Krickdala Ett slott på dödens strand

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Såhär.

En fästning på stranden mellan liv och död, uppförd av en Urfader som sett en vision av alltings slut, av Allskymningen, Ragnarrök, Apokalypsen. Fästningen är tänkt att locka till sig själarna från vilda rovdjur och skickliga krigare, och pröva deras list och tapperhet i olika rum där det finns en sorts "fällor" och mytologiska motståndare som de måste besegra. De som lyckas ta sig till det innersta rummet, tronrummet, lär få strida vid Urfaderns sida vid tidens slut.

Fästningen är jättelik, mer ett berg än en byggnad i skala, och större ändå: den har sitt eget vädersystem, och själva dess tyngd och massa drar till och med havets rasande vågor till sig — de slår högt, högt upp mot de svarta stenväggarna, och börjar till och med rinna uppför dem som längsmed en slät yta. Kastar man en sten mot fästningen sugs den in av dess gravitation, och studsar mot väggarna, och lägger sig i en planetbana kring fästningen — en plantring av sand och snäckor och stenar roterar redan runt fästningen, ett par hundra meter upp i luften.

Lyktor av järn, som brinner med ett flackande sken, glest spridda på sandstranden, leder fram mot fästningen.

En bro av svart, polerad sten, smal som en svärdsklinga.

Enorma pelare och valv. Stenfresker som beskriver Allskymningen: ormar och drakar som slukar stjärnorna, solen som går upp i väster, ägg som kläcks och är tomma.

Tornens är avlägsna som månen, och deras takplattor är svartnade sköldar, spjutspetsar, svärd, pansarfjäll från lindormar och drakar.

En rund borggård med olika portar som vaktas av svarta, sovande hundar.

En sal där en skog av förstenade rötter växer ur takvalven.

En annan sal där man hör skränandet av en fest. Krigare som brölar och sjunger. Men ingen syns till. Ett stort långbort, där larver äter rent gamla sönderslagna tallrikar. Nattfjärilar svärmar omkring.

En port som öppnar sig mot ett fält med vallmo. En hel värld där inne. Halvt förstörda, mekaniska, underliga stridsmaskiner rostar sönder bland blommorna. Allt badar i det overkligt blodröda skenet från en sjunkande sol.

En sal med hornen från märkliga, jättelika urtidsdjur som troféer på väggarna.

Ett hovdjur med jättelika horn vandrar genom stenbelagda korridorer. Om man närmar sig det flyr det, men om man lyckas mota in djuren i ett hörn strider det mot en. Om man nedlägger det, löses kroppen upp i ett moln av lysande stjärnor som svävar upp i taket, men hornen ligger kvar. Vad har man dem till?

*

Jag vet inte. För det första känns det som att alltihop är lite för otäckt och mörk. Lite för mycket Kult, så att säga. Hur skulle man göra en sån här plats mer mysig, mer Studio-Ghibli-aktig, så att säga? Kanske handlar det om att befolka fästningen med intressanta, sorgsna och trevliga väsen? Jag tänker på sådant som @Oscar Silferstjerna s lykttändare till exempel, som nämndes i en tidigare tråd. Vad kan man mer göra?

