Halvtand
Warrior
Jag har börjat översätta Stan Nicholls Orc-omnibus till en kampanj som ska spelas i DoD chronopia. Givetvis kommer gruppen inte vara i staden, utan i samma värld som böckerna utspelas. Det här är dock första gången jag ger mig på ett projekt av den här magnituden och jag är inte superhet på DoD-systemet än. Lite feedback önskas. Givetvis är det här skitspoiler för mina spelare.
Bakgrundsinfo om världen:
Bakgrundsinfo om världen:
Vargarna har skickats ut för ett specialuppdrag i samband med invasionen av Hemfelt, en liten uniby ute på den stora slätten.
Hemfelt är en liten by med kanske 50 innevånare. Husen är alla enkla trähus med halmtak, hela byn är omgärdad av en simpel pallisad. Dock finns det plats för bågskyttar bakom pallisaden och de gör sitt bästa för att förvandla er till nåldynor.
Byn förväntas inte bli svår att ta, ert uppdrag är att hämta något mycket viktigt.
Cylindern:
Cylindern ni ska hämta är gjord i koppar, ungefär lika lång som en underarm och samma omkrets som en orchnäve. Konstiga symboler finns inristade på sidan och i ena änden sitter en korkplugg som omsorgsfullt förseglats med rött vax.
Byn har hyrt in legoknektar som möter er utanför pallisaden. Några har byggt en murbräcka för att göra kaffeved av porten, men de måste komma förbi legoknektarna först. Givetvis är vargarna inte ensamma på plats, men de är de enda som känner till cylindern. Den måste hittas innan horden bestämmer sig för att sätta fyr på hela bygget.
Väl inne i byn dominerar en stor öppen plats mitt i samhället. Bågskyttarna som tidigare stått innanför pallisaden har flytt upp på taken och fortsätter göra livet surt för vargarna. Det finns gott om saker att gömma sig bakom och även många sätt att ta sig upp på taken om någon skulle aktivt leta efter ett sätt.
Det finns ett drygt tjugotal bostadshus och ett större hus som uppebarligen är deras tempel/kyrka. I anslutning till torget finns en inhägnad med vingklippta gripar (6 st) samt ett stort stall med många hästar (tillräckligt för att alla vargar ska kunna rida). Andra nyttodjur såsom kor, grisar, höns osv finns det gott om.
I bostadshusen finns inte mycket av värde, möjligtvis en blygsam summa pengar eller något simpelt smycke som mest.
Templet är så klart det mest intressanta. Tjocka dubbeldörrar öppnas och avslöjar ett litet vapenhus. Till höger finns ett litet trapphus med trappor upp i klocktornet och ner till en källare som innehåller extra bänkar, kläder och pappersluntor.
Förbi vapenhuset ligger en avlång sal med träbänkar på bägge sidor. Längst fram finns ett altare, det är täckt av en vit duk med guldkant. På bordet står två kopparljusstakar med vita stearinljus och symbolen för unikyrkan, ett kryss. Framför denna symbol ligger cylindern.
Mellan er och altaret står tre personer. En fullt stridsklädd dvärg med yxa och två kvinnliga människor, de är lika varandra men den ena är också mycket äldre än den andra.
Så fort de får syn på vargarna börjar kvinnorna be den himmelska fadern om hjälp, de tystnar inte förrän de är döda. Dvärgen höjer sitt vapen och anfaller.
När vargarna lämnar templet kommer en av deras meniga, kestix, och hämtar kaptenen. Han påstår att de funnit något mycket viktigt. I stallet möts de av två meniga till, Noskaa och Orbon. Orbon håller en liten säck i handen som han öppnar så att alla närvarande kan se. Säcken är full av pyttesmå lilarosa genomskinliga kristaller. Alla känner direkt igen det som pellucid, en drog som ger hallucinationer och lycka.
Under tiden som de tittar i säcken öppnar Noskaa en gömd lucka i golvet och hämtar upp två lika stora säckar till. Om det inte kommer på tal så föreslår Kestix att mannarna skulle behöva en ordentlig belöning efter striden. Ni lyckades med ert uppdrag ovanligt snabbt och har gott om tid innan ni behöver bege er tillbaka till Cairnbarrow.
Fem vargar dog.
Kaptenen drömmer.
