Bassejr
Hero
trångsynta spelare, orättvisa SL, riktigt illa skrivna äventyr, urtråkiga kampanjer... Tja, jag är det värsta ni har varit med om?
Nekromanti Era sämsta rollspelsupplevelser?
- Thread starter Bassejr
- Start date
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 21,404
Bassejr said:
Japan på medeltiden inspirerat rollspel där jag spelade ledaren för en legoknektsgrupp vars mål var att bygga upp sitt företag och struntade blankt i moraliska frågor och lydde order från sina överordnader utan att ifrågasätta dem. Kollar med gm:en att det är okej att jag spelar någon som inte kommer välja det goda alternativet utan är extremt Lawfull neutral i d&d termer. Gm:en säger att detta låter jättebra och uppmuntrar mig att spela karaktären.
När spelet börjar får vi ett jobb av en lord som visar sig vara ond och vill att jag förstör en by under falska förevändningar, han säger att de är baniter vilket är lögn. Vi får reda på att han ljugit för oss om bandit biten. Jag ignorerar att de inte är banditer (för hej jag får betalt och skiter i vad de har gjor eller inte) och regnar blixtar över bönderna.
Super npc mary sues kommer ut ur fucking buskarna och stoppar oss. De villa att vi ger oss, komemr med till ande folket och blir helade från vår ondska och kapitalism eller något liknande bullshit. Jag vägrar och de fucking npc:erna som är 5 levlar högre än oss mördar min karaktär.
Jag blir arg bara jag tänker på det.
Ape of Wrath
DOWN WE GO
En gång på nåt GothCon för länge sen, ett CoC äventyr som till viss del utspelade sig i nåt indianreservat i USA.
Spelledaren är fullständigt oengagerad mest hela tiden och beskriver bland annat Mi-Go som flygande räkor, bara nämner det sådär i förbifarten, typ "Jahapp, så kommer det en flygande räka också, vad gör ni?"
Vi började hetsa honom och frågade om det var en kokt räka, stekt räka, kinesisk jätteräka osv... Det uppskattades inte.
Spelledaren är fullständigt oengagerad mest hela tiden och beskriver bland annat Mi-Go som flygande räkor, bara nämner det sådär i förbifarten, typ "Jahapp, så kommer det en flygande räka också, vad gör ni?"
Vi började hetsa honom och frågade om det var en kokt räka, stekt räka, kinesisk jätteräka osv... Det uppskattades inte.
Ape of Wrath
DOWN WE GO
Sen så var det ett av mina allra första rollspelsminnen, jag och en något äldre kille skulle spela Drakar & Demoner, jag kundei ngenting och han skulle SL:a.
Han pratade mycket om nekromantiker, hur coola de var, vilka fräsiga besvärjelser de hade så jag vart ju sugen på att spela en. Sen beskrev han väldigt ingående hur folk spottade åt mig när jag kom gående, ingen handlare ville ha med mig att göra, jag blev allmänt utstött och fick mest vandra omkring ensam på landsbygden utan något att göra.
Än idag kan jag inte riktigt förstå varför han ville trolla mig på detta sättet?
Han pratade mycket om nekromantiker, hur coola de var, vilka fräsiga besvärjelser de hade så jag vart ju sugen på att spela en. Sen beskrev han väldigt ingående hur folk spottade åt mig när jag kom gående, ingen handlare ville ha med mig att göra, jag blev allmänt utstött och fick mest vandra omkring ensam på landsbygden utan något att göra.
Än idag kan jag inte riktigt förstå varför han ville trolla mig på detta sättet?
Jag ahr nog varit välsignad med ganska bra upplevelser men ett par speltillfällen har varit på formen:
Spelledaren drar en monolog -> Spelledaren ger ett diskret antal valmöjligheter -> Spelarna väljer ett av alternativen (egna alternativ gör att spelledaren blir väldigt obekväm och det märks att detta ej är önskvärt på hur kausaliteten i fitkionen förändras) -> Spelledaren ber möjligen spelarna slå en tärning -> Börja från början.
Spelledaren drar en monolog -> Spelledaren ger ett diskret antal valmöjligheter -> Spelarna väljer ett av alternativen (egna alternativ gör att spelledaren blir väldigt obekväm och det märks att detta ej är önskvärt på hur kausaliteten i fitkionen förändras) -> Spelledaren ber möjligen spelarna slå en tärning -> Börja från början.
