Sinisa_
Aeronautisk bokbindare
- Joined
- 2 Jul 2022
- Messages
- 803
Sommarlovet närmar sig, och med det nya äventyr för de alltför nyfikna smådjuren ifrån Dimsala; poeter och psykologer och allt vad de är, som ständigt snubblar ut i avgrunden och ställs inför gastar och mytologiska väsen och skuggor från bortom världen.
Jag har ju börjat utgå ifrån Väsen och modda deras äventyr, och det fungerar väldigt bra; Väsen är rätt tidsperiod och rätt nivå av skräck för en sorts Susar-i-säven-doftande Lovecraftmys som jag är ute efter.
Den här sommaren ska vi ut i skärgården en vecka, och då passar det med havsäventyr. Vi ska börja med The Night Sow, som handlar om en spökgris som härjar kring ett strandhotell. Jag har gjort en hel del ändringar i äventyret; det finns ju till att börja med inga grisar i spelvärlden, och mysteriet är lite för invecklat och osannolikt som det är skrivet. Som det ser ut nu har RP:na skickats efter för att lösa ett problem som handlar om att fyrvaktaren, som också vakar över en rämna i strandklipporna som öppnar sig mot en sorts skuggvärld, har frambesvärjt en sorts jättelik spindel av mörker som kan sluka andra varelser och sedan tala med deras röster. Jag tänker mig den som något som kunde finnas i en Ghibli-film. Att den liksom ligger bakom ett sidendraperi och talar och låtsas vara en sjuk gammal kvinna och sådär, och samtidigt är ute i natten och jagar. Fyrvaktaren använder spindeln för att låtsas att hotellets ägarinna vill sälja stället för en billig peng; han vill, som många andra i byn, bli av med turisterna. Ungefär så.
Min fråga här rör någon så marginellt som fiskmåsarna. Eftersom RP:na är smådjur — möss och grodor och kaniner och sorkar — har fåglar en mytologisk plats i deras liv. Vanliga rovfåglar som falkar och hökar fyller ungefär rollen av lindormar eller vargar eller något sådant — de är formidabla, halvintelligenta rovdjur som man måste vara på sin vakt för, men som man kan besegra i strid eller fly ifrån utan att det behöver kosta en jättemycket. Ugglorna däremot är närmast att likna vid en sorts flygande, trollkunniga demoner från ett annat universum, och korparna vakar över gränsen mellan liv och död, och lever i en sorts klosterborgar i bergen där de har upprättat väldiga universitet och arkiv över världens historia.
Nu till fiskmåsarna. Vad gör man av dem? Ingenting? Man kan ju inte spela äventyr vid havet utan att fiskmåsarnas skrin hörs genom det öppna hotellfönstret, eller utan att de vacklar i vinden över byn och ibland dyker ner och norpar åt sig en smörgås när man har picknick.
Till skillnad från ugglorna och korparna känns det inte som att fiskmåsar tillhör de ”högre” djuren, det vill säga jag tänker mig inte att de är intelligenta på sättet att de kan upprätta civilisationer. Möjligen tänker jag mig att de, likt många andra ”lägre” djur i spelvärlden, kan lära sig enkla ramsor, att de kan räkna, att de kan vara listiga, och så vidare; på ett sätt tänker jag att fiskmåsarna ska påminna om såna där apflockor som stjäl saker av turister, och på ett annat sätt att de ska påminna om fulla, skränande sjömän som ramlar omkring i blåsten. Men på ett tredje sätt vill jag att de ska ha något sorgligt och värdigt och lite kusligt över sig när de kommer glidande i skymningen, att de ska vara, ni vet, främmande och vackra.
En myt säger att fiskmåsar är själarna efter drunknade sjömän, och jag tycker det är rätt passande att det där i alla fall är en berättelse som traderas av folk som lever längs kusterna; man säger att om någon drunknar blir deras själ en fiskmås som i många år letar efter sin egen grav och efter sina släktingar. Kanske kan de bara få vila om någon känner igen dem och säger deras namn. Kanske sägs det att den som kan tala de dödas språk hör att måsarna ropar saker som: ”jag drunknade öster om Hajskär, begrav mig”, eller ”jag lämnade fem guldmynt under en sten på Vinga Udde, ge dem till min kära mor, och hälsa henne att inte gråta mer”? Fast det slår mig när jag skriver detta att det redan är etablerat i spelvärlden att det finns en sorts tordyvlar som i skymningen flyger mellan de dödas och de levandes värld, med just sådana små budskap. Kanske blir det tårta på tårta att också måsarna spelar en sådan roll? Möjligen är det bara en gammal halvgalen fiskare som påstår att han hör måsarna säga sånt där, och som också far runt och med rätt begränsad framgång försöker uppfylla drunknade och försvunna sjömäns och fiskares sista önskningar? En halt och ensam utter som allt som oftast misslyckas och ställer till problem för de sörjande, men som då och då också hittar en gammal skatt eller lyckas trösta en änka?
Jag vet inte. Jag både gillar det och inte. Det har något och det saknar något? Eller?
En annan tanke jag har är att fiskmåsarna kanske kan färdas så långt västerut, bortom de yttersta öarna, att de kan få en glimt av världens ände. Kanske kan de se framtiden där? Någon sorts kommande kataklysm, som de inte förmår berätta om? Fast då borde ju de andra stora fåglarna också ha tillgång till det? Men kanske som en myt som berättas? Att måsarna skriker för att varna de andra djuren om något som ska komma, som de sett långt i väster, där allt som en gång ska bli till börjar som stjärnbilder i den första och sista natten.
Ja. Jag söker väl efter någon lämplig arketyp egentligen. Ugglorna är ju en sorts rysk-mongoliska häxor och korparna är en blandning av fornnordiska totemdjur och den medeltida, mäktiga kyrkan. Måsarna är — jag vet inte, helt enkelt. Fulla, oroliga spöken som dansar i ring över solstolarna och parasollerna och sanddynerna?
Bilder för feeling:
Jag har ju börjat utgå ifrån Väsen och modda deras äventyr, och det fungerar väldigt bra; Väsen är rätt tidsperiod och rätt nivå av skräck för en sorts Susar-i-säven-doftande Lovecraftmys som jag är ute efter.
Den här sommaren ska vi ut i skärgården en vecka, och då passar det med havsäventyr. Vi ska börja med The Night Sow, som handlar om en spökgris som härjar kring ett strandhotell. Jag har gjort en hel del ändringar i äventyret; det finns ju till att börja med inga grisar i spelvärlden, och mysteriet är lite för invecklat och osannolikt som det är skrivet. Som det ser ut nu har RP:na skickats efter för att lösa ett problem som handlar om att fyrvaktaren, som också vakar över en rämna i strandklipporna som öppnar sig mot en sorts skuggvärld, har frambesvärjt en sorts jättelik spindel av mörker som kan sluka andra varelser och sedan tala med deras röster. Jag tänker mig den som något som kunde finnas i en Ghibli-film. Att den liksom ligger bakom ett sidendraperi och talar och låtsas vara en sjuk gammal kvinna och sådär, och samtidigt är ute i natten och jagar. Fyrvaktaren använder spindeln för att låtsas att hotellets ägarinna vill sälja stället för en billig peng; han vill, som många andra i byn, bli av med turisterna. Ungefär så.
Min fråga här rör någon så marginellt som fiskmåsarna. Eftersom RP:na är smådjur — möss och grodor och kaniner och sorkar — har fåglar en mytologisk plats i deras liv. Vanliga rovfåglar som falkar och hökar fyller ungefär rollen av lindormar eller vargar eller något sådant — de är formidabla, halvintelligenta rovdjur som man måste vara på sin vakt för, men som man kan besegra i strid eller fly ifrån utan att det behöver kosta en jättemycket. Ugglorna däremot är närmast att likna vid en sorts flygande, trollkunniga demoner från ett annat universum, och korparna vakar över gränsen mellan liv och död, och lever i en sorts klosterborgar i bergen där de har upprättat väldiga universitet och arkiv över världens historia.
Nu till fiskmåsarna. Vad gör man av dem? Ingenting? Man kan ju inte spela äventyr vid havet utan att fiskmåsarnas skrin hörs genom det öppna hotellfönstret, eller utan att de vacklar i vinden över byn och ibland dyker ner och norpar åt sig en smörgås när man har picknick.
Till skillnad från ugglorna och korparna känns det inte som att fiskmåsar tillhör de ”högre” djuren, det vill säga jag tänker mig inte att de är intelligenta på sättet att de kan upprätta civilisationer. Möjligen tänker jag mig att de, likt många andra ”lägre” djur i spelvärlden, kan lära sig enkla ramsor, att de kan räkna, att de kan vara listiga, och så vidare; på ett sätt tänker jag att fiskmåsarna ska påminna om såna där apflockor som stjäl saker av turister, och på ett annat sätt att de ska påminna om fulla, skränande sjömän som ramlar omkring i blåsten. Men på ett tredje sätt vill jag att de ska ha något sorgligt och värdigt och lite kusligt över sig när de kommer glidande i skymningen, att de ska vara, ni vet, främmande och vackra.
En myt säger att fiskmåsar är själarna efter drunknade sjömän, och jag tycker det är rätt passande att det där i alla fall är en berättelse som traderas av folk som lever längs kusterna; man säger att om någon drunknar blir deras själ en fiskmås som i många år letar efter sin egen grav och efter sina släktingar. Kanske kan de bara få vila om någon känner igen dem och säger deras namn. Kanske sägs det att den som kan tala de dödas språk hör att måsarna ropar saker som: ”jag drunknade öster om Hajskär, begrav mig”, eller ”jag lämnade fem guldmynt under en sten på Vinga Udde, ge dem till min kära mor, och hälsa henne att inte gråta mer”? Fast det slår mig när jag skriver detta att det redan är etablerat i spelvärlden att det finns en sorts tordyvlar som i skymningen flyger mellan de dödas och de levandes värld, med just sådana små budskap. Kanske blir det tårta på tårta att också måsarna spelar en sådan roll? Möjligen är det bara en gammal halvgalen fiskare som påstår att han hör måsarna säga sånt där, och som också far runt och med rätt begränsad framgång försöker uppfylla drunknade och försvunna sjömäns och fiskares sista önskningar? En halt och ensam utter som allt som oftast misslyckas och ställer till problem för de sörjande, men som då och då också hittar en gammal skatt eller lyckas trösta en änka?
Jag vet inte. Jag både gillar det och inte. Det har något och det saknar något? Eller?
En annan tanke jag har är att fiskmåsarna kanske kan färdas så långt västerut, bortom de yttersta öarna, att de kan få en glimt av världens ände. Kanske kan de se framtiden där? Någon sorts kommande kataklysm, som de inte förmår berätta om? Fast då borde ju de andra stora fåglarna också ha tillgång till det? Men kanske som en myt som berättas? Att måsarna skriker för att varna de andra djuren om något som ska komma, som de sett långt i väster, där allt som en gång ska bli till börjar som stjärnbilder i den första och sista natten.
Ja. Jag söker väl efter någon lämplig arketyp egentligen. Ugglorna är ju en sorts rysk-mongoliska häxor och korparna är en blandning av fornnordiska totemdjur och den medeltida, mäktiga kyrkan. Måsarna är — jag vet inte, helt enkelt. Fulla, oroliga spöken som dansar i ring över solstolarna och parasollerna och sanddynerna?
Bilder för feeling:
