

Nästa gång: Resan till Paris!

 

[krank]

Resan till Paris

Så var det dags att resa till Paris. Väskorna var packade, allt var ordnat. Man hade en stor anonym långtradare, med en ordentlig luftvärnspjäs monterad i släpet och en massa tomma lådor.

Teamet gav sig iväg. Många vändor hit och dit, byte av fordon och sedan bytande tillbaks, avlastande av lådor i tomma lagerlokaler och annat fyllde den första timmen in i äventyret eller så. Misstänksamhet och paranoia var spelet, och de var hela tiden säkra (helt korrekt) på att de var förföljda. De lyckades dock aldrig sätta fingret på något eller helt eliminera sina förföljare.

Långtradaren lastades ombord på en färja Dover-Calais kring eftermiddagstid, och teamet splittrades för att kunna hålla koll på olika delar av färjan. John Doe "känner av" att någonting är fel ombord på skeppet, och ger sig av för att undersöka. Övriga teammedlemmar vaktar långtradaren respektive däcket. Allt verkar relativt lugnt, och långtradarvakten slumrar till...

Det var naturligtvis ett misstag. Baxter, vår tokige forskare och tillika elektrokines (ständigt lika roligt - "kines", höhö) som höll koll på däck hörde avlägsna motorljud borta från horisonten...

...samtidigt väcktes Murphy, teamets informelle ledare och i besittning av en vattenande och kryokinetiska förmågor (schysst kombo!), av att diplomaten Hauser försvunnit. Det visade sig att han bara gått till färjans bar, men samtidigt får han meddelande via radio från den skentransport gruppen skickat genom tunneln för att villa bort spåret. Meddelandet lyder något i stil med "Ah! Skit! Det är något utanför tunneln! Aaaaaaaaargh!".

...samtidigt (ungefär) lyckas John Doe lista ut att det han känner är att skeppet känner obehag inför något, något som ligger neranför... Han försöker hitta källan, och när han står där med händerna mot skrovet känner han... Något bankar på andra sidan! Något hotfullt, uråldrigt, som sovit i tusentals år men nu väckts av någon... Det finns ingen själv, inga känslor att uttyda, bara som ett stort känslomässigt och mentalt hålrum med endast ett fåtal primitiva instinkter...

...Och motorljudet kommer närmare, samtidigt som enorma tentakler reser sig ur havet och greppar relingen. Gruppen skyndar för att ta sig upp på däck. Allmänheten grips av panik men John Doe lyckas, på något sätt, lugna den panikfyllda massan och få den att lugnt tåga in i själva fartyget... Över relingen klättrar ett antal cthulhuida styggelser, tantakler och tänder och ögon som skapas, rör sig och återformas till en köttig massa. Teamet samlar sig för att bekämpa odjuren, och håller dem åtminstone stångna ett tag. Motorljuden kommer närmare och visar sig vara tre enorma flygfarkoster som ser lite ut som dem i Matrix. De är märkta med stora ODESSA-cirklar, och lägger sig hovrande över däcket.

Teamet blir uppsluppna - strålande, kavaleriet har kommit! Luckor på undersidan av skeppen öppnas, och ner faller zombiesoldater med naziuniform och Odessas märke. De landar smidigare än man skulle kunna tro. Alla gör sig beredda att kämpa mot de tentakelförsedda monstren... Men plötsligt öppnar en av soldaterna eld mot - ett antal civilister som inte kommit undan. Två andra pekar pipan mot rollpersonerna! Total förvirring uppstår - vem är vän och vem är fiende? Baxter baxnar helt och lyckas inte göra något mer konstruktivt än att skicka upp en rejäl blixt i skyn, ämnad åt monstren - men blixten träffar, och spränger, samtliga tre flygskepp istället.

John Doe känner att något vaknar i honom - en kontroll han aldrig haft förut. Han känner att han inte längre bara kan ta emot tankar, känslor och förmågor - utan även skicka ut dem. Han tar kontroll över de viljelösa, primitiva tentakelbestarna och får dem att anfalla soldaterna!

En kort stund senare är striden över. Ett antal döda, skadade och skärrade passagerare tas om hand, och man undersöker de anfallande ODESSA-männen. Gruppens geni Baxter undersöker vad som döljer sig bakom de heltäckande metallkåporna, men kommer inte fram till särdeles mycket. Det rör sig om samma grundritning som till de ODESSA-zombies man stött på tidigare, men de skiljer sig en smula... Lite som om två lika personer skriver på samma språk - deras handstilar är olika, men det är samma grund. (här slog Baxters spelare ganska dåliga slag...)

