Nekromanti Fattiga riddare och heliga män [Hurra för mig]

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
6,937
Vitulv fyller Paladin! Oh, let there be joy!

I och med det här inlägget fyller jag Paladin! (weee) Vad vore då mer passande än att skriva ett inlägg om just Paladiner?

Paladinen är ju ett stående inslag i de flesta fantasyrollspel. Den gode riddaren kombinerat med någon typ av magi eller gudomlig makt är ju ett element som få tillverkare väljer att blunda för även om de döper om företeelsen (exempelvis så heter det ju ”helig krigare” i DoD6).

Första gången jag stötte på ordet Paladin tror jag var i den gamla krigarens handbok till DoD och sedan dess så har det blivit något utav en dussinvara i litteratur, rollspel och datorspel. I senaste Command & Conquer finns det ju dessutom en stridsvagn som heter Paladin :gremgrin:

Vad betyder då ordet paladin? Vänta lite så ska jag gå och slå upp det i Nordstedts…

paladi´n subst. ~en ~er högt uppsatt person i (direkt) tjänst hos furste eller statschef <mindre brukl.> ibl. nedsätt. Med tonvikt på den okritiska lojaliteten e.d.: Hitlers ~er i de ockuperade länderna urspr. Om Karl den stores krets av hovmän.

Jaha, det var ju intressant. Ursprungligen har ordet ingenting med magiska eller gudomliga förmågor att göra utan det verkar snarare vara någon typ av löjligt lojal tjänare. Jag skulle misstänka att det i fantasysammanhang handlar om att riddaren är en lojal tjänare till sin gud och därför får ta del av gudens förmågor.

Så till min fråga;
Är det någon som vet huruvida det finns några historiska eller mytologiska motsvarigheter till fantasyns populära blixt och dunderriddare eller är det enbart ett fantasifoster? Fanns det någon typ av order med skumma riddare (typ tempelriddarordern) som ansågs besitta gudomliga krafter? Finns det beskrivet i några gamla sagor eller myter? Jojo, visst finns det krigare med magiska krafter men jag tänkte snarare sådana som kan jämföras med den typiske, gudsfruktige Jean D´Arc-kopian i D&D? Oj, där kom jag ju faktiskt på ett bra exempel, Jean D´Arc kanske är en bra Paladin-arketyp.

Vi tar en till fråga;
Är det någon som har spelat en paladin på ett roligt och intressant sätt? Jag får aldrig till dem riktigt, de blir lite tröga och likriktade när jag försöker gestalta dem. Jag tycker att den fanatiska tron på Guden med stort G ibland blir lite tröttsam och stryper en del av karaktärsutvecklingen. Visst kan man grotta ned sig i teologiska tvivel och andra känslomässiga dumheter men likväl så är det tråkigt att spela en person vars liv till största delen kretsar runt en enda sak – sin religion. Nå, låt höra. Får vi några roliga anekdoter från er som har spelat heliga krigare.

För övrigt så vill jag passa på att tipsa om Elisabeth Moons trilogi ”The Deeds of Paksenarrion” eller ”Sagan om Paksenarrion”, som den så taffligt har översatts till svenska. Det är en mycket trevlig berättelse om en kvinnlig legosoldat som innehåller en mycket stark gestaltning av en Paladins liv och leverne.

Vulf – som troligtvis kommer att bli en skitdålig Paladin eftersom han är ateist
 

Storuggla

Champion
Joined
8 Dec 2001
Messages
9,546
Location
Stockholm
Raggmunkar

"Vad betyder då ordet paladin?"

