För mig är Mutant Chronicles...

Rymdhamster

ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Joined
11 Oct 2009
Messages
11,924
Location
Ludvika
Några andra gjorde lite inlägg om vad Mutant Chronicles var för dem, och det gjorde mig lite varm inombords när jag tänkte tillbaka på hur vi brukade ha långa sånna trådar på gamla mutant-forumet.

Så...

För mig är Mutant Chronicles tung militär beväpning i händerna på civila frilansare iförda långa rockar i skottsäkert tyg med stora axelskydd.

Brödraskapets missionärer som står i en gatukorsning och delar ut pamfletter till artiga medborgare som släpper dem på marken så snart de är utom synhåll.

En flottig sojaburgare nedsköljd med stora mängder billigt kaffesubstitut, medan gatuförsäljarens spruckna radio sänder en predikan från katedralen som ingen lyssnar på.

Märkliga ljud från gatubrunnen som måste vara råttor, men man vill inte tänka på hur stora de råttorna måste vara för att ge sånna ljud ifrån sig.

En folkmassa som delar på sig för att släppa fram en mortifikator som alla undviker att titta på.

En korporations säkerhetsstyrka som anfaller ett företag som försvaras av samma säkerhetsstyrka, för att företaget ägdes genom så många bulvaner att ingen hade koll på om de var en konkurent eller en del av korporationen.

Ett enkelt livvaktsjob som går åt skogen när klienten blir skinflådd och uppspikad på väggen inne på toaletten utan att någon kommit eller gått under tiden. Men det hörs konstiga ljud från avloppet i dushen.

En slemmig jävel i capitolkostym och solglasögon som tar portföljen med dokument ifrån rollpersonerna medan ett dussin corposoldater i tung rustning har kulsprutor riktade mot dem.


En veteran med en märklig statyet hen tog med sig från striderna på Mars, som drömmer märkliga drömmar och ristar in märkliga symboler i sin egen arm.

(ordet är fritt!)
 
Last edited:

Quadrante

Grisbonde
Joined
14 Mar 2003
Messages
4,207
Location
Skellefteå,öjebyn,umeå
”För mig är MC långa korridorer med smattrande skrivmaskiner, folk som springer med arkivmaterial, sena nätter, rökiga barer, taxi till månens mörka baksida, svajiga toner från neonrörsbelyst bar, knastriga avbrott som meddelar utegångsförbud, ständigt svavelosande regn i de fattiga kvarteren”.
 
Last edited:

erikt

Hero
Joined
21 Feb 2014
Messages
1,179
För mig är Mutant Chronicles en avlägsen ättling/uppföljare till ursprungliga Mutant, som trots namnet inte har någonting gemensamt med originalet.
 

afUttermark

Swashbuckler
Joined
17 Oct 2011
Messages
2,009
Skyskrapor av mörkt tegel och betong snarare än stål och glas. Trottoarer och gångbroar tidig morgon och sen kväll fylld av en mänsklig hord av löneslavar på väg till fabriker, firmor, kontor och skolor.
Löneslavar i megaföretagen skiljer sig ytterst lite från varandra och från löneslavar utanför dessa. I Luna City skiner aldrig solen. Tim Burtons Gotham.
 

Enstoeringen

Prokrastinatör extraordinaire
Joined
12 Apr 2021
Messages
247
Det här svaret är inte lika inspirerande som trådstarten men för mig är Mutant Chronicles framförallt Mutant R.Y.M.D. då vi aldrig fördjupade oss i MC då det kom första gången.

Men nu, typ trettio år senare, så är ”mitt” MC mer likt ett NOIR i rymden:

Där Sandukar är Luna City och Luna City är Sandukar.

Där en kommissarie plockar ännu en cigarett ur det Belomorkanal-liknande paketet medan knogarna värker från det senaste ”förhöret”.

Där rader på rader på rader av grå kontorsråttor sitter hukade framför överdimensionerade TTY:er och söker efter anomalier i det kosmiska bakgrundsbruset.

Där skyttegravarna skär genom Mars röda lera och regnet som faller fräser på Chargerns glödande pipor.

