Nekromanti Få ihop spelgruppen?

[Rhemzor]

Då syftar jag inte på att få till ett tillfälle då man kan spela, nej det jag syftar på är hur eran sl brukar göra för att få ihop era rollpersoner tillsammans?

Brukar ni ha något så att de känner varandra från början....

Att dem får någon kontakt av nån vän som känner nån, ja ni vet....

Att de träffas och bestämmer sig för att hänga ihop....


För våran sl vägrar nästan ha så att man känner varandra från början. Det är väl kanske bra i och för sig men det funkar aldrig...

Det har jämt blivit en massa bråk i spelgruppen och en massa omotiverade anedningar till varför man skall hänga med de andra, vilket känns fånigt när sln vill främja gott rollspelande....

Hur brukar ni göra?

Kom gärna med åsikter om ovanstående också.

 

[Man Mountainman]

Det är bara ett problem om man gör det till ett. När det gäller "förklaringen till att rollpersonerna hänger ihop" så måste man metatänka. Skälet till rollpersonernas kamratskap skall inte finnas utifrån spelvärldens förutsättningar, utan utifrån vår egen verklighet. Anledningen till att rollpersonerna hänger ihop är att spelarna skall få uppleva äventyret tillsammans. Det ligger alltså på spelarnas ansvar att se längre än till deras rollpersoners motiv och handlingsmönster i spelvärlden och låta rollpersonernas handlingar styras av spelarnas önskemål.

Bråk bland rollpersonerna är aldrig bra om det inte är roligt för alla inblandade. Om det barkar därhän bör alla, såväl spelare som spelledare, ta sig i kragen och avrbyta konflikten så fort som möjligt, kosta vad det kosta vill.

 

[Rising]

Det kan bero lite på vilket äventyr man skall köra. Ibland tycker jag det är okej att SL sätter vissa krav på vilka rollpersoner som platsar i hans äventyr och vilken relation de förväntas ha med varandra (exempelvis "barndomskamrater" i ett kultäventyr). Då får spelarna samtala lite först innan de skapar rollpersoner som passar ihop med varandra.

I Chronopia är allt en enda lång, pågående kampanj för mig där rollpersoner åker in och ut så som de vill i ett fasligt tempo. Alla rollpersoner har det gemensamma draget att de är sociala och uppskattar gott umgänge. Därför fungerar de alltid bra ihop med övriga i gänget. Så har vi gjort för att den sortens rollpersoner är roligast att spela, och det ger dessutom skön frihet i karaktärsgenereringen.

"För våran sl vägrar nästan ha så att man känner varandra från början. Det är väl kanske bra i och för sig men det funkar aldrig..."

Låter jättejobbigt. Att spela fram hur man lär känna varandra är alltid lite krystat och den sortens flyktiga bekantskaper brukar inte bli särskilt roliga i rollspelssammanhang. Jag föredrar relationer som fått gro ett tag. Därför brukar vi redan från början prata lite med varandra om hur vi är och vilket förhållande vi skall ha med varandra. Två ungtuppar som alltid ska tävla med varandra, ett hatkärleksförhållande som växlar ständiga, syrliga, bitska kommentarer med varandra, två blyga typer som gör tafatta flirtförsök riktade mot en och samma person (som struntar i dem båda) osv, det är kul att ha redan från början.

/Riz

 

[mördarmackan]

Enklaste är att man kommer ifrån samma trakt eller ett slags märkligt beroendesammanhang av varann i början - så småningom så kanske tillit kan växa fram...

 

[Johan K]

Möten..

Tjaa, brukar föröska göra som så att de möter avrandra genom en del personliga möten & sånt.
Sen så kan man ju alltid köra klasskern att bara tussa ihop dem för ett äventyr..

 

[GrottrolletNaug]

Släktskap.