Tja, jag tar mig friheten att citera Websters ( Webplatsen ):
Main Entry: pal·a·din
Pronunciation: 'pa-l&-d&n
Function: noun
Etymology: French, from Italian paladino, from Medieval Latin palatinus courtier, from Late Latin, imperial official -- more at PALATINE
Date: 1592
1 : a trusted military leader (as for a medieval prince)
2 : a leading champion of a cause
Just tvåan där torde väl vara en inspiration till namngivningen av den helige krigaren, i min ögon.
Vår bild av paladins är formad av en bild till gamla D&D (eller om det var ett gammalt AD&D) som heter "A paladin in Hell", där en krigare i vit blänkande rustning kämpar med en... djävul. Denna bild var tydligen en av de första på paladinen i rollspel och har sedan dess varit inspiration ör en paladin och de som såg den ritade egna och så vidare... de sa en tjomme på rpg.net i alla fall :gremwink:

" finns några historiska eller mytologiska motsvarigheter till fantasyns populära blixt och dunderriddare eller är det enbart ett fantasifoster? Fanns det någon typ av order med skumma riddare (typ tempelriddarordern) som ansågs besitta gudomliga krafter? Finns det beskrivet i några gamla sagor eller myter?"

Humm... karl den Stores riddare, den där laxen som offrade sig i ett pass mot morerna och tutade i ett horn kanske?

"Är det någon som har spelat en paladin på ett roligt och intressant sätt? Jag får aldrig till dem riktigt, de blir lite tröga och likriktade när jag försöker gestalta dem."

En av mina spelare spelade paladin ett tag, han hade apkul. Guden fick sina böner, han lydde alla bud som var ålagda honom och så, men han var en pragmatisk lymmel också. Tjänsteflickor gick inte säkra för honom och han var en riktigt suput. Men han slogs gladeligen för sin gud och kyrka som bot. Det är en spin som ofta missas...


Storuggla, papperskor
 

Magnus Seter

Ansvarig utgivare
Staff member
Joined
24 Nov 2000
Messages
12,498
Location
Stockholm
Hoppas att Ymir inte läser detta

Eftersom jag just i ett annat svar till honom påstod att Paladin till sin defnition är en God Helig Krigare. Attans...

Hmmm... om jag skyndar mig kanske jag kan hinna ändra...

EDIT: Ha! Jag hann! Tackar för definitionerna Vitulv och Ugglo!

M.
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
6,937
I only live to serve [NT]

NT = No Text (Ingen text)
 

Staffan

Myrmidon
Joined
7 Jun 2000
Messages
4,228
Location
Lund
Är det någon som vet huruvida det finns några historiska eller mytologiska motsvarigheter till fantasyns populära blixt och dunderriddare eller är det enbart ett fantasifoster?
Tja, olika versioner av Arthur-sagan ger väl mer eller mindre övernaturliga egenskaper åt riddarna.
 

Insignia

Swashbuckler
Joined
8 Oct 2001
Messages
1,813
Location
Uppsala
Är det någon som har spelat en paladin på ett roligt och intressant sätt? Jag får aldrig till dem riktigt, de blir lite tröga och likriktade när jag försöker gestalta dem.
Njae... Första gången jag spelade AD&D var jag paladin. Jag hade inte läst boken då (SL gjorde rollpersonerna), så jag utgick från en mycket kort beskrivning och gjorde som jag ville ^^ Inte för att jag kanske var särskilt intressant, jag ville bara nämna det ^^;

Och grattis till nya titeln :gremgrin:
 

