Nekromanti Genrer

Re: Genrer i rollspel ofta fullkomligt idiotiska

När jag var en grön rollspelare stödde jag mig betydligt mer på genrer och regler än jag gör idag när jag blivit mer erfaren. På många sätt är genrer och regler tvångströjor särskilt om de misstolkas. Observera att jag inte är en friformare, jag är bara väldigt trött på att höra argument som: "men så stor det i reglerna ju" eller "jamen alla alver beter sig såhär".
Regler och genrer är en vägledning, en hjälp men inget absolut rättesnöre som man bara måste följa annars kommer Den Store Spelledaren i himlen ner och smäller en på fingrarna.
Naturligtvis brukar regler och spelmiljöer stödja vissa typer av spel men detta är som sagt rekommendationer inte absoluta krav.

Än en gång inser jag att jag inte kan skriva mastodont inlägga á la Rising hur mycket jag än försöker. :gremlaugh:
 
Hehehe(OT)

"Jag ser framför mig hur paret Krille & Rising tar marknadsandelar från Tom & Jerry "

Seriefigurer för äldre barn: Krille & Risse. Krille kan vara en stor och svårretad björn och Risse den lilla irriterande ekorren som han nästan aldrig lyckas fånga.
 
Re: Tack [inte NT]

Visst, både Raymond Chandler och Dashiell Hammet borde finnas på i princip vilket bibliotek som helst. Och frågar du snällt kan säkert någon bibliotekarie leta fram fler böcker i genren.

-JPS- som undrar hur någon kan hata att låna böcker på bibliotek. Det är ju gratis, ju!
 
Rising spelar apa

"Frasen kan också översättas till "Vampire ger inte spelledaren stöd för att spela läskiga spelsessioner, vare sig i råd, regler, tips eller annan hjälp"."

"My little pony:rpg" hade inga råd, regler, tips eller annan hjälp för hur man spelade humorsessioner i det, ändock var det ett rollspel som var som gjort för att göra just detta. Man kan ju läsa mellan raderna också.

"Enligt din tes kan man nämligen inte se några skräckfilmer, för det finns inga."

Film är ett statiskt medium och en slutprodukt, till skillnad från rollspelen och äventyren. En filmregissör och en manusförfattare kan ha haft avsikten att skrämma publiken och då är det en "skräckfilm" även om delar av publiken inte blivit rädda. Det går dock utmärkt att spela Kult utan att ha några intentioner överhuvudtaget till att skapa skräckstämning. När spelsessionen är över kan man däremot titta tillbaka och fråga sig, precis som efter en film, "Var det meningen att det här skulle vara läskigt?" Var det en skräcksession?

Sedan kan man förstås, precis som med film, dividera fram och tillbaka om en film är skräck eller bara en komedi. Jag var livrädd för Gremlins när jag var liten, och tyckte till och med Little Shop of Horrors var otäck, men när jag ser om dem nu så undrar jag bara om jag hade något fel i huvudet när jag var liten. Nå, en film skapas av filmmakarna och upplevs av publiken, men i ett rollspel så är ingenting färdigt utan berättelsen skapas av både SL och spelarna gemensamt. Om spelarna skapar en skräckstämning tillsammans som de upplever som obehaglig, ja då har de skapat sig en skräcksession, inget snack om saken. Man kan alltså inte jämföra film och rollspel utan vidare.

"Eller så kan man ha spelat ett "rollspel med hjälp och stöd för att i första hand spela äventyr med skräckpotential i", vilket är en hyfsat korrekt beskrivning av ett antal rollspel som i folkmun brukar kallas för "skräckrollspel"."

Likafullt är det ren nonsens (My little pony:rpg saknar ju humorhjälp och humorstöd), och att folk har fel är knappast något nytt fenomen. Jag föreslår därför att folk vandrar upplysningens väg och genreindelar rollspel i den mån som genreindelningen gör någon nytta.