För det andra. En mer öppen fråga. Vad har Urfadern egentligen hittat på för prövningar åt sina gäster? Slåss mot en staty, okej, visst, och kanske ta sig igenom en labyrint? Ja. Olika fällor, av typen Grymkäft? Ja. Men det känns som att det inte riktigt räcker. Och sen är det ju också så här, att Urfadern är försvunnen, i hemlighet, och allt i hans slott förfaller, och hans tjänare börjar misstänka att saker inte står rätt till, och en del av dem lämnar sina posteringar och börjar göra annat. Och jag tänker att det finns en sorts William Gibsonsk appropriering av den megalitiska, tekno-magiska teknologin i slottet, så att säga: varelserna har börjat förhålla sig till fällorna på nya sätt: de utvinner kanske energi ur dem, eller blir vänner med väktarmonstren, eller betraktar fällorna som gudabilder att dyrka, eller att bygga kulturer och annan vidskepelse kring. Jag vet som sagt inte riktigt vad jag är ute efter. Ett spel som Numenara har nog lite av det, och en bokserie som Gene Wolfes böcker om Severian Torteraren, och @Dimfrost s Terone, för den delen. Jag tänker också att slottet är mycket större på insidan än på utsidan. En egen värld, liksom, och att man kan gå vilse där inne, och att det kan ha uppstått hela kulturer och civilisationer där inne, som knappt minns att det finns en utsida. Jag har en känsla men inga exempel utöver de lite luddiga bilderna som jag redogjort för ovan. Postar en tråd här till hälften för att spara nattens tankar någonstans, och till hälften för att det ibland hjälper att få igång kreativiteten bara att dela något offentligt. Men jag tar förstås hemskt gärna emot alla sorters feedback och tankar, kring de explicita frågorna eller anant.
 

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,343
Location
Helsingborg
Jag vet inte. För det första känns det som att alltihop är lite för otäckt och mörk. Lite för mycket Kult, så att säga. Hur skulle man göra en sån här plats mer mysig, mer Studio-Ghibli-aktig, så att säga? Kanske handlar det om att befolka fästningen med intressanta, sorgsna och trevliga väsen? Jag tänker på sådant som @Oscar Silferstjerna s lykttändare till exempel, som nämndes i en tidigare tråd. Vad kan man mer göra?
Jag bygger vidare på en tanke som jag hade när du först skrev om Åskhallen. Urfaderns hall är mörk och skräckinjagande... men det jag tänker mig att överallt så får man känslan att man vandrar i Barfotakungens spår, eller spåret av en av hans profeter. Urfaderns prövningar har blivit besegrade, och inte med våld utan med kärlek.

I en hall av svart granit finns ett fotspår av gräs och blommor. Fotspåret är inte rakt, utan är som om någon har dansat fram. Krigsmaskinerna som skulle ha utmanat har fallit på knä i ödmjuk bön.

I en prövosal, med ett golv av nu ihoprostat maskineri men som en gång var snurrande blad av svart metall och död, har stenpelarna fått grenar. Över fällorna sträcker sig grenar på jämna avstånd och bildar en luftig stig. Grenarna är av sten, men i Urfaderns kalla, raka och svarta estetik bildar grenarna en bonsai-aktig charmighet, och med mossa av grön turmalin och smaragdliknande löv.
 
Joined
28 Nov 2006
Messages
2,418
Location
Nirvana
Såhär.

En fästning på stranden mellan liv och död, uppförd av en Urfader som sett en vision av alltings slut, av Allskymningen, Ragnarrök, Apokalypsen. Fästningen är tänkt att locka till sig själarna från vilda rovdjur och skickliga krigare, och pröva deras list och tapperhet i olika rum där det finns en sorts "fällor" och mytologiska motståndare som de måste besegra. De som lyckas ta sig till det innersta rummet, tronrummet, lär få strida vid Urfaderns sida vid tidens slut.

Fästningen är jättelik, mer ett berg än en byggnad i skala, och större ändå: den har sitt eget vädersystem, och själva dess tyngd och massa drar till och med havets rasande vågor till sig — de slår högt, högt upp mot de svarta stenväggarna, och börjar till och med rinna uppför dem som längsmed en slät yta. Kastar man en sten mot fästningen sugs den in av dess gravitation, och studsar mot väggarna, och lägger sig i en planetbana kring fästningen — en plantring av sand och snäckor och stenar roterar redan runt fästningen, ett par hundra meter upp i luften.

Lyktor av järn, som brinner med ett flackande sken, glest spridda på sandstranden, leder fram mot fästningen.

En bro av svart, polerad sten, smal som en svärdsklinga.