Balderk

Swashbuckler
Joined
27 Apr 2002
Messages
2,723
Location
Umeå
Vi tar en till fråga;
Är det någon som har spelat en paladin på ett roligt och intressant sätt? Jag får aldrig till dem riktigt, de blir lite tröga och likriktade när jag försöker gestalta dem. Jag tycker att den fanatiska tron på Guden med stort G ibland blir lite tröttsam och stryper en del av karaktärsutvecklingen. Visst kan man grotta ned sig i teologiska tvivel och andra känslomässiga dumheter men likväl så är det tråkigt att spela en person vars liv till största delen kretsar runt en enda sak – sin religion. Nå, låt höra. Får vi några roliga anekdoter från er som har spelat heliga krigare.
Okej, det här kommer från en person som aldrig spelat paladin. Men, jag kom att tänka på en sak. Det där med att paladiner ofta blir tröga och likriktade är nog ett vanligt fenomen, spelar man flera paladiner är nog risken högra att de blir väldigt lika varandra än med andra yrken/klasser. Jag spelade förut med en kille (som vi nu äntligen lyckats få bort ur gruppen :gremgrin: ) som ofta enviades med att spela paladiner och de blev väldigt tråkiga hela bunten. Men han var en kass rollspelare och en jobbig person också (tro inte att jag jämför dig med honom på något sätt, det skulle vara en grov förolämpning). Men även fastän han inte var någon vidare rollspelare över huvud taget så tror jag ändå att paladiner är svåra att göra intressanta och bra, men perfekta för spelare som min gammla rollspels bekantskap (låt oss kalla honom micke i fortsättningen). Spelare som Micke behöver ju bara falla tillbaka på den arketypa paladinens tråkighet (En lojal (till sin gud), ståtlig krigare på en magnifik häst i skinande rustning och gärna är tystlåten. Han säger några fraser om sin gud ibland kanske, och ber på kvällarna). Jag menar, om man gör en sådan karaktär som aldrig pratar och på sin höjd iakttar sin omgivning noga, då är det ganska så svår att misslyckas. dessutom är de fantastiska krigare och kan ta hjälp av magiska förmågor också (i D&D som vi spelade har de en hel del, dessutom är hästan überbra). Dessutom är bilden av paladiner rätt så insvettsad i folks hjärnor att det är svårt att spela dem anorlunda, de är helt enkelt obotligt tråkiga. Vilket spelare som Micke lever på. Men de som vill spela dem på ett roligt sätt ska nog inte helt ge upp heller. Man kan ta dem ut ur stereotypen, ge dem mer personlighet, låt dem fortfarande vara lojal till sin gud men det betyder inte att han inte kan ha vänner eller (om han inte avgett kyskhetslöfte) flickvänner. Gör honom inte tråkig och seriös utan skojfrisk och oseriös (eller så kanske han klagar ständigt över allt möjligt efter att han varit paladin i decennier). Kom på någon idé som gör honom mer intressant, han kanske börjar ledsnat på riddarorden eller kanske har han upptäckt att den inte är så hederssam och godsint som han först trott utan att den håller på och konspirera för att öka sitt eget inflytande och makt (typ tempelriddarna) eller några andra skumraskaffärer (det här går ju typ att basera ett äventyr på tom). Det finns massor med saker att göa för att paladinen ska bli roligare att spela. Så jag har egntligen bara ett råd: Vill du spela paladin, gör det och ge inte upp.

/Balderk

FOTNOT: Micke heter egentligen något annat
 

stormumriken

Veteran
Joined
7 Nov 2001
Messages
73
Location
Jönköping
Vet inte om andra religioner än den kristna kyrkan haft någon motsvarighet till tempelriddare... men det borde ju funnits tycker man ju. Personligen gillar jag dock den normala synen på tempelriddare som inkvisitatörer som berättigar sitt handlande bakom en mask av rättfärdighet är alldeles utmärkt. Som troende ser man ju isåfall dom som kyrkans förkämpar, men som icke troende ser man istället bara de hemska följderna av deras jakt på kättare. Se bara filmen Ivanhoe... där finns ju ett utmärkt exempel på tempelriddare.
 

walderik

Veteran
Joined
4 Mar 2002
Messages
140
Location
Jönköping
Tja,
Man skulle kunna spela dem som om de själva ser sig som hjältarna i historien och alla andra är deras sidekicks. Tona ner det religiösa lite och se det mer som en kulturelll sak, alltså att det är klart att goda personer håller på och tillber den goda guden.
Att spela hjälte är det ju många som gör och det brukar ju fungera bra.
Inget säger ju heller att de måste vara dumma och blint rusa mot varje chans till hjältedåd som där finns.

