Filmer du blev skrämd av...

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,378
Location
Helsingborg
...och varför.

The Others: Nicole Kidman gör en lysande rollprestation där hennes rädsla spred sig till mig. Filmen är OK, men hennes prestation gör att rullen höjs till väldigt bra.

The First Power: lågbudgetfilm som spelar mycket på paranoia - du kan aldrig vara säker någonstans. Döden är bara början.

Coraline: en animerad film som skapade obehagskänslor hos mig. Ögonen är vägen till själen.

No Country for Old Men: ingen uttalad skräckis men hela story arcen med torpeden gav olusthetskänslor för mig. Soundtracket spelade säkert in.
 
Last edited:

Daniel

Swordsman
Joined
7 Apr 2009
Messages
587
Aniara (2018). Den mest fasansfulla och ångestladdade bioupplevelse jag någonsin haft. Såg den i en av de mindre salongerna i källaren på Biopalatset i Göteborg. Filmen vred ur mig som en trasa. Klimatångest och klaustrofobi och nattsvart hopplöshet, i nån sorts svensk dystopisk diskbänksrealism-sci/fi.

Sedan minns jag en finsk film som jag såg på Göteborgs filmfestival för kanske tio år sedan. Lyckas tyvärr inte spåra titeln med några sökord, och det var inte jag som hade valt programpunkten utan jag följde med en kompis. Jag vet inte hur filmen genreklassades, men den började som ett lite småromantiskt ungdomsdrama där en kille som sommarjobbade på nån sorts ungdomsvård hjälpte en ung tjej att rymma, och så gav de sig ut på en roadtrip genom Finland. Filmens andra halva tog en tvär och förskräcklig vändning till djupt ångestladdad skräck och tortyr när de inkräktade på nåns skogsmarker och blev infångade av de perversa markägarna. Det var en jävla kalldusch, och en totalt oväntad vändning för oss som inte hade en aning om vad filmen skulle handla om eller vad det ens var för genre.

Jag minns också en särskilt skrämmande filmupplevelse med en fransk skräckfilm lånad från Stadsbiblioteket för cirka 12 år sedan, med den engelska titeln Them (2006). Hade jag fått se klart filmen till slutet hade den kanske inte varit lika traumatiserande - problemet var att dvd-skivan var repig och slutade fungera vilket innebar att vi fick vänta tills dagen efter för att byta exemplar och se slutet. Ovissheten och det ouppklarade mysteriet bidrog markant till en skräckfylld natt.
 
Last edited:

Zire

Swashbuckler
Joined
18 May 2000
Messages
2,992
Location
Umeå
Melancholia. Egentligen ingen skräckfilm och ganska seg med obegriplig start. Men djupt obehaglig på flera plan och framför allt en scen är den som bäst fångar existentiell ångest enligt mig. Många år efter att jag senast såg den, ger tanken på den fortfarande obehag, men också fascination.
 

Rangertheman

Swashbuckler
Joined
15 Dec 2015
Messages
3,060
The Grudge är en av få skräckfilmer som jag hade kvardröjande obehagskänslor av. Ganska länge till och med. Annars har vi sett så många skräckfilmer att jag blivit rätt blasé.
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,167
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Efter tjugo år av att frekventera skräck- och genrefilmsfestivaler och allmänt leta upp och konsumera världens sjukaste spelfilmer är jag extremt avtrubbad. För att en film ska lyckas skrämma mig krävs därför något alldeles, alldeles extra, som generellt kommer i en av tre kategorier:

1: Less is more-skräck, där skräckkällan lämnas vag berättelsen igenom och låter ens egen fantasi fylla igen luckorna. Detta är i min mening ett kännetecken på riktigt genial skräckfilm, och sorgligt sällsynt. Faktum är, det är helt extremt sällsynt. Det mest lyckade jag sett här är den australiensiska fejk-dokumentären "Lake Mungo", en extremt annorlunda skräckfilm som jag verkligen rekommenderar. Även den mer kända "Paranormal Activity" gör dock detta framgångsrikt - i första filmen (därefter kör de fort den franchisen i botten). Ett annat exempel som gör det hyfsat, om än bara i klimaxen, är den franska tortyrporr-klassikern "Martyrs", och vi har även smekmånads-skräckisen "Honeymoon", som verkligen kunnat vara skitläskig om den bara levererat klimaxen lite bättre. Den amerikanska found footage-skräckisen "Grave Encounters" har också element av det, liksom "Blair Witch Project", som gjorde stort intryck på mig som ung. En särskild approach till less is more har den briljanta spanska found-footage-rullen [REC], som tids nog avslöjar vad det rör sig om, men skickligt triggar ens fantasi på skräckinjagande vis ända fram till klimaxen (som nog är det läskigaste jag någonsin sett, och därför helt oförglömlig).

