Skål för det bror!Ok, jag tror att vi har nått vägs ände. Du är inte ensam om att lyfta fram makt och maktrelationer som den huvudsakliga förklaringsmodellen bakom konflikter och samhällsutveckling. Jag köper själv inte den modellen fullt ut, men ska vi gå vidare blir det nog mer filosofi än jag klarar av i sommarvärmen. Dessutom ska dricka öl snart!
Det spelar ingen roll att de är fysiskt sårbara enligt den fiktiva världens regler, polisen kan inte såra dem enligt de narrativa reglerna (Ma Gnucci är en maffiaboss, hon dör också om man skjuter henne i huvudet eller eldar upp henne). Som jag skriver finns de inte på riktigt, de är skapade som ett hot som polisen inte kan rå på som legitimerar att hjälten utövar våld efter eget mandat, egen uppfattning om proportionalitet och egen moralåskådning. Om polisen kunde göra något åt dem så hade vi sett hur polisen gjorde något åt dem. Världen som kräver en Spider-man är precis lika mycket en del av Spider-man-historien som hjälten är.
Man kan kanske anta att Bruce Wayne med sitt avsevärda finansiella och sociala kapital drivit opinion för ett mer humant rättssystem? Vill man då att han inte ska verka helt dum borde man då visa att det i allmänhet funkar – för varje Joker finns det tio personer som faktiskt blir rehabiliterade.
Kanske allra mest klassiskt, 9/11. Det är den sortens saker vi kan förvänta oss att superhjältar ska stoppa och där det inte ens finns några betänkligheter kring politik.
I efterhand ja.
Ja, och där finns ju en annan berättelse som också delvis hör hemma i genren – den maktlöses fantasi om att kunna ge igen i ett system som inte har det som en realistisk möjlighet. Det intressanta här är då om det är mer fascistpräglat om denna hämnd sker genom å ena sidan exceptionell styrka, å andra sidan exceptionell list?
Som jag noterade i min recension av DCs Absolute-serier i forumet är tidsandan tydligt att sätta superhjältarna i mindre socialt eleverade positioner. Det är inga prinsessor, miljardärer eller testpiloter här.
"En liten hämnd är ändå en hämnd, sa kärringen och spottade på granens gris."
Som sagt, det är en förklaringsmodell som jag har svårt att se är giltlig över mänsklighetens hela historia men oavsett om man tror det eller inte så skulle man kunna utforska detta i rollspel, hör och häpna!I efterhand ja.
Ja, lättast är ju att behålla status quo, det är ju också en fråga om hur serier skapas, distribueras, säljs osv.
Förklaringen är nog mycket enklare - superhjälteserien handlar i normalfallet om superhjältar i vår värld, och då kan man inte hamna i att det blir en helt annorlunda värld utan att tappa det. Det förklarar också uppenbara absurditeter som att det ofta finns folk som inte tror på utomjordingar fast de invaderade New York förra veckan. En värld där alla tror på magi och utomjordingar är uppenbart annorlunda än vår, mycket mer så än att magi och utomjordingar bara råkar finnas.
Ja, det var det jag menade
Ja, det är ju lite samma grej som att Reed Richards aldrig kan uppfinna något som verkligen förändrar samhället – efter ett tag hade igenkänningsfaktorn förlorats. Sedan kan man ju diskutera hur den genrekonventionen indirekt blir konservativ – den som både kan och vill förändra världen till det bättre måste på något vis ha fel eller göras vanmäktig.
Det finns en jätterolig serie där Reed Richards i princip upptäcker att det finns en narrativ kraft som gör att det alltid kommer att vara omöjligt att bota The Thing permanent, men efter att ha funderat på det lyckas han skapa en grunka som gör att han kan bli temporärt botad en dag om året eftersom det flyger under radarn, och det har mycket riktigt bestått i kontinuiteten.
Ja, en faktor kan ju vara att läsaren inte vill ha förrändring, man vill ha sin favoritmat, slippa tänka, någon som varje natt klockan tolv bankar ihop två träbitar och skriker "Fred råder i rikets fyra hörn, allt är väl i den kejserliga sängkammaren!"
Jag tänker att det är lite väl hårt mot den tänkta läsaren. Hen kan ju mycket väl tycka om sådana berättelser i andra genrer, men mena att just superhjältandet blir som roligast med premissen ”ovanliga personer i vår vanliga värld”. Man bör ju akta sig för att psykologisera kring folks preferenser.
Absolut, mea culpa. Mea maxima culpa.
Dessutom handlar det ju inte första hand om vad den enskilde läsaren vill - Marvel och DC har tunga varumärken att försvara, och vill inte låta dem spåra ut. Krakoa var nog så långt det alls går att pusha, och till och med Krakoa hade varit omöjligt om det fanns X-men filmer igång. Högre koncept än så, så behöver man ett Ultimate- eller Absolute-universum.
Haha, nu blir jag lite sådär att jag vill be om ursäkt för att jag inte ville låta hård.
Lägg av, det var jag som drog på lite väl lösa boliner och du plockade ned mig på jorden. Du gjorde mig en tjänst.
