I min kampanj är det full rulle.
Raunerna håller nämligen på att äta upp
Drunok, i stora tuggor.
Kraggbarbarerna har blivit utdrivna ur sina hem av en namnlös fasa* från öst, och spillrorna av deras tappra folkslag kämpar nu frenetiskt för att få sina hem åter - men många har redan stupat. Eyrenskogen sattes i brand av Rekhems eld i samband med Kraggbergens 'utrensning', och tusentals eyrentigrinnor emigrerade söderut, och gömmer sig någonstans. Drezindvärgarna är skräckslagna för att massakern skall drabba dem, många har redan flytt och resten har dragit sig tillbaka och stängt portarna helt (de fifflar med magiskt skydd också). Samtidigt som raunerna gör mos av Drunok har
jargierna dragit sina trupper tillbaka därifrån, och avvaktar oroligt i rädsla för att hästfolket vänder blickarna västerut.
Asharien anser att kriget inte angår dem, och de flesta uppfattar det som små skärmytslingar mycket långt bort - men sanningen att säga har det även drabbat dem, flera byar i norra Asharien har redan blivit brända och plundrade.
Nej, då är
inbördeskriget i Soldarn mycket närmre för dessa - Silversparre har nämligen fått övertaget rejält, och fått oväntad hjälp från thism- och kiriyaalver i hela Soldarn, som efter någon dunkel händelse i början av sommaren helt bytte ställning, från att ha försökt att inte blanda sig i kriget alls och vara för sig själva, möjligen stödja rikskonungen i sina hjärtan, slåss de nu ursinnigt mot honom. Dessutom har
Herr Ivian, av någon anledning**, kommit på ofot med Sachsar och trots att han fortfarande kämpar tyst och sammanbitet för honom talar de inte med varandra och förhållandet är otroligt frostigt. Detta har även fått några i Zoriánorden att utveckla ett lite kyligt förhållande till den småsinte rikskonungen. Det talades även om att Hertig Amirro Silversparre hyrt in fyrahundra bazirktiraker på en mindre krigsflotta som snart kommer att kasta sig över Talon, och detta fick rikskonungen att tala så pass illa om tiraker (det nådde givetvis Takalorr) att konungen av Soldarn nu är en ondsint tyranndemon enligt dessa. Kungen insåg givetvis sitt misstag, men är för stolt för att be om förlåtelse, och han lever nu på panikens brant på grund av alla han förargat - och han inser även att han kan förlora nu, vilket han inte verkar ha gjort tidigare. Han har låtit fängsla en hel hög 'misstänkta' och avrättat två högt ansedda adelsmän, och blir allt mer galen och desperat. Det är nog bäst för Soldarn om Hertig Silversparre vinner. Trots allt har Silversparre bäst relationer med utlanden, och bland annat
cirefalierna verkar mycket måna om Silversparre som segrare och konung. I Ashariens landsråd har konungen överjarl Anstir Tyldon, Lemendien Silverfjäder och Lomin av Nada på sin sida, medan Falas nya soldiskättade frijarl Ecgil Oxe stöder Amirro helhjärtat, tillsammans med Todor Felkes och Fimanol från Lim'alan vhic Sunariye. Torgug Xoro, damé Ramoni Girom, Torgar klan Zolod och misslan Vitlugg är alla något så när neutrala, även om de tre förstnämnda vid vissa tillfällen hörts yttra goda ord om hertigen. Något som gör överjarl
Anstir Tyldon, som är fast besluten om att rikskonungen ska segra, rasande.
Vrimzikiels här försvann helt enkelt spårlöst vintern 2968 e.D, och har inte synts till sedan dess. Ryktena är otroligt många och det ena galnare än det andra. Någon är säker på att Aurias brände sönder hela styrkan mitt ute på Ashaslätten som straff för deras plundringar, en annan säger att det var en stor, bristande bro som hembyn snillrikt hade lagt ut över en klyfta för att hela hären samtidigt skulle braka ned i djupen, en tredje säger att Herr Ivian dräpte allihop, en fjärde att de helt enkelt gick vilse på Ashaslätten och svalt ihjäl eller gick ner sig i ett jordbesthem, någon att de flydde Asharien undan deras hämnd, nån att ett band plundrande tiraker från bergen bestämde sig för att ta de rikedomar Vrimzikiel rövat och dräpte dem alla under natten. Hur som helst, Vrimzikiel är spårlöst försvunnen liksom hela hans här, något de pratas mycket om.
När vi ändå är på Asharina, så kan vi passa på att säga att
Västmark har gjort något väldigt klantigt - i mars år 2969 e.D så överföll nämligen Forsfaras herre, Furst Kell, en stor dvärgisk pengatransport från
Khrun-renk-Roghan, med otrevliga konsekvenser. Dvärgarna är rasande, Kung Abdec av Rampor skräckslagen och läget har aldrig varit sämre. Samtidigt har
Damarien fallit allt mer i glömska, gränserna är nu helt stängda, och landet helt isolerat. Det sägs dock att de planerar ett krig mot Soldarn och Västmark nu när de båda konungadömena är svaga, men det har det å andra sidan sagts i femtio år nu utan att något hänt.