Du öppnar ögonen, solen lyser så starkt att du måste skydda dina ögon medan du ställer dig upp. Gräset under dig är högt, grönt och friskt. Himlen är blå och molnfri. Du ser låga kullar framför dig och bortom dem en stor skog. Det slår dig att du bara var en liten skit senast du såg en så vacker plats i Maras-Dantia. Bredvid dig porlar en grund bäck och du hör insekter surra i den varma vinden.
Hur han än går kommer han strax fram till en by.
Byn är en cirkulär samling timmerhyddor med halmtak. Mitt i byn ligger ett långhus som pytts av sköldar. På sköldarna finns olika klanmärken men du kan inte känna igen något av dem. Långhuset har även smyckats med trofeér såsom stora tvåhandsvapen och djurskallar. Du lägger märke till att det finns en del orchskallar, men inga från människor, dvärgar, alver osv.
När du närmar dig byn möts du av en tillfredsställande matos. Du ser hästar bundna vid husen, kor, får, grisar och liknande strövar fritt. Orcher finns i massor. Män, kvinnor och barn överallt utför någon syssla typisk för bylivet. På en röjd plats framför långhuset tränar några med träsvärd och stavar. Ingen verkar titta två gånger på dig.
Gå in?
Alla orcher du ser bär vapen, även de minsta har en dolk i bältet, men ingen beter sig hotfullt på något sätt.
När du går in i byn rör sig orcherna runt dig precis som de rör sig runt varandra. I virrvarret låser du av ren instinkt blicken på en orch som är på väg mot dig.
Det är en hona, kanske huvudet kortare än du men mycket vältränad. Hon har långt rött hår med gyllene slingor, slät, fin hy, bra hållning och självsäker stil. Kort sagt, en mycket attraktiv kvinna. Hon verkar inte förvånad över att se dig.
"väl mött"
"dig känner jag inte, vilken klan tillhör du?"
"den känner jag inte till, men det finns ju så många..."
"borde jag vara rädd för dig? Jag känner inte till någon konflikt mellan våra klaner."
Hon känner inte till några andra raser eller isen i norr. Frågar han kommer hon mycket övertygande förneka all vetskap. Kommer samtalet ingen vart kan man påpeka att han inte kan se isen i norr.
När du nämner den avancerande isen tar hon tag i din hand och leder dig ut ur byn, ni går tillbaka till bäcken du först stod vid och följer den en liten bit. Ni går igenom ett buskage och finner er på en klippa. Bäcken förvandlas till ett litet vattenfall som tillsammans med flera andra rinner ner i en stor sjö. Bortom den finns fält och skogar så långt ögat kan nå. Här uppifrån kan du se stora flockar av jaktbara djur som drar fram över världen. En orch skulle kunna jaga här hela sitt liv utan att någon dag återvänta tomhänt.
Kvinnan pekar mot horisonten och säger "norr".
Ingen glaciär i sikte, bara frodig natur. Vinden vänder och en fruktansvärd stank slår emot dig så det till och med svider i ögonen. När du öppnar dem igen ligger du utanför det nerbrända Hemfelt. Stanken kommer sig av att Toche, en av dina soldater, ställt sig och pissat ut de sista resterna av er lägereld. Solen har gått upp. Ni är väldigt sena!
Griparna går inte att rida, men i stallet fanns tillräckligt med utrustning och hästar för att göra vargarna till ett ridande kompani. Är hästarna uppätna kan de precis hinna tillbaka till Cairnbarrow med hård språngmarsch.
Väl vid middagstid kommer vargarna fram till ett bergspass där stigen är så smal att endast två i bredd kan ta sig fram, men de flesta väljer det säkra alternativet och går en och en. Det är mycket frustrerande att behöva sakta ner, men vägen kommer i slutändan ge er en halv dag.
När hälften av vargarna kommit igenom passet ser de främsta något närma sig. Trots att de är långt borta känner vana orchögon direkt igen Kirgizilödlorna.
Kirgizilödlorna:
Ödlorna liknar sandfärgade komodovaraner stora som ponnys. De har kluvna tungor lika långa som en arm, knivskarpa tänder som levererar ett dödligt gift och kraftfulla svansar som kan slå en orchs ryggrad till benflisor.
Endast kobolderna använder dem i strid.
Kobolder:
Kobolder är små varelser, mindre än de flesta dvärgar och spinkiga på gränsen till utmärglade. Totalt hårlösa och gråa i skinnet. Skenet bedrar dock, trots sitt bräckliga utseende är de vilda och farliga stridskämpar.
Striden är mycket hård. Låt den gå ett tag så gruppen får lite skador.