Det kan finnas många klassiska drivkrafter för deras äventyrande som kan vara intressanta att spela på:
1. Viljan att göra rätt, om än inte alltid förmågan.
2. Svårigheter att fatta egna beslut och istället låter man chefen bestämma.
3. Hämdbegär mot det onda.
4. Lite av en Don Quite som verkligen vill vara hjälte efter förgånga ideal och imponera på snygga tjejer.
5. Man ser upp till sin far/mentor/granne som var en riktig hjälte och vill bli lika bra som den idealbild av dessa som man har.
6. Religiösa mystiska tankesätt som inbegriper visioner och drömmar. En riddarnas schaman.
7. Viljan att sona sina gamla hemska synder.
8. Personlighetsklyvning.
9. Rasistiska åsikter mot lägre raser som orcher, halvlängdsmän och rödhåriga.
10. Den sanna kärleken som fångats/snärjts/värvats av ondskan.
11. Flykt från ett öde att bli det; ondas härförare / storbonde / giftas mot sin vilja / leprasjuk / talesman för bryggargillet.
12. Viljan att få kontroll på sin omgivning.

Eller en kombination av det här eller en del andra saker man kan hitta på.
Rutger Hauer gjorde en film som handlar om en riddare som blir förvandlad till varg på natten och hans älskade som är hök på dagen. Endast under skymning och gryning kan de mötas. Snyggt motiv som går att sno.

Eller så kan man vara en idealist som vill reformera det onda istället för att besegra det. Är det inte godare att förlåta än att dräpa? Var inte djävulen en gång en ängel? Om Gud är allomförlåtande kommer också djävulen att förlåtas.

Kanske är hans religiösa ideer för progresiva och liberala för det konservativa prästerskapet, vilket har drivit honom till att lämna Paladingemenskapen och leva som äventyrare.


Några tankar bara som borde få även en sådan roll intressant.

/Mats
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
6,937
Intressant [ANT]

Mycket intressant.

Jag tror att den där rullen med Rutger Hauer heter Ladyhawk.

/Vulf
 

Pom

Swashbuckler
Joined
23 Jun 2003
Messages
2,926
Location
Enskededalen
Re: Ut i vida världen

I de rollspel jag har sett brukar paladinen definieras som en djupt religiös krigare som har att följa ett strikt regelverk.

Det verkar också oftast vara underförstått att man tänker sig den västeuropeiska sagoriddaren som förebild.

Men nog kan man tänka sig paladiner baserade på annat än kloner av medeltidskatolicism?

Varje religion med en etiskt genomtänkt agenda och åtminstone ett embryo till asketiskt ideal borde kunna ha sina egna paladiner.

Kinas och Japans olika grupper av krigarmunkar är exempel från den vanliga världen. Eftersom religion i förmoderna miljöer är ofrånkomligen sammanflätat med såväl vardagsliv som samhällsstruktur kan man också låta sig inspireras av krigarideal från snart sagt varje kultur: Indiens kshatrias, aztekernas örnkrigare och jaguarkrigare, eller varför inte kannibaler från Nya Guinea?
 

walderik

Veteran
Joined
4 Mar 2002
Messages
140
Location
Jönköping
God mot ond

Dessutom brukar rollspelen vara riktigt usla på att berätta vad som är gott respektive ont.
Om man nu tänker sig paladiner i alla fall försöker slåss för det goda, så är det ju också intressant att veta vad just det är.
Jag menar, ta ditt exempel med kannibalerna. En kannibalriddare har nog de flesta svårt att acceptera, men kannibalerna sjäva såg sig nog inte som direkt onda. Sedan är jag i och för sig lite tveksam till att just de såg sig som heliga krigare och inte mer som bara krigare, men men.
Det finns ju moderna heliga krigare som Mujahedin. Det finns en hel del som inte tycker de är speciellt sjyssta killar.


Jag skrev förresten ihop en liten text om gott och ont till mitt eget rollspel jag håller på med. Det är ett hjältefokuserat SF-rollspel, men någon kanske hittar något i texten i alla fall:

Normalt sett brukar man snabbt dela upp världen i goda och onda personer. Ibland kan det finnas lite neutrala också, men oftast gäller det gamla ordspråket ”är de inte med oss, så är de emot oss”.
För tydlighetens skull borde man kanske nämna redan nu, att personer kan vara både människor, aliens och robotar, även om robotar ofta lyder sin egen logik och inte direkt de moraliska lagarna, och alltså inte direkt är onda eller goda. Lika lite som stolar eller hissar brukar vara onda eller goda.