Inte för att vi jämnt gör så. Men i vår nuvarande Neotechkampanj så spelar spelarna 4 st syskon. Vi har även spelat episoder när dom var små (exempelvis 15 år gamla) så dom känner sina karaktärer väl, och dom känner sina syskon lika väl.
Fungerar väldigt bra och kan rekommenderas starkt.

/Naug

 

[Feuflux]

Vi brukar inte vara så petiga med det där. När vi skapade nya karaktärer i DoD senast så lärde alla känna varandra på ett skepp till Hynsolge där de tagit anställning som legosoldater (samma dag givetvis... vilken ööööööverraskning ).

Lite småtips på att få ihop rollpersonerna om de inte känner varandra:
[color:\\"purple\\"] 1: [/color] Alla är på något vis släkt med handelsmannen Hubert som är i akut behov av hjälp.
[color:\\"purple\\"] 2: [/color] Alla råkar stå och kolla prylar på Krythons marknad när ärkeskurken Foggbod slår till, några måste skydda de stackars stadsborna...
[color:\\"purple\\"] 3: [/color] Prinsessan är bortrövad och kungen har samlat ihop de allra tappraste hjältarna som var i krokarna för att finns henne...

Om man vill kan man ju snabbt dra ihop nån historia om hur alla träffades. Krigaren hyrdes som livvakt av magikern för 5 år sedan och de blev vänner och håller ihop sedan dess. De lyckades rädda tjuven från ett hemskt straff och han följer med dem sedan dess. Osv osv...

 

[Sadaigh]

hmm, kan förstå, visst, det kanske är lite svårare att hålla ihop gruppen när man är i rollspelet... men man får väl tänka på det då då! Men som några fler kanske vet, det är KUL med interna bråk. kanske inte så pass mycket som de splittras och går helt skillda i spelet. Men tänk igen då! ni tröttnar på att gå själva runt.. och då inser ni att ni gillar era "kompisar" trots allt... eller hur? Jag som spelledare brukar mest väva in dem i deras bakgrunder, men det går ju sjäkvklart lika bra att anordna så de träffas, och helt enkelt måste ha nån sorts "team work"... så ligger det till!

 

[Flash Back]

Sls syns på saken

Jag är den SL som Rhemzor pratar om. Jag har problem med att få ihop grupperna bra. Det finns några anledningar till det:

- Jag låter spelarna spela nästan vilka karaktärer som helst, och det får bestämma själva hur de vill ha sina RP. Detta gör att grupperna får ganska konstiga blandningar med folk. Och sedan irriterar sig spelarna på att gruppen inte funkar. Jag antar att jag får försöka hitta en bättre balans där och vara mer strikt vad gäller spelarnas rollpersoner från börjar.
- Somliga i gruppen har för vana att spela ensamvargar och asociala personer. Sådana är extremt svåra att få ihop med andra, eftersom det krävs något alldeles extra för att personen skall hänga på de andra, dessutom leder det alltid till konflikter i gruppen. Har haft sådana personer i gruppen flera gånger nu, slutsatsen är att det inte funkar.

 

[Black Dwarf]

Re: Sls syns på saken

Svaret ligger i en bra bakgrundshistoria. Även om en ensamvarg är just det, så kan han slå följe med personer som han förut har träffat (gärna nån som har räddat livet på nån). Ett gemensamt förflutet ger mycket att spela på, men det ger också precis som de flesta skrivit en mycket mer sammanhållen spelgrupp, vilket är ett måste vid rollspel. Åtminstone vid äventyrsrollspel. Nästan alltid. Oftast.

/Black Dwarf, vet vad han vill ha fram, men måste skriva konstigt så alla ska förstå.

 

[regelslaktaren]

Vi brukar skapa gemensam bakgrundshistoria samtidigt som karaktärerna skapas. Det blir så mycket lättare...sen byggs bakgrunden på efterhand. När vi kommer på saker, så här var det, då hände det...sånt kommer vi på under spelets gång.