Man lyckas föra färjan i hamn trots att kaptenen och manskapet stuckit med livbåtarna, och John Doe har använt sina nya förmågor till att lugna de chockade passagerarna, och de tågar snällt ut till väntande sjukvårdspersonal. Teamet har kontaktat BPRD-basen via The Voice (samordnaren kallas så), och kommit med sina misstankar - ODESSA verkar ju ha förrått oss, ska vi fortsätta? Svaret blir att det är upp till dem.

Många är teorierna, och spelarna verkar ha hemskt roligt med att diskutera huruvida man kan lita på ODESSA. Man beslutar att organisationen kanske har olika fraktioner, där "K" tillhör en som vill leka snällt medan en annan vill jävlas...

Nå, man anländer i Paris sent in på kvällen. Teamet började röra på sig flera dagar innan mötet skulle äga rum, så man tar det lungt och håller ögonen öppna. Ett bra tillfälle att få tillbaks lite Inspiration och Willpower och sånt som gått åt rätt rejält den senaste tiden...

Så, mötesdag:

Plötsligt öppnar sig de tunga molnen ovanför paris, och kraftigt ljus strålar ner. Med ljuset kommer vad som verkar vara en ENORM fena från en luftfarkost... Paris' innevånare verkar inte lägga märke till skeppet som, ärligt talat, är minst lika stort som Paris' stadskärna. Spelarna drar slutsatsen att detta är ODESSA. Genom kikare ser man att det verkar försiggå strider kring den enorma fenan, mellan ODESSA-soldater och... BPRD? Förvirring utbryter, och ett snabbt samtal till The Voice bekräftar att BPRD inte har några operationer i närheten, och att de heller inte ser något ovanligt på radarn. Teamet blir imponerat - schysst cloakingteknologi - men vilka är det då som slåss? Baxter drar lutsatsen att det finns en "tredje part" inblandad, som haft intresse av att bussa ODESSA och BPRD på varandra.

De såkallade BPRD-agenterna besegras av ODESSA's trupper relativt snart efter ankomsten, och en flygande plattform, stor som ett vardagsrum, kommer och hämtar upp våra äventyrere, som står och glor som barn i en godisbutik på taket av hotellet där de bott.

På plattformen står ett stort ekskrivbord, och bakom skrivbordet sitter K. Man flyttar plattformen till mitt emellan ODESSA's gigantiska skepp och marken, och börjar förhandlingarna. Inledande artighetsfraser ("men fan, Kerner - sköt inte jag ihjäl dig -38?" - "Mjodå, men döden är ju - som vi båda vet - överkomlig. Hur är hostan, förresten?" - "Jodå, svart blod sedan -78 nångång, höh") ger vika för snabbt och nästan obegripligt för utomstående tal mellan två mycket erfarna diplomater.

I slutänden har ODESSA fått reda på flickan Eva (som man hittade i Sturms labb), fått blodprover och läkarraporter om henne, och fått data om monstrositeten som agerade väktare i Sturms underjordiska labb. Man har också lämnat över en kraftigt censurerad version av valda delar av Rudolf Hess' dagbok som skrevs under fängelseåren, där bl.a Maskinen finns på bild (maskinen som det fanns en prototyp av i djungeln).

BPRD får veta att Sturm var en del av nazisternas Lebensbornprojekt, men att han verkade ha andra planer än resten av forskarna. Där de försökte skapa ariska supermänniskor ledde hans experiment mest till oerhört missformade monster. Hans forskning har dock gett ODESSA sin nuvarande stab av zombies (samma språk - olika handstil, som sagt). ODESSA har också, eftersom de var först på mplats i djungeln, lyckats identifiera Maskinens unika "eter- och strålningssignatur". Den är ostadig, men man har iaf en chans att spåra användandet av maskinen.


...samtidigt - vart fan är John Doe? Jo, han har lurats iväg till ett gammalt hotell i utkanten av Paris. Något obeskrivligt har dragit honom dit, en känsla av... "hemma". Försiktigt gläntar han på dörren till rummet högst upp. Ur skuggorna kliver en vacker asiatisk kvinna - samma kvinna som var med i drömmen!


