Nekromanti [Fantasy!] Det Nya Landet

G

grottis

Veteran
Joined
11 Mar 2012
Messages
59
Location
Göteborg
DET NYA LANDET
Spelrapporter är roligt! Och "Fantasy!" är roligt! Så här kommer jag alltså att ge min bild av spelarnas öden/missöden under en förhoppningsvis lång följd äventyr. Vi har bara spelat några gånger hittills, med hjälp av google hangout, men det har ändå gått ganska bra trots vårt rostiga rollspelssinne.

Jag är ingen mästerskribent så förvänta er inget grammatiskt mästerverk eller "nya odyséen". Sedan så vet man inte om tentaperioder och annat krångel kanske abrupt kommer att avsluta spelandet, men det märker vi väl. En av känslorna jag får av att läsa "Fantasy!" är: "Håll käft! sluta krångla! börja spela! mera!", så jag kanske ska göra det och skriva (läs: kopiera från google docs) lite nu...

Jag är spelledare om det inte framgått. Gruppen består för tillfället av tre personer (men soon to be fyra): Brago (en 25 årig blond stadsvakt från Staden som tröttnat på tristessen)
Ingvald (en 28 årig sletet-looking hasardspelare förvisad från de finare delarna av Staden)
Jakopf (en självlärd yngling till jägare från obygden)

PROLOG
Brago, en ung stadsvakt ifrån Staden, kände sig trött på sitt enformiga jobb och vardagens tristess. Han hade hört om det Nya Landet i norr, bortom den Stora Bergskedjan dit man i en herrans massa år skickat brottslingar och förvisat adelns oönskade motståndare. Det viskades om att det numera var ett välmående rike med städer, skogar, outforskade vidder och självklart högvis med skatter! Eftersom Brago inte hade många levande släktingar och de flesta av hans barndomsvänner gift sig och flyttat till andra mindre våldsamma orter, så bestämde han sig för att sälja det lilla han ägde och bege sig norrut och söka lyckan i det Nya Landet.

I byn Fotby nära Stora Bergskedjan bestämde sig en ung jägare vid namn Jakopf att följa med Brago till det Nya Landet. Jakopf hade liksom Brago inget som höll kvar honom till byn. Efter ungefär en veckas vandring, väldigt nära bergspasset, så stötte gruppen på en mystisk person med hatt som kom inklampandes. Ingvald, som främligen presenterade sig som, kom snabbt överens med Brago om att följas åt för att det var säkrare att färdas i grupp ute i obygden. Jakopfs ålder fick Ingvald att uppfatta honom som springpojke och enkel träl tillhörande Brago, och denna åsikt verkar Ingvald stå fast vid, som män med hatt gör, trots förklaringar om läget.
 
OMGÅNG 1 (SPELADES 2012-04-03)
Medverkande spelare: Brago, Ingvald
Spelades över Skype, bara ljud.

Brago, Ingvald och Jakopf (som självklart bar hela gruppens packning) anlände till byn Berghåla av en slump när vädret blev plötsligt dåligt. På värdshuset (dubbades till “Den Glödande Röven” av spelarna) som de nästan ramlade in i ur dimman satt det en brokig skara människor. En dvärg som diskuterade våldsamt med en alv, tre bönder, en snubbe vid disken (troligtvis värdshusvärd, han såg sådan ut), en ganska anskrämlig ung kvinna som serverade öl och en skum typ med huva i hörnet. Spelarna frågade ut värdshusvärden om det alltid var dåligt väder i krokarna, men fick inte mycket vettigt till svars då värdshusvärden var ganska disträ. När mat beställts in (mat och mat, det serverades smutsiga grisfötter och öl) så diskuterades gruppens nästa mål, varvid dvärgen kommer fram till bordet och presenterar sig som Byroc. Byroc erbjöd spelarna att eskortera honom in i det gamla dvärgafästet som fanns i närheten för att hitta en gammal bok. Byroc själv var ju inte skolad i stridskonst och blev nervös av tanken på vilda djur bland bergen. Ingvald och Brago tog sig an utmaningen efter att ha kommit överens om att få betalt i förskott, gruppen skulle ge sig av i gryningen när de sovit ruset av sig.
 
OMGÅNG 2 ("SPELADES" 2012-04-10)
Medverkande spelare: Brago, Ingvald, Jakopf (lite senare)

Vi skulle spelat, men det blev inget av för vi krånglade igång Google Hangout och fixade i flera timmar istället. Men resultat, ljud och bild, najs!
 
OMGÅNG 3 (SPELADES 2012-04-11)
Medverkande spelare: Brago, Ingvald (lite senare), Jakopf

Eftersom Ingvald skulle jobba så hann Jakopf och Brago att spela en liten prolog om hur deras två karaktärer träffades (och spelsystemet fick testas lite grand också):

EN ANNAN PROLOG
I en glänta på väg till det Nya Landet låg Brago och sov när han plötsligt väcktes av att någon rusade iväg med hans packning! Brago jagade tjuven men hann inte ikapp. Däremot följde han spåren och hittade någon form av jordkällare i en skogsglänta där dörren var låst. Desperat efter sina ägodelar traskade Brago till den närliggande byn Fotby och anlände i morgondiset. Jägaren Jakopf fick syn på Brago där han stod och såg förvirrad ut mitt i den lilla byn och de kom överens om att han skulle följa med till jordkällaren för att försöka få upp dörren. Väl där så öppnar Jakopf dörren med en gammal kniv utan problem och de smyger in. Jordkällaren var tydligen större än de båda trodde till en början, och de smög sig ner genom en ganska lång mörk utgrävd gång. Där var det mörkt som fan och Brago gick först längst väggen med kortsvärdet i högsta hugg. De följde gången till vänster och hittade en tunna med öl och en lykta med trasigt glas i ett litet rum. Väl tillbaka i korridoren hittade de ett till rum till höger, där det fanns en hacka på golvet som de tog med sig. I slutet av korridoren fanns det en dörr till höger där Brago böjde sig ner för att kika in genom nyckelhålet. Dock så trampade han snett och föll genom dörren raklång på andra sidan, samtidigt som två grova män (med bistra uppsyner!) reste sig hastigt från ett bord med knivarna i högsta hugg. Efter att Jakopf kastat öltunnan i ansiktet på den ena rövaren så utmynnade striden i ett dödligt knivslagsmål. Här myntades även uttrycket “Jävla västlänningar”, som tyder på att en person är duktig med kniven (västlänningarna är nomader som lever på jakt och fiske), just för att dessa grabbar var helt skoningslösa med kniven. Jakopf lyckades trycka sin dolk genom ögat på den ena rövaren och därefter nedgjorde Brago och Jakopf den andra rövaren tillsammans. När Brago hittat sin packning i hörnet och muddrat rövarna på guld så begav de sig av mot den Stora Bergskedjan tillsammans.

Här började den “riktiga” spelomgången när Ingvald anlände:

SPELOMGÅNGEN
Gruppen gav sig av från “Den Glödande Röven” i gryningen med dvärgen Byroc i spetsen. Det snöade lätt men vägen till dvärgafästet var ganska rakt utstakat över åkermarkerna och vidare upp i de mer blåsiga regionerna. När gruppen rundade sista krönet stannade de på håll och beskådade fästets utformning, när plötsligt en hemsk varelse vrålandes stegade mot dem ifrån ett närliggande buskage. Det såg ut som en stor björn med en näbb i nyllet och Brago blev så förskräckt av denna terror att han släppte sitt stora spjut och föll gråtandes ner på knä och bad om nåd. Dvärgen Byroc sprang sin kos illa kvickt, och Jakopf och Ingvald började avlossa projektil efter projektil mot ugglebjörnen som långsamt började närma sig den knäfallna Brago. Jakopf tuppade plötsligt av och föll ner i snön, och lämnade Ingvald själv att mota besten. Dessvärre snubblade Ingvald till när han avlossade en armborstpil mot ugglebjörnen och träffade den knäböjande Brago som stod framför rätt i nacken. Ugglebjörnen hade vid det här laget börjat gå lös med klorna på Brago, och han lyckades ta sig ur skräcken och plockad upp sitt spjut. Som en episk “grand finale” spetsade Brago ugglebjörnen rakt igenom den vidriga kroppen från sin knästående ställning. Spjutet sattes ner i snön en stund med besten hängande medans gruppen försökte få liv i Jakopf som tillslut vaknade. Ingvald såg skymten av två figurer som tog sig tillbaka till byn ungefär hundra meter ifrån striden, och de drog slutsatsen att det måste varit dom som nockade Jakopf. När Brago tryckt bort björnen från spjutet och gruppen plockat på sig diverse troféer av liket så gav de sig av mot dvärgafästet.