En av de vanligaste indelningarna mellan gott och ont, är indelningen mellan kollektivism och individualism. I 20 till 50-tals science fiction och gammal svensk science fiction är det kollektiva skapandet av storverk ofta framställt som det mest eftersträvansvärda. I amerikansk science fiction brukar däremot det gamla nybyggaridealet med ensam är bäst, vara ledstjärnan.
I science fiction, där kollektivismen eller gemenskapsandan, framhävs som gott, kan skurkarna ofta vara individuella fribrytare som endast försöker sko sig på de andra. Samtidigt försöker han vanligen krossa det nuvarande samhället. Hjälten brukar var en käck ingenjör, eller något liknande, som har uppfunnit något till mänsklighetens fromma.
I individualism-framhävande science fiction, är skurkarna däremot blint lydiga myrsamhällsinnevånare, utan förmåga till egna initiativ och därmed givna förlorare, och således onda. De kan vara nazister eller kommunister eller något liknande. Hjälten kan vara en upprorsledare eller ensamvarg som arbetar för att krossa det rådande samhället och bygga upp något bättre i sant hjälteanarkistisk anda.
Det finns också andra, lite mer avancerade, syner på gott och ont. Ofta utgår de ifrån författarens och det omgivande samhällets syn på vilka fienderna är och vilket samhälle som är det bästa. Vissa författare, som exempelvis Heinlein, framhäver olika ordningar som goda beroende på hjältarnas situation, det enskilda samhällets krav och berättelsens inriktning. Här handlar det ofta om tankeexperiment där allt från benhård fascism till lössläppt anarki uppmålas som bra samhällsformer eller dåliga exempel. Om Ni planerar att använda mycket sociologi och samhällsvetenskap i Ert spel, så lek gärna med flera olika samhällssystem för att göra det intressantare. Om Ni tycker att det verkar ointressant, så sätt bara demokrati som bra och allt annat som ont.
Ytterligare andra författare går mer in på den individuella godheten och försöker påvisa saker i stil med att det endera är ont att ta till vapen, eller att en god människa alltid är redo att försvara de rätta värdena med vilka medel som helst.
Det finns massor att skriva om det här ämnet och om vi skulle fortsätta, så skulle det kunna bli en egen bok. En av de grundläggande sakerna i science fiction är nämligen att det är en idélitteratur. Detta innebär inte bara att man publicerar författares idéer om maskiner och naturlagar, ofta handlar berättelserna i grunden om olika filosofiska problem. Det kan vara så att författaren vill visa på olika filosofiska och politiska idéer och använder science fiction som ett redskap för att lättare kunna diskutera dem.
Om författaren inte utgår från en klar ideologisk tanke när han skriver, brukar skillnaden mellan onda och goda, vara den att de goda är goda för att de dödar onda och vice versa. En långt ifrån tillfredställande världsbild, men den duger bra när allt man vill åstadkomma är ett motsatsförhållande hjälte kontra skurk.

Goda personer, ej karaktärer, är, i nästan alla former av berättelser, strävsamt och hederligt arbetande personer. De gör sin sak och sätter sig aldrig upp mot den rådande ordningen, om denna inte är fel på något sätt. Istället är de arbetsamma, hjälpsamma och gör vad de kan för att vara ett gott exempel för varandra.
De behöver inte vara dumma. Tvärtom är det ofta samhällets intelligenta stöttepelare, som ingenjörer, vetenskapsmän och olika former av aristokrati som är de mest goda individerna.
En god person bryr sig sällan om pengar, är för det mesta proper och är alltid fruktansvärt lojal mot sina kamrater. Han håller naturligtvis alltid sin löften, även om detta ibland stämmer även för onda personer, och beter sig allmänt scoutaktigt. Han är ofta nyfiken och väl beläst i de mest skilda ämnen.
Goda personer klagar inte på något i omgivningen, annat än på onda personer, vilka de nästan alltid är redo att gå i strid mot. Ja, en god person är nästan alltid redo att dö för en god sak, eller för en annan, godare person. På detta sätt utgör de alltid hjältarnas dolda reserv, så fort dessa hamnar där det finns goda varelser i närheten.
Den här typen av människor fungerar ibland som en typ av offer i det godas tjänst. Genom att de åker dit, blir hjältar och folkmassor inspirerade till storverk.