När det gäller de mekanismer som ett rollspel behöver ha för att man i slutskeendet ska kunna spela skräcksessioner i det finns det nämligen betydligt flera än vad du räknar upp:

CoC och Chock
är i grunden rollspel som gjort för att spela spännande matinésessioner i. Dock, då spelets antagonister är svåra att besegra med rakt våld så premieras spelsessionerna att handla om annat än hinder som skall överkommas; nämligen fasor som skall upplevas.

Kult
är i grunden ett actionrollspel. Spelets monster KAN bekämpas ganska enkelt med rakt våld, men rollpersonerna är tyngda av mörka hemligheter och nackdelar som gör att de ändå får problem och inte kan stampa in i äventyret såsom några pepsodentsmajlande actionhjältar. Då rollpersonerna inte är "framgångsrika" hjältar så ökar inlevelsen och skräckkänslor kan åstadkommas.

Little Fears
jobbar med en liknande princip. Rollpersonerna är barn och svåra att gestalta. De är inga "framgångsrika" hjältar och därför ökar inlevelsen och skräckkänslor kan åstadkommas.

Vampire
premierar äventyr där utmaningarna sällan är av enkel matinékaraktär som kan klaras av med raka, okomplicerade tärningskast. De måste rollspelas igenom. Intriger och rävspel är bra exempel på detta. Precis såsom Chock använder spöken som inte kan skjutas till döds så använder Vampire intrigutmaningar som inte med lätthet kan lösas med våld. Resultatet blir detsamma; möjlighet för skräcksessioner. Dessutom använder vampire Storytellersystemet,en mekanism som i sig framhäver skräckstämning (och alla ordvitsar på den meningen har jag redan räknat ut själv, tack så mycket).

Skräck kan alltså framhävas på flera sätt, inte bara trötta skräcktabeller och intetsägande spelledartips.

/Rising
 
Ooga-booga

""My little pony:rpg" hade inga råd, regler, tips eller annan hjälp för hur man spelade humorsessioner i det, ändock var det ett rollspel som var som gjort för att göra just detta. Man kan ju läsa mellan raderna också."

Eller så kan man känna till spelets historia. Orsaken till att "My Little Pony" över huvud taget existerar var ett reportage i en Stinkasnus, där en bild visar en av ICEs speldesigners, tillsammans med Olle Sahlin och Anders Blixt, där Anders Blixt ser läbbans skyldig ut. Bildtexten löd: "Olle, vet du vem det är som har spridit ut att jag ska designa My Little Pony rollspelet?", vilket tillsammans med Blixts skyldiga min blev riktigt skoj.

Detta föregicks dessförinnan av en enkät, där man fick kryssa i vilken produkt man helst skulle se från Äventyrsspel. I listan över framtida spel så står just My Little Pony Rollspelet.

Rollspelet är alltså ett skämt på en bildtext som driver med ett skämt i en enkät. Därav kommer idén om att det skulle vara ett humorspel. I själva verket tyckte jag att My Little Pony hade varit ett rätt sött rollspel för yngre personer som fortfarande leker med My Little Pony. Möjligen kan det bli ett humorspel i sig själv om man ser det som en drift med diverse yngre förmågors koboldighet. I övrigt... näe.

"Likafullt är det ren nonsens"

För dig, möjligen. För mig är det ett rätt praktiskt verktyg för att veta vad konstruktören av det jag tittar på i spelhyllan hade för intentioner, och vad jag kan förvänta mig i framtiden från samma konstruktör/producent.

"Dessutom använder vampire Storytellersystemet,en mekanism som i sig framhäver skräckstämning (och alla ordvitsar på den meningen har jag redan räknat ut själv, tack så mycket)."

Tja, med tanke på att det sättet är det enda sättet som jag kan tänka mig att Ståryteller-systemet framhäver skräckstämning på... :gremwink:

Fast i och för sig. Tärningsskred kan nog vara en precis lika skrämmande upplevelse som jordskred och snöskred.
 