2: Sjuka idéer som är så extrema, så stört sinnesrubbade, och så väl berättade och filmade att de både imponerar på mitt avtrubbade psyke och lyckas komma under huden på mig. Även detta är också mycket sällsynt. Den australiensiska slasher-franchisen "Wolf Creek" är ett praktexempel, åtminstone de två filmerna (tv-serien är inte lika effektiv), och den lyckas för att den både gör mördaren riktigt, riktigt genuint megasjuk, men samtidigt på ett sätt som är tusen gånger mer trovärdigt än Freddy Kreuger, Michael Myers och Jason Vorhees. Mördaren i Wolf Creek är nämnligen social, pratsam och alldaglig, inte något stereotypt slasher-freak i trasiga kläder, men genom genialt berättande och skådespeleri finns där alltid något obehagligt och hotfullt som kryper fram, och snart uppenbaras den brutala, fullkomligt batshit-psykotiska sexuella sadistmördaren han är. Det som gör Mick Taylor, som han heter, så sjukt effektiv, är också hur filmskaparna knyter an honom till decennier av olösta försvinnanden av backpackers i Australiens verkliga historia. Han är outback-skräcken personifierad, en ikon av allt som är läskigt med Australiens spöklika, uråldriga vildmark.

Andra exempel på detta är den nyligen tiktok-virala "Megan is Missing", som verkligen är precis så sjuk som alla säger, vilket i sig är en spektakulär bedrift. Regissören bör vara stolt, för han har med sin enda film åstadkommit något få andra gjort i filmhistorien. "Martyrs" och "Bone Tomahawk" och "Se7en" (sängscenen har satt ett permanent avtryck i mitt psyke) kvalar också in, men annars är det vanligt att filmskapare har en sjuk idé, men antingen är för inkompetenta för att skildra den trovärdigt nog (A Serbian Film, I'm looking at you) eller för fega för att driva den så långt som den behöver för att bli genuint läskig (tex Eli Roths samlade produktion). Japaner är by far de bästa på sådana här sjuka idéer, men de bästa av dem är nästan alltid i manga-form - filmadaptionerna (och till och med anime-adaptionerna ibland) fegar alltid ur.

3: Body horror. Av någon anledning är jag, trots all min avtrubbning, än idag sjukt känslig för body horror. Junji Ito är by far bäst på body horror, och japanerna är som alltid bäst på sjuka idéer i allmänhet (vad fan är fel på dem? eller rätt?) men återigen - filmadaptionerna av hans verk lever aldrig upp till manga-förlagan... Det finns dock effektiv icke-japansk body horror, alltifrån subtil, trovärdig sådan som franska preggo-body horrorn À l'intérieur till utflippat skit som Flugan och The Thing och nu senast, The Color out of Space.

Jag skulle även vilja nämna en bonus-kategori, som kanske inte skrämmer mig per se, men åtminstone triggar nån slags mörk dödsfascination och märkligt kittlande förfäran, och definitivt ibland leder till att jag kvider lite. Dessutom är det är by far den kategori som har stört mängd effektiva filmer - nämligen survival-genren. Desperata människor mot naturen, små misstag som leder till fatala konsekvenser, utdragen, oundviklig död, och alla fasor naturen har att ge. Det är en genre som är hudnära, väldigt relaterbar för mig som berest backpacker, som själv en gång råkat illa ut på ett berg i djungeln, långt från civilisationen, och kon-fucking-stant, av någon anledning, tycks lyckas leverera på film. Listan på sevärda, läskiga survival-filmer är lång, och de är fler än all bra subtil skräck, sjuk idé-skräck och body horror ihop. Här är de jag kommer på bara på rak arm:

Backcountry, Everest, Black Water, Rogue, The Reef, Buried, 47 Meters Down, Willow Creek, The Revenant, Van Diemen's Land, The Nightinggale (fjolårets bästa film!), The Shallows, Adrift, Frozen, 127 Hours, Gravity, The Descent, The Last Descent, The Canyon, Revenge, Open Water, Sanctum, Vertical Limit.
 
Last edited:

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,167
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Sedan minns jag en finsk film som jag såg på Göteborgs filmfestival för kanske tio år sedan. Lyckas tyvärr inte spåra titeln med några sökord, och det var inte jag som hade valt programpunkten utan jag följde med en kompis. Jag vet inte hur filmen genreklassades, men den började som ett lite småromantiskt ungdomsdrama där en kille som sommarjobbade på nån sorts ungdomsvård hjälpte en ung tjej att rymma, och så gav de sig ut på en roadtrip genom Finland. Filmens andra halva tog en tvär och förskräcklig vändning till djupt ångestladdad skräck och tortyr när de inkräktade på nåns skogsmarker och blev infångade av de perversa markägarna. Det var en jävla kalldusch, och en totalt oväntad vändning för oss som inte hade en aning om vad filmen skulle handla om eller vad det ens var för genre.
Jag måste se den här filmen. Har du något mer minne överhuvudtaget som kan hjälpa mig att identifiera den?
 