Vid dvärgafästet, som bestod av en yttre mur kring en öppning i berget, kröp gruppen under en gallergrind som nästan var nersänkt till marken och kom in på innergården. Där såg de till sin förtvivlan hur ett gäng elaka vättar sprang ut på muren ovanför dem och hur en vätte drar i ett rep. Repet gick ner till en bur där ett frustande hungrigt vildsvin släpptes lös. Kvicktänkta som de var gav sig gruppen snabbt in genom den öppna porten i berget och stände rejält efter sig. Inne i berget blev gruppen plötsligt väldigt försiktiga och smög fram millimeter för millimeter genom den första korridoren. De hittade en rasmassa till väster i första T-korsningen och fortsatte åt öster. Innan gången svängde av åt norr såg Ingvald några utslitsade hål i norra väggen. Ingvald skrek ut ordet: UPPTÄCKA, och de andra kollade konstigt på honom. Gruppen började nästan gå lös med den medtagna hackan på den norra väggen innan Byroc påpekade att de kunde försöka gå runt. Gruppen fortsatte österut och vek av norrut. Där kom de in i ett magnifikt rum med stora stenpelare som höll upp taket och två dvärgstatyer i de norra hörnen. Det fanns en gång åt norr, öster (dock var denna också igenrasad), och två åt väster. Eftersom de gärna ville veta vad som fanns bakom de utslitsade hålen så gick de västerut genom den sydligaste gången. Därinne hittade de några gamla mögliga möbler och fyra armborstpilar som Ingvald roffade åt sig. Byroc blev trött på att dalta runt med dessa människor som inte kunde se i mörkret och tog fram sin plunta medans han gick tillbaka för att vänta vid ingången. Gruppen fortsatte norrut och kom in i en gammal smedja med en stor masugn och ett galler i golvet. Härifrån gick de västerut genom en lång korridor, som vek av åt norrut efter en bit. Även denna korridor vek av efter en bit, åt öster, dock så fanns det en gång rakt västerut i mitten på korridoren som spelarna struntade i för tillfället. I gången västerut hittade Brago en knapp i väggen där han vågat tryckte in fingret för att känna om det var en knapp. Väggen gled upp och blottade en liten smal korridor norrut. Spända följde spelarna denna gång och möttes av en stor dvärgstaty som stod i vägen. I en alkov strax före statyn så stog det ett altare med en mindre staty på. Jakopf var framme och pillade med den mindre statyn och gruppen lyckades med hjälp av rätt placering av denna flytta den större stayn. Här trädde gruppen in i en fuktig gravkammare med sju stora stenkistor längsmed väggarna. Brago uttryckte sin ångest över Ingvalds idé att öppna en av gravarna, men tillslut blev han övertalad och Jakopf lånade ut sin hacka till Ingvald. Efter en kvarts frenetiskt hackande hade Ingvald demolerat hela kistans lock och innanför hittade de ett gammalt torrt lik med läskigt håliga ögon och klor. Där fanns även två juvelbeprydda prydnadsyxor som Ingvald ville ta med sig. Brago startade här en diskussion och varken han eller Jakopf ville ha med stulet gravgods att göra, eftersom de ville undvika framtida hemsökningar och olycka. Ingvald övertalade dem om att han kunde ta godset själv för egen vinning, och att de inte behövde vara involverade överhuvudtaget. När de stod där och diskuterade kände Ingvald en benig hand på axeln och vände sig förskräckt om. Framför honom stod de förtorkade liket, dock högst “levande” och hatiskt full av hämnd. Eftersom Ingvald var en härdad man blev han inte särskilt påverkad utan gruppen mosade våldsamt tillbaka gasten lika snabbt som den rest sig.

Lite halv-nojjiga gav sig spelarna iväg från gravkammaren och tillbaka till korridoren österut. De fann längre fram en gång söderut som ledde till smedjan, men fortsatte österut tills de hittade ett ganska brant schakt ner i jorden. De valde att gå ner men efter ca tvåhundra meter så hittade de bara fler rasmassor. Lite deppiga över detta tog sig gruppen ett järn stärkande sprit från Bragos packning och gav sig upp till smedjan igen för att utforska gången västerut bland korridorerna. De kom fram till ett litet rum med en gång söderut och ett galler i rummets västra ände. Bakom gallret kunde de skymta en trappa upp till en annan våning.
 
OMGÅNG 4 (SPELADES 2012-04-17)
Medverkande spelare: Brago, Ingvald, Jakopf

Spelsessionen började med att Brago började gå lös med sin hacka på metallgallret. Dessvärre gick hackan i bitar och Brago fick låna Jakopfs hacka för att slutföra destruktionen. Samtidigt gick Jakopf längs gången söderut och hörde då något som tassade iväg när han närmade sig. Rummet söderut såg ut som en gammal sovsal med en eldstad i nordvästra hörnet. Jakopf konstaterade att det var drag i skorstenen, dessutom hittade han lite mynt bland askan i eldstaden. Brago lyckades tillslut få sönder gallret tillräckligt mycket för att kunna komma in. Efter lite debatt sinsemellan huruvida de skulle gå upp eller inte så bestämdes det att Brago skulle kika uppför trappan i rummet bakom gallret. Däruppe fanns ett ganska stort rum med en liten smal trappa längs norra väggen, och även två gångar åt öster. Brago gick ner igen och gruppen begav sig söderut till rummet som Jakopf snokat runt i.

Det konstaterades snabbt att sängarna i sovsalen alla var helt förstörda. Återigen hörde alla i gruppen att något sprang iväg när de kom in. Beväpnade till tänderna begav de sig in i nästa rum som låg genom en korridor åt sydöst. Till deras förvåning fanns inget i rummet, och när de tittade lite extra noggrannt så upptäckte de att det fanns slitsar i södra väggen, dessvärre bara massa bröte bakom men det diskuterades friskt över hur de skulle ta sig in. Efter ytterligare en debatt bestämde sig gruppen för att se till alla gångar de inte ännu kikat i på denna nivå innan de gick upp, så de begav sig tillbaka till den gamla smedjan.

Väl där så begav de sig in i en av de två outforskade gångarna som ledde österut. De kom in i någon form av dass, och Jakopf utforskade hålen i stenbänken och kom fram till att det måste finnas något utrymme under där allt tog vägen. Eftersom det fläktade så friskt från hålen på bänken så satte sig alla och utförde deras behov. Därefter utforskades den andra gången från smedjan åt öst, där de enbart möttes av ett helt länsat rum.

Eftersom gruppen tidigare noterat gallret i smedjan så inspekterades detta mer noggrannt av Brago som övertalade gruppen att hjälpas åt och lyfta av det tunga järngallret. Klätterväxten som slingrade sig ned i hålet hade de tidigare uppmärksammat, förutom det faktum att den åt kött! Brago märkte snabbt hur något krälade upp längs hans ben och högg av den onda rankan innan den kom högre upp. Samtidigt slingrade sig fler rankor upp och en av dem fick tag i Ingvalds hals, Jakopf upptäckte dessutom någon form av växtkropp inne bland rankorna. Efter att Ingvald försökt slita loss rankan och nästan kvävts halvt till döds så höggs den efter flera hugg av och nu var det bara Jakopf som var illa ute. Rankan hade tagit sig upp på hans ben, och i ett försök att hugga växtkroppen så trampade Jakopf snett och föll ner i hålet och landade i en sjö. I samma veva Lyckades Brago komma åt växtkroppen med sitt spjut och spetsade ondskan totalt.

Medans Jakopf plaskade runt i den underjordiska sjön så sänkte Brago och Ingvald ner en lampa fäst i ett rep så att håligheten blev delvis upplyst. Repet var för kort för att Jakopf skulle kunna klättra upp igen, och Brago och Ingvald hade en intensiv diskussion hur de skulle förlänga repet för att hjälpa sin kamrat ur vattnet. Under diskussionen så passade Jakopf på att utförska den nu upplysta grottan. Längs den underjordiska sjön fanns en liten jordkant på båda sidor, och en bit åt väster uppe på jordplätten skymtade Jakopf en mindre göl med klart nästan blått vatten. När han klev upp på land så såg han något som glimmade vid vattnets kant längre norrut och gick såklart dit för att undersöka. Där hittade Jakopf ett blänkande kortsvärt av brons bland resterna av ett gammalt skelett. Svärdet var väldigt vackert och hade runor inristade längs bladets blodränna.

Efter fyndet undersökte Jakopf gölen i västra delen av bergrummet. Trots det sparsamma ljuset såg han att vattnet inte var så djupt och att det fanns en gång rakt västerut under vattnet. Eftersom Brago och Ingvald fortfarande försökte knyta ihop byxor och andra klädesplagg så passade Jakopf på att dyka i gölen och se om det fanns en ände på gången. Efter några korta simtag mynnade gången ut i en liknande göl, fast detta bergrum var mycket mindre och innehöll en jättelik port av järn som tornade upp sig framför honom. Porten var täckt av runor som lyste svagt av rött och gav rummet ett läskigt utseende. Ett väldigt stort nyckelhål i porten fångade Jakopfs intresse, men han ville inte riskera något eftersom hans kamrater inte visste vart han tagit vägen.