Naturligtvis inte

"Min åsikt är enkelt uttryckt att det även går att göra spel som är avsedda och lämpar sig för skräck, humor, romantik o.s.v... Detta hindrar en inte från att spela sådant i andra spel, men förhoppningsvis gör t.ex. romantikspelet något för att uppmuntra till och underlätta just romantik "

Men vad det i så fall skulle vara, det är individuellt för alla olika spelare. Vad behövs för ett romantikspel?

Kärleksregler, skulle några svara (inte jag. Det är spelarna som ska känna romantiken, inte bara rollpersonerna).

Snygga tjejer, skulle säkert några svara (well, några kobolder iaf).

En romantisk spelvärld med en massa blommor, valsmusik och skymningar, skulle några andra svara (inte jag. Det vore bara kitschigt).

Ska jag då bestämma vad som behövs för att ett romantikspel ska vara ett riktigt romantikspel? Nej, tanken är absurd. Man måste verkligen lida brist på självdistans för att tro att ens egna preferenser ska gälla för alla andra.

På samma sätt går åsikterna isär om vad som behövs för ett humorrollspel (jag tycker exempelvis Svenil står sig slätt gentemot Mutant på den här punkten) och ett skräckrollspel (regler för konkretiserad skräck är lika dumt som regler för konkretiserad fartkänsla i en biljakt om du frågar mig, det är ju spelarna som ska bli rädda, inte bara rollpersonerna).

Alltså har man två alternativ:

En massa tjat
som man får om man använder lösa och godtyckliga riktlinjer.

Tydlighet, klarspråk, demokratisering och på sikt en fredligare och bättre värld
om man tänker såsom jag gör, och -enbart- genreindelar rollspel utefter det som verkligen gäller för ALLA. Sedan kan man genreindela äventyr och spelsessioner för sig. Så gör vi ju med allt annat. Ingen skulle ju få för sig att peka på en backe och utropa "oj, vilken otäck skidolycka!" om backen var helt tom. Backen kan visserligen vara en lämplig miljö för att råka ut för otäcka skidolyckor, men den kan lika gärna vara miljö för en uppfriskande pulkaåkning. Gruppindelar man backen för sig och upplevelserna för sig så vet alla vad man pratar om.

/Rising
 
Re: Naturligtvis inte

"Ska jag då bestämma vad som behövs för att ett romantikspel ska vara ett riktigt romantikspel? Nej, tanken är absurd."

Nej, men du kan bestämma vad som behövs i ditt romantikspel, och huruvida du vill använda etiketten eller inte. Den tanken är inte absurd. Inte heller är att andra tittar på ditt rollspel och anser att det är ett "typiskt romantiskspel" en särskilt absurd tanke.

"Tydlighet, klarspråk, demokratisering och på sikt en fredligare och bättre värld om man tänker såsom jag gör, och -enbart- genreindelar rollspel utefter det som verkligen gäller för ALLA."

Tja, grejen är ju att det finns minst en person (undertecknad) som inte håller med dig. Om din definition införs så är det ju odemokratiskt. :gremwink:
 
Monkey business

Jo, jag känner till storyn bakom My Little Pony. Rollspelet i sig var inte särskilt sött (man sparkade ju faktiskt ihjäl varandra och använda förmågan "Dödens Kyss" osv till höger och vänster) utan av ganska utpräglad humorkaraktär. Vi spelade en halvhumoristisk spelsession i det, iaf.

"För dig, möjligen. För mig är det ett rätt praktiskt verktyg för att veta vad konstruktören av det jag tittar på i spelhyllan hade för intentioner, och vad jag kan förvänta mig i framtiden från samma konstruktör/producent."

Jaså? Min mamma lärde mig att tänka själv. Garanterat mycket roligare. Vem skulle inte föredra noirdeckarstämning med Storuggla och hans kompisar i Mutant Chronicles framför konstruktörens egna stelbenta vision? Kreativitet spöar undervisning sju dagar i veckan.

