Jag vill ha tips på svenska författare som är riktigt bra på att beskriva. Jag har insett att det var skitlänge sedan jag läste en bok på svenska (nackdelen med språkintresse) och jag tror att det har börjat påverka mina beskrivningar i rollspel. Så, vilka författare är bäst på att skapa bra beskrivningar? Ingen fantasy, tack, men SF går väl an. Böckerna får gärna finnas i eboksformat.
Nekromanti Författare som är bra på att beskriva
- Thread starter Genesis
- Start date
Landhöjning 2 centimeter per natt av Jerker Virdbor är en novellsamling med berättelser som på ett extremt effektivt sätt förmedlar en massa känsla och story utan babbel och adjektiv-rapningar. Har även skrivit måste-läsningen Svart krabba.
Motsatsen till Jerker, som beskriver fet-mycket, liksom vältrar sig i att skapa stämning, och gör det bra, är Alexandria-kvartetten av Lawrence Durrell. Läs bara första meningarna så får du direkt en känsla för hans sätt att snacka. Långa uttänkta meningar, mycket adjektiv. Målande. Han gör det väldigt bra.
Elfride Jelineks Pianolärarinnan (pianisten?) är den bok som mest "kommit åt mig", hemsk och underbar, så rå att det är svårt att läsa. Riktigt köttigt bra. Ska du spela mörka spel med social-realism så är detta mitt huvudtips.
Elfride Jelineks Pianolärarinnan (pianisten?) är den bok som mest "kommit åt mig", hemsk och underbar, så rå att det är svårt att läsa. Riktigt köttigt bra. Ska du spela mörka spel med social-realism så är detta mitt huvudtips.
w176
Förlorad dotter
Genesis said:
Karin Boye. Kallocain.
En av våra bästa svenska författae, mästare på språket och skrev en av de första SF dystropierna.
Alkemist
Veteran
Tipsar om Mikael Niemi.
Allt jag läst av honom har lyst med sin brillians. Han tar till vara på styrkorna i ett så litet och provinsiellt språk som svenskan.
(Jag har läst Kallocain och tycker att Boye borde ha hållt sig till poesi, den är otroligt överskattad.)
Allt jag läst av honom har lyst med sin brillians. Han tar till vara på styrkorna i ett så litet och provinsiellt språk som svenskan.
(Jag har läst Kallocain och tycker att Boye borde ha hållt sig till poesi, den är otroligt överskattad.)
w176
Förlorad dotter
En bok som lyser av humor och berättarglädje och har ett språk som verkligen är levande är "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" av Jonas Jonasson.
Den gör mig lycklig på likande sätt som Terry Pratchett gör en lycklig.
Mycket knivskaparpa illustrationer av underbara detaljer.
Den gör mig lycklig på likande sätt som Terry Pratchett gör en lycklig.
Mycket knivskaparpa illustrationer av underbara detaljer.
Frans G Bengtsson och hans böcker om Röde orm är fantastiska.
Vidare så är Wilhelm Moberg och Ivar Lo Johansson väldigt bra berättare. Dock är deras böcker väldigt tunga och fyllda av hopplöshet och misär så det är inget jag rekomenderar att läsa om man vill ha en "må-bra-historia".
Men en av Mobergs böcker som skiljer sig lite är hans "Rid i natt". Den är jättebra och har ett livligt och rikt illusterat språk.
Annars så kan jag rekomendera Kertsin Ekman, Catharina Ingelman-Sundberg, Lars Widding och inte minst, Per Anders Fogelström.
Även Dick Harrisson skriver bra skönlitteratur, men hans språk är inte så väldigt målande.
Vidare så är Wilhelm Moberg och Ivar Lo Johansson väldigt bra berättare. Dock är deras böcker väldigt tunga och fyllda av hopplöshet och misär så det är inget jag rekomenderar att läsa om man vill ha en "må-bra-historia".
Men en av Mobergs böcker som skiljer sig lite är hans "Rid i natt". Den är jättebra och har ett livligt och rikt illusterat språk.
Annars så kan jag rekomendera Kertsin Ekman, Catharina Ingelman-Sundberg, Lars Widding och inte minst, Per Anders Fogelström.
Även Dick Harrisson skriver bra skönlitteratur, men hans språk är inte så väldigt målande.
solvebring
Superhero
Nu har jag bara läst någon enstaka bok av var och en av dem, men ... Peter Törnqvist (Kioskvridning 140 grader : en wästern ftw!), Magnus Florin, Susanna Alakoski, Strindberg, Lagerlöf ...
solvebring
Superhero
Aj då, jag som tror att jag nyligen gav bort en hel trave Fridegård till min mor, utan att ge högen en närmare titt.Blasphemy said:
Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Re: Författare som är bra på att beskriva OT
Lite off topic, men vilken Lindgren- bok är bäst för beskrivningar. Mio min Mio är ju ruskigt obehaglig, första tio sidorna, men bröderna lejonhjärta känns mer... realistisk i sina beskrivningar.
Också OT men vill tipsa om känslan i Tove Janssons Sommarboken och Stenhuggarens dotter. Vet fortfarande inte riktigt vad bra beskrivning är så jag tipsar om bra böcker
Ps något som har läst den där finska författarinnan med anorexi och koncentrationsläger? Minns inte vad hon heter, hon med blå dreads...
Lite off topic, men vilken Lindgren- bok är bäst för beskrivningar. Mio min Mio är ju ruskigt obehaglig, första tio sidorna, men bröderna lejonhjärta känns mer... realistisk i sina beskrivningar.
Också OT men vill tipsa om känslan i Tove Janssons Sommarboken och Stenhuggarens dotter. Vet fortfarande inte riktigt vad bra beskrivning är så jag tipsar om bra böcker
Ps något som har läst den där finska författarinnan med anorexi och koncentrationsläger? Minns inte vad hon heter, hon med blå dreads...
MattiasLejbrink
Swordsman
w176 said:
Vad ovanstående skribent skrev. Och på samma tema: Aniara => kung-bok.
John Ajvide Lindqvist är träffsäker i att skapa personporträtt som känns levande och äkta. Tycker det är genomgående så i alla hans verk, men gillar särskilt novellen "Gräns" i samlingen "Pappersväggar". Även "Liten Stjärna" träffade mig hårt i inledningen.
Per Anders Fogelström är skicklig på att skapa en tidsanda. Här är "Vävarnas Barn" den bok som berörde mig mest och tillika första boken i barnserien som sedan följs upp av stadserien.
Riikka Pulkkinens bok "Sanningen" skapar en stark stämning, åtminstone i inledningen.
Lite utanför ämnet och helt apropå har jag märkt att jag finner inledningar långt mer träffsäkra än avslutningar. Få böcker där slutet gjort något bestående och tillfredsställande intryck.
Per Anders Fogelström är skicklig på att skapa en tidsanda. Här är "Vävarnas Barn" den bok som berörde mig mest och tillika första boken i barnserien som sedan följs upp av stadserien.
Riikka Pulkkinens bok "Sanningen" skapar en stark stämning, åtminstone i inledningen.
Lite utanför ämnet och helt apropå har jag märkt att jag finner inledningar långt mer träffsäkra än avslutningar. Få böcker där slutet gjort något bestående och tillfredsställande intryck.