Enorma pelare och valv. Stenfresker som beskriver Allskymningen: ormar och drakar som slukar stjärnorna, solen som går upp i väster, ägg som kläcks och är tomma.

Tornens är avlägsna som månen, och deras takplattor är svartnade sköldar, spjutspetsar, svärd, pansarfjäll från lindormar och drakar.

En rund borggård med olika portar som vaktas av svarta, sovande hundar.

En sal där en skog av förstenade rötter växer ur takvalven.

En annan sal där man hör skränandet av en fest. Krigare som brölar och sjunger. Men ingen syns till. Ett stort långbort, där larver äter rent gamla sönderslagna tallrikar. Nattfjärilar svärmar omkring.

En port som öppnar sig mot ett fält med vallmo. En hel värld där inne. Halvt förstörda, mekaniska, underliga stridsmaskiner rostar sönder bland blommorna. Allt badar i det overkligt blodröda skenet från en sjunkande sol.

En sal med hornen från märkliga, jättelika urtidsdjur som troféer på väggarna.

Ett hovdjur med jättelika horn vandrar genom stenbelagda korridorer. Om man närmar sig det flyr det, men om man lyckas mota in djuren i ett hörn strider det mot en. Om man nedlägger det, löses kroppen upp i ett moln av lysande stjärnor som svävar upp i taket, men hornen ligger kvar. Vad har man dem till?

*

Jag vet inte. För det första känns det som att alltihop är lite för otäckt och mörk. Lite för mycket Kult, så att säga. Hur skulle man göra en sån här plats mer mysig, mer Studio-Ghibli-aktig, så att säga? Kanske handlar det om att befolka fästningen med intressanta, sorgsna och trevliga väsen? Jag tänker på sådant som @Oscar Silferstjerna s lykttändare till exempel, som nämndes i en tidigare tråd. Vad kan man mer göra?

För det andra. En mer öppen fråga. Vad har Urfadern egentligen hittat på för prövningar åt sina gäster? Slåss mot en staty, okej, visst, och kanske ta sig igenom en labyrint? Ja. Olika fällor, av typen Grymkäft? Ja. Men det känns som att det inte riktigt räcker. Och sen är det ju också så här, att Urfadern är försvunnen, i hemlighet, och allt i hans slott förfaller, och hans tjänare börjar misstänka att saker inte står rätt till, och en del av dem lämnar sina posteringar och börjar göra annat. Och jag tänker att det finns en sorts William Gibsonsk appropriering av den megalitiska, tekno-magiska teknologin i slottet, så att säga: varelserna har börjat förhålla sig till fällorna på nya sätt: de utvinner kanske energi ur dem, eller blir vänner med väktarmonstren, eller betraktar fällorna som gudabilder att dyrka, eller att bygga kulturer och annan vidskepelse kring. Jag vet som sagt inte riktigt vad jag är ute efter. Ett spel som Numenara har nog lite av det, och en bokserie som Gene Wolfes böcker om Severian Torteraren, och @Dimfrost s Terone, för den delen. Jag tänker också att slottet är mycket större på insidan än på utsidan. En egen värld, liksom, och att man kan gå vilse där inne, och att det kan ha uppstått hela kulturer och civilisationer där inne, som knappt minns att det finns en utsida. Jag har en känsla men inga exempel utöver de lite luddiga bilderna som jag redogjort för ovan. Postar en tråd här till hälften för att spara nattens tankar någonstans, och till hälften för att det ibland hjälper att få igång kreativiteten bara att dela något offentligt. Men jag tar förstås hemskt gärna emot alla sorters feedback och tankar, kring de explicita frågorna eller anant.
Om du tycker att det blev för vuxet och mörkt - hur kan du göra det mer som Mumindalen eller Fylke? Där är ju lösningen ofta excentriska karaktärer. Figurer med stora hattar och märkliga vanor. Det kan ha med mat att göra. Eller folk som sover, snarkande med öppen mun. Eller någon som är tjatig och alltid berättar samma saker. Kanske kan det också finnas en stor samling talande oljeporträtt? Tusentals stora fjärilar? En distinkt doftande blomsteräng som glöder och ändrar färg i pulserande intervaller?