Jocke

Bäst i rollspel
Joined
19 May 2000
Messages
4,008
Location
Sthlm
En handfull gånger har jag blivit gastkramande rädd av filmer på ett sett som kanske inre var jättetydlig när jag såg filmen men som hållit sig kvar i dagar och veckor, särskilt när jag inte kunnat sova.
De två jag kan säga är mest tydliga är Ringu och It Follows, men även en spansk polisthriler som på svenska heter De Namnlösa och Gene Hackman klassikern Avlyssningen har lämnat något krypande som är svårt att släppa och genuint obehagligt kvar.

Sen tar jag ganska illa upp av den nihilistiska extremfilmsvågen där fransmännen och koreanerna vart ledande under 00-talet så jag ser inte sån film längre, tex räcker det med att Ymir nämnde A L’interur ovan för att jag skulle bli förbannad på att jag såg den, baise moi, the isle, deamon lover osv osv under de år jag sprang mycket på filmfestivaler. Varför har jag sett det här? Jag gillade inte ens den sortens skräck på den tiden! Jag gillar ju Midnight Meat Train, The Grudge och The Descent rullar! Inte nån som pillar i menlöshet och lidande i 120 minuter.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
17,384
Eden Lake fuckade upp mig. Det är den mörkaste filmen om det moderna samhället jag sett.

Cannibal Holocaust har jag sett två gånger och jag trodde inte jag skulle må lika dåligt efter andra vändan igenom den. Men jag mådde existensiellt dåligt i en vecka efteråt. Den är absolut brutal.
 

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,318
Location
Helsingborg
Många skräckfilmer äcklar mig. Men Ringu är nog den enda jag sett som faktiskt skrämt mig. Det är stämningen, något som sakta byggs upp över filmens gång. Den amerikanska remaken gjorde dock absolut ingenting för mig (då de sabbat stämningen med actionscener och visar monstrets ansikte, vilket är ett gigantiskt misstag).

Det hjälper inte att en tjej jag kände då klädde ut sig till Sadako och knackade på mitt studentrum mitt i natten sju dagar efteråt.
 
Last edited:

Dr_Dängrot

Myrmidon
Joined
1 Mar 2017
Messages
4,326
Jag är inte lättskrämd däremot har jag sett en del film som fått mig att få obehagskänslor/illamående

I spit on your grave

Serbian movie

August underground

Necromantik
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
The Blair Witch Projekt är en av de absolut hemskaste filmer jag sett, enda filmen jag suttit & finttrat av skräck.
Gillar upplägget på hur man filmar, tonen i filmen.
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,259
Location
Kullavik
Många bra exempel är nämnda ovan:
Psycho - trots att filmen är gammal så hade jag ingen koll på twisten och det är fantastiskt obehagligt när sanningen avslöjas.
The Blair Witch Project - Först långdragen, men sista minuterna gjorde mig illa till mods trots att det var mitt på dagen.
The Conversation - En twist av obehag och fascination i en bedräglig mix.
Wolf Creek - Det vilar något autentiskt över hela berättelsen
The Others - Fantastiskt skådespel av Kidman, men också en solid berättelse. Otäckt med fotoalbumet.
Melancholia - Har nog aldrig känt sådan ren ångest av en film. Fantastiskt och fasansfullt! Hade allvarligt svårt att titta upp på natthimlen under en period utan att tänka på den.

Ytterligare några:
El Orphanato - Samspelet mellan berättelse, skådespel och ljudeffekter.
We need to talk about Kevin - Vet att någon vid ett tidigare tillfälle var missnöjd med den här rekommendationen, men herregud vilken obehaglig film.
Ils - Utsattheten för det fasansfulla, som i stort sett skulle kunna hända vem som helst.
Get Out - Hade klart sina stunder av rejält obehag. Den stirriga blicken på hushållerskan.
Nattevagten - Mycket av det obehagliga skulle kunna hända på riktigt (om man nu skulle ge sig på ett sådant jobb).
Paranormal Activity - När inspelningen visar den kvinnliga protagonisten stå i sömnen vid mannens säng under flera timmar.
 
Last edited:

Mekanurg

You can add up the parts; you won’t have the sum
Joined
17 May 2000
Messages
7,858
Location
Port Kad, The Rim
En film som gjorde mig extremt illa berörd utan att vara en skräckis: Spielbergs AI. Det har gått flera år sedan jag såg den, men minnena är fortfarande obehagliga. Tusan vad slutet gjorde ont i själen.
 

Poromaa

Veteran
Joined
3 Jul 2016
Messages
88
A Tale of Two Sisters. Utöver att vara en genuint kymig historia i största allmänhet minns jag ett par scener jag bokstavligen knappt vågade hålla kvar blicken vid då jag såg filmen i en nära nog tom, mörk biosalong.
 
Top