Där en uttråkad Capitol-hemmafru, som sålt sin själ till Ilian, leende sträcker över en väldoftande persikopaj som välkomstgåva till det nyinflyttade unga paret i villaområdet.

Där Capitol-polisen rycker ut till ett välbärgat villaområde där en tjänsteman i korporationen blivit mördad av sin unga hustru - hennes försvar: ”han ville ha mer persikopaj, men det är min paj, den är min bara min…”

Där de strejkande arbetarna vid Staahlwerk 39-45 Bauhaus-distriktet på Luna drabbar samman med svartfötter rekryterade från Imperials rymdhamnskvarter.

Där Brödraskapets agent vid Staahlwerk 39-45 avlämnar rapport om att de inte kunnat hittat bevis för att strejkledningen skulle vara heretiker, men att dessa ändå bör ses som detta för att förhindra liknande missnöjesyttringar i framtiden.
 
Last edited:

afUttermark

Swashbuckler
Joined
17 Oct 2011
Messages
2,009
”Sjuttonde våningen utan hiss, en mörk korridor som avgränsar lägenhets dörrarna tolv till vänster och åtta till höger. Mina två kompanjoner dr. Gyldenstern och O’Brian pustar och flåsar och jag ger dem en minut för att hämta andan. Att doktorn inte innehar särskild god fysik är ju inte förvånansvärt men att den dekorerade fd sergeanten inte ens klarar av ett par trappor är ju beklagansvärt.
Jag tänder min Pennlampa från Cybertronic. Otroligt hur en så liten tingest kan producera så mycket ljus och fortfarande också fungera som reservoarpenna.
- Kätterskt, väser O’Brian.
Jag hånler åt hans patetiska instick.
Ljuskäglan sveper ner längs korridoren. Jag synar dörrarna, fastigheten ägs av administrationen och saknar all utsmyckning och prål som bolagen lägger ner på sina hyreskaserner. Någon av hyresgästerna har dock satt upp en liten mässingsplatta under sin portklapp. Jag kan inte låta bli att läsa den när jag går förbi.
Hauser, Demonolog.
Jag fryser till is, stannar upp och läser på den lilla mässingsplaketten igen. Hauser, Demagog följt av ett obskyrt tecken som jag inte tidigare har sett.
Brydd, men inte mindre beslutsam återgår jag till mitt uppdrag. Jag stannar vid den sista dörren på vänster sida. Malcolm Duchamps lya. Dörren står på glänt. Jag låter O’Brian ta täten, han har en kortpipig men kraftfull revolver i sin hand. Doktorns panna ser svettig ut. Han viskar:
- Hade jag vetat att vapen skulle nyttjas hade jag gärna undvikit denna utflykt.
Samma hånleende som jag gav O’Brian ger jag till den gode samariten.
Den gamle krigshjälten petar upp ytterdörren med tåspetsen och glider förvånansvärt ljudlöst in i mörkret. Jag står tryckt mot korridorsväggen med öronen på helspänn. Ett svagt gnyende läte hörs inifrån lägenheten…
 

Hägerstrand

Tror fortfarande på 7WA
Joined
2 Dec 2022
Messages
799
Jag tycker du beskrev det väldigt bra, men blir lite fundersam över detta exempel:
Brödraskapets missionärer som står i en gatkorsning och delar ut pamfletter till artiga medborgare som släpper dem på marken så snart de är utom synhåll.
Jag har hela tiden tänkt mig att det finns någon slags McCarthyistisk oro över att bli anklagad för kätteri. Hur ser du på det?
 

luddwig

Lawful evil
Joined
30 Jan 2013
Messages
5,567
För mig är Mutant Chronicles futuristiska soldater med feta vapen och lika feta rustningar men förvånansvärt få hjälmar. Dessa soldater slåss mot vidriga varelser i dystra och smutsiga miljöer. Ungefär som om filmen Aliens gått in 100 % för attityd och action.
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,470
Location
Helsingborg
Brödraskapets missionärer som står i en gatkorsning och delar ut pamfletter till artiga medborgare som släpper dem på marken så snart de är utom synhåll.

