Re: Filmer i Eon-tappning
Dagon
Saxat ur "Västlanden":
Honoyeta var det äldsta Zius högsta gud, men är numera havsdjupens herre. Han beskrivs som en jättelik havsorm som slumrar långt under Blå havet och då och då uppstiger för att sluka hela fartyg. Honoyeta styr malströmmar och stormar, och inga av havets varelser vågar stå emot honom. Ibland, då fisket gått riktigt, riktigt dåligt, dristar sig kajikerna på Mûhads kuster mot Blå havet att åkalla Honoyeta med uråldriga böner och offra såväl slavar som djur till vågorna i utbyte mot mer fisk i sina nät.
Liksom, hallå...iä, iä, Chtulhu.
Rollpersonerna kanske förliser med ett skepp och spolas iland i byn, eller är på flykt undan den lokale emiren vars dotters heder någon av dem äventyrat, eller något åt det hållet. Hursomhelst hör de talas om en by tillochmed emiren låter vara ifred, och anländer dit lagom tills dess att byborna börjat inträda i ett mer...eh...akvatiskt existensstadie. Och någon av nykomlingarna (eller kanske ovan föreslagna emirdotter) råkar ju vara ett perfekt offer åt Havsdjupens herre, förstås. Alternativ på utvecklingar av Lovecrafts (och filmens) ganska simpla intrig vore ju att göra en koppling till melusiner och Akpilos sjunkna huvudstad Votan-Abor långt ute i havet, eller helt enkelt kasta in en intrig om att den lokala kefalen är ganska kättersk också han, och genom att lura rollpersonerna till byn och i Dago...eh, Honoyetas käftar hoppas han vinna gudens gunst och hjälp så att han kan ställa till krig mot granniktan och ta över de lukrativa bomullsodlingarna där. Fast de mer eller mindre fiskliknande (och psykotiska) byborna har givetvis inga sådana planer - de vill ta med sig både kefalen och rollpersonerna till sitt nya hem i Blå havets djup.
Urgh...jag vill
så göra ett Fenix-scenario av det här. Whaddya say, Nallo?
Den röda lyktan
För prettofriformarna, gör sig nog bäst som en kortare kampanj snarare än ett enskilt scenario. Spelarna gestaltar helt enkelt varsin hustru/konkubin i ett mûhadinskt (eller motsv.) patriarkalt storhushåll, och kämpar om inflytande, sängvärme och husets herres gunst. Eller så är de trötta på alltihop, vänsterprasslar med en lismande läkare och drömmer om en väg ut ur sin gyllene bur. Här finns utrymme för alltifrån blyga ångestpaket till manipulativa bitchar, och det kan givetvis bara sluta lyckligt för en eller två.
Warriors of heaven and earth
'Musa's onda tvillingbror är kanske inte ett lika gott cinématiskt hantverk, men har många behållningar såsom en mer komplicerad intrig och vettig musik (till skillnad från 'Musa'), och stämningen är väldigt Västlanden.
Spelgruppens outsider är en exil-zhan från Tarhai som arbetat länge vid Gudahärskarens hov, och får ett sista uppdrag att hitta en bunt desertörer som gömmer sig någonstans i Tarkas eller Momolans gränsland. Väl på plats vid utposten har läget dock börjat hetta till, savakunnerna eller Toktamishs nomader är på krigsstigen, och exil-zhanen anförtro med ett annat uppdrag av den lokala kefalen; att eskortera en vän generaldotter/adelsjänta (spelgruppens våp?) till säkerheten i Alkarzan. På vägen får han upp ett spår av desertörerna han skulle jaga (resten av spelgruppen), men finner att de är långt mer sympatiska än han väntat sig (eller?), och att de tagit på sig att beskydda en karavan som av någon anledning verkar väldigt utsatt. Hemligheten är att en stillsam lahid i karavanen har fått tag i en oerhört mäktig och eftertrakad relik av självaste Stamfadern, och en alanud-spelande skurk med sadistiska böjelser och musikaliska ambitioner jagar denna relik hänsynslöst ihop med sitt anhang av rövare och sina momolanska/jargiska/eumoiska allierade. Rollpersonerna; jägare, byte och skyddsling, måste nu teama ihop och försvara karavanen och säkerställa att reliken når Tabbah - Mhîmrättens väl och ve går långt före deras personliga uppdrag och ambitioner, trots allt. Eller?
Här finns möjligheter till en massa intriger, kameljakter, vilda strider, religiös hänförelse och ond, bråd död. Och kärlek, förstås. Någon roll måste ju det lilla våpet fylla
Sedan kan man dessutom bygga vidare på konflikter med grannlandet som var lierat med skurken - de försökte trots allt beröva Mûhad dess 'rättmätiga' egendom, och Gudahärskaren kan mycket väl bli mäkta vred.
