Filmer som gjort dig tårögd

Jag gråter ofta till film, vissa vet jag faktiskt inte varför de drabbar mig hårt.

Eldflugornas grav är nog min största gråtfilm, grinar typ från början till slut när jag ser den.

Två scener som det nästan är lite pinsamt att jag gråter till är slutet på King Kong och när Boromir dör i Sagan om Ringen 😂 Slutet på Terminator 2 kan få mig tårögd ibland också 😄

Nybyggarna har flera gråtscener.

Jag grät till dokumentären Blackfish när mamman ropar efter sina ungar.
 
Your Name.

Jag har sett den flera gånger och gråter nästan mer vid omtittningar. En gång var jag dum nog att se den på mobilen när jag åkte tåg så givetvis satt jag sen i restaurangvagnen och försökte att inte gråta för högt.
 
Första gången jag grät till en film var första Pokemon-filmen. Tror jag var 13 eller 14.
Nu för tiden räcker det med ett någorlunda tungt sound track och en lagom sappy scen för att jag ska skruva på vattenverket. Börjar i princip gråta till varenda film som görs, som har bara en liten gnutta känsla i sig.
 
Taegukgi hwinalrimyeo (Brotherhood of War) - koreansk film om två bröder som skiljs åt och slåss på var sin sida. Vet inte varför, men båda gångerna jag sett filmen så har jag blivit tårögd.

Ice Age - när Diego kommer tillbaka. Animerade Disney har blivit klassisk tear jerker för mig på senare år.

Kickass - när Hit Girl ska rädda sin pappa. Bara för episkt och gripande.

Spiderman, Into the Spiderverse - leap of Faith-scenen. Musiken, kollaget och så klart animeringen.

Mary and Max - australiensisk animerad film om två olika brevvänner. Otroligt fin film med mycket hjärta.

En man som heter Ove - han har för stort hjärta... och jag ska använda hans monolog när min fru ska ta körkort. Flera ögonblick som gav våta ögon.
 
Som Franz sa, Terminator 2. Ett av de mest sorgesamma sluten någonsin på en av de bästa filmerna som gjorts.
 
Franz said:
när Boromir dör i Sagan om Ringen 😂
Click to expand...

Jag grät när Gandalf dog ett par gånger, även om jag visste att han kommer tillbaka. Det är nog musiken som med sorgen hos de övriga i sällskapet, främst Frodo men även Aragorn (åtminstone i själva ögonblicket, innan han inser att de måste fortsätta innan en hord av orcher kommer efter dem) påverkar mig starkt i kombination. Boromirs död har aldrig påverkat mig nämnvärt även om jag tycker Sean Bean gör en enormt bra insats i rollen.
 
I Sagan om ringen är det ledsnast när Haldir dör tycker jag. Mina barn skrattar rått åt att jag blir gråtmild då.
 
SPOILERS!

Sagan om konungens återkomst, när Theodén dör.

Pirates of the Caribbean (ettan) när Barbossa dör.
 
Anders Sveen said:
I Sagan om ringen är det ledsnast när Haldir dör tycker jag. Mina barn skrattar rått åt att jag blir gråtmild då.
Click to expand...

Jag håller med. Borormir var ändå lite av en bad guy, och att han dör minns man ändå från böckerna (och/eller från förra gången man såg filmen).
 
Mitt svar blir typ nästan alla som försökt. Jag har vissa grejer jag är mer känslig mot, typ:
  • Folk som offrar sig heroiskt
  • Folk som slutligen får upprättelse, eller det erkännande de förtjänar
  • Folk som blir ihop
  • Folk som dör permanent med något ogjort/osagt
Den sista där är dock ganska osäker. Jag blev t.ex. inte ens litegrann tårögd av Trinitys död i Matrix: Revolutions. Kanske för att hon inte hade så mycket ogjort eller osagt, kanske för att vi aldrig riktigt kom henne in på livet.

Men ja, överlag har jag lätt för att få tårar. Riktigt sånt där snörvlande fulgråtande är mer sällan; kommer spontant inte på något riktigt tydligt exempel. Men tårar får jag i filmer, tv-serier, böcker, whathaveyou.
 
Två filmer som träffar mig rakt i the feels:

* The Bicentennial Man. En massivt mycket bättre filmatisering av I, Robot än filmen som bär bokens namn.
* Sacco and Vanzetti. Att man vet hur det ska sluta gör det som att se en kommande tågkollision i slow motion.
 
Allt inklusive alla supercheesiga dokusåpor. Fab 5. 12 Dates of Christmas.

Senast igår var det Encanto. Dock grät jag inte till Twilight som jag såg om, jag kan inte att ta den filmen på allvar.
 
Lemur said:
Jag är otroligt blödig så mitt svar är: i princip vilken Disney-film som helst. Mina barn kan knappt höra vad Simba säger för allt mitt snörvlande.
Click to expand...

Samma, och det blev mycket värre när jag blev äldre. Som barn grät jag nästan inte alls av film eller TV, nu kan jag börja få tårar ned på kinderna bara för att en scen är snygg/välanimerad.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top