"Välkommen, käre bror..."


Och så avslutades spelmötet. John Does spelare kunde inte vara med längre, och därmed fick jag ta och ge honom en ordentlig avslutning. Även hans identititet som en av de Glömda Gudarna hade jag tänkt hålla på ett tag till - men vad gör man? Ett fantastiskt roligt möte hursomhelst, och spelarna gillade det också.

 

[krank]

Fog

Efter ett antal veckors uppehåll pga spelledarens brist på inspiration, så skapades under en hyfsat intensiv veckas tid ett äventyr baserat till lika delar på den klassiska skräcknovellen The Fog (har inget med filmen att göra) och på den här sidan.


Nå, vi återkommer till våra hjältar på BPRD-basen, några dagar efter mötet i Paris. Det har varit rätt lungt ett tag - basens andra agenter, det hatade Betateamet, är ute och försöker samla prover från saken i Prag. Det går inte så bra. Rollpersoner denna gång är Leinhart Valteuffel, mycket arisk tysk skapad när det begav sig genom onda lebensbornexperiment, Juan Murphy, animeinspirerad kryokinetiker med tillgång till en vattenelementar samt Leopold Baxter, tokig forskare och ockultist.

Första halvan av spelmötet utspelar sig på BPRD Europas bas, där vi omsorgsfullt spelar igenom vardagssysslor och samtal med några av basens ganska utmejslade SLP:er som vid det här laget börjar kännas bekanta för spelarna. Efter att Lionel, basens reggaeutstyrslade forskare, visat runt och presenterat den synbarligen 10-åriga och mycket naiva och oerfarna flickan Eva (som den första rollpersonsgruppen hittade i en såndär akirakammare med slangar och slem och grejer i ett hemligt labb i Londons tunnelbana) blev rollpersonerna kallade till vice byrådirektör Morgan Stern.

De vid det här laget ganska rastlösa rollpersonerna briefas som hastigast om att man tydligen tappat kontakten med den lilla byn Fairhaven ute på den engelska landsbygden. Man visas ett satellitfoto och en karta, och informeras om att man ska få mer detaljerad information på plats. Man avreser 15:00 dagen efter med helikopter. När man kommer fram ska den lokala polismyndigheten ha säkrat preimetern och smittskyddsmyndigheten ska möta på plats.

Eftersom Baxters spelare var tvungen att avvika redan 18:00 pga att han skulle på puben (eller något lika oförsvarbart) lät Stern meddela att hans tjänster behövdes annorstädes, och så var spelarna bara två. Efter en lunchpaus hade jag hittat på en SLP-ersättning som tillhandahöll lite av samma kompetenser, då Baxter varit gruppens enda ockult kunnige. Och utan ockult kunskap är man liksom rökt.

Nåja, de kvarvarande satte sig och skulle genomföra en tidigare planerad filmkväll. Lionel dök upp efter att ha nattat Eva ordentligt, och man pratade lite om den mystiska Avdelning Sju som nu Lionel var den ende närvarande att ha besökt. Han kunde inte berätta mycket, utom att det var stort och att han bara fick vara där Eva var, i stort sett - han var tydligen den ende på basen med erfarenhet av barn, varför han togs in för att se till att Eva höll sig på gott humör.

Det knackar på dörren, och därute står en ganska vanlig kvinna i 30-årsåldern med halvstora runda glasögon och långt brunt hår. Hon ser lite osäker ut, men presenterar sig som Vanessa Stiles, gruppens inhoppande ockultistexpert. Det framkommer att hon har ett kraftfält (som skyddar mot vassa saker) och kan flyga, men att det är skitjobbigt och att hon helst låter bli. Hon har inga problem med Leinharts tiger Marlene Schrödinger (som bara är där ibland), och verkar öht lite osäker, men inte weirded out av gänget, så att säga. Hon avböjer först inbjudan att vara med på filmkvällen, men kommer ändå tillbaks senare och knackar på. Dessutom verkar hon tycka att Leinhart är rätt snygg, men hon gör inget uttalat eller så.


Detta var de första sex timmarnas spelmöte - och oj vad kul det var. Spelarna visade verkligen att de uppskattade "vardasspelandet" och att mina SLP:er var uppskattade, att basden kändes levande. Mycket bekräftelse.

Vi spelade fem timmar till, själva äventyret, men det återkommer jag med i en senare post, nu måste jag röra på mig.