Plötsligt höjer en kobold ett kopparfärgat horn och på den signalen bryter alla upp och retirerar.
Ett halvdussin meniga har blivit skadade, men kan gå.
Meklun har tagit ett allvarligt sår. Han kan inte gå och kommer sinka vargarna ytterligare.
Förutom detta upptäckter vargarna också att cylindern är borta!
Hemfelt är en liten by med kanske 50 innevånare. Husen är alla enkla trähus med halmtak, hela byn är omgärdad av en simpel pallisad. Dock finns det plats för bågskyttar bakom pallisaden och de gör sitt bästa för att förvandla er till nåldynor.
Byn förväntas inte bli svår att ta, ert uppdrag är att hämta något mycket viktigt.
Cylindern:
Cylindern ni ska hämta är gjord i koppar, ungefär lika lång som en underarm och samma omkrets som en orchnäve. Konstiga symboler finns inristade på sidan och i ena änden sitter en korkplugg som omsorgsfullt förseglats med rött vax.
Byn har hyrt in legoknektar som möter er utanför pallisaden. Några har byggt en murbräcka för att göra kaffeved av porten, men de måste komma förbi legoknektarna först. Givetvis är vargarna inte ensamma på plats, men de är de enda som känner till cylindern. Den måste hittas innan horden bestämmer sig för att sätta fyr på hela bygget.
Väl inne i byn dominerar en stor öppen plats mitt i samhället. Bågskyttarna som tidigare stått innanför pallisaden har flytt upp på taken och fortsätter göra livet surt för vargarna. Det finns gott om saker att gömma sig bakom och även många sätt att ta sig upp på taken om någon skulle aktivt leta efter ett sätt.
Det finns ett drygt tjugotal bostadshus och ett större hus som uppebarligen är deras tempel/kyrka. I anslutning till torget finns en inhägnad med vingklippta gripar (6 st) samt ett stort stall med många hästar (tillräckligt för att alla vargar ska kunna rida). Andra nyttodjur såsom kor, grisar, höns osv finns det gott om.
I bostadshusen finns inte mycket av värde, möjligtvis en blygsam summa pengar eller något simpelt smycke som mest.
Templet är så klart det mest intressanta. Tjocka dubbeldörrar öppnas och avslöjar ett litet vapenhus. Till höger finns ett litet trapphus med trappor upp i klocktornet och ner till en källare som innehåller extra bänkar, kläder och pappersluntor.
Förbi vapenhuset ligger en avlång sal med träbänkar på bägge sidor. Längst fram finns ett altare, det är täckt av en vit duk med guldkant. På bordet står två kopparljusstakar med vita stearinljus och symbolen för unikyrkan, ett kryss. Framför denna symbol ligger cylindern.
Mellan er och altaret står tre personer. En fullt stridsklädd dvärg med yxa och två kvinnliga människor, de är lika varandra men den ena är också mycket äldre än den andra.
Så fort de får syn på vargarna börjar kvinnorna be den himmelska fadern om hjälp, de tystnar inte förrän de är döda. Dvärgen höjer sitt vapen och anfaller.
När vargarna lämnar templet kommer en av deras meniga, kestix, och hämtar kaptenen. Han påstår att de funnit något mycket viktigt. I stallet möts de av två meniga till, Noskaa och Orbon. Orbon håller en liten säck i handen som han öppnar så att alla närvarande kan se. Säcken är full av pyttesmå lilarosa genomskinliga kristaller. Alla känner direkt igen det som pellucid, en drog som ger hallucinationer och lycka.
Under tiden som de tittar i säcken öppnar Noskaa en gömd lucka i golvet och hämtar upp två lika stora säckar till. Om det inte kommer på tal så föreslår Kestix att mannarna skulle behöva en ordentlig belöning efter striden. Ni lyckades med ert uppdrag ovanligt snabbt och har gott om tid innan ni behöver bege er tillbaka till Cairnbarrow.
Fem vargar dog.
Kaptenen drömmer.
Du öppnar ögonen, solen lyser så starkt att du måste skydda dina ögon medan du ställer dig upp. Gräset under dig är högt, grönt och friskt. Himlen är blå och molnfri. Du ser låga kullar framför dig och bortom dem en stor skog. Det slår dig att du bara var en liten skit senast du såg en så vacker plats i Maras-Dantia. Bredvid dig porlar en grund bäck och du hör insekter surra i den varma vinden.
Hur han än går kommer han strax fram till en by.
