Bara en kort grej. Säg att vi har ett system där slagen är få till antalet, där varje slag är viktigt. En konflikt avgörs genom ett tärningsslag, inte genom en massa slag.
Vi har ett långsamt tärningssystem. Det kräver huvudräkning eller räknande av tärningar eller så har det exploderande tärningar som måste slås om.
Ögonblicket mellan att tärningarna slagits och man räknat ut resultatet, det är ett spänningens ögonblick.
Hade Eon inte krävt så många slag så hade det varit ett bra exempel. Ob-tärningarna är en detalj som ibland funkade väldigt bra. Man slår sitt slag och ligger nära gränsen, men man har en sexa. Slaget är liksom pausat mitt i, man har en aning om hur det kommer att gå, men inget är säkert ännu, inget är hugget i sten. Det finns fortfarande en chans.
Eller är långsamma tärningsslagssystem bara irriterande?
Vi har ett långsamt tärningssystem. Det kräver huvudräkning eller räknande av tärningar eller så har det exploderande tärningar som måste slås om.
Ögonblicket mellan att tärningarna slagits och man räknat ut resultatet, det är ett spänningens ögonblick.
Hade Eon inte krävt så många slag så hade det varit ett bra exempel. Ob-tärningarna är en detalj som ibland funkade väldigt bra. Man slår sitt slag och ligger nära gränsen, men man har en sexa. Slaget är liksom pausat mitt i, man har en aning om hur det kommer att gå, men inget är säkert ännu, inget är hugget i sten. Det finns fortfarande en chans.
Eller är långsamma tärningsslagssystem bara irriterande?
), som bygger på långsamt uppbyggd spänning. Det är väl bevis nog för att det funkar? 
Och faktum är, trots krilles exempel, att det är just att tiden, att det går långsamt, som gör det spännande. Det är därför det alltid är en olidlig paus mellan "...och vinnaren är..." tills dess att den utannonseras.