Ett gott grepp om begreppet goth:
"Många här på skräckforumet tycks väldigt kritiskt inställda till de befintliga skräckrollspelen, med motiveringen att de är 'Goth'. Jag var lite nyfiken på en motivering...vad, exakt, är det ni ogillar med dessa rollspel, och deras eventuella 'gåffighet'?"
"Goth" är ett väldigt komplicerat uttryck. Det står dels för en tidsepok, dels för en litterär genre och dels för en sorts modern subkultur. Det är iofs inte sällan som begrepp blir såhär svårtolkade, läs Fredrik Strages bok "mikrofonkåt" så ser du hur svårt sveriges hip hopare har att defeniera deras egen musikstil. Är det att berätta om sitt liv med sina egna ord, eller är det att berätta om hur man dödar sina groupies med sextonstaviga rim på "doppa hennes huvud i ett överblivet anthraxkuvert"? Är det att leva ett hårt thug-liv i förorten eller är det att cruisa runt i en jeep med en massa bling bling runt halsen?
Svaret blir "både och" trots att de är varandras motsatser. Samma sak sker nästan med Gothbegreppet. Därför bör vi kanske klargöra det hela något.
Jag är verkligen ingen expert, så feel free att tillrättavisa mig om ni tycker jag har glömt något eller liknande.
Gotiken är först och främst en tidsepok (1100-1400-tal) i västra europa med sitt eget estetiska uttrycksätt, precis såsom barocken och den byzantinska eran hade sina. Det som särpräglade det gotiska var ofta det överväldigande, detaljerade och storslagna. Man gick ifrån den tidigare antika enkelheten med dess räta linjer och öppna ytor och var mycket influerad av
naturen och försökte efterlikna dess vildvuxna former. Det kallades inte "goth" då, utan det var ett namn som renässansmänniskorna gav tidsepoken för att beskriva hur ful och dålig den var. Under renässansen återgick man ju delvis till antiken och spannet däremellan måste ha ansetts lika anskrämligt såsom åttiotalet gör för oss idag. Dock ska man komma ihåg att då gotiken spänner över 200 år, så är den först och främst att betrakta som en
tidsperiod och inte en egen sorts konstinriktning. Man använder oftast begreppet "gotisk" för just
arkitekturen, då det var där som stilgreppet var mest uppenbart. De flesta målningar och skulpturer under den gotiska eran är nog rätt svåra att skilja från de byzantinska. Tittar man på den här byggnaden så ser man dock tydligt vad den gotiska stilen kan resultera i:
De gotiska målarna arbetade främst med kristna motiv som alla ser ut som tarotkort ur min synpunkt. Ironiskt nog är det en ganska "ogotisk" målare som främst brukar associeras till just begreppet goth; nämligen Hieronymus Bosch. Hans grejer såg ut ungefär såhär:
Nå, de gotiska målningarna är alltid lite ödesmättade, stela och sakrala. När renässansen kom så blev det mer rörelse och drama i bilderna. Ni kan själva söka upp Giotto om ni vill se en konstnär som nästan ligger som ett gränsfall mellan de tu stilarna.
Mot slutet av 1700-talet kom begreppet "gotiskt" att skifta betydelse från "senmedeltida" till "makabert". Det var en liten fuling vid namn Horace Walpole som såg till detta, då han skrev berättelsen "The Castle of Otranto" - ett melodram fyllt med spöklika övernaturligheter och mystiska prylar. Där började goth som skräckgenre få sina stilgrepp uppmålade: Storslagna slott med hemliga gångar, katakomber, spindelväv, den övergripande ondskan och liknande. Jag har inte lästboken, men den ska vara trist och illa skriven. Nå, han kanske inte var bäst, men han var iaf först. Skräckgenren "goth" var född!