En annan möjlig inspirationskälla skulle kunna vara Alice i Underlandet. Finns det ett eller flera hål att falla ner i? En surrealistisk dungeon med ologiska förbindelser mellan delarna. Kanske att man kan falla ner i rum som egentligen borde ligga ovanför. En drömskt förvirrande rumslighet.
 
Last edited:

Deodanders

Syntaldicus Nomenclatus
Joined
24 Nov 2005
Messages
600
Har du spelat Hollow Knight, @Sinisa_? Det kanske är för att jag är helt inne i en replay men jag fick genast bilder av Godhome och White Palace i huvudet, och nämner det för att det kan ha något av den här blandningen av lite...gulligt, och rätt mörkt som jag tycker du träffar väl här.

(Det kanske bara är i mitt huvud men i mitt huvud finns släktband mellan spelet och nämnde Severian och hans värld också.)
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,556
Location
Fallen Umber
Underbart.

Du skriver att väktarmonstren kanske tröttnat på sitt uppdrag nu när Urfadern försvunnit. Det kanske kan ta udden av lite av det där oönskade mörkret, när fällor och väktare blir mer excentriska och sällskapssökande än mordiska. (De får gärna ha stora hattar också, tror jag.) Och samtidigt ge upphov till mer intressanta prövningar av olika slag. Just Diamond Dogs lät ju också rummen urarta till något slags rent matematiska mcguffins efter ett tag om jag minns rätt, så att det viktiga var det interna samspelet i gruppen och vad som krävs för att problemen ska kunna lösas, inte problemen i sig själva.

Sedan är jag inte helt säker på att det är så dumt att fästningen är lite mörkare än spelet i övrigt heller, även om du förstås har bäst koll på stämningen själv. Jag tänker mig att en mörkare annanvärld kan göra Krickdala/Annwn mysigare och mer hemtrevlig i jämförelse. Det är ju inte flådda nefariter med kroppsvätskor i plastslangar och oljedroppande skalpeller riktigt.
 

Gerkub

Gelékub
Joined
8 Mar 2021
Messages
1,330
Små spöklika, nyfikna, storögda, lysande hattifnattliknande varelser muntrar alltid upp i mörka utrymmen.

Någon figur har bosatt sig mitt i en grym fälla. Bekymmerslöst rör den sig mellan alla vassa blad och rostiga spikar som far ut emellanåt. Den har lärt sig mönstret utantill och tajmar sina rörelser perfekt till cykeln av fällans utlösande och omställning. Kokar te på sprutande eld.
 

Skarpskytten

D&D-smurf
Joined
18 May 2007
Messages
5,997
Location
Ett häxkräl
Vackert!

Är det för läskigt? Vet inte. Slottet får mig att tänka på Spirited Away, som i alla fall mitt barn kunde sen när hen var sex, kanske sju år gammal. En grej med den filmen som du kanske kan plocka in är att att Chihiro tämligen omgående träffar vänligt sinnade varelser (i två fall med tämligen normala fysionomier) som hjälper henne med råd och dåd? Tror det delvis tar udden av det läskig och bisarra i filmen.

Sen associerar jag som vanligt när jag läser dina grejer på Susanna Clark. I detta fall Piranesi. Grejen med Piranesi är att han lever i en värld som är självklar och naturlig för honom, men som för läsaren framstår som mystisk och oförklarligt. Och det visar sig småningom att de som vistats i hans värld
tappar minnet och glömmer vår värld
. Det kanske är något som gäller invånarnas i Slottet på dödens strand? Kanske drabbar något liknande besökarna? Kanske kan man rädda slottets invånare eller sig själv genom att
minnas eller på något annat sätt påminna dem om vilka de en gång var eller att det finns en annan värld bortom slottet
?
 