När Jakopf kom tillbaka till det större bergrummet hade Brago och Ingvald lyckats förlänga repet med Bragos båda hosor ihopknytna i repets topp. Med gemensamma ansträngningar lyckades de få upp Jakopf, blöt och jävlig, ur hålet i smedjans golv. Jakopf berättade om porten och visade svärdet han hittat, men Ingvald tyckte inte man borde bära med sig gammal rostig skit. Brago tyckte också svärdet såg lite slitet ut, men fascinerades över runorna på bladet. Gruppen lade nu märke till att de inte sett dvärgen Byroc på ett tag, och Brago sprang en vända i de utforskade delarna runt smedjan och letade efter dvärgen. Utan resultat gick gruppen söderut från smedjan för att ta sig in i det stora rummet med två dvärgstatyer, för där fanns nämligen en gång de ej undersökt. När de kom in i rummet så snubblade Brago nästan över två vättar som kom runt nordvästra hörnet av rummet. Vättarna verkade förvånade men drog ilsket sina små svärd och gick till attack! Brago hade redan vapnet draget så de båda vättarna nedgjordes snabbt och våldsamt.

Efter ytterligande sökande söderut efter dvärgen Byroc så begav sig gruppen västerut från det stora rummet med dvärgstatyerna för att utforska den sista gången på nivån. De kom in i ett mindre rum med en trappa bakom ett kraftigt galler norrut. I mitten av den södra väggen stod en stor dvärgstaty, som verkade vara huggen som en avbild av någon viktig dvärg till skillnad från de två statyerna i föregående rum. Brago hittade dessutom en infasning i västra väggen, som han petade på med spjutskaftet. Väggen gled upp och Brago kikade återigen in i rummet sydöst från den gamla sovsalen. Gruppen diskuterade om kanske vättarna hade tagit dvärgen till fånga och tagit med honom upp till andra våningen, men de kunde inte för sitt liv förstå hur vättarna öppnat och stängt gallret efter sig. Jakopf såg att man kunde vrida statyns huvud samt höja och sänka armen. Efter att Jakopf och Ingvald konstaterat att statyn i rummet skiljde sin kroppsposition från statyerna i andra rummet så vreds kroppsdelarna så att de stämde överens, med yxan höjd och huvudet blickande rakt fram. Gallret gled som de trodde upp och blottade trappan bakom. Gruppen började bli ganska utmattade av alla stridigheter, så de ställde tillbaka statyn så att gallret gick ner igen och slog läger i den gamla sovsalen. Där eldades de gamla sängarna i eldstaden och en delikat måltid på torkat kött och öl avnjöts!
 
OMGÅNG 5 (SPELADES 2012-05-03)
Medverkande spelare: Brago, Ingvald, Jakopf

Omgången startade i sovsalen på första nivån i det gamla dvärgafästet. Gruppen började bli otåliga eftersom deras uppdragsgivare var försvunnen och de var instängda i fästningen, så de begav sig strax efter de vaknat upp genom trappan i rummet där de tidigare slagit sönder gallret. De kom upp i östra änden av ett ganska stort rum med en smal trappa som löpte längs den norra väggen. Eftersom de redan hade kikat upp här tidigare begav sig gruppen österut ut ur rummet och kom in i en korridor som löpte från norr till söder. Gruppen begav sig försiktigt norrut genom den smala korridoren och kom snart fram till änden där det fanns en dörr åt norr och åt väster. Jakopf lyssnade på båda dörrarna och efter en del diskuterande valde de att smyga försiktigt in i den västra gången. De klev in i någon form av urgammalt kök med multnande bänkar och hyllor samt en liten eldstad i nordvästra hörnet. På denna eldstad stod en stor kittel och puttrade vilket gjorde alla i gruppen nervösa för någon måste ju då tänt elden. Ingvald gick fram och tittade i grytan där han såg en läderstövel sticka upp och med träsleven som låg brevid så fiskade han upp dvärgen Byrocs kokta huvud. En mumsbit avfärdades av alla (som vart ganska chockade) och Ingvald satte raskt igång att tillverka ett så potent gift som möjligt från kemikalierna som han hade i väskan och hällde detta i kitteln. För att inte röja sin position för eventuella dvärgätande fiender så smög gruppen tillbaka därifrån de kom och ner på första nivån genom trappan.

Eftersom det fanns ytterligare en trappa upp från första nivån så valde de att utforska denna härnäst. Efter att de gått upp i trappan klev de in i södra änden av en jättelik sal vars tak bars upp av 20 stora pelare. Rummet hade en gång varit möblerat men allt var kullkastat och förstört på grund av stridigheter någon gång för länge sedan. I rummets norra ände fanns en stor stentron som Jakopf var snabb att undersöka. Han satte sig i tronen medans de andra rafsade runt bland brötet på marken. Efter lite letande på tronen hittade Jakopf en knapp som manövererade någon mekanism när han tryckte på den. Det tog en stund för gruppen att klura ut hur tronen kunde flyttas i sidled när knappen var intryckt, men när de väl skjutit undan tronen hittade de ett, tyvärr länsat, utrymme bakom.

Det stora rummet hade en större gång som gick rakt österut, en dörr i sydöstra och i sydvästra hörnet samt en liten korridor i nordöstra hörnet. Gruppen valde att ta den nordöstra gången som bara efter några meter svängde norrut. Efter att ha följt korridoren gick gruppen förbi en dörr i västra väggen som de lyssnade länge på men avfärdade till förmån för att tag sig längre norrut. Där hittade de ett litet rum med ett vattenbad med kallt gott vatten som alla fyllde på sina vattenskinn vid. Från det rummet ledde ytterligare en korridor söderut förutom den de kom från. I änden av den korridoren fanns en dörr som otåligt sparkades upp. Gruppen beskådade något märkligt när de kom in i det lilla avträdet, mycket likt det på nivå ett, nämligen en vätte som var på väg att klättra ner i hålet. Vätten såg förskrämt på gruppen när alla på samma gång kastade vapnen mot stackaren. Bragos spjut träffade först och fick vätten att hänga livlös över hålet med spjutet genom huvudet som höll honom kvar. I huvudet satt även Jakopf och Ingvalds kortsvärd som de kastat. Efter att ha beskådat det makabra dådet en stund och konstaterat att nivåerna var sammanlänkade genom avtäden så hivade Brago bort vätten från sitt spjut och gruppen fortsatte söderut. Medans de gick diskuterade de varför avträden på de olika nivåerna var placerade rakt ovanför varandra, och kom snabbt på lösningen att man måste först kontrollera att ingen sitter ovan eller nedanför innan man utför sina behov för att undvika en mindre olycka.

När de gått söderut en kort bit svängde korridoren av mot väster men fortsatte också söderut. Västerut kunde de se det stora tronrummet som de varit i tidigare, så de gick söderut in i ett gammalt bostadsutrymme med trasiga möbler. Ingvald öppnade ett stort ekskåp som fanns i rummet och hittade en fin gammal ringbrynja. Dock så var den av dvärgstorlek så den lämnades. De fortsatte in i en gång i sydvästra hörnet av rummet och kom till en korsning (igen!) där de gick söderut och kom in i ett litet förråd. Förrådet var upplyst av dagsljus genom slitsarna i den södra väggen genom vilka man kunde se toppen av den yttre fästningens mur. De hittade ett gammalt armborst men lämnade detta och gick norrut. I östra väggen lite längre norrut satt en bronsdörr med ett skulpterat dvärganlete på som de gick in i. Innanför fanns en liten bönkammare som de inte ägnade mer uppmärksamhet åt än att försöka vrida på statyn på bordet i rummets mitt för att hitta dolda skatter. När detta inte fungerade så gick de vidare norrut i korridoren som sedan svängde av västerut. De närmade sig en korsning med en dörr i västra änden och en gång söderut då de hörde de ljusa kraxande röster söderöver. De stannade precis vid hörnet och försökte lyssna till vad som sades men kunde bara urskilja ordet “äta!” ur det grötiga uttalet. Efter en snabb diskussion och smygtittande runt hörnet gjorde sig gruppen redo för strid och inväntade de sex vättar som närmade sig.

Striden som följde var ganska hektisk för rollpersonerna och man kan säga att Brago agerade sköld medans Ingvald och Jakopf skötte sin del på avstånd. Mitt i striden när två av vättarna redan var döda och Brago precis stuckit ihjäl två vättar till på samma gång fick han ett allvarligt hugg i sidan och Ingvald och Jakopf drog sina närstridsvapen för att hjälpa till att nedgöra de sista vättarna. Detta inte helt utan skador då en vätte högg Ingvald ganska rejält också.