Tja, så resonerar iaf jag. Jag tycker det är okej att andra resonerar olika. Vad jag däremot INTE tycker är okej, det är att de som inte vågar ha egna visioner skall ha "rätt" gentemot oss andra. Därför tycker jag det vore bättre att man genreindelade rollspelshobbyn på ett sådant sätt att alla hade lika rätt och alla kunde veta vad den andre pratade om.

/Rising
 
Have at you!

"Jaså? Min mamma lärde mig att tänka själv."

Min mamma lärde mig att respektera andras åsikter och intentioner.

"Därför tycker jag det vore bättre att man genreindelade rollspelshobbyn på ett sådant sätt att alla hade lika rätt och alla kunde veta vad den andre pratade om."

Tja, vad är problemet egentligen? De flesta brukar vara eniga om att Call of Cthulhu är ett skräckrollspel, utom Johan Rising som bestämt hävdar att det är ett matinérollspel (en av honom själv uppfunnen term som ingen utanför www.rollspel.nu har någon aning om vad det betyder) med kladdiga monster i. Jag kan ju inte hävda att Johan Rising har fel, ety det är ett matinérollspel med kladdiga monster i, men jag kan heller inte hävda att alla andra har fel, eftersom det är ett spel som de flesta spelar skräckscenarier i, upplever skräckstämning i under sessionerna, man får hjälp och stöd att spela skräckäventyr med skräcksessioner och det är ursprungligen avsett för den sortens spelande.

Alltså, alla har rätt och alla vet vad man talar om, utom de som försöker luska ut vad Johan Rising menar med "matiné-rollspel" och omedelbart tänker på Erroll Flynn och Harrison Ford, vilka som alla vet inte har ett jota med Lovecraft att göra.

Have at you!
 
Naturligtvising inte:

"Inte heller är att andra tittar på ditt rollspel och anser att det är ett "typiskt romantiskspel" en särskilt absurd tanke."

Det blir absurdt när det kommer ett annat gäng som säger "det här är ju inte alls ett romantikspel!" och de börjar tjattra om något som är helt och hållet idiotiskt.

Då är det mycket bättre att de säger "det här är ett viktorianskt kostymdrama-rollspel som premierar äventyr med tonvikt på medlande och intrigerande vars sessioner gärna antar romans- och dramakaraktär." (fast kanske inte så krystat) och sedan får alla bilda sig sina egna uppfattningar.

Onödigt tjatter är i min bok absurdt.

/Riz.
 
Re: Naturligtvising inte:

"Det blir absurdt när det kommer ett annat gäng som säger "det här är ju inte alls ett romantikspel!" och de börjar tjattra om något som är helt och hållet idiotiskt."

Nå, de pratar i alla fall om innehållet i spelet, och grupp A kanske kommer till insikt om att man kan spela som grupp B gör, och vice versa. Sånt tjatter är aldrig onödigt.

Däremot är det vi sysslar med nu onödigt tjatter, i alla fall bra mycket mer onödigt än det tjatter som grupp A och grupp B ovan sysslar med.

Jag menar, sist vi pratade om att Vampire inte var skräck så kom det till och med upp ett antal förslag på ett alternativt vampyrrollspel med bra mycket större skräckpotential. Om inte det är konstruktivt, vad är?
 
Re: Naturligtvising inte:

Onödigt tjatter är i min bok absurdt.
Click to expand...

Inte för att jag vill vara elak eller så men i min bok är ett av alternativen "Romantikspel" och " ett viktorianskt kostymdrama-rollspel som premierar äventyr med tonvikt på medlande och intrigerande vars sessioner gärna antar romans- och dramakaraktär." ganska nära själva definitionen av "onödigt tjatter" (säger inte vilket)

-JPS-

edit: Jag insåg plötsligt att det här inlägget var fullständigt onödigt och inte tillför diskussionen någonting. Var vänlig ignorera det.
 