Andra människor, som inte är påfallande goda, utan bara vanliga killar, kan mera liknas vid får. De sysslar snällt med vad det nu är de arbetar med på det här stället, även om det är att bryta uran i vakuum utan skyddsutrustning eller lön, tills en ledare (färdigheten ledarskap) inspirerar dem till uppror eller löneförhandlingar.

Med godheten följer ofta ett vackert utseende. Även om utsidan kan vara lite råbarkad, så lyser den skinande insidan igenom. Desto godare man är, desto schysstare ser man ut. Detta är en essens som syns lång väg om man har ett tränat öga och en viss vana i att bedöma människor.
 

Pom

Swashbuckler
Joined
23 Jun 2003
Messages
2,926
Location
Enskededalen
Re: God mot ond

Tankeväckande tankar om SF-etik.

Klassiska rollspelspaladiner verkar med din kollektivism-individualism-skala vara lite av bägge. De är ofta ensamvargar i sitt beteende, men följer ett moraliskt system som de värdesätter högre än sin egen lycka och sitt eget liv (och även andras liv, eftersom de per definition är beredda att slåss och döda om det blir nödvändigt).

Detta med definitioner av godhet och ondska som du tar upp är en viktig sak. Vår 2000-tals uppfattning om hygglighet och mänskliga rättigheter är sällan kompatibel med de kulturer och eror som inspirerar många kampanjer. För djupt religiösa rollpersoner som paladiner är det (tror jag) en absolut nödvändighet att spelaren får ett hum om vilka ideal religionen har.

Det är inte lätt att spela en fanatiker om man inte får veta vad fanatikern är fanatisk om.
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Re: God mot ond

"Det är inte lätt att spela en fanatiker om man inte får veta vad fanatikern är fanatisk om."

Skitlätt, juh! Överdriv och parodiera.

Handen på levern, jag har haft flera paladiner bland mina medspelare, men jag har aldrig träffat på någon som verkligen spelat troende paladin. Fanatiska, ja, men mer fanatiskt hjältedumma än fanatiskt troende, och i det fall som guden kommer med så är det som stridsrop och kraftkälla till ens spells. Pendragon är det som kommit närmast, och därefter Västmark.
 

Feliath

Swashbuckler
Joined
28 Nov 2000
Messages
1,905
Fettot och Björnen

Den forste som begriper rubriken borde egentligen fa ett pris av nagot slag, men det ar jag for snal for :gremsmile:

*harkel*

Jo: ordet paladin harstammar som Herr Nils sade fran det gamla namnet pa legionarsvakten pa Palatinen i Rom, dar alla viktiga holl till och alla beslut fattades. Palatinlegionarerna var alltsa elitsoldater.

Begreppet Paladin i den form det figurerar i fantasyrollspel kommer daremot fran Chansons de Geste, ridderliga sanger om Charlemagne och hans Tolv Paladiner. Den framste av dem hette Roland, och som Storuggla berattade blir han forradd av sin vapnare och lyckas radda kungen fran bakhall av onda araber (det ar inte jag som hittar pa det har, det var folk som levde vid Poitiers) endast genom att blasa sa hart i sitt horn Oliphant att hans huvud exploderar (!).
Roland ar javligt helig innan dess och ar arketypen for en D&D-paladin om inte annat. De ovriga elva samt kungen ar forstas ocksa snorigt heliga, och den likaledes helige Biskop Turpin, som ocksa figurerar i sangerna, ar for ovrigt upphovet till D&D-clericen. (Det ar det som gor clericen lite svarhanterlig for att beskriva veka praster, for ovrigt, eftersom Turpin ar en riktig brakstake.)