/* I övrigt så kan det kommenteras att Google Hangout fungerade väldigt dåligt denna spelomgången. Antagligen beroende på någon uppgradering men det var fantastiskt dåligt strax innan slutet vilket gjorde att vi inte kunde spela lika länge. När vi väl kom på att det var stabilare med Google Hangout with Extras så var det dax att sluta :gremlaugh: Trots problemen med Google Hangout kan jag inte annat än rekommendera det, just för att det är så smidigt och gratis! Jag hade garanterat inte spelat i samma utsträckning utan det (Nej jag jobbar inte för Google). En sak till är att Fantasy! är KUL! (Nej jag jobbar inte för Arfert) Med andra ord om ni köpt rollspelet så se till att spela det som sig bör och inte ligga och damma i hyllan. Man får även skriva inlägg i denna tråd (tror jag iaf, annars kommer säkert någon moderator och slår mig på kuken) */
 
OMGÅNG 6 (SPELADES 2012-05-08)
Medverkande spelare: Brago, Ingvald, Jakopf, Dolf Benkross

Spelet började i hörnet på den korridor inne i berget där gruppen precis slagits mot massa vättar med hyfsad framgång. Precis när striden slutförts hördes ett brak från nivån nedanför, och klövar hördes smattra mot sten. Ingvald blev vettskrämd och de resonerade sig fram till att det måste vara jättevildsvinet som brutit sig genom dörren och kände lukten av deras blod! Medans de diskuterade lösningar på problemet så upphörde ljudet abrupt och gruppen stod helt tysta ganska länge för att vara på det säkra att djuret slutat röra på sig. Efter en stund hörde de stånkanden söderifrån, och gruppen skyndade sig ner till vättarnas före detta tillhåll. Där fanns en spiraltrappa i nordvästra hörnet som de ignorerade för tillfället. Ingvald rotade igenom de hyllor som fanns i rummet och hittade lite kopparmynt och en flaska med en vätska som sken blåaktigt. Stånkandet som de hört tidigare kom från en smal grottgång i den södra väggen, vilken de gick genom och kom efter ett tiotal meter ut på murkrönet som de sprungit förbi på väg in till berget.

Frustande och stånkande klättrade en massiv mansfigur upp på muren mitt framför fötterna på de storögda äventyrarna. En gigantisk man, iklädd enbart ett skandalöst kort höftskynke och stora stövlar, svart yvigt hår och svällande muskler tornade upp sig framför dem. I ena handen bar han det avhuggna huvudet av jättevildsvinet som de tidigare hört, och i andra handen en stor säck. Kylan verkade inte påverka honom närmvärt, trots att han nästan var naken. Med sina vapen i högsta beredskap frågade Brago vem främlingen var, och han presenterade sig kort och gott som “Dolf”, “Dolf Benkross”. Dolf berättade att han färdats över bergen från sin hemby, på jakt efter rikedom och ära för att senare återta sin rättmäktiga plats som barbarhövding. Klanens “visa råd” hade konspirerat mot och jagat iväg honom när han dödat sin far (som sig bör, traditionsenligt bland barbarstammarna) för att ta över hans roll som ledare. Dolf erbjöd gruppen sin vapenarm, om de delade på bytet som fanns i småfolkets gamla hålor, vilka han hade läst om i en bok han ärvt. Han informerade även de andra om att han vandrat förbi ett blodigt altare på bergets topp, troligtvis på krönet rakt ovanför dem, innan han begav sig ned till lägre bergsnivåer söderut för att ta sig in.

Med deras nyfunna värv Dolf Benkross i täten begav sig gruppen in i dvärgafästet igen. De tog sig nu till korridoren där de tidigare slagits mot en större grupp vättar. Där sparkade Dolf våldsamt upp dörren österut och de gick in i ett ganska stort rum som tidigare verkat agerat förråd. Två vettskrämda vättar rusade samtidigt ut ur en dörr i rummets nordöstra hörn och gruppen var inte långsam med att följa efter. Där klev de ut i en korridor som sträckte sig i nordlig riktning, och de kunde mittemot rummet de kom från se in i den stora tronsalen som de tidigare varit i. De hörde fotsteg i korridorens nordliga riktning och följde efter. På vägen passerade de rum som de varit i tidigare och upprymda som de var så slog de in dörren i korridorens norra ände. Där inne stirrade de flyende vättarna storögda upp mot gruppen som var beväpnad till tänderna och jävligt förbannade på alla små vättar. Efter att Dolf gjort saft av vättarna sökte de igenom rummet som de nu befann sig i. Rummet låg i anslutning till köket där de tidigare förgiftat den kokta dvärgen Byroc, och det innehöll således massor med tunnor med mjöd. Brago smakade vågat på drycken men blev ganska illamående då bäst före datumet passerats med några hundra år. Dolf hittade en konserverad grottfisk i en gammal tunna i ena hörnet. Eftersom fisken såg fräsch ut (fast den var slemmig!) för sin ålder så stoppade han den i sin säck samman med resten av ägodelarna. De följde sedan rummet som sträckte sig österut och öppnade dörren ut i en korridor som de tidigare besökt. Nu kunde de konstatera att det inte längre fanns några rum de inte varit i på denna nivån och beslutade att ta den schackrutiga trappan till nivån ovanför.

I rummet med den underliga schackrutiga trappan såg de texten “Du dvärg och frände du vandrar säkert i mörkret”, och Jakopf konstaterade kvickt att de borde gå på de svarta trappstegen för att undvika olycka. Ingvald övertalade Dolf att gå först för att han var en så stor och mäktig barbar, vilket Dolf givetvis höll med om och stoltserade upp för trappan och tryckte in den stora dvärgstatyn som stod vid dess topp in i en urgröpning bakom. En korridor blottade sig som sträckte sig norr och söderut. Eftersom Dolf gick först och är av impulsiv natur sprang han genast iväg norrut och in i ett rum som fanns där. När resten av gruppen kom ikapp hade Dolf rotat igenom rummet, ett gammalt vaktrum med förfallet möblemang, men inte hittat något av värde. Jakopf ställde sig och lyssnade med örat mot den bronsdörr som ledde österut, men när inget hördes klev de raskt vidare in i nästa rum. De kom in i en gammal sovkammare, med en förfallen och olycksbådande himmelsäng, eldstad och en kista med ett stort lås. Bronsdörrar likt den de kom in genom fanns även österut och söderut. Jakopf dyrkade upp låset till kistan och rotade igenom uråldriga kläder och hittade tillslut en guldfärgad nyckel samt en del silvermynt. Gruppen tog sig vidare i högt tempo genom dörren österut och ut i en korridor. Denna delade sig senare i en gång åt norr och söder. Norrut hittade de en vattenfontän med klart vatten där de fyllde på sina skinn. Söderut fanns bara ett flådigt besmyckat avträde med klotter på väggen, och Ingvald grubblade länge på vem “Saxan” var.

Väl tillbaka i den gamla sovkammaren gick de söderut och kom in i en förfallen matsal. I hyllorna längs den norra väggen hittade Dolf en massa matsilver som han skyfflade ner i sin säck. Jakopf var framme och undersökte den låsta dörren i södra väggen, och låste upp den med nyckeln de nyss hittat. Gruppen kände sig illa till mods när de såg att rummet delvis var upplyst, och de smög försiktigt in (Ingvald ihopkurad bakom Dolf). Rummet hade eldfat uppställda i vardera hörn, och taket hölls upp av sexton bronspelare vars lyster hade mattats genom åren. På en stentron söderut i rummet reste sig en fruktansvärd varelse, halvt död halvt levande, med gapande hål istället för ögon och förtorkad hud iklädd svart klädnad. Varelsen och tronen var täckt av levrat blod som såg ut att ha droppat från taket. Med en skinande krona på det som kan kallas huvud pekade varelsen på rollpersonerna och väste hest genom den torra strupen innan den gick till anfall. Två gamla skelett iklädda rostiga rustningar reste sig i samma stund och svängde sina sablar mot gruppen. Alla i gruppen kände en kall kår längs ryggraden när varelsen stirrade med tomma ögon mot dem...

I stridens tidiga hetta blev Brago och Dolf hårt ansatta av skeletten som frenetiskt levererade hugg efter hugg. Dolf hade tur och undvek att överhuvudtaget bli träffad, Brago hade inte lika tur utan fick ett förödande svärdshugg rakt genom bröstet och segnade död ner på marken. Jakopf, Ingvald och Dolf lyckades med stor möda krossa ett av skeletten innan varelsen på tronen hunnit rusa fram och försökte greppa tag i Dolf. Med sina sista krafter undvek Dolf både det kvarvarande skelettets hugg och varelsen som verkade vilja suga livet ur honom. Ingvald träffade skelettet flera gånger med sitt armborst och Dolf lyckades tillslut krossa det med sin stridshammare. Under flera stridsrundor slogs Dolf, Ingvald och Jakopf mot den fruktansvärda varelsen med kronan men ingen part lyckades få ett direkt övertag och gruppen fruktade att den övermäktiga motståndaren skulle dräpa även dem. Detta ändrades snabbt när Jakopf drog det nyligen funna bronssvärdet och högg huvudet av monstret i den första och enda avgörande träffen. Jakopf själv var förvånad och stolt över sig själv att han räddat dagen, men fick inte mycket uppmärksamhet av varken Dolf eller Ingvald. Dolf var i full färd att plocka allt av värde från den döda varelsen och Ingvald plockade på sig alla värdefulla ägodelar från den nyligen avlidne Brago.