I
Melorion mördades Ärkefurst Tzar Balozin av en förgiftad tomatsås på senhösten år 2968 e.D, vilket ledde till en kortvarig kris i Samväldet. Samma vecka anföll
tiraker från Takalorr staden Kzamin, och kaos rådde i en mardrömsmånad i riket. Ny Ärkefurst blev till slut, efter en hel del riktigt hätska dispyter, härfurst
Zaral Zargon***, och denne har styrt riket med god och hård hand från första dagen och är respekterad av alla. En sak som förbluffade många var till exempel att han i årsskiftet 68-69 lyckades med konststycket att pånyttskapa
'Det meloriska sjöförbundet' med tirakerna, och trots att det under en hemsk månad ifjol såg helt nattsvart ut för Melorion mår riket nu bättre än någonsin. För
Caserion ser det värre ut, eftersom relationen med
Thalamur till slut brast, efter en serie olyckliga händelser. De båda rikena är officiellt i krig sedan tre månader tillbaka, men ingen har stupat än och inget vapenskrammel har hörts. Thalamur har trots allt fullt upp med att förhindra krig i österled...
Det hänger nämligen på ett hårstrå nu, snart är de båda stormakterna i luven på varandra igen, även om framförallt Thalamur vill undvika konflikt.
Pereine och Consaber har dock gått hårt fram och har snart startat igång det sjunde stora kriget länderna emellan. Än så länge har det dock inte dragit igång på allvar, även om konungen hörts yttra att Thalamur skall slås i spillror innan hans förste son föds - och det sägs att HM Fiorina är havande i detta nu...
I västerled har ett blodigt krig brutit ut mellan
Momolan och Mûhad, och detta är ett riktigt, blodigt krig - inga små skärmytslingar. Anledningen är oklar, men diverse kefaler i Mûhad med aversion mot Gudahärskaren tros ha med saken att göra. Hur som helst har kriget redan skördat många offer, och handeln har stannat upp så gott som helt i och med att båda länder koncentrerar sig helt på att slå ut varandra. Enbart i
Jen fortgår handeln och marknaderna som vanligt, och i och med att det bara är dit man får bege sig tycks det bara blomstra än mer där. Kriget har även inneburit att grävandet av kanalen avstannat. Det sägs dock att mûhadinerna får rikliga förstärkningar från Meloriska sjöförbundet, och detta kan nog stämma. Momolan är i nuläget mycket trängt och kommer kanske att erövras helt innan året är slut. Frågan är i såfall om riket fortgår, sargat men med samma kultur, eller om det störtas helt och blir ett lydrike under Mûhad eller kanske en del av det. Jargierna har inte tagit tillfället i akt att anfalla Mûhad, och kommer antagligen inte att göra det - de vill gärna hålla sig utanför alla blodbad som rasar nu, och har lyckats ganska bra - med undantag av att ett inbördeskrig just avslutats i (
Jargus sitter än, kan man säga), men trots detta är
Jargien starkare än det varit på många decennier och, när allt kommer omkring, en faktor att räkna med i upplösningen...
Detta var ganska uttömmande om läget i mitt Mundana i juli 2969 e.D, 1514 S.T, 5014 C.T, 2053 i Mastranidynastin, 1668 efter Kejsarstavens försvinnande, 9971 e.C.g och 4368 e.M...
Och så spoilerfotnötter, som är spååjjler för åtminstone Tokons Tokar...
* - <table><tr><th><font size="-1">Spoiler below:</font></th></tr><tr><td bgcolor="#DDDDDD">
Moróga, med trevliga allierade i form av Ymirska häxmästare med egen putsning, Rekhem och den numera hjältedräpte Góhlbrandh </font></td></tr></table>
** - <table><tr><th><font size="-1">Spoiler below:</font></th></tr><tr><td bgcolor="#DDDDDD"> Snubben hackade en förrädare från Amirros sida som kontinuerligt gav information till rikskonungen i småbitar, efter att Herr Ivian fått reda på att han var en förrädare (han är såpass äcklig att han inte kan tåla någon förrädare alls, ens från motståndarsidan) </font></td></tr></table>
*** - <table><tr><th><font size="-1">Spoiler below:</font></th></tr><tr><td bgcolor="#DDDDDD"> Min Zaral Zargon är, trots att han är en Xinuinkarnat, både hygglig och sympatisk och en kanonbra ledare för Melorion. Han tycks ha den intressanta egenskapen att han har en egen själ jämte Xinu, och Xinu kommer bara ibland till honom - han är den fjärde inkarnaten, men det finns även två andra fjärde inkarnater (en i Mûhad och en på Dana Bréann), så Zaral Zargon styr utan att tänka alltför mycket på Mörkret Melorion med fast hand. Han är inte sen att utnyttja helmgastarna dock, men till praktiska och bra syften. När Mörkret väl når det fysiska planet så blir det dock andra bullar - tror jag. </font></td></tr></table>
-Hjalle, älskar sin kampanj och sin kampanjvärld.