Byn är en cirkulär samling timmerhyddor med halmtak. Mitt i byn ligger ett långhus som pytts av sköldar. På sköldarna finns olika klanmärken men du kan inte känna igen något av dem. Långhuset har även smyckats med trofeér såsom stora tvåhandsvapen och djurskallar. Du lägger märke till att det finns en del orchskallar, men inga från människor, dvärgar, alver osv.
När du närmar dig byn möts du av en tillfredsställande matos. Du ser hästar bundna vid husen, kor, får, grisar och liknande strövar fritt. Orcher finns i massor. Män, kvinnor och barn överallt utför någon syssla typisk för bylivet. På en röjd plats framför långhuset tränar några med träsvärd och stavar. Ingen verkar titta två gånger på dig.
Gå in?
Alla orcher du ser bär vapen, även de minsta har en dolk i bältet, men ingen beter sig hotfullt på något sätt.
När du går in i byn rör sig orcherna runt dig precis som de rör sig runt varandra. I virrvarret låser du av ren instinkt blicken på en orch som är på väg mot dig.
Det är en hona, kanske huvudet kortare än du men mycket vältränad. Hon har långt rött hår med gyllene slingor, slät, fin hy, bra hållning och självsäker stil. Kort sagt, en mycket attraktiv kvinna. Hon verkar inte förvånad över att se dig.
"väl mött"
"dig känner jag inte, vilken klan tillhör du?"
"den känner jag inte till, men det finns ju så många..."
"borde jag vara rädd för dig? Jag känner inte till någon konflikt mellan våra klaner."
Hon känner inte till några andra raser eller isen i norr. Frågar han kommer hon mycket övertygande förneka all vetskap. Kommer samtalet ingen vart kan man påpeka att han inte kan se isen i norr.
När du nämner den avancerande isen tar hon tag i din hand och leder dig ut ur byn, ni går tillbaka till bäcken du först stod vid och följer den en liten bit. Ni går igenom ett buskage och finner er på en klippa. Bäcken förvandlas till ett litet vattenfall som tillsammans med flera andra rinner ner i en stor sjö. Bortom den finns fält och skogar så långt ögat kan nå. Här uppifrån kan du se stora flockar av jaktbara djur som drar fram över världen. En orch skulle kunna jaga här hela sitt liv utan att någon dag återvänta tomhänt.
Kvinnan pekar mot horisonten och säger "norr".
Ingen glaciär i sikte, bara frodig natur. Vinden vänder och en fruktansvärd stank slår emot dig så det till och med svider i ögonen. När du öppnar dem igen ligger du utanför det nerbrända Hemfelt. Stanken kommer sig av att Toche, en av dina soldater, ställt sig och pissat ut de sista resterna av er lägereld. Solen har gått upp. Ni är väldigt sena!
Griparna går inte att rida, men i stallet fanns tillräckligt med utrustning och hästar för att göra vargarna till ett ridande kompani. Är hästarna uppätna kan de precis hinna tillbaka till Cairnbarrow med hård språngmarsch.
Väl vid middagstid kommer vargarna fram till ett bergspass där stigen är så smal att endast två i bredd kan ta sig fram, men de flesta väljer det säkra alternativet och går en och en. Det är mycket frustrerande att behöva sakta ner, men vägen kommer i slutändan ge er en halv dag.
När hälften av vargarna kommit igenom passet ser de främsta något närma sig. Trots att de är långt borta känner vana orchögon direkt igen Kirgizilödlorna.
Kirgizilödlorna:
Ödlorna liknar sandfärgade komodovaraner stora som ponnys. De har kluvna tungor lika långa som en arm, knivskarpa tänder som levererar ett dödligt gift och kraftfulla svansar som kan slå en orchs ryggrad till benflisor.
Endast kobolderna använder dem i strid.
Kobolder:
Kobolder är små varelser, mindre än de flesta dvärgar och spinkiga på gränsen till utmärglade. Totalt hårlösa och gråa i skinnet. Skenet bedrar dock, trots sitt bräckliga utseende är de vilda och farliga stridskämpar.
Striden är mycket hård. Låt den gå ett tag så gruppen får lite skador.
Plötsligt höjer en kobold ett kopparfärgat horn och på den signalen bryter alla upp och retirerar.
Ett halvdussin meniga har blivit skadade, men kan gå.
Meklun har tagit ett allvarligt sår. Han kan inte gå och kommer sinka vargarna ytterligare.
Förutom detta upptäckter vargarna också att cylindern är borta!