Ingvald kom plötsligt på att han hade hittat en mystisk dryck tidigare som inte ens han, som ju är duktig med kemikalier och gifter, kunnat avgöra vad den bestod av. När Jakopf och Dolf inte såg på så hällde han några droppar av drycken i Bragos ansikte, och när han såg att drycken absorberades in i huden så hällde han ner hela flaskan (han ville egentligen bara se om drycken var frätande). Hostande vaknade Brago upp från dödens grepp och det tog en stund innan hela gruppen fattade vad som egentligen hänt. Både Jakopf och Brago insåg vilket mirakel detta var, men Ingvald var mest bekymrad över att han var tvungen att lämna tillbaka Bragos ägodelar.

Efter en stunds vila så bestämde sig alla för att de ville kolla igenom resten av nivån, trots att de troligtvis dräpt dvärgafästets herre då luften blivit renare och ljuset inte lika dunkelt. Ingvald resonerade sig fram till att varelsen måste fått näring från blodet, som troligtvis kom från altaret någonstans på berget ovanför deras huvuden. En gång som ledde ut nordöst från rummet utforskades snabbt, men de vände då de enbart fann ytterligare ett avträde som dessvärre inte innehöll klättrande vättar. De gick nu istället sydöst från tronrummet, genom en bronsdörr och in i ett ganska stort rum som sträckte sig i sydlig riktning. När de var på väg för att undersöka möblemanget i rummets sydöstra hörn blev de överfallna av en gigantisk spindel som var nära att döda Dolf. Striden var ganska snabbt över och Ingvald var snabb med att utvinna några droppar gift ur den döda spindelns gaddar. När de inte hittat något mer värdefullt, förutom två spindelvävslindade vättar som Dolf mosat, så gick de vidare söderut genom en smal korridor. I rummet som de äntrade stod två virriga skelett med sablar, liknande de som tidigare dräpt Brago, i ett rektangulärt rum med pelare. Brago och Dolf var snabba med att anfalla var sitt skelett, dessvärre var Brago inte så snabb med att parera utan blev återigen ihjälstucken redan första stridsrundan. Dolf och resten av gruppen hanterade med ganska stor skicklighet de två skeletten och sörjde, återigen, deras paradoxalt fallna kamrat.

/* Vi bestämde att detta var den sista omgången av äventyret “Guden i berget”, även om själva spelrapporterna självklart kommer att fortgå när spelarna beger sig in i Det Nya Landet (mao Fjärran Dalar, med diverse egna och stulna idéer)! Erfarenhetstärningar delas ut nästa spelomgång då de kommer iväg från Berghåla, vars återbesök blev ganska hektiskt. Jag kommer nog att skala ner rapporterna framöver, för jag har en tendens att skriva alldeles för mycket bös och för lite intressant innehåll (eftersom jag knappt är skrivkunnig med detta forum som måttstock så är det ytterligare en anledning). Kommer nog också skriva berättande (försöka iaf) och speltekniskt omlott.

En sak hade jag glömt att skriva, och det skriver jag nu enbart ur journalsyfte. När de hittade den sönderkokta dvärgen Byroc, så hittade de även hans dagbok slängd i hörnet av rummet:

“Intressanta saker ur dvärgen Byroc’s dagbok:
…
Dag 75 efter Exilen:
Denna natt hade jag en vision! Inte de vanliga mardrömmarna om mitt brott och svek utan en riktig vision! Jag hörde en röst som ekade i mitt huvud som sade “Byroc! Din tid är snart kommen! Folket kommer förlåta dig och gatorna kommer fyllas med folk till din ära! Endast den sista strapatsen återstår, ta dig till det gamla dvärgafästet i Stora bergskedjan och finn boken!”. Samtidigt som rösten talade så skådade jag likt en fågel vägen från min håla till Den Stora Bergskedjan.
…
Dag 135 efter Exilen:
Nu är jag nära! Jag passerade natten till idag den avskyvärda byn Fotby, luktade som fötter gjorde det där också! Jag har varit lite bekymrad över rösterna i mitt huvud. De har eskalerat sedan jag fick visionen, ibland känns det som om något ondskefullt väntar på mig...
…
Dag 142 efter Exilen:
Nu har jag hittat några idioter som är villiga att hjälpa mig in i berget. Nu vet jag inte om det är boken som lockar mig in i berget eller om jag bara vill ha ihjäl vad som nu finns därinne. Kan knappt sova för jag hör röster hela tiden och känner närvaron pulserande likt ett utslitet hjärta inne i berget. Jag måste i vilket fall in, för det finns en chans att jag blir benådad och får komma tillbaka till Riket!” */
 
Arfert said:
Kul att du tycker F! är KUL! Det gläder en gammal man. :gremwink:
Click to expand...

Så urgammal är du nog inte än :gremlaugh: Fantasy! är riktigt trevligt ja, framförallt för att det är enkelt att bara börja spela och för att det känns gött OSG :gremcool:
 
Tycker kampanjen är super basic men det tilltalar mig på det där grundläggande sättet som då man kom in i rollspel och dataspel på 80 talet. Så F! lär ju kommunicera sin filosofi ytterst väl. Sånna där textväggar läser jag aldrig annars. Kör hårt. Den där dvärgens vision blir jag lite nyfiken på.

Det här påminner mig om hur mycket jag gillar klassisk fantasy och skyr avarter. :gremsmile:
 
OMGÅNG 7 (SPELADES 2012-05-15)
Medverkande spelare: Servius Sempronius Nasica, Ingvald, Jakopf, Dolf Benkross

Jakopf, Ingvald och Dolf stod en stund och diskuterade om de skulle begrava sin kamrat, men avfärdade idén av praktiska skäl. Ingvald plockade återigen på sig alla Bragos värdefulla ägodelar och gruppen begav sig österut ut ur rummet. De kom in i ett litet rum med en spiraltrappa ner till nivån nedanför, där de varit tidigare. Det fanns även en dryckesfontän i rummet men de drack ej vattnet då det såg smutsigt ut. Endast en korridor återstod och gruppen följde den norrut från det forna vaktrummet. I änden fanns ett rum anslutet till två korridorer som även de gick norrut. Där fanns också en dörr österut som Jakopf låste upp med den tidigare funna nyckeln och dörren ledde in till tronrummet där de också varit tidigare. De två korridorerna norrut mynnade ut i rum som redan länsats på skatter. Ingvald lyckades övertala Dolf till att följa med honom till gravkammaren på första nivån och plundra de sista gravarna. Detta var inte Dolf emot och de begav sig ner och slog sönder de sista kistorna och samlade på sig en hel del silvermynt (inga lik som vaknade denna gången dock). Gruppen tog sig även ner till den mystiska porten vid den underjordiska sjön, men lyckades inte att öppna den nu heller.

Väl ute ur fästningen var alla glada att andas frisk luft igen. Solen stod mitt på himlen och marken täcktes av nyfallen snö. De tog sig söderut längs bersväggen och sedan via en stig upp på bergsplatån ovan fästningen för att undersöka altaret som Dolf sett. Där hittade de en hel del kläder och massa gamla ben, det var alltså tydligt att människooffer skett på bergets topp. Jakopf undersökte marken kring stigen och altaret, och fann att människor troligtvis gått från byn upp till berget. Trötta och slitna vandrade de tillbaka till Berghåla för att besöka värdshuset “Den Glödande Röven”.

När de klev in genom dörren vändes flera huvuden mot gruppen. Vid det största bordet satt fyra män och stirrade upp från sina ölkrus mot äventyrarna. Dessa var troligtvis de enda män som bodde i byn då det bara fanns fem byggnader. Bakom disken stod värdshusvärden Boddvar och hans dotter, även de såg förrvirrade ut. Boddvar höjde fingret mot dem och skrek “Va!? Vad gör ni här? Ni var inte menade att komma tillbaka, ni skulle dö för den sanna gudens hand, guden i berget!” varefter männen vid bordet drog sina knivar och reste sig. Boddvar tog även han fram en stor köttkniv och sprang, trots sin ölkagge, med hög hastighet fram mot gruppen.

I samma ögonblick som striden utbröt klev en beväpnad soldat med sydliga drag in på värdshuset. Han var iklädd enkel läderrustning med hjälm, rundsköld och ett bredsvärd samt lätta sandaler. Eftersom det var tydligt att den blodindränkte barbaren och de andra i gruppen höll på att bli mördade av de ondsinta bönderna så hjälpte givetvis den nyanlände soldaten gruppen under striden. Dolf och soldaten stod en bit innanför dörren och tampades med två bönder var. Jakopf och Ingvald tryckte sig till väggen och använde sina avståndsvapen så länge de förmådde. Striden förflöt till gruppens fördel då tre av bönderna fällts, men då hann Boddvar fram och till Dolfs förtret så visade han sig vara en hård jävel. Boddvars dotter stod bakom disken och gjorde underliga rörelser med händerna och pekade på Dolf, som föll sovandes som en stock till marken medans soldaten och resten av gruppen fällde Boddvar och den sista bonden. Ingvald, som ville skrämma Boddvars dotter, gick långsamt mot henne och svepte med kniven då Jakopf sköt ner henne med en pil. Dolf vaknade kort därefter och gick rasande fram till den döda kvinnan och högg av hennes händer, han tänkte att kunde skelett röra på sig så kunde trollpackans händer säkert förtrolla honom igen även bortom livet.