Re: Naturligtvising inte:

"Inte för att jag vill vara elak eller så men i min bok är ett av alternativen "Romantikspel" och " ett viktorianskt kostymdrama-rollspel som premierar äventyr med tonvikt på medlande och intrigerande vars sessioner gärna antar romans- och dramakaraktär." ganska nära själva definitionen av "onödigt tjatter" (säger inte vilket)"

Skulle just säga detsamma... :gremwink:
 
"Hare bra", sa kaninen

"De flesta brukar vara eniga om att Call of Cthulhu är ett skräckrollspel"

De flesta i världen är eniga om att det går isbjörnar på stockholms gator, att svenska flickor är lösaktiga, blonda sexbomber, att det är farligt att åka bil när det åskar, att Humphrey Bogart säger "Play it again, Sam" i Casablanca och att Sherlock Holmes sa "Elementary, my dear Watson".

Folk i gemen har faktiskt ibland fel.

"utom Johan Rising som bestämt hävdar att det är ett matinérollspel (en av honom själv uppfunnen term som ingen utanför www.rollspel.nu har någon aning om vad det betyder"

Awww, den är ju självförklarande, och den kommer sprida sig över världen!

"jag kan heller inte hävda att alla andra har fel, eftersom det är ett spel som de flesta spelar skräckscenarier i, upplever skräckstämning i under sessionerna, man får hjälp och stöd att spela skräckäventyr med skräcksessioner och det är ursprungligen avsett för den sortens spelande."

...men det går bra att hävda att Vampire inte är ett skräckrollspel? De flesta entusiaster spelar ju läskiga äventyr i det, de får hjälp och stöd att spela skrämmande sessioner då äventyren är av inlevelsefull karaktär (inte bara brädspelshinder) och allt vilar på en spelmekanik som premierar spännande, nagelbitarfängslande narrativistisk skräckinjagarfasliga spelstämningar. Det står till och med uttryckligen på rollspelet att det är avsett för dylikt ändamål.

Problemet blir alltså att vampires skräckmekanik inte fungerar på somliga (som du), medan andra (som jag) ryggar tillbaka från brädspelsskräck med spelmekanik för konkretiserad skräckpåverkan.

Vad som är ett skräckrollspel och inte ett skräckrollspel är alltså olika för alla. Varför inte då konstatera att termen "skräckrollspel" inte fungerar? Använd en term för det som är gemensamt för -alla- som köpt ett visst rollspel (miljön och reglernas utformning, exempelvis), använd andra termer för det som gäller äventyren man premieras skriva till rollspelet och slutligen en tredje uppsättning termer för det som är slutprodukten.

De tre har ju bevisligen inte mycket med varandra att göra i alla lägen.

/Riz
 
Re: Naturligtvising inte:

"grupp A kanske kommer till insikt om att man kan spela som grupp B gör, och vice versa. Sånt tjatter är aldrig onödigt."

Jo, de som hävdar att vampire inte är ett skräckrollspel verkar ha lärt sig jättemycket av dem som faktiskt lyckas framkalla skräck i vampire...

"Däremot är det vi sysslar med nu onödigt tjatter, i alla fall bra mycket mer onödigt än det tjatter som grupp A och grupp B ovan sysslar med."

Om jag var tvungen att läsa om en tråd från början till slut så föredrar jag i nuläget den här framför någon av "är vampire ett skräckrollspel"-trådarna.

/Rising
 
Det krävs två för en tango

"...men det går bra att hävda att Vampire inte är ett skräckrollspel?"

Jajjemen! Konsekvens har inte i naturliga språk att göra! :gremwink:

"Problemet blir alltså att vampires skräckmekanik inte fungerar på somliga (som du)"

Tja, det är ju det... jag hävdar ju att mekaniken inte ens finns... men åkej, vi ska inte ens ta den diskussionen igen.

Poängen är att om inte Vampires skräckgenre ifrågasatts så hade det inte uppkommit en rad intressanta åsikter på varför det är det eller alternativa spel som kanske stämmer in bättre på stämpeln, och att kör man på din idé så hade inte det funnits någon stämpel att ifrågasätta. Därmed hade alla dessa idéer och idéutbytet (och en och annan tankeställare) aldrig kommit fram.