Last edited:

guldfink

Hero
Joined
6 Feb 2011
Messages
1,064
Jag gillar @Dimfrost s förslag om att monstren har tappat sin ondska efter att Urfadern försvann. Det känns barnboksaktigt ("snäll på insidan", osv.) på ett bra och stämningsfullt sätt.

Sedan några år tillbaka återvänder jag ibland till ett uppslag där det öppnas en port mellan spelvärlden och den riktiga RIKTIGA världen. Det skulle kanske kunna funka som inslag i fästningen. Typ:

- Rollpersonerna kommer till ett rum där några stora varelser sitter runt ett bord. (SL beskriver sedan drag hos spelarna, som om rollpersonerna betraktade dem.)
- Rollpersonerna kommer in i ett stort rum med stora solida stenblock i geometriska former. Långt upp på en vägg finns en öppning ut från rummet. (Stenblocken är tärningarna på spelbordet. Så fort en spelare rör en träning flyttas motsvarande stenblock i spelvärlden. Genom att spelarna staplar tärningarna kan en trappa bildas upp till öppningen.)
 

afUttermark

Swashbuckler
Joined
17 Oct 2011
Messages
2,010
Det är inte slottet som är så stort egentligen det är bara det att rovdjursandarna har krympt. De är nu i samma storlek som mucklorna i Petson och Findusböckerna. Hundarna är fyra strävhåriga taxar. Hovdjursbesten är en ren. Festljuden kommer från en gammal sprucken tv som visar en festscen om och om igen. Ett omkullvält matbord blir en strapats att ta sig förbi
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Jag bygger vidare på en tanke som jag hade när du först skrev om Åskhallen. Urfaderns hall är mörk och skräckinjagande... men det jag tänker mig att överallt så får man känslan att man vandrar i Barfotakungens spår, eller spåret av en av hans profeter. Urfaderns prövningar har blivit besegrade, och inte med våld utan med kärlek.

I en hall av svart granit finns ett fotspår av gräs och blommor. Fotspåret är inte rakt, utan är som om någon har dansat fram. Krigsmaskinerna som skulle ha utmanat har fallit på knä i ödmjuk bön.

I en prövosal, med ett golv av nu ihoprostat maskineri men som en gång var snurrande blad av svart metall och död, har stenpelarna fått grenar. Över fällorna sträcker sig grenar på jämna avstånd och bildar en luftig stig. Grenarna är av sten, men i Urfaderns kalla, raka och svarta estetik bildar grenarna en bonsai-aktig charmighet, och med mossa av grön turmalin och smaragdliknande löv.
Väldigt bra. Tack! Jag hade nog inte tänkt skriva in Barfotakungen här, men det passar här, rent stämningsmässigt, och även tematiskt. Att en sorts profetisk figur också har vandrat omkring i dödsriket. Jag älskar bilden av fotspår av blommor som bryter fram genom ett golv av svart granit, och krigsmaskiner som har fallit på knä. Alltihop är bra!
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Där är ju lösningen ofta excentriska karaktärer. Figurer med stora hattar och märkliga vanor. Det kan ha med mat att göra. Eller folk som sover, snarkande med öppen mun. Eller någon som är tjatig och alltid berättar samma saker. Kanske kan det också finnas en stor samling talande oljeporträtt? Tusentals stora fjärilar? En distinkt doftande blomsteräng som glöder och ändrar färg i pulserande intervaller?
Tack! Alla de här är bra. Jag gillar att folk har stora hattar, som någon annan också håller med om längre ner i tråden. Av någon anledning gör det automatiskt att allt blir mer mysigt och mindre otäckt. Det är som när Frodo och Sam klär ut sig till orcher i Mordor, till och med där smyger det ju sig in något lite barnboksaktigt. Det finns förresten en sån scen i Legend: Mörkrets härskare, också. En älva eller brownie som klätt ut sig i en stor, otäck hjälm, för att överleva bland goblinerna.