Gruppen tackade hjärtligt soldaten som presenterade sig som Servius Sempronius Nasica, den enda överlevande ur en stridsgrupp på väg norrut från öriket söderut. Efter en kort konversation öppnades dörren och en förfärad bondmora bevittnade liken efter traktens män. Ingvald slet in henne och började, mot Servius protest, tortera henne för att få reda på om även hon tillbad Guden i Berget. Det framkom snabbt att hon inte visste något om de senaste händelserna och trodde att de mördat männen för deras eget nöjes skull. Efter att Ingvald slutat och dragit en lång monolog om vad som hänt så begav sig kvinnan gråtandes därifrån för att ta med sig resten av byns kvinnor och barn ner till kungariket söderut.

De bevittnade det sorgsna tåget med kvinnor och barn som begav sig söderut, underligt nog inträdde en munter stämning på värdshuset bland sönderslagna stolar och lik. Ingvald och Dolf länsade värdshusets kök och kom över flera stora rökta korvar och tunnor med öl som tappades upp i krus. Jakopf flyttade undan kropparna från ett av borden och gruppen festade loss på öl, korv och den hundratals år gamla konserverade grottfisken som Dolf plockat på sig inne i dvärgafästet. Lätt nervösa över eventuella problem om lokala miliser skulle komma på dem så satte gruppen igång med att tända eld på värdshuset och de andra byggnaderna i byn innan de begav sig norrut in i Det Nya Landet.

Efter en timmes vandring på den gamla stigen så kom gruppen fram till änden på den bergsplatå som möjliggjorde färden över bergskedjan. De skådade ut över landet bortom bergen, som i mångt och mycket liknande en jättelik dalgång. Det var solnedgång och klart väder, vilket tillät dem att se många långa mil. Lägre liggande berg bredde ut sig åt öst och väst, mellan dem en liten stenig väg som ledde norrut mot något som såg ut att vara en liten by. Strax väster om byn låg en liten men högt belägen sjö. Långt nordöst skymtade en stor stad med murar och torn. Öster om denna staden stod ett jättelikt torn av metall som glittrade i kvällssolen. En till sjö låg nordväst om byn framför dem och bortom denna en mindre stad. På vägen till staden kunde man se en struktur av blåaktig kristall i bergen norr om vägen.

När de stod där och beskådade fjärran dalar så kände de en fruktansvärd stank av död och föruttnelse fylla deras näsborrar. De hukade sig ner i förfäran då ett jättelikt bevingat monster dök ner i dalgången ungefär hundra meter öster om dem. Monstret såg ut att vara hopsytt av diverse lik och såg mycket skräckinjagande ut med delar av armar och ben hängande ut från kroppen. På monstret red en mansfigur iklädd röd mantel och röda kläder, som styrde varelsen i riktning mot den blåaktiga kristallen i berget nordväst om byn. Skakade av upplevelsen började äventyrarna sin nedstigning från berget och in i Det Nya Landet.

/* Vid spelomgångens slut delades erfarenhetstärningar ut, Alla fick var sin tärning förutom Jakopf som fick två, han hade ju tagit kol på varelsen i berget med ett hugg :gremlaugh: Vi bestämde även att nya karaktärer får hälften av den gamla karaktärens erfarenhetstärningar avrundat uppåt, alltså fick även Servius en tärning eftersom spelarens förra karaktär Brago dog inne i berget.

Det är ganska uppenbart att jag helt skamlöst stulit idéer från alla håll, inte minst den bevingade varelsen sammansatt av kroppsdelar :gremlaugh: Är det någon som mot förmodan känner sig stött av detta så skicka ett PM */
 
Niklas73 said:
Tycker kampanjen är super basic men det tilltalar mig på det där grundläggande sättet som då man kom in i rollspel och dataspel på 80 talet. Så F! lär ju kommunicera sin filosofi ytterst väl. Sånna där textväggar läser jag aldrig annars. Kör hårt. Den där dvärgens vision blir jag lite nyfiken på.

Det här påminner mig om hur mycket jag gillar klassisk fantasy och skyr avarter. :gremsmile:
Click to expand...

Visst gör det :gremlaugh: Tycker spelet påminner mycket om egenpåhittade rollspel jag spelade med kompisar som liten. Kommer ihåg att jag spelade en snubbe med bredsvärd som levde på orkkött i en stuga, och alla vapen gjorde 1T6 i skada precis som i Fantasy!
 
OMGÅNG 8 (SPELADES 2012-05-22)
Medverkande spelare: Servius Sempronius Nasica, Jakopf, Dolf Benkross

Efter nedstigningen från berget färdades gruppen på en gammal ogräsbeväxt väg mellan de kringliggande steniga bergstrakterna. De vandrade norrut tills solen gick ned och övernattade i en bergsskreva. Dagen efter vaknade Servius av hesa röster som käbblade om något längre bort på vägen. Där stod några vättar som även de hade övernattat. De höll på att laga frukost, närmare bestämt en människa med kläder och allt som eldades på ett spett över flammorna och luktade fuktigt och fruktansvärt. Servius försökte tänka ut en smart plan men Dolf vaknade, tog sin stridshammare och sprang bort till vättarnas uppspända skydd och började svinga helt vilt. Jakopf och Servius högg även de ett par vättar, och striden avslutades med att Dolf sprang ikapp den sista vätten och kastade honom i marken. Människan som vättarna tillagat var ett barn, men elden hade tärt så hårt på kroppen att inget fanns kvar av barnets utseende. Servius tog skorna från kroppen för möjlig identifiering och Dolf tog ner den fina kohuden som vättarna använt som vindskydd och slängde ner i sin säck. Alla kroppar lades på elden och gruppen gav sig av norrut.

När de anlände till byn Grynsäter genom en öppning i de gamla palisaderna kom en yngling i skramlande rustning och spjut rusande och hojtande mot dem från de närmsta husen. “Vakten” försökte verka hotfull och fråga vad de gjorde där men trodde inte på gruppens berättelse om vättarna. Vakten begärde nervöst ett silver per person i tullavgift men skrämdes bort av Dolf som spände musklerna. Byn var ganska stor och centrerad kring ett stenbelagt torg med en galge som tornade upp sig bland marknadsstånden. Det verkade vara någon form av festligheter i byn då den var smockfull med bönder och köpmän med flådiga hattar. De träffade på borgmästaren Göran Sjöborste på det första värdshuset, som var lite flådigare, och han verkade vara en bufflig och otrevlig typ som tog vad han ville. Efter att ha övergett det första värdshuset i förmån för “Bakbåts Fingolf”, som var mer i gruppens sjaskiga smak och tycke, så festade de på öl och specialiteten “För fosterlandet griljerad ost” innan de begav sig ut på torget. Där träffade de skojaren Höng som sålde kärlekspotatis och diverse tveksamma magiska artefakter, Jakopf köpte dock pilar av honom. De tog sig även till den lokala smedjan som ägdes och arbetades av den kurviga kvinnan Linda. Där smälte de ner delarna av kronan från dvärgafästningen och alla förutom Dolf gick därifrån, vad han och smeden hittade på är okänt för resterande gruppen.

Ute på marknadsplatsen igen träffade de en man som var desperat efter hjälp att hitta sin son som varit försvunnen flera dagar. Ingvald verkade väldigt ointresserad av ärendet och begav sig till värdshuset för rehabilitering. Mannen var mycket fattig och hans son hade försvunnit vid ett skogsparti väster om byn där barnen brukar leka. Servius insisterade på att de skulle gå hem till mannen, som tydligen hade byns mest välsopade trappa. Trappan var mycket riktigt välsopad, men “huset” och husen runt omkring området var riktiga ruckel! Tydligen hjälper inte stadsvakten i sådana ärenden för att borgmästaren anser att stadsvakten har viktigare uppgifter. Mannen berättade även att fler barn försvunnit, men att folk inte vågade berätta av rädlsa för vakterna som ibland konfiskerar och hänger mödrar som är för gamla och barnlösa. Borgmästaren verkade alltså vara en inte alltför angenäm människa. Mannen lovade att belöna gruppen med sin mors gamla spåkula om de hittade hans son.

