Nekromanti Granströmsk fantasy - äventrystips, tack!

[hakanlo]

Som säkert så många andra som varit med ett tag satt jag och några gelikar och drömde oss tillbaka till Svavelvinter och konfluxsviten, alltså den ursprungliga äventyrsserien. Framförallt Svavelvinter var det vi talade om. Någon använde termen granstömsk fantasy för att beckna äventyr som på ytan ter sig ganska enkla men sedan visar sig ha ett stort djup, och det är del av ett mycket större skeende en vad man först tror. Gärna med en relativt öppen ramhandling, smarta detaljer, inslag av lite klassiskt äventyrande med gåtor och gravplundring, etc. Inte alltför tjocka böcker är en fördel (Svavelvinter innehåller väldigt mycket äventyr per sida, tycker jag).

Nu är frågan: förstår ni vad jag menar, eller är jag bara en nostalgisk gammal stöt? Om jag t ex gillar sådant som Svavelvinter, vad bör jag då kika på för äventyr och kampanjer? Det är nog främst fantasy vi talar om.

 

[Ram]

Jag förstår precis vad du pratar om. Det första äventyret rullade på ett diskret sätt igång något som var en jättestor intrig och gjorde det helt utan att ge en känsla av att vara oavslutat. Oraklets fyra ögon var fantastiskt öppet och ändå med en röd tråd. Kristalltjuren... Well, det var inte min typ av scenario... Den femte konfluxen var en riktigt bra avslutning på en episk äventyrssvit.

Dessvärre är nostalgin och bekräftelsen allt jag kan bidra med i tråden... Jag har inte sett någon kampanj som är i närheten av lika bra som konfluxsviten. Jag har i vissa delar fått samma känsla av Masks vid något tillfälle men sedan konstaterat att jag hade fel och Death on the reik (menar Enemy within) var i någon del likartad, men allt som allt ingen som är nära.

 

[Henke]

Jag tycker personligen att det "Granströmska" i Konfluxsviten till viss del går att jämföra med MUA-kampanjen. Då är det ju faktiskt inte fantasy utan post-apokalyps vi pratar, men ser ändå att stämningen på något sätt går att översätta.

Att beskyddet av en muterad padda och hans prostituerade kumpan från några lokala ligister underordnade PSIPO leder fram till en episk historia där merparten av den civiliserade världen står på spel tillhör enligt mig samma kaliber. Ramhandlingen är öppen (läst minst sagt fascinerande spelrapporter från Pirit), smarta detaljer tycker jag det finns gott om i avsnitten "Hemligheter" i äventyrsböckerna vilket ger massa bra idéer till komplikationer samt att fantasyns gravplundring har likhetstecken med bunkerröj.

Skillnaden är kanske böckernas omfång där MUA innehåller mycket världsbeskrivning vilket gör dem betydligt tjockare/större.

Att äventyren råkat gå från standard-scenariot till episkt världsräddande tror jag ofta beror på att det är just så man påbörjar ett äventyr och att man från början kanske inte har så storslagna planer med det. Jag undrar om (och tvekar till) att Erik Granström från början hade klart för sig hur hela Konfluxsviten skulle se ut när han skrev Svavelvinter-modulen.

 

[Brior]

Det värmer att läsa era inlägg!

Vad gäller planeringen så hade jag ingen aning om fortsättningen när jag skrev det ursprungliga äventyret Svavelvinter – jag visst knappt något om Trakorien heller.

Min erfarenhet sedan dess är att det alltid går att bygga vidare om man 1) Undviker att skriva in sig i ett hörn (till exempel genom att säga stora saker om världen som man sedan är bunden av), 2) lägger ut krokar längs vägen som går att haka fast i senare. Efter ett tag uppstår mönster nästan av sig själva. Det hjälper dock att som en sann rollspelare löpande spela sig fram genom olika scenarier i tanken (jag talar då mest om romanskrivande).

 

[Fridigern]

Att spela Enemu Within med gamla WHFRP1-reglerna är nog det som kommit närmast för mig. Absolut värt att kolla in, Shadows over Bögenhafen är jäkligt coolt om man lyckas begripa det.

 

[Rymdhamster]

Jo, enemy within dök även upp i mitt huvud.

Jag tror en av de viktigaste sakerna med att återskapa känslan är att få spelarna att känna att det inte är så viktigt om de lyckas eller misslyckas för stunden; det kommer förvisso att påverka vad som händer i framtiden, men äventyret kommer att fortsätta oavsett. Det är en mentalitet jag gärna skulle vilja se genomsyra allt rollspel, även om det känns som att tradrollspel ofta hamnar i fällan att spelarna måste "vinna" för allt ska funka.

Jag tycker det är kul som SL att jobba med spelarnas misslyckanden såväll som deras framgångar. Dels för att ge en illusion av att "världen" fortlever oavsett deras insattser, men även för att vissa att misslyckanden inte nödvändigtvis leder till ont och framgång leder inte nödvändigtvis till bra saker.

Jag vet inte riktigt om allt det där går att läsa in i svavelvinter, men just det här med att man inte måste "vinna" för att komma vidare tycker jag är en väldigt viktig aspekt.

Enemy within följer det ganska bra. En del äventyr i M:UA lika så, men huvudkampanjen tycker jag inte riktigt lever upp till det på det stora hela. I vart fall inte så långt jag spelat och läst.

 

[hakanlo]

Tack för tipsen, och extra kul att Brior själv tittade in! Inga fler rollspelmoduler på skrivarpulten nu när Vredesverk är ute?