Jag vet inte om det passar in här, men en rolig variant av det kunde vara att en massa smådjur har klätt ut sig i monsters hjälmar och masker och rustningar, och låtsas vara monster som alla andra; men saken är bara den att de allihop egentligen är kaniner och möss och vesslor, och att inga verkliga monster finns kvar.

Fjärilarna är bra, tror jag. Kanske stora nattfjärilar, som kan tala och som röker pipor och har någon sorts -- samhälle där, i dödens slott. Lite som masken i Alice i underlandet.

Jag tänker att det inte riktigt finns oljeporträtt utan mer runor och hieroglyfer och såna där babylonska fresker. Att det är känslan. Men det kan finnas talande sådana. En talande sfinxaktig figur, som blivit lite gaggig och tjatig och virrig, kanske.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Har du spelat Hollow Knight, @Sinisa_? Det kanske är för att jag är helt inne i en replay men jag fick genast bilder av Godhome och White Palace i huvudet, och nämner det för att det kan ha något av den här blandningen av lite...gulligt, och rätt mörkt som jag tycker du träffar väl här.

(Det kanske bara är i mitt huvud men i mitt huvud finns släktband mellan spelet och nämnde Severian och hans värld också.)
Jag har inte spelat det, men fått det påpekat av någon annan, i en tidigare tråd. Jag spelar aldrig datorspel, jag har liksom aldrig kommit in i den världen. Men jag har tittat på actual-play-grejer av det, och stämningen ligger verkligen nära något jag föreställer mig och söker efter i det mer mysrysliga i Tistelriddare. Inte bara det här med dödsrikena, utan också skuggvärldarna och sådär. Det gjorde mig också sugen på att skriva om underjorden till Tistelriddares värld. Insekter med masker och flourescerande ljus och stora, övergivna metropoler under jorden...
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Är det för läskigt? Vet inte. Slottet får mig att tänka på Spirited Away, som i alla fall mitt barn kunde sen när hen var sex, kanske sju år gammal. En grej med den filmen som du kanske kan plocka in är att att Chihiro tämligen omgående träffar vänligt sinnade varelser (i två fall med tämligen normala fysionomier) som hjälper henne med råd och dåd? Tror det delvis tar udden av det läskig och bisarra i filmen.
Väldigt bra tips. Det betyder ju också att man bör skapa karaktärer som lever i slottet men inte är helt lojala mot härskarna. Som kanske är fångna och förtrollade, till exempel.

Spirited Away är också en av de stora inspirationskällorna till allt övernaturligt i spelet. Palats som tonar fram ur skymningen, svävande lampor, spöken med masker, olika märkliga förvandlingar och så. Nån gång ska jag skriva om ett tehus i öster, dit ugglor och andar och häxor går för att dricka te. Och det är bara för att det skulle kännas som plagiat att skriva om ett badhus.

Tack!
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Underbart.
Tack! Du vet, efter att jag läste Terone så är du lite grann mitt lackmustest för en viss sorts mysigt melankoliska bortomvärldsliga stämningar. Om jag ser att @Dimfrost gillar en post tänker jag att den har hittat rätt på nåt sätt.