Efter en kort vandring öster från de mindre vackra rucklen i byn anlände de till skogspartiet. Där fanns en liten skara barn som lekte kull. En utfrågning ledde till rykten om en gubbe som synts till i skogen ibland, med skägg, luv och rödaktiga kläder. De begav sig in i det glesa lövskogspartiet och Jakopf hittade spår som ledde från skogskanten upp på den gräsbeväxta höga kullen väster om skogen. Uppe på kullen bredde en platå ut sig där det fanns ytterligare skog söder om en liten sjö, även denna väldigt gles men med fler buskar. Sjön bredde ut sig från öst till väst ett par kilometer och verkade ha kristallvita strandbanker. Vid sjöns norra strand kunde gruppen skymta ett par skjul och några personer som arbetade med något. Gruppen skyndade till skogen och bland buskarna började de av någon anledning planera hur de skulle mörda personerna norr om sjön. Eftersom de var nära stranden såg de att “sanden” bestod av saltkristaller i massa olika former och de plockade på sig några bitar var. Medans de diskuterade prasslade det i buskarna och två björnar rusade ut mot dem. Jakopf sköt på björnarna med pilar och Servius fällde snabbt den första björnen. Den andra björnen visade sig mer hårdför och Dolf blev nästan klöst i bitar innan han klöv av en av ramarna. Efter den intensiva och lite överraskande attacken stegade Dolf iväg till byn för att hitta någon som kunde förbinda hans gapande sår, antagligen smeden Linda gissade Jakopf och Servius. Jakopf började stycka en av björnarna med avsikt att salta in köttet och äta det senare, men ytterligare prasslande inne i skogen tvingade även dem att bege sig mot byn igen.

/* Återigen har jag stulit ideer från forumets hörn och kanter, speciellt den eminenta namngeneratorn till lorder och lodisar som spelskaparen råkade länka till någon gång :gremlaugh: */
 
OMGÅNG 9 (SPELADES 2012-05-30)
Medverkande spelare: Servius Sempronius Nasica, Jakobf, Ingvald

Efter en dags helpension med ost och öl på värdshuset Bakbåts Fingolf begav sig gruppen upp till saltsjön igen. Stärkta av alkohol vidtog ingen säkerhetsåtgärder när de närmade sig männen som arbetade på norra stranden av saltsjön. Männen visade sig vara två väldigt solbrända gubbar krökta av arbetet med att samla in salt som lagrats längs stranden och sedan sälja denna till handelsmännen i byn. Servius frågade ut Bosse, som den ena gubben hette (hans bror Baal hade fått tungan utskuren och kunde inte prata vidare väl), om de visste något om bortrövade barn från byn. De hade inte sett någonting, men berättade att det fanns ett gammalt stenröse med en håla under i den mindre skog som fanns söder om sjön, och att det fanns en gammal gravkammare där som ingen varit vid på lång tid.

Bosse berättade även att nekromantikern Axium, som tydligen hade dödats för länge sedan men nu återuppstått, flög kring på ett hemskt monster och skapade oreda i trakten. Det var Axium som “skapat” saltsjön då han med magi försökte suga ut salter ur berget under den en gång frodiga sjön för att skapa saltdjur som kunde användas i krig. Någonting gick snett och sedan dess har sjön blivit mycket mindre och nästan mättad med salt. Varför Axium blev dödad visste de inte, men det var numera allmänt känt att han höll till uppe på den kristall som sticker ut ur berget åt nordväst och pysslade med experiment. Bosse förstod inte varför inte trupper från Morcar skickats för att göra slut på det gamla liket och har dragit slutsatsen att han på något sätt måste vara i maskopi med högre herrar.

Därefter tog de sig tillbaka till skogen och hittade stenröset efter att ha irrat runt en stund. De blev förvånade över hur välbyggd och stor gravkammaren under röset var, med släta stenväggar och flera rum. Ännu underligare var att någon hållit eldfaten tända som fanns i varje rum. Första rummet var ett tiotal meter långt och brett, med låga breda dörrar åt norr öster och väster. Åt väster fanns ett mindre cirkulärt rum med ett altare och en mycket liten damm vid golvet. I dammen fanns massa gamla barnkläder och vattnet var rött. På väggen stod det olycksbådande “Låt de döda vara döda”. Rummet mittemot, åt öster vid ingången, hade flera kistor i utfasningar i väggen. Ingvald övertalade Servius att det var en god idé att dra ut en kista, slå upp den, och stjäla innehållet. Dessvärre försökte den förmultnande kroppen i kistan strypa Servius när locket öppnades, men de styckade upp det återuppväckta liket illa kvickt och hittade bara några ynka kopparmynt. Rummet rakt norrut efter ingången var avlångt med massa alkover i väggarna åt väster och öster. I alkoverna fanns metallplattor med namn på omkomna familjer, inga kistor syntes till och det verkade aldrig ha stått några där. Vid en alkov stod det “Här vilar nekromantikern Axium som förgörde byn. Begravd tillsammans med sina offer i denna kammare och med nyckeln till dödens port”. Ingvald drog slutsatsen att Axiums “nyckel till dödens port” måste vara en väg till odödlighet, och att Axium nu uppnått detta. Jakopf hade andra idéer men höll dessa för sig själv. Utan att undersöka kammaren mer tog sig gruppen genom dörren åt norr från kammaren med alkoverna.

Där fanns ett litet runt rum utan dekorationer eller föremål, men vid andra änden vid en mindre dörr stod en kort puckelryggig varelse med rödaktiga kläder och stirrade förvånat på dem med små svarta ögon. Servius skrek åt honom att vara stilla men varelsen sprang vidare in genom dörren och skrek något om “nej, ni förstör allting!”. Bakom dörren fanns ett virrvarr med krokiga smala grottgångar, skapade med primitiva verktyg till skillnad från rummen de kom från. När de väl hann ikapp den korta varelsen stod han med ryggen mot en underlig maskin i ett lite större rum. Runt maskinen fanns massor med blod och köttslamsor, och i ett av hörnen en stor samling skor i hög. Varelsen, som de nu såg på närmare håll, hade små vassa tänder och en stor missbildad puckel på ryggen. Han hade antagligen varit mänsklig en gång i tiden. Servius gjorde sig redo att prata med honom men varelsen anföll först med förvånande kvickhet. Ett fokuserat försvar från Servius lät Ingvald och Jakopf hugga sönder varelsens puckel och täcka halva rummet med illaluktande var och blod från missbildningen. Det var mestadels tur att inte varelsen hann slå ihjäl någon av dem. När Ingvald undersökte maskinen visade det sig att det var någon form av press, som pressade kött till runda bitar. Maskinen hade nyligen använts och i en av kakorna såg de bitar av ett öga och finger. Medans Ingvald undersökte maskinen och Jakopf samt Servius rotade bland skorna så kastade sig den ännu inte helt döda varelsen över Ingvald och försökte trycka in honom i maskinen. Servius lyckades hugga loss varelsen precis innan den hann pressa sönder Ingvald. Servius tog med ett par av skorna i hörnet som såg mest rena ut och de begav sig sedan chockerade tillbaka mot Grynsäter.
 
Nej, jag gillar att börja från scratch så jag skapar en egen värld. Håller på att skriva första äventyret till min kampanj nu.
 
Jag gillar att folk gör sina egna kampanjer.. Det är ju meningen med Fantasy!... FD är mer en startpunkt om man behöver inspiration.
 
OMGÅNG 10 (SPELADES 2012-06-06)
Medverkande spelare: Servius Sempronius Nasica, Jakopf, Ingvald, Dolf Benkross

På vägen förbi saltsjön stötte de på Dolf som letade efter dem. Han hade varit och slickat sina sår i byn under dagen och insisterade på att de skulle visa honom stenröset. Motvilligt gick gruppen tillbaka och Dolf slet ut de sista kistorna i rummet åt öster och plockade allt av värde från skelettdelarna inuti. Väl tillbaka i byn gav de Carl den bistra nyheten om hans sons död, Servius hade lyckats plocka ut det rätta paret skor för att Carl säkert kunde veta. Som belöning fick de en gammal glaskula som de inte ägnade mycket tid åt innan Dolf slängde ner den i säcken. På väg in till torget springer en hel skara fattiga barn förbi dem mot området de kommit från, så de följde efter för att se vad som stod på. Barnen hade tydligen lekt i en gles skog som fanns norr om byn då de hittade en gömd lucka vid en buske. Ett av barnen hade tydligen fastnat där efter att ha krypit in.