Iliaden/Troja
Det här bör kanske förläggas till en tidigare epok i Mundanas historia, en med rivaliserande stadsstater och stora hjältar - Mûhad har en sådan tex. Hursomhaver är konceptet med intriger och starka personligheter (och småsinta gudar) innystade i en belägring av en påstått ointaglig stad för bra för att lämnas därhän - en stor spelgrupp hade ju mycket väl kunnat dela upp sig och gestalta varsin nyckelkaraktär på olika sidor om stadens murar.
Braveheart
Behöver jag ens nämna den här? Det räcker nog om jag säger 'alarinnska frigörelsen' - jag spelleder (spelledde) ju själv en kampanj om den.
Den trettonde krigaren
Den här kan man också sno mer eller mindre rakt av. Rollpersonerna är förslagsvis mûhadiner i exil, som på grund av en flummig häxas uttalande mer eller mindre frivilligt tas upp i en raunländsk/kraggisk/kamoriansk/darkensk stams posse av utvalda krigare. De måste bekämpa ett stort hot den lilla stammen står inför, en gåtfull fiende från fordom. Förslagsvis apdyrkande kannibaltosher eller beklagliga överlevare från en svunnen eon - kamorfer, ödlemänniskor, insektoider, arachnoider, minotaurer eller helt enkelt neanderthalare hade fungerat. En fördel är om man som SL gör plotten lite mer invecklad genom att försöka väcka spelarnas/rollpersonernas sympati för motståndarna, en utdöende spillra av ett en gång stolt folk, eller tex slänger in fler motsättningar inom den stam rp:na upptagits i.
Mulan
Det här kan tyckas som ett märkligt val, men filmens koncept är väldigt intressant (och dess skildring av Hánkina lysande). Säg att ett stort, klimaktiskt krig hotar tex Consaber, och alla familjer måste skicka en vapenför man. Rollpersonerna är helt enkelt en bunt flickor som klätt ut sig till män och tagit sina krigsskadade, åderbråckstinna gamla fäders plats i värvningsleden. Nu måste de tåga i fält och stå emot en thalaskisk eller raunländsk invasionshär, och en massa intressanta situationer kan givetvis följa när de försöker dölja sina sanna identiteter (som givetvis kommer upptäckas omsider).
Fear and loathing in Las Vegas
Ångest och vämjelse i Alkarzan. För partyspelarna. Mûhad har en rik flora av obskyra droger och exotiska njutningar, såväl köttsliga som sinnliga. Nu gäller det för den dekadenta/desillusionerade jargiska ambassadörsstaben att knarka och dega ned sig så mycket som möjligt och samtidigt producera en rapport i månaden om sina diplomatiska göromål i Alkarzan. En utveckling vore givetvis att de diplomatiska relationerna skiter sig, och det blir dags att lämna Mûhad illa kvickt - eller reda ut situationen samtidigt som man är proppfull med lotussaft.
Äh...den var långsökt. Jag spånade bara lite kring vad jag hittade i min filmmapp. Till syvende och sist:
Den siste mohikanen
Någon
måste ju bara göra ett Kamor-scenario av den här - om inte annat får väl jag göra det. Jargiska kolonisatörer bråkar med kamorianerna om regionen, och henéaalverna spelar dubbelspel och hugger båda sidor i ryggen, samtidigt som våra hjältar rollpersonerna, de sista medlemmarna av en nära nog utplånad kamoriansk stam, måste eskortera en jargisk befälhavares tvenne döttrar i säkerhet genom vildmarken och över bergen till Jargien. Men Krolimbergen är ju proppfulla med tiraker och annat oknytt, som om det inte vore nog.
Ja, det får räcka för mig. Var och varannan film man ser kan ju konverteras till ett rollspelsscenario (och ett Eonscenario) om man bara går in för det, egentligen. Det är klart att kostymfilmer kanske är lättare att kontvertera miljömässigt, men det finns en hel del inspiration att ta från berättelser som tilldrar sig också i modern tid. Oftast är det ju ståryn som är det viktiga och inte miljön.
Min filmiska inspiration till 'Västlanden' kommer primärt från kinesiska westerns, alltså deras historiska filmer som utspelar sig i Takla Makan-öknen med omnejd. ('Hero', 'Chrouching tiger, hidden dragon', 'Musa', 'Ashes of time', med flera). Känslan där, av orientalisk mystik, islamsk arkitektur, ödsliga landskap och kulturella korsvägar, är helt rätt. De arabiska/persiska/turkiska kostymfilmer jag sett kan räknas på ena handens fingrar där nästan alla huggits av, tyvärr.
- Ymir, inspirerad filmnörd
.
