Det hänger väl kanske ihop lite med att strid blev mer och mer standard, snarare än att göra allt för att undvika strid som många säger mig "är hela poängen" med OSR (även om jag nog aldrig sett det spelas riktigt så).
Göra "allt" för att undvika strid var det nog få som gjorde eller gör. Det är mer att det gäller att välja sina strider.
I gammel-D&D/OSR kan man inte räkna med att alla strider är lagom balanserade relativt rollpersonerna. I en del fall så är monstren helt enkelt lite för mäktiga - och då gäller det att undvika strid.
Tumregeln i gammel-D&D var att ju längre ner i en dungeon, desto tuffare monster (och motsvarande större skatter). Så spelarna blev tvungna att välja om de skulle chansa och fortsätta ner, eller stoppa där de var och resa tillbaka för att vila.
Publicerade moduler följde sällan den tumregeln utan där hade dungeons sällan mer än 2-3 nivåer, och monstren var valda mer efter vad som var rimligt än efter hur tuffa de var.
Ute i vildmarken så kunde man däremot stöta på monster av alla möjliga nivåer, vilket gjorde att resa genom vildmark inte var något för låg-level äventyrare.
Återigen så var det ofta inget som publicerade moduler följde, utan där var slumpmässiga möten oftast anpassade efter vilka levels modulen var avsedd för.