Senare skulle H.P Lovecraft förklara gothgenrens stilgrepp genom att sammanfatta boken så här:
"This novel dramatic paraphernalia consisted first of all of the Gothic castle, with its awesome antiquity, vast distances and ramblings, deserted or ruined wings, damp corridors, unwholesome hidden catacombs, and galaxy of ghosts and appalling legends, as a nucleus of suspense and daemonic fright. In addition, it included the tyrannical and malevolent nobleman as villain; the saintly, long-persecuted, and generally inspipid heroine who undergoes the major terrors and serves as a point of view and focus for the readers sympathies; the valorous and immaculate hero, always of high birth but often in humble disguise... and the infinite array of stage properties which includes strange lights, damp trapdoors, exstinguished lamps, mouldy hidden manuscripts, creaking hinges, shaking arras, and the like."
Därefter följde en lång rad med gotiska skräckförfattare. Man bör nämna Gregory Mathew Lewis, då hans
The Monk spann vidare på ämnet sex och lusta och satte det i samband med just övernaturlig ondska. Lewis spar inte på krutet i storyn; du har våldtäkt, mord, incest och svart magi som ingredienser och precis som med den gotiska
arkitekturen så handlar goth återigen om att överväldiga betraktaren med det mest storslagna och bombastiska du kan förmå.
George satte gotiken på rätt spår igen (efter att den vattnats ut till Scooby Doo-skräck av Anne Radcliffe) och 1816 bad vår favorit Lord Byron några vänner att skriva varsin spökhistoria i gotikens tecken. Dr. John Polidori skrev
The Vampyre: A Tale och visade hur självklart vampyrer och goth hörde ihop, men det var onekligen Mary Shelley's bidrag som skulle betyda mest för gothlitteraturen...
Resten är så att säga, historia. Edgar Allen Poe, Bram Stoker, Shirley Jackson, Anne Rice... De är alla gothlitteraturens helgon.
Steget därifrån till modern gothsubkultur är svår att beskriva. Från
A Study of Gothic Subculture hittade jag följande citat:
"There are things that many Gothics like that are not gothic (Industrial or Classical music). There are things that are gothic that many Gothics dislike (vampires, interest in death). There are things that some people think are gothic that are not gothic (bands like Marilyn Manson and Nine Inch Nails), and there are things that do not call themselves gothic even if they are considered gothic by most people (bands like Sisters of Mercy and Dead Can Dance). However, there's no Grand Gothic Judge to decree what is truly Goth and what is not, although there are plenty of people who claim to be it."
Man brukar säga att termen "gothic" uppfanns av musikjournalister för att beskriva musiken av banden
"Siouxsie and the Banshees" och
"Bauhaus". Punken låg i dödsryckningar och en ny, uppgiven, spöklik, nedstämd musikgenre såg dagens ljus. Observera att chockrockare som Marilyn Manson inte är att betrakta som goth hur gärna de än vill det. Däremot skall credit ges till Marilyn för att han på allvar fick amerikanska kids att upptäcka de brittiska gothbanden och satte igång gothexplosionen på allvar.
Musikgenren goth och litteraturgenren goth har alltif haft ett löst band mellan dem. Detta eftersom den första gothlåten från Bauhaus "Bela Lugosi's dead" självklart har hög vampyrfaktor. Dessutom så kom gothmusikens sätt att rikta aggressionerna
inåt istället för, som punken,
utåt att betyda mycket för begreppet "goth" som helhet.
Så nu när "nygotharna" vuxit upp och läxar andra om vad det innebär att vara "goth", så har vi en märklig blandning av medeltida stil, viktoriansk skräcklitteratur och postpunkisk musik. Inte undra på att det begreppet blir svårtolkat. Särskilt eftersom den ursprungliga betydelsen (bombastisk, magnifik, makaber, grotesk) går emot den moderna (inåtvänd, dyster, ångestfylld, melankolisk).
Samtidigt bör begreppet "goth" inkludera bådadera. Rätt krångligt, med andra ord.
/Rising
som fick det att låta som om han kunde det här,men som självklart bara läste och snodde från olika sidor på nätet.