Tror det sämsta blir...
Vagt DoD-färgad medeltid. Vi spelar korsriddare, som skickas till ett kloster där det enligt uppgift ska finnas en ond artefakt vi ska hämta.
Fem minuter in i äventyret ser vi att de har en svart och taggig och alldeles uppenbart jätteond ljusstake. Jag "undersöker den noga", citat.
Inget händer.
Fyra timmar senare, av planlöst omkringirrande utan resultat eller ledtrådar... Eller snarare, menlösa strider i katakomber och antydningar om ljusstaken vi redan undersökt och därför avfärdar...
Vi bestämmer oss för att "fuck it, vi tar ljusstaken och säger till våra överordnade att det är den som är artefakten".
När vi lyfter upp ljusstaken tar den kommandot över oss och tvingar oss att sätta ner den igen.
Observera att detta alltså inte hände när vi "undersökte den noga". För att "undersöka noga" innefattar tydligen inte "lyfta på den".
Den spelledaren spelade jag inte med mer.
Vagt DoD-färgad medeltid. Vi spelar korsriddare, som skickas till ett kloster där det enligt uppgift ska finnas en ond artefakt vi ska hämta.
Fem minuter in i äventyret ser vi att de har en svart och taggig och alldeles uppenbart jätteond ljusstake. Jag "undersöker den noga", citat.
Inget händer.
Fyra timmar senare, av planlöst omkringirrande utan resultat eller ledtrådar... Eller snarare, menlösa strider i katakomber och antydningar om ljusstaken vi redan undersökt och därför avfärdar...
Vi bestämmer oss för att "fuck it, vi tar ljusstaken och säger till våra överordnade att det är den som är artefakten".
När vi lyfter upp ljusstaken tar den kommandot över oss och tvingar oss att sätta ner den igen.
Observera att detta alltså inte hände när vi "undersökte den noga". För att "undersöka noga" innefattar tydligen inte "lyfta på den".
Den spelledaren spelade jag inte med mer.
Troberg
Sinister eater
- Joined
- 27 Jun 2001
- Messages
- 17,900
Ett av mina sämsta minne blev också ett av de bästa.
Jag var på Dalcon (tror det var DalCon3). En person som skulle spelleda Cyberpunk för ett gäng som betalat för att vara med dök inte upp. Eftersom jag var den ende av arrangörerna som inte hade något att göra (eftersom jag varit vaken i över ett dygn och precis skulle åka hem och sova), så hamnade det på mig.
Well, jag var alltså stuptrött, jag kunde inte systemet alls, jag hade inte läst scenariot, spelarna var skitirriterande. Så börjar ju alla bra speltillfällen. Eller nåt...
Så, jag tog en kopp starkt kaffe med 8 sockerbitar och en coca cola, satte mig ner med spelarna och förklarade att "Jag är inte förberedd på detta, jag kan inte systemet, jag har inte läst scenariot, så var beredd på att jag improviserar en hel del."
Jag var tvungen att läsa scenariot medan vi spelade (och det var rätt så kasst, så jag ignorerade merparten av det). Jag kunde inte reglerna, så jag körde mycket med "Hur bra är du på det? Slå en tärning. OK, du lyckas!". Jag gav spelarna rätt fria tyglar och slängde in lite händelser på känsla för att hålla spelet igång. Jag fick nästan nypa mig själv för att inte somna.
Jag tror aldrig att jag har känt att jag varit så dålig spelledare som då.
När vi äntligen var klara åkte jag hem attans fort för att inte bli shanghaiad igen, och sov ut rejält innan jag åkte tillbaka (...och sov över, så Dante, som jag skulle skjutsa, kom för sent. Förlåt, Dante!).
När jag kommer innanför dörrarna så ser jag några av spelarna få syn på mig och traska rakt fram till mig. Jag tänkte "Helvete, nu kommer jag att få skäll för att det blev misslyckat och de hade betalt.". Men, de sträcker fram handen och skakar hand och säger "Det var bland det roligaste vi någonsin haft när vi spelat!".
Så, jag lärde mig mycket på det:
* Oroa dig inte så mycket.
* Koffein och socker är bra.
* Låt spelarna göra sin grej och agera bara bollplank åt deras idéer så har de kul.
* Skit i reglerna. Tar det längre tid att slå upp en regel än att improