Brior said:
Lite OT kanske men OBD startade ju uttryckligen denna tråd för fritt svamlande om filosofi och flera av er verkar veta vad ni pratar om (rent epistemologiskt då ;-) ).
Jag undrar helt kort vad som hänt med diskussionen om varande, vetande, språk och makt efter postmodernismens glansdagar. Lyotard definierade 1979 postmodernism som "incredulity toward metanarratives", men vad har hänt sedan? Kritiker har hävdat att postmodernismen var meningslös och inget tillförde. Är den enda vägen en återgång till förment fasta värden eller finns det någon annan intressant väg framåt?
Jag kan förstås inte allt om det här men jag kan beskriva de utvecklingar jag känner till så kan andra kanske fylla på.
Inom den kontinentala traditionen (ett begrepp som blir allt mindre meningsfullt) har det inträffat en reaktion mot postmodernismen på senare år. Det är en reaktion som främst kommer från politiskt vänsterhåll, och inbegriper olika försök att skapa en filosofi som är mogen hotet från klimatkrisen, resurskatastrofer och liknande.
Två av de viktigare tänkarna inom denna reaktion är Slavoj Zizek och Alain Badiou. Zizek försöker komma bort från postmodernismen genom en läsning av en figur som vanligtvis brukar betraktas som en av den poststrukturalistiska rörelsens högdjur, nämligen psykoanalytikern Jacques Lacan. Enligt Zizek är den postmoderna relativismen bara olika sätt att släta över eller gömman undan de verkliga konflikter som genomsyrar samhället och verkligheten. Dessa konflikter är klasskampen och dess olika ideologiska yttringar.
Badiou är en gammal '68-maoist som utvecklat en "matematisk ontologi". Han vill komma ifrån poststrukturalismens kritik av språket genom att hävda att det är matematiken -- inte språket -- som beskriver verklighetens grundläggande struktur. Han har samlat sina tankar i verket "L'être et l'evenement" ("varat och händelsen") som är hälften abstrakt kontinentalfilosofisk begreppsexercis, hälften lärobok i axiomatisk mängdlära. Jag är mycket skeptisk till hela projektet, och tycker aldrig att Badiou riktigt lyckas motivera varför matematiken skulle ha den roll han vill ge den.
På senaste tiden har det uppstått en rörelse som kallas den "spekulativa realismen". Den tar inspiration från bland annat Zizek och Badiou, och vill frångå poststrukturalismens fascination vid språk, text och mening för att istället skapa en filosofi om stenar, DNA-strängar, klimatsystem, neuroner och sånt. Denna rörelse är öppen för influenser från naturvetenskap, neurovetenskap, evolutionsbiologi och så vidare, men använder sig samtidigt av traditionella kontinentalfilosofiska analysmetoder, så resultatet blir minst sagt eklektiskt.
De här reaktionerna tenderar att komma från vänster, och det har väl att göra med att poststrukturalismen i sig var en vänsterrörelse som så att säga gick för långt och kannibaliserade sig själv. Märk väl att det inte heller har att göra med några tidskriftsdebattörer som på slappt Christer Sturmark-manér ondgör sig över någon luddig "relativism", utan om människor som tar poststrukturalismen på största allvar som en intellektuell rörelse och ser den som något som måste konfronteras.