"Det krävs två för en tango" heter det, och jag tycker personligen att forumet hade varit bra mycket fattigare om alla var snälla och glada och eniga.
 
Re: Naturligtvising inte:

"Jo, de som hävdar att vampire inte är ett skräckrollspel verkar ha lärt sig jättemycket av dem som faktiskt lyckas framkalla skräck i vampire..."

...det är väl inte mitt fel att de som hävdar att det är det aldrig har sagt något annat än det som står i spelledarkapitlet i Cthulhu? :gremwink:
 
tjatter, tjatter...

"Inte för att jag vill vara elak eller så men i min bok är ett av alternativen "Romantikspel" och " ett viktorianskt kostymdrama-rollspel som premierar äventyr med tonvikt på medlande och intrigerande vars sessioner gärna antar romans- och dramakaraktär." ganska nära själva definitionen av "onödigt tjatter" (säger inte vilket)"

Mmm, men du har fel. De där två är inte alternativen. De här två är alternativen:

Alternativ ett: (Risings altenrativ)
Vampire: Ett nutidsrollspel med fantasifulla inslag och med vampyrer i huvudrollerna där tonvikt lagts på action-, intrig-, spänning och deckaräventyr med bl.a. romantik-, skräck-, och ångestdramapotential.

Det konkurrerande alternativet:
Går att läsa här.

Vilket är tjattrigast?

/Rising
 
Men.. Varför?

Alternativ ett: (Risings altenrativ)
Vampire: Ett nutidsrollspel med fantasifulla inslag och med vampyrer i huvudrollerna där tonvikt lagts på action-, intrig-, spänning och deckaräventyr med bl.a. romantik-, skräck-, och ångestdramapotential.

Det konkurrerande alternativet:
Går att läsa här.

Men det där är ju ingen genre, det är ju en beskrivning! Visst, beskriva spel detaljerat är det ju inget fel med, men genrer är ju till för att snabbt förenkla. Det är det jag motsätter mig med hela resonemanget.

Om jag skulle sortera alla rollspel på en lista, då skulle inte jag lägga Vampire i facket "nutidsrollspel med fantasifulla inslag och med vampyrer i huvudrollerna där tonvikt lagts på action-, intrig-, spänning och deckaräventyr med bl.a. romantik-, skräck-, och ångestdramapotential."

Med andra ord, vad vill du uppnå egentligen? Förändra attityden till rollspelens tillhörighet?
 
Men man kan dansa ringdans på flera hundra

"Poängen är att om inte Vampires skräckgenre ifrågasatts så hade det inte uppkommit en rad intressanta åsikter på varför det är det eller alternativa spel som kanske stämmer in bättre på stämpeln, och att kör man på din idé så hade inte det funnits någon stämpel att ifrågasätta. Därmed hade alla dessa idéer och idéutbytet (och en och annan tankeställare) aldrig kommit fram."

Så där resonerar många, och jag begriper det verkligen inte. Är det bara ur gräl som vettiga åsikter läggs fram? Jag tycker det går utmärkt att bolla åsikter med någon som resonerar i samma tankebanor som en själv och det leder i min mening till mycket mer konstruktivt nytänkande än vad trött argumenterande i sandlådan gör. Vi hade någon gammal tärningsdiskussion för länge sedan där jag tyckte det vore intressant att diskutera hur man bäst förvaltade både tärningsspänningen och friformsspänningen, men då ville folk bara stå på sin sida och fördömma alla andras sorters spel än ens eget. Den sortens tjafs leder ju inte till någonting, då är jag mycket mer nöjd med min "en studie i skräck"-tråd där det inte var någon fråga om gräl eller ställningstagande utan bara ett givande bollande av idéer och åsikter som iaf gav mig mycket mer än våra trötta vampirediskussioner.

Det här eviga argumenterandet är gryyyymt överskattat. Det vore mycket bättre om man pratade klarspråk och arbetade mot ett gemensamt mål med folk som tyckte och tänkte i liknande banor som en själv istället.

/Rising
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top