 

[Svarte Faraonen]

Jag gillar stilen på ert spelande. Vi körde mer eller mindre samma sak när vi spelade i vår Rysslandskampanj i Skåne (som jag saknar och vill spela igen) -- jag vill minnas att en spelkväll mer eller mindre bestod i "rollpersonerna åker tåg och pratar med medresenärer och varandra", möjligen med någon ockult händelse inslängd.

 

[krank]

Nu ska vi se om jag kan lyckas stolpa upp lite av resten av äventyret...

Dag Ett. Vi anländer till Byn

Omkring 16:00 landar BPRD's helikopter på ett fält nära polisavspärrningen längs huvudinfarten till den lilla byn. Dyn ligger i en dalgång (eller kanske snarare väldigt stor grop... omgivande landskap är ganska högt ovan havet), och polisavspärrningen har satts upp precis på krönet på en lång uppförsbacke, så man har därifrån mycket god utsikt över byn.

Agenterna briefas av en kommissarie Randolph Hearst om läget; kring 14:00 söndag morgon (detta är måndag) tappade man plötsligt kontakten med det lilla polishuset i byn. Det visade sig också omöjligt att ta kontakt med övriga hushåll; inte ett mail lästes, inte en telefonlur lyftes på, ingenting. Man beslutade att åka och undersöka saken. När man genom kikare såg att det låg lik på gatorna i vad som såg ut som krampaktiga ställningar ringde man först BPRD och sedan Smittskyddsmyndigheten. BPRD är först på plats. Polisen har satt upp avspärrningar längs alla större farleder. Man informeras också om "ovanlig seismisk aktivitet" i området alldeles innan kontakten tappas.

Agenterna befarar gas av något slag och i brist på ordentliga gasmasker tar man sig ner mot byn iförda blöta tygtrasor enligt agent Murphys instruktioner. Man möts av tystnad; inte ett djur, inte en insekt, ingenting. Flera dörrar står på vid gavel, andra verkar uppvåldade, men de flesta ser ut precis som vanligt. Lyset är tänt i flera av husen. Den första kropp man påträffar har dött av trubbigt våld mot huvudet och har dessutom klösmärken, men har händerna i krampaktig reumatismliknande ställning och hudrester under naglarna.

Man tittar in i en videobutik, där ägaren dödats genom att någon slagit av ett basebollträ och spetsat honom bakifrån. Nere vid hamnen ligger en ensam drunknad man. Inne på polishuset finner man endast en receptionist, som fått skallen totalt sönderkrossad mot disken. I denna första vända runt staden undviker man att störa bevisen, så man tittar bara som hastigast, man går inte in ordentligt - blodspår finns överallt, och man vill inte störa bevisen.

Agenterna tar en andra tur när man kommit på att det nog borde finnas övervakningskameror. Man går till polishuset, går in via bakdörren. Ett ensamt fyllo har i en av häktescellerna bankat huvudet så hårt mot stängerna att han avlidit. Men inga blodspår finns att störa, så man letar rätt på rummet som har polisstationens enda dator (wooo, budget!). Agent Stiles, gruppens ende datorkunnige, letar rätt på säkerhetskamerans bilder. Agenterna ser förfärade hur en halvtjock polis kommer mot receptionisten bakifrån, och lungt och metodiskt bankar hennes hurud mot disken. Man ser inte hans ansikte. Han lämnar polisstationen lungt och sansat, ut genom dörren.

Under tiden undersöker Agent Murphy receptionistens kropp. När han tittar närmare, ser han att något rört sig i likets öra - en insekt! För stor för att vara en vanlig geting eller så, men inte lika stor som de japanska mördartingestarna, kravlar den sig ut ur den dödas öga och flyger iväg innan agenterna hinner reagera. Agent Stiles lyckas dock få en glimt av insekten ifråga.

Man går in i ett hus med öppen ytterdörr, och finner husets äldre mamma hängd och yxmördad, inte nödvändigtvis i den ordningen, i vardagsrummet. Källaren är låst, men man bryter sig ner och finner en tioårig pojke med en skruvmejsel genom ögat samt en kanske 25-årig kvinna som verkar ha dött av att äta sin egen arm. Agent Stiles undersöker armen nogrannare och finner - en larv. En ganska stor larv, ordentligt inbäddad... Den sparas till senare. Man går också in i ett hus med låst ytterdörr. Man finner en bebis i barnstol i köket, med nacken knäckt.

