Krickdala Fiskmåsar i Krickdala

[Mogger]

Kan intyga att alla på Västkusten hatar måsar. Så länge de är förtappade eller osaliga själar är jag nöjd. Och tjuvaktiga. Och opålitliga. Och elaka. Och fega.

 

[Sinisa_]

Måsar är comic relief.

Måsar är kaosvarelser, o-er-hört impulsiva och flyktiga.

Krickdalas Kalle Ankor och Janne Långbenar, med lite Magicia de Hex i sig.

Jag är ifrån Västkusten, då lär man känna måsarna. Det är en eller två flockar som brukar övernatta på gräsmattorna runt mitt hus, jag sover med öronproppar från mars till oktober. Måsar skränar för att … de kan. Finns det en måsflock i närheten är det inte lämpligt att äta utomhus – restaurang eller på en gräsmatta.

Måsar är råttor, de letar mat överallt och äter det mesta

En annan sak jag associerar till är Malmös inofficiella stadsvapen, truten som slukar en råtta hel.

Kan intyga att alla på Västkusten hatar måsar. Så länge de är förtappade eller osaliga själar är jag nöjd. Och tjuvaktiga. Och opålitliga. Och elaka. Och fega.

Alltså jag bor på Hisingen och har upplevt min beskärda del av måsar som skränar hela natten och som äter ens glasstrut rätt ur handen på dig en sommardag, och naturligtvis förstör all matning av alla andra, trevliga fåglar, och det är väl sådana de ÄR i Krickdalavärlden också, högljudda och glupska och outhärdliga. Råttor. Men betänk då att det i Krickdala finns riktiga råttor, och att de råttorna inte är äckliga, smittsrpidande skadedjur, utan kan vara professorer eller poeter eller vad som helst, och att det finns paddor, som inte är feta och fula vårtiga monster utan melankoliska, byzantiska prinsar ifrån en svunnen tid, och så vidare; till och med ormarna har ju en sorts tragiskt bakgrundshistoria som förklarar deras rovlystnad och ondska.

Men mer än att vara ute efter att göra måsarna ädla eller vackra eller upphöjda, är jag kanske ute efter en sorglig, lite episk hemlighet som skänker deras avskyvärda, irriterande, skräpätande tillvaro en viss blå nyans, ett visst djup, en Miltonsk sårbarhet.

Jag kommer att tänka på Mads Mikkelsens karaktär i Pusherfilmerna, och framförallt i Pusher 2, om nån råkar ha sett den. Han är liksom en pundig kriminell som inte gör ett enda rätt, och han lunkar runt i Köpenhamns undre värld med en ful tatuering i nacken som lyder ”Respect” fastän ingen respekterar honom, och till och med hans egen farsa stortjuven hatar honom och tycker att han är en oduglig, precis som sin morsa. Men så visar det sig att han har fått en son, och efter att ha klantat runt med det där också, får man en viss känsla av att han kan ta hand om den lille, att allt det där som gör honom till en usel kriminell, allt det där måsaktiga, skränande, fega, allt det där glupandet efter Respect, kanske kan göra honom till en ömsint, halvt fungerande farsa — filmen slutar liksom med en viskning om att det KAN vara så i alla fall.



Jag tycker om tanken på att måsarna är äckliga, opålitliga, svultna och glupande mattjuvar som drar runt i väldiga flockar längs kusterna, och som man måste driva bort med eld och vapenmakt, eller kanske köpslå med, trots att de förstås aldrig håller sitt ord, och jag håller med om att måsarnas roll mest är att vara comic relief eller kanonmat eller onda henchmens till ugglor och mörka väsen, att de nästan är flygande orcher eller goblins, eller skaven ifrån Warhammer, och jag älskar tanken på att legenderna säger att deras skrin i skymningen riktar sig till en ond demon som de för längesedan tillbad genom att offra smådjur i ett mörkt tempel — ett tempel tack och lov sjönk under vågorna någon gång i urtiden. Men jag tycker också om att de i hemlighet saknar något, att deras glupande hunger handlar om att de söker efter något, och att de kanske ångrar något de gjorde, ångrar det på ett alldeles förtvivlat sätt, att de är, som jag skrev, en sorts fallna änglar. En gång var de väktare eller kanske bara vaktmästare (är inte det ganska bra förresten? att de inte alls var upphöjda utan att de var lägst i hierarkin i ”Atlantis”?) — de var vaktmästare eller dörrvakter eller nyckelbärare i ett torn av vind och solljus och pärlemor som reste sig som ett enhörningshorn ur vågorna långt västerut, nära alltings ände, men de svek sitt uppdrag, de förrådde sin kung eller sitt folk, och förräderiet ledde till att deras Atlantis, deras Numenor, gick under, och det förräderiet är värre än alla berättelser om att de dyrkar mörkret och värre än alla deras stölder, och värre än det faktum att de nu bor på rev av vrakgods och sopor bortom de yttersta öarna, och på ett eller annat sätt är det väl också just förräderiet som deras sång handlar om när de samlas och skriker och skränar i skymningen och gryningen. Minns de själva att det är förrädare, att de blev lurade av någon, på något sätt? Kanske är det fint att de minns, och liksom hatar sig själva, och sörjer förlusten av sig själva? Eller är det intressantare att det är en hemlighet som rollpersonerna kan gräva upp i en kampanj? Jag vet inte.

Ungefär där är jag nu i mitt spånande. Måsarna är egentligen inte centrala karaktärer i äventyren vi ska spela här i sommar, så på sätt och vis behöver jag bara, för tillfället, en sorts potpurri av hemligheter och rykten om måsarna som rollpersonerna kan få höra av vidskepliga fiskare, av en eremit, av en excentrisk akademiker som slagit sig ner i en gammal fyr för att studera måsarnas språk, av gäster på badhotellets veranda, och så vidare. Kanske kan ondskefulla måsar spela en viss roll i Silver of the sea, som handlar om en sjöjungfru som kräver offer av en fiskare; den här onda fiskaren, som själv är halvt en havsvarelse och kan viss mörk magi, kan ju ha ett par måsar som hantlangare? Ungefär som flying monkeys eller som fladdermusen i Basil Mus, ni vet? Komiska och elaka och klumpiga.

 

[Mogger]

de var vaktmästare eller dörrvakter eller nyckelbärare i ett torn av vind och solljus och pärlemor som reste sig som ett enhörningshorn ur vågorna långt västerut, nära alltings ände, men de svek sitt uppdrag, de förrådde sin kung eller sitt folk, och förräderiet ledde till att deras Atlantis, deras Numenor, gick under, och det förräderiet är värre än alla berättelser om att de dyrkar mörkret och värre än alla deras stölder, och värre än det faktum att de nu bor på rev av vrakgods och sopor bortom de yttersta öarna, och på ett eller annat sätt är det väl också just förräderiet som deras sång handlar om när de samlas och skriker och skränar i skymningen och gryningen. Minns de själva att det är förrädare, att de blev lurade av någon, på något sätt? Kanske är det fint att de minns, och liksom hatar sig själva, och sörjer förlusten av sig själva? Eller är det intressantare att det är en hemlighet som rollpersonerna kan gräva upp i en kampanj? Jag vet inte.

Jävligt bra!

 

[TobiasEkwall]

Om platsen de en gång vaktade var ett fantastiskt fyrtorn som fick all båttrafik att fungera lysande, kanske till och med guidade båtar rätt mellan olika existensplan. Då känns det ju extra tragiskt om de bor bland skeppsvrak. Fartyg som kunde ha räddats om de bara fortsatt att göra sitt jobb