Little Fears
Jag skaffade det också alldeles nyligen. Personligen tycker jag att det är ett bra tema på ett rollspel, men jag stör mig över att de valt att personifiera monstren så mycket. I spelet finns det sju olika överdemoner (som kallas "kungar") som är ute efter barnen, och det tycker jag känns mer Kult än barnskräck. Liskom "Lamashtu-king of wrath"-det känns helt fel för mig, barnskräckmonster borde vara opersonliga och mer vilda av sin natur tycker jag. De ska inte vara en del av någon organisation, det känns jättekonstigt.
Sedan verkar det som om spelet inte kan bestämma sig för om det ska vara ett mörkt, desillusionerat Kultaktigt skräckrollspel (en av kungarna heter The Defiler, det finns regler för Trauma & Abuse, osv) eller ett Stephen King-skräckspel (Innocence-spelmekanismen är genialisk, och tillåter barnen att skydda sig med sina teddybjörnar, "skyddsrustningar" (dräkter av pappkartonger å liknande som barn kan föreställa sig hjälpa mot monster) och liknande.
Jag tycker dessutom att vampyrer och zombies är helt way off och hör till helt andra typer av skräckrollspel.
Ibland hittar de helt rätt, dock. Monsterna i garderoben är precis lika vidriga som de ska vara, och monsterna under sängen är också jätteläskiga (de har långa, jättestarka armar och så fort det blir mörkt tar de tag i alla barnben som de ser dingla ut över sängkanterna och drar in dem i Closetland. De förtjänade en lite mer matig beskrivning tycker jag, det började ju så bra...)
Jag tycker spelets största styrka är dess lista över fördelar och nackdelar. Man får ordentligt med inspiration utav dem och de har perfekta namn som "potty mouth", "scaredy cat" och "tagalong", men monsterdelen får mig att rynka lite på näsan.
Ett trevligt skräckrollspel, alltså. Inte det bästa, i min mening, men ändå med ett par originella idéer. Inte alls dumt.
/Rising