Jag har hela tiden tänkt mig att det finns någon slags McCarthyistisk oro över att bli anklagad för kätteri. Hur ser du på det?
Är inte båda dessa synpunkter från ett (svenskt) ateistiskt perspektiv? Religionen, känner jag, finns i detta rollspel som ett täcke över människan för att skänka värme. Precis som vi kan se upp till sporthjältar, gurus eller andra framstående individer finns religionen där, inte bara som ledstjärna, utan som identitet. Nu ska jag vara ärligt och säga att jag själv inte lyft fram det religiösa i spelandet men det finns en fara med att problematisera religionen som ett "nödvändigt ont" som man måste utföra. Ett aber som ligger alla till last. Kardinalen är Jesus själv - ett levande bevis på att religionen faktiskt existerar och påverkar. För påverkar gör den då kardinalen personligen ställde sig för Mörkret och räddade mänskligheten. Det går liksom inte att förneka (utifrån propagandatexten som regelboken är skriven ur).

Jag tror inte det är så mycket "fara" för att bli anklagad för kättare, för har man börjat gått den vägen finns inte oron kvar. Man har gjort sitt val. Börjar man däremot som spelmakare att problematisera religionen på sättet ovan redan från start får det inte lika stor betydelse när spelet sedan visar upp oväntade tolkningar av religionen. Där människorna är enbart är en råvara för megakorporationerna, däribland Brödraskapet. För är inte religionen en identitet hos rollpersonen får det inte samma betydelse, precis som jag ofta brukar göra megakorporationerna som spelarna tillhör till bad guys - just för att det är rollpersonernas identitet jag vill spräcka. Jag vill att spelarna börjar tvivla på strukturerna, för det är vad Mörkret gör mot rollpersonerna.
 
Last edited:

Rymdhamster

ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Joined
11 Oct 2009
Messages
11,924
Location
Ludvika
Jag har hela tiden tänkt mig att det finns någon slags McCarthyistisk oro över att bli anklagad för kätteri. Hur ser du på det?
Jag har aldrig tänkt mig att "personen på gatan" är särskilt religös, och är antagligen inte ens medveten om den mörka symetrin alls. De vet att det pågår nått stort krig någonstans, men inte mycket mer än så (korporationerna krigar ju änå alltid mot varandra).

Brödraskapet är bara ännu en korporation, och korpar släpar iväg folk under vapenhot ibland. Sånt händer. Men det är också en korporation som delar ut smörgåsar och soppa till hungriga, säger trevliga saker, pratar om hopp och gemenskap i sina predikningar, och är man frusen kan man alltid gå in och sätta sig i katedralen ett tag. Har man tur kan man till och med sova ett par timmar på en bänk innan man blir väckt och blir ivägskickad med en smörgås i handen.

Kättare är liksom inget man blir anklagad för =)

I mitt Luna, i alla fall.
 
Last edited:

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,574
Location
Rissne
Jag har hela tiden tänkt mig att det finns någon slags McCarthyistisk oro över att bli anklagad för kätteri. Hur ser du på det?
Det har absolut alltid varit en viktig del för mig. Om inte annat för att det också i princip sägs explicit i böckerna – många Brödraskapare är otroligt nitiska, slår ner på minsta tecken på (uppplevt eller riktigt) kätteri. Det betyder inte att det saknas allmän tro – tvärtom är många djupt troende, och jag tänker mig att det för många kanske inte egentligen är så att man tänker "jag måste undvika att verka kättersk" utan snarare "jag måste undvika att vara kättersk". Att inkvisitionen skulle kunna ha fel tänker man kanske inte, utan snarare att man själv vill undvika att s a s agera Mörkt / bli kättersk.

Jag tror att "bli kättare" är något som man tänker sig som ganska insidious, något man kan bli utan att liksom själv tänka "höhöhö, nu blir jag ond". Man når kanske förr eller senare en brytpunkt där man "gör ett val"; men det är inte så processen börjar, eller så den ser ut överlag. Man gör inte ett val. Snarare att man snubblar och faller, liksom. Man måste hela tiden hålla sig själv under uppsikt och vara försiktig.

Det här är också något jag tycker mig känna igen från en del kristen propaganda kristna läror/tankar jag sett/hört.

Å andra sidan har jag inga större problem med att huvudsakligen se religion i rollspel från ett svenskt ateistiskt perspektiv.
 
Top