Du skriver att väktarmonstren kanske tröttnat på sitt uppdrag nu när Urfadern försvunnit. Det kanske kan ta udden av lite av det där oönskade mörkret, när fällor och väktare blir mer excentriska och sällskapssökande än mordiska.
Det är väldigt roligt att tänka sig en fälla som är "sällskapssökande". Alltså inte riktigt såhär Looney-Tunes-aktigt, men nästan: en stor, skramlande björnsax som hoppar efter besökare och bara vill ha en vän.
Sedan är jag inte helt säker på att det är så dumt att fästningen är lite mörkare än spelet i övrigt heller, även om du förstås har bäst koll på stämningen själv. Jag tänker mig att en mörkare annanvärld kan göra Krickdala/Annwn mysigare och mer hemtrevlig i jämförelse. Det är ju inte flådda nefariter med kroppsvätskor i plastslangar och oljedroppande skalpeller riktigt.
Nej, du har rätt att det kan och ska vara lite mörkare i dödsriket än i övriga spelet. Jag hade faktiskt ett par grejer i mina anteckningar, som låg närmare nefariter, men jag plockade bort dem innan jag postade. Till exempel att man måste simma över en flod av blod, och att en port vaktades av alldeles vit albinoorm. Okej, fortfarande inte flådda nefariter. Men ändå. På något sätt känns det som att också till exempel "skalbaggar smyckade med bladguld" kan hamna i fel sorts estetik. Det har nog mer att göra med vilken riktning mörkret rör sig i: i Kult och sådan skräck, typ en del WoD, så känns det som att mörkret rör sig mot existentiellt äckel och body-horror som ibland glider över i en sorts sensualism. Det kan förstås vara väldigt effektivt, men jag tänker att det blir fel i Krickdalas värld, där jag vill ha ett mörker som drar emot sorg och typ... barndomens slut, ensamhet, utanförskap, tragiken i att försöka vara snäll men misslyckas.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Någon figur har bosatt sig mitt i en grym fälla. Bekymmerslöst rör den sig mellan alla vassa blad och rostiga spikar som far ut emellanåt. Den har lärt sig mönstret utantill och tajmar sina rörelser perfekt till cykeln av fällans utlösande och omställning. Kokar te på sprutande eld.
Det här är så himla bra. Jag tar det rakt av.
"Ett ögonblick så ska vi se, om du är snäll och ställer tekannan på det lilla gallret där mitt i rummet så kommer vi strax få nåt varmt i oss. Kallt och dragit här i dödsriket. Hum hum hum. Och du ska nog inte stå precis där, frun. Kom och sätt dig här istället." Och så kommer ett dödligt sågblad surrande precis där rollpersonen nyss stod.
 

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,343
Location
Helsingborg
Det här är så himla bra. Jag tar det rakt av.
"Ett ögonblick så ska vi se, om du är snäll och ställer tekannan på det lilla gallret där mitt i rummet så kommer vi strax få nåt varmt i oss. Kallt och dragit här i dödsriket. Hum hum hum. Och du ska nog inte stå precis där, frun. Kom och sätt dig här istället." Och så kommer ett dödligt sågblad surrande precis där rollpersonen nyss stod.
Kan vara helt rätt plats att stöta på en El-ahrairah-liknande karaktär. Ett halvgudadjur som för att lura döden har bosatt sig som levande i dödsriket. I dödsriket är hen utanför kardinaldjurens tid, men som levande är hen inte slav under dödsrikets lagar.
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,556
Location
Fallen Umber
Du vet, efter att jag läste Terone så är du lite grann mitt lackmustest för en viss sorts mysigt melankoliska bortomvärldsliga stämningar. Om jag ser att @Dimfrost gillar en post tänker jag att den har hittat rätt på nåt sätt.
Det är tyvärr inget bra test för jag gillar allt.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Festljuden kommer från en gammal sprucken tv som visar en festscen om och om igen.
Först studsar jag till när jag ser det där, och tänker, hallå, det kan ju inte finnas en teve. Och det tror jag heller inte att det kan göra. Men det finns något rätt intressant med ett stycke anakronistisk teknologi där nere i dödsriket. Att jag inte tycker en teve passar beror nog på att jag tänker att genren som spelet emulerar hör hemma i en tid med radioapparater och gammaldags telefoner. Det är liksom, på nått märkligt sätt, trettio- eller fyrtiotalets fantasi om "en svunnen tid" som är stämningen i spelet. Men jag tänker att en sån där vevtelefon skulle funka väldigt bra, särskilt om den leder till något kusligt och märkligt ställe. Eller möjligen en gammal radioapparat, och gammofonskivor och sånt.