I engångsäventyr kan det hända att man lär känna varandra efterhand, att man möts. Då är det alltid såna äventyr man inte kommer ut ur, tvingas samarbeta.

 

[walium]

Vad jag som SL gör beror väldigt mycket på vilken sorts äventyr gruppen är avsedd för. Är det bara ett kortare äventyr eller en introduktion till ett nytt rollspel så brukar jag inte vara särskilt noga med bakgrundshistoria.

Om det däremot handlar om en långvarig kampanj så kan bakgrundshistoria vara mycket viktigt. Jag brukar sällan tillåta allt för extrema rollpersoner som inte har någon som helst koppling eller relation till någon av de andra gruppmedlemmarna. Det funkar helt enkelt väldigt dåligt att ha en grupp som håller ihop enbart för att spelarna vet att de måste göra det och inte för att karaktärena själva har någon logisk anledning att göra det.

Min erfarenhet är att spelarna själva brukar kunna komma på bra anledningar till att gruppen träffats och håller ihop. Det gäller att som spelledare uppmuntra deras egna ideér och tankar om sin egen och gruppens bakgrund.

Att några eller alla rollpersoner är släkt med varandra är också en gammal klassisk lösning. Problemet är dock att det begränsar rollpersonens möjligheter en del. Jag brukar personligen föredra vettiga och realistiska lösningar framför
"Öh, vi mötes på ett värdshus i skogen och eftersom vi alla gillar horor, öl och att spräcka skallar med stora klubbor så bestämde vi oss för att bege oss ut på äventyr tillsammans."

Sedan tror jag att man även ska akta sig för alltför komplicerade relationer. Välj det alternativ som känns rätt, logiskt och funkar.

 

[Troberg]

Tvinga dem!

En favorit är att de inte känner varann och man inleder med ett scenario där de måste hjälpas åt vare sig de vill eller inte. Exempel:

-Oskyldigt misstänkta för hiskeligt brott, måste rentvå sig.
-Strandade på öde ö, i vildmarken eller annat ställe.
-Indragna i ett skeende mot sin vilja.

Sedan bara fortsätter man. Brukar funka fint.

 

[DanielSchenström]

Det brukar vara två varianter: Spelarna bestämmer eller Spelledaren bestämmer (spelledaren kan även substitueras med färdigt äventyr).

Att spelarna bestämmer hur de känner varandra är det minst vanliga i vår klubb och brukar bara ske när två spelare kommit på någon gemensam idé.

Spelledaren eller äventyret brukar para ihop rollpersonerna. När jag är spelledare brukar jag ofta förse spelarna med en arbetsgivare, ett företag, ett kungarike, en privatperson, en militär styrka, osv. Smidigt och snabbt.

Det finns även en tredje variant och det är att alla bara känner varandra utan att specifiera hur. Då kan man köra igång direkt och så kan man efterkonstruera hur de känner varandra och köra det som småäventyr, eller låta det påverka något i kampanjen. Det funkar för en massa tv-serier och även i rollspel.

De gånger rollpersonerna inte känt varandra utan förts samman av en utomstående anledning som i en del köpta äventyr så har det lett till en hel del tandagnissel och mord, vi hade en ettårsperiod där rollpersoner i vitt skiljda rollspel (eller så vitt skiljda var de inte, det var fantasyrollspelen Drakar och Demoner (Svavelvinter bl.a) och Advanced Dungeons & Dragons vi körde mest då.) hade ihjäl varandra. Märkligt nog var det mest samma spelares rollpersoner. Hmmm.

Lösningen? Det gick över av sig själv när de insåg att det inte var kul att ha ihjäl varandras rollpersoner. (I varandras ingår mina egna, jag är inte oskyldig, jag är skyldig till åtminstone en annans rollpersons död.)

 

[Ghorgareth]

Re: Sls syns på saken

Sätt högre krav på spelarna och begränsa deras karaktärer en aning. Prova även att sätta dem i flera äventyr där det enda sättet att överleva på är att sammarbeta. Om de inte samarbetar så kommer de sålunda att känna konsekvenserna av sin egoism och tvingas samarbeta mer. Det funkar väldigt bra i korta kampanjer i alla fall i min spelgrupp.