Vid det här laget har agenterna format en hypotes: Man befarar att insekterna styr människorna att begå illdåd. Men hur passar jordskalvet in? Och varför verkar så många av byns innevånare saknas?

Agent Stiles verkar dessutom kraftigt skakad av alltihop, och vill bara därifrån. Starka obehagskänslor känns av allihop, men Agent Stiles är ju egentligen ingen agent, hon har knappt någon erfarenhet av fältarbete, än mindre massmord , våld och insekter.

Gruppen bestämmer sig för att bege sig till polisavspärrningen och invänta morgondagen. Det börjar bli mörkare, och man vill inte befinna sig i den här byn efter mörkrets inbrott.

Man hinner inte många steg innan man hör en röst en bra bit bort: "hallå! Äre nån hääär?" Det visar sig vara Phil, som bor längre uppemot ett näraliggande berg, som tagit sig in till byn för lite förnödenheter. Han är stor och kraftig och har ett stort skägg och gul keps. Han informeras om det farliga läget, och underrättar agenterna om att jordskalvet igår följdes av en dimma, som han såg uppifrån sitt hus. Han är märkbart skakad.

Man börjar färdas, men lägger märke till en tilltagande dimmighet i luften... Man skyndar på stegen. Agent Murphy meddelar Kommissarie Hearst att han bör flytta tillbaks polisavspärrningarna, och börjar så arbeta på en rörlig bubbla av is som ska skydda agenterna från dimman (Agent Murphy är ju, som sagt, hydro- och kryokinetiker). Plötsligt stelnar Phil till, och ett surrande ljud hörs från hans halvöppna mun. Agent Mutphy agerar rådigt, och fryser in Phil i ett isblock. Det syns att Phil kämpar emot, men till slut verkar han ge upp, eller dö - och insekter mår ju inte bra av is, som de som var i honom har antagligen dött.

Gänget sprang inuti bubblan de två kilometrarna bort till polisavspärrningens nya plats. Man lade märke till att dimman verkade hålla sig på ett och samma ställe.

Det beslutas att man nog inte ska ge sig ner i dimman om man slipper - bäst att vänta till imorgon och hoppas att nattkylan neutraliserar dimman. Man samtalar med smittskyddsfolket, som tillhandahåller skyddsdräkter. Man skickar efter insektsspecialister från BPRD,och de utlovas anlända imorgon morgon. Agent Stiles skaffar ett prov av dimman och analyserar det, och kommer fram till att dimman är fylld av insektsferomoner. Hon verkar hämta kraft ur sitt kunnande för att handskas med situationen, och teoretiserar lite kring att de flesta farliga eller avskyvärda djur använts i olika religioner etc, men insekter har i stort sett alltid varit negativa. Kan det finnas en anledning till att vi människor så universellt avskyr insekter?

Hon har också en diskussion med Agent Murphy, som vill att hon ska gå med som fullvärdig agent i BPRD. Hon är mycket tveksam, och menar att hon hellre agerar via sina böcker och sin kunskap och lånar en hand till byrån när det absolkut behövs. Hon tror sig inte kunna klara av den här sortens uppdrag på daglig basis. Murphy menar att man "vänjer sig", och Stiles menar å sin sida att hon inte vill vänja sig.

(För den nyfikne: Agent Valteuffel har faktiskt varit med hela tiden, men hans Intelligence är låg, så han har inte kommit med några snilleblixtar. Han ha sett sakwer och framförallt varit den som brutit upp dörrar ännu så länge. Och tröstat agent Stiles när hon mått dåligt. Han har alltså varit en aktiv del av berättelsen)

Nå, så långt dag 1, dag 2 kommer senare, när jag gått igenom mina anteckningar.

 

[krank]

Mjo, jag älskar sådant. Vissa må kalla det "dötid" eller tycka att man ska klippa förbi såna grejer - och vi9sst, det gjorde jag också förut. Och jag har fortfarande en spelare - han som spelar Baxter - som anser att rollspel handlar om att "göra uppdraget"... Men som Valteuffels spelare sade, "det här är ju också rollspel". Det är ju i mellanscenerna karaktärerna utvecklas och utmejslas, det är i mötet med SLP:er man inte bara ska rädda eller slåss mot de blir personer snarare än bara namnlösa Agenter...