Kung Arthurs riddare, a andra sidan, kan inte sagas vara forebilder till paladinerna i atminstone D&D (konstanta brasklappar eftersom Paladin: the Arthuring sakert finns hopkrupet darute med helt feldopta yrken endast for att stabba mig i binjurarna), utom Malorys Galahad (Kretinens Galahad ar en fjant pa allvar). De har namligen sina forebilder i keltisk mytologi och gor mycket haftigare saker an be fjolliga boner. Gawain blir starkare alltefter solen stiger och svagare nar den gar ned. Balin ger fan i att anvanda skold eller parera, for han vet att han maste overleva for att doda sin bror (och om han blev dodad innan dess skulle han narmast se det som en befrielse att slippa forbannelsen). Excaliburs skida gor Arthur osarbar. I aldre versioner kan Cei (Kay) vaxa till nio ganger en manniskas storlek eller krympa till en niondel, etc. i all oandlighet.

Dessutom tal det att papekas att redan i tredje kapitlet eller nagot dylikt av Morte stampar Merlin upp till Arthur och sager "Nu har du gjort Gud javligt forbannad, pucko!" (Varfor far ni banne mig ta reda pa sjalva, jag vill garna slippa bli bannad).


Alltsa, japp, det finns historiska/mytologiska forebilder, Charlemagne och hans polare, som far krafter av Gud, och ja, redan da var de mycket fjantigare och tristare an fighters med magiska formagor :gremgrin:


/Feliath - borde kopa ett nytt plommonstop

P.S.: Ja, grattis och sa, ocksa. :gremgrin: D.S.
 

Pom

Swashbuckler
Joined
23 Jun 2003
Messages
2,926
Location
Enskededalen
Re: Definitionssak

[...] jag har aldrig träffat på någon som verkligen spelat troende paladin. Fanatiska, ja, men mer fanatiskt hjältedumma än fanatiskt troende, och i det fall som guden kommer med så är det som stridsrop och kraftkälla till ens spells.
Hm, jag måste erkänna att jag å min sida aldrig har träffat någon som har spelat en paladin som inte varit troende. Det kan förstås vara intressant att spela sådana, likaväl som att spela positivistiska magiker, pacifistiska krigare, och hederliga tjuvar (nej, jag är inte speciellt ironisk), men jag accepterar det inte som standardfallet.

Man definierar väl helt enkelt saker olika.

För mig ingår religionen som en del av definitionen av en rollspelspaladin. Sagoriddare är någonting annat. En paladin kan vara en sagoriddare, men en sagoriddare måste inte vara paladin. Det är väl ingenting som hindrar att man spelar en krigare som är hjältedum och har nyputsat harnesk, men jag tycker inte att det gör honom till en paladin.

Sedan är det förstås egentligen en annan sak vilken sorts rollspelande man tycker är skojigast.
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Re: Definitionssak

"Hm, jag måste erkänna att jag å min sida aldrig har träffat någon som har spelat en paladin som inte varit troende."

Lyllo du. Men så har du ju tillbringat ett antal år med att uppfostra dina spelare. Den lyxen får ju aldrig jag. :gremwink:

"Det är väl ingenting som hindrar att man spelar en krigare som är hjältedum och har nyputsat harnesk, men jag tycker inte att det gör honom till en paladin."

Dito. Det är ju spellsen som man får från sin gud. :gremwink:

Nä, nu var jag elak. Men faktum är att jag har (tyvärr) mestadels fått spela med spelare som uppfattar gudar som spellbatterier eller som inte kan spela troende eftersom de är ateister. För många av dem är en paladin en klass som ger spells, schysst rustning, högt thac0, en bra ursäkt att slakta orcher (eller varje annan varelse som har någon annan alignment än Awful Good) och möjlighet att vråla balla krigsrop.
 

walderik

Veteran
Joined
4 Mar 2002
Messages
140
Location
Jönköping
Re: God mot ond

Kul att du gillade det. Själv tycker jag att det tillför rollspelet en hel del om gränserna mellan gott och ont inte är självklara. Det som är gott i någons ögon, kanske är det högsta onda för andra. Båda ser sig som moraliska varleser och stärks därmed i sitta agerande av övertygelsen av att det de gör är för ett högre gott.
Det kanske blev lite svammel, men som sagt var, jag tycker också det är en intressant fråga.
 
Top