Stärkta av äventyrslusta gav de sig norrut och hittade barnaskaran som nervöst väntade på hjälp. Luckan var mycket riktigt dold och de tog sig ner för den gamla stentrappan som gick ned i jorden från luckan. Ett av barnen hade fastnat några meter in i någon form av fälla. Tre spjut stack ut från väggarna. Ett från golvet ett från ena väggen och ett från taket, och ungen hade med nöd och näppe fastnad där mellan och stod stelt vädjandes på hjälp. Servius högg av spjuten och hjälpte pojken upp för trappan. Han hade bara gått in så långt som fällan, och visste inte mer än någon annan om den underliga platsen de befann sig på. Gruppen färdades längre in i jordkällaren och kom till ett rum med en brunn och en ranglig trädörr i andra änden. Gammalt splitter från multnat trä och bråte prydde golvet. När de gick in i nästa rum exploderade plötsligt dörren i en kaskad av flisor! De hade tur men alla fick någon form av skada under explosionen. Förfärade men ändå nu mer nyfikna tog de sig trippandes på tå in i rummet och ner för trappan som fanns där inne. Rummet under såg nästan likadant ut, med en dörr åt norr och en åt öst. Ingvald plockade på sig några gamla glasflaskor han hittade på ett bord i rummet. På avstånd med skölden i högsta hugg petade Servius upp dörren åt norr. Den exploderade inte men de hörde något gnisslande ljud inifrån efter dörren öppnats. Där inne fanns fem gallerförsedda celler med multnat hö i. Åt öster i rummet hade en del av väggen skjutits upp när dörren öppnades och innanför stod ett perfekt bevarat skelett av en ugglebjörn, en relik från den gamla fällan. Tillbaka vid trappan tog de samma säkerhetsåtgärder gällande dörren åt öster, som inte heller exploderade. Där fanns ytterligare en trappa ner som de följde. Rummet nedanför hade två dörrar, en åt norr och en åt syd. Dörren till rummet norrut svängde även den upp utan explosion, och därinne fanns rester av ett kök, med gamla grytor och liknande. Ingvald fäste ett rep i dörren söderut och gick uppför trappan igen. Skyddade bakom Servius sköld våningen ovanför drog de i repet och dörren nedanför sprängdes i bitar! Kort därefter hördes jämmer som från en människa och de sprang genast ned för att undersöka.

I rummet låg en söndersprängd kropp iklädd svart rustning på golvet. Ett ben och en arm saknades och varelsen under plåthjälmen jämrade sig ljudligt. Riddaren, som han sa att han varit tidigare, hade varit fast i denna jordhålan i 50 år, förtrollad av Axium att aldrig lämna rummet, aldrig dö och aldrig ta av sig sin rustning. Tydligen hade Axium bott i ett hus ovan jordkällaren för längesedan, och riddaren hade all världens bevis på att Axium skulle offra folk från byn för att fullfölja sina onda planer. Riddaren hade tagit sig in på natten i jakt på ett mer konkret bevis för att få det lokala gardet på sin sida i saken, det var då Axium kom på honom och fäste honom till rum och rustning med magi! Riddaren dog yrandes då blodförlusten blev alltför stor. I rummet hittade Servius en mycket gammal tavla föreställandes en ståtlig man iklädd klarröd mantel, och brevid honom en krympling med stor svällande puckel på ryggen. De hade alltså slagit ihjäl nekromantikern Axiums son, eller tjänare, eller skapelse, eller något tidigare i stenröset.

Förvirrade, än en gång, återvände de till ytan. Servius undersökte marken runt luckan och kom fram till att det en gång stått ett hus ovanför. På väg tillbaka till byn möttes de av en liten trupp stadsvakter, anförda av den ypperligt tykne juvenilen Sven. Sven hotade dem med fängelse om de fortsatte lägga näsan i blöt, och att de skulle hålla sig borta från sånt stadsvakter kunde sköta själva. Efter en hotfull pose från Dolf släppte truppen förbi dem och de begav sig tillbaka för att avnjuta mer öl och griljerad ost! På värdshuset tog Servius initiativet att prata lite med värdshusvärden, Birger, som visar sig arbeta tätt med tjuvgillet i Morcar. Tydligen har borgmästaren i byn dragit åt tyglarna kring handeln och beskattar mer än han har tillåtelse till. Birger hjälper tjuvgillet smuggla drömgräs från staden Padéen i öst till Morcar, men har fått svårare och svårare att utföra detta pga hård kontroll av varor. Birger ville att gruppen skulle smyga sig in i borgmästarens villa och lägga en magisk sten under hans säng, så att han skulle drömma så hemska drömmar att han ej längre ville vara kvar i trakten eller ännu bättre, ej längre vilja leva. I utbyte mot denna tjänst skulle Birger ge gruppen information om hur man kunde ta sig in till Axiums palats vid kristallen i berget. Detta gick de givetvis med på, om än med nervösa invändningar från Ingvald.

Utanför värdshuset gick gruppen raka vägen till borgmästarens hus vid norra änden av torget och strosade nonchalant förbi mot stallet, medans ögonen uppmärksamt scannade av alla fönster och dörrar. Villan hade två stora fönster ut mot torget på varje våning, och två små fönster på andra våningen på baksidan. Trappan upp till de stora ytterdörrarna var bevakade av en ensam vakt. I fönstret kunde de skymta någon form av möte mellan adelsmän, och Göran själv som gestikulerade vilt och såg missnöjd ut. De såg också den lilla tjänsteflickan Grotebelia, som värdshusvärden specifikt hade varnat dem för, servera vin i rummet. I kvällsmörkret vid stallets baksida fördes en hetsk diskussion om hur de skulle ta sig in. Skulle de erbjuda sina tjänster till borgmästaren, sakta vinna hans tilltro genom veckor av slit, och till slut vara så förtrogna med honom att de kunde smyga in och placera stenen under sängen? Skulle de maskera sig och låta Dolf slå sönder ytterdörren och helt enkelt slakta allt motstånd som fanns innan de lade dit stenen? Skulle de skicka upp Jakopf, som ju var liten och smidig, längs husväggen och ta sig in genom fönster på ovanvåningen?

Lösningen blev att Ingvald skulle följa med Jakopf och titta närmare på husets baksida, för de kunde ju inte skicka iväg pojken alldeles ensam! Det var då de såg dörren vid husets baksida som de inte sett innan. En liten köksdörr bakom en mindre hög med matavfall som Jakopf försökte dyrka upp, men misslyckades fatalt sekunden innan Grotebelia öppnade dörren och hällde en hink med gammla ruttna matrester över dem. Hon skällde ut dem för att inte tigga vid borgmästarens hus och bad dem dra åt helvete. Efter att dörren stängdes prövade Jakopf dyrka upp den igen, och denna gång gick det bättre. Ingvald och Jakopf slank in i köket bakom, gömde sig med nöd och näppe bakom en träbänk med ryggen mot en varm eldstad. De beslutade att det var bättre att Jakopf gick ensam, då Ingvalds leder var stela och han var mycket större än honom. När tjänsteflickan kommit in i köket en gång, och lämnat det igen tog Jakopf chansen och smög efter. Ut genom köksdörren, in i en fint möblerad matsal, från den in i kapprummet som låg precis innanför ytterdörren. Han kunde tydligt höra adelns hektiska konversation bakom den halvt öppna dörren i kapprummets andra ände. Efter att snabbt ha smygit upp till andra våningen precis innan tjänsteflickan kom ut ur mötesrummet gick Jakopf in i en av två dörrar på ovanvåningen. I rummet låg en naken, muskulös man med långt välborstat hår och kråmade sig i ett sängbolster. Han frågade om Jakopf var pojken som tillsammans med honom skulle “hjälpa” borgmästaren. Ett hastigt nej från Jakopf och två snabba steg senare var han ovanför trappan igen och gick in i andra rummet. Detta var tydligt borgmästarens egna sovkammare, men för att vara på den säkra sidan stal Jakopf inget utan placerade bara den lilla runda svarta stenen under sängens huvudände. Lite smygande och massor av tursamma tärningskast senare befann sig Jakof i köket på nedervåningen och slet tag i Ingvald innan de gav sig ut genom köksdörren.

En stund innan Jakopf och Ingvald kommit ut genom köksdörren hör Dolf och Servius stök och bråk på det folktomma torget. De skyndar dit och möter byns präst som svamlar om levande döda på kyrkogården, och hur många gånger han sagt till vakterna att ta hand om problemet. Sekunden därefter stormar sex skelett in på torget från nordväst och börjar hugga vilt med sina rostiga svärd. Dolf, Servius och vakten vid borgmästarens trappa beger sig av i språngmarsch mot skeletten.
 
Arfert said:
Jag gillar att folk gör sina egna kampanjer.. Det är ju meningen med Fantasy!... FD är mer en startpunkt om man behöver inspiration.
Click to expand...
En bra startpunkt är det verkligen! Om jag hade kört helt från scratch hade det blivit jädrigt ofokuserat och med alldeles för mycket konstig skit på gång samtidigt :gremlaugh: Fjärran Dalar är lagom mysigt. Just nu är spelarna i Laas-Gala, Mörkret vid stigens slut, spelrapport på detta kommer i sinom tid.
(Det mesta weirdness spar jag för tillfället till ett enkvälls LotFP dungeon-crawl :gremcool: )

Mandrake said:
Nej, jag gillar att börja från scratch så jag skapar en egen värld. Håller på att skriva första äventyret till min kampanj nu.
Click to expand...
Gött! Skriv en spelrapport om du hinner, alltid kul :gremlaugh:
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top