Sedan några år tillbaka återvänder jag ibland till ett uppslag där det öppnas en port mellan spelvärlden och den riktiga RIKTIGA världen. Det skulle kanske kunna funka som inslag i fästningen. Typ:

- Rollpersonerna kommer till ett rum där några stora varelser sitter runt ett bord. (SL beskriver sedan drag hos spelarna, som om rollpersonerna betraktade dem.)
- Rollpersonerna kommer in i ett stort rum med stora solida stenblock i geometriska former. Långt upp på en vägg finns en öppning ut från rummet. (Stenblocken är tärningarna på spelbordet. Så fort en spelare rör en träning flyttas motsvarande stenblock i spelvärlden. Genom att spelarna staplar tärningarna kan en trappa bildas upp till öppningen.)
Jag gillar detta, i synnerhet det andra förslaget. Det känns som att det passar väldigt bra i ett sånt där gränsland, och att det kan bli kusligt på ett bra sätt, att det där sällsamma tornet i dödsriket också öppnar sig mot spelbordet. Ska definitivt användas. Tack!

Jag har övervägt att göra liknade glidningar i fiktionen som ditt första förslag när det gäller Den Blå Damen, den här mystiska häxan som har byggt en stor herrgård och egentligen ligger bakom hela Krickdalas blomstrande civilisation med hattbutiker och konditorier och märkligheter. En variant av vem hon egentligen är, är att hon helt enkelt är någon som spelat spelet och antingen fastnat där, eller stannar där med flit, och som har blivit vuxen, eller tvärtom, som aldrig blir vuxen. Att hon kan vara en liten flicka som liknar min dotter, till exempel. Och att om spelet skulle bli officiellt så kan man göra det rätt öppet, så att hon är någon som spelar spelet just nu. Kanske. Jag tror att det möjligen kan komma något Narnia-aktigt och lite sorgligt och intressant ur det, men att sånt också kan bryta fiktionen och verklighetsflykten.
 
Last edited:

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Kan vara helt rätt plats att stöta på en El-ahrairah-liknande karaktär. Ett halvgudadjur som för att lura döden har bosatt sig som levande i dödsriket. I dödsriket är hen utanför kardinaldjurens tid, men som levande är hen inte slav under dödsrikets lagar.
Yes. Det finns definitivt något i att ha en sån karaktär i slottet. Kanske någon som är kopplad till Den Blå Damen, som gömmer sig i Krickdala, eftersom det ju ligger vid "Korsvägen", där kardinaldjurens inflytande tar ut varandra.

*

Jag har för övrigt märkt att alla mytologier i Krickdalas värld liksom är Wizard-of-Oz-aktiga:

  • Månprinssan är försvunnen, och hon blev nog inte kidnappad, som månfolket gärna vill tro, utan hon var själv den som slog sönder de magiska speglarna och gav sig av. Vart?
  • Modern Med Klor, som ugglorna tror har skapat allt liv, är i själva verket bara ett listigt skuggväsen som har lurat dem.
  • Urfadern är försvunnen, men korparna och alla andra låtsas att han är kvar i sitt tronrum.
  • Dösingarna är inga gudar, utan bara spökena efter en sorts jättelikt urfolk.
Samma gest finns i en del av de hemliga sällskapen också. Och det finns en tematik här, som jag vill tänka mer kring någon gång. Jag tror att spelet håller på att bli en sorts dekonstruktion av garderobsfantasy och dess troper om kungar och gudavarelser och de utvalda och sånt. Vilket jag gillar, på sätt och vis, för jag har alltid haft svårt för det konservativa draget i fantasy. Men jag vill också fördjupa det och grubbla över det och hitta något ännu mer romantiskt och mystiskt på bottnen av alltihop, snarare än en cynisk, postmodern gest där alla som gör anspråk på "himlens mandat" bara är bluffmakare och illusionister, så att säga.
 
Top