Tex, de hamnar på en ö som bebos av ett okänt folk som de inte kan identifiera sig med, och spelarana trängs ihop i grupp av att de är frälsare/förgörare.

Alternativt, de börjar som en del i en organisation som anser att rpna har så stor information eller kunskap att om de splittras så måste de dö. Detta bäst om spelarna behåller samma karaktär genom hela kampanjen


Men tro mig, om spelarna inte har som mål att spela som en grupp, så kommer de aldrig heller att spela som grupp. De måste ha NÅGONTING gemensamt, om så det bara är äventyrslusta.

 

[Ghorgareth]

Så gör vi också. Eftersom vi i regel bygger upp karaktären från bakgrunden så får vi dessutom rollpersoner som är i stora drag liktänkande, vilket förebygger misstolkningar och liknande.

 

[Balderk]

Ja du! Nu har jag inte läst reste av tråden, bara Daniel Schenströms inlägg, men det kanske inte spelar så stor roll i just detta samman hang, eller hur?

Vi brukar använda rätt så många olika metoder, oftast bestämmer spelledaren men ibland spelarna, när några spelare har kommit på något tillsammans, att de är syskon eller barndomsvänner t ex.

Jag spelar för närarande med två grupper, en grupp som jag ser som min "hemgrupp" och en jag börjat spela i ganska nyligt (jag känner alla personer i den sen förrut, vi hade delat upp en gammal grupp som var alldeles för stor... min bror spelar också i båda grupperna). I den nya gruppen spelar vi CoC kampanjen "The complete masks of Nyarlathothep" och där finns det såklart en förgjord anledning att lära känna varandra, man har samma arbetsgivare. Eftersom att det är en rätt dödlig kampanj är det väldigt bra. När någon dör skickar arbetsgivaren en ny person som förstärkning. Alla blir breefade om vad som hänt tidigare och man har ett gemensamt mål, att stoppa nyarlathothep från att komma tillbaka till jorden, vilket för rollpersonerna närmare varandra, man har inte råd med motsättningar inom gruppen.

Med min andra grupp brukar vi inte köra köpta aventyr så där blir det improvisationer. Just nu kör vi neotech och där är en rollperson min arbetsgivare, en annan hans medbrottsling eller vad man ska kalla det (båda är löjtnanter inom ryskamaffian...) och den sista rollpersonen har blivit ombedd att "hjälpa" oss av deras boss (alltså överhuvudet i ryskamaffian). Detta fungerar ganska bra, förutom att det är lite jobbigt för mig att behöva ta order från en medspelare. Men det är ganska roligt också...

Ibland har det ju blivit så att man kanske har träffats på en taverna eller något sånt, och då blir det motsättningar inom gruppen, i D&D3e som vi spelade mycket förrut var ibland en t ex palladin och en rogue, då blir det ofta en kamp mellan dessa, samma sak kan hända med två personer som har mycket olika personligheter och/eller morala ståndpunkter (alignments: Law vs chaos, Evil vs good) eller om de är av olika raser t ex denklassiska kampen mellan alver och dvärgar, men även andra exempel förekommer. Men jag gillar motsättnigarna Det blir sällan så bra rollspelande som när två rollpersoner råkar i luven på varandra! Det kanske är jobbigt för SL i en sådan situation, men roligt för spelarna och särskilt de som bråkar. Problemet med motsättningar och bråk inom gruppen är att det ibland finns spelare i en grupp som känner sig "mobbade" eller utanför, och så långt får det inte gå. Vissa kan också bli irriterade på allvar, vilket inte är så kul för de övriga spelarna och SL heller, då lider också rollspelandet.

Ofta har man träffats nån gång förrut eller kanske har ett gemensamt intresse, jag har t ex i neotech fått kontakt med min arbetsgivare och en av de andra genom vårat ghemensamma intresse hassardspel. Detta leder till att man inte känner varandra jättebra och får tillfälle att utveckla sina karaktärer och deras relationer, samtidigt som man slipper alla problem som kommer med att man möts just i äventyrets början.

/Jonas, som skrev mycket mer än han hade tänkt sig

 

[Balderk]

Re: Sls syns på saken

Ett måste med sammanhållning inom gruppen säger du? Hmm jag är osäker på om jag kan hålla med, eller till viss grad kan jag nog det. För äventyret eller kampanjen är sammanhållning det bästa. Men för spelupplevelsen? Nja, jag är osäker på den punkten. Det är nämligen så att motsättningar inom gruppen ofta startar bråk och despyter, inget vidare för äventyret, men för spelupplevelsen kan det vara en kick! Några av mina bästa spelprestationer har varit när min RP blivit arg på någon annan RP. Man får däremot inte vara arg på riktigt, för då kan det spåra ur. Vi har spelat med en person som tog allt personligt och blev sur på riktigt, då klev han ur rollen som sin Rp och började argumentera utifrån sin egen RP, medan vi fortfarande var inne i våra roller. Det var nog inte roligt för någon av oss.

Men motsättningar inom gruppen har vi nästan alltid, eller åtminstone förrut. Det är nämligen nästan bara i fantasyspel det blir så för oss. Jag har nog inte varit med om motsättningar i annat än fantasy, jo någon gång kanske i mutant chronicles (ett spel jag inte heller spelar längre, tack och lov ). Vi har alltså nästan helt slutat med fantasy, ingen av oss känner sig rktigt sugen på det, vår SL minst av alla. Hursomhelst, i vissa fall har dessa motsättningar varit förödande för spelupplevelsen, men i vissa har den förstärkt den och jag tror att det är det sistnämda som dominerar. Äventyret far inte heller alltid illa, ibland kanske det svänger om och ändrar riktning, men oftast löser sig situationen på ett eller annat sätt. Inte allt för sällen genom en RPs död. Vilket ibland kan vara tragiskt(ingen vill väl se sin favoritRP dödad av någon inom gruppen?), men oftast är det bara lite tråkigt.
Men jag anser att det har gått för långt om man ar en annan RPs liv., det finns andra bättre sätt att lösa tvisten.

/Jonas, ett fan av rivalitet inom en spelgrupp.

 

[Flash Back]

En tanke

Jag har fått uppfattningen av att det funkar att få ihop främmande rollpersoner i ett kort äventyr, och att de bör känna varandra sedan innan i en längre kampanj.

Faktum är att jag har tänkt precis tvärtom. I ett kort äventyr läggs inte speciellt mycket tid på karaktärsutveckling... Att träffa nya bekantskaper under så kort tid känns bara meningslöst.

I en kampanj kan RPna lära känna varandra från grunden. Det tycker jag ger mer dynamik åt gruppen då man spelarna bestämmer hur mycket de vill dela med sig till de andra om sina RP. Jag brukar ha lite gömda saker, som får lika och gro innan de offentliggörs helt. Visst, det leder till en viss osäkerhet, och ibland också till problem, men det blir som sagt ett extra djup åt gruppen.

 

[Storuggla]

Jag brukar, när rollpersonerna är klara, mitt glas är fyllt (en SL-motor behöver bränsle den också!) och det är dags att börja spela, titta elakt på spelarna och säga "Och hur ända in i Hardangervidda känner ni varandra då?" och sedan kräva en bra förklaring till att de reser eller hänger ihop
Är förklaring dålig så ber jag dem att förklara igen fast tänka rätt denna gång.

Ansvaret att rollpersonerna hänger ihop är banne mig spelarnas, jag ska inte behöva komma in och kladda på deras papper om plötsliga släktband eller blodseder...


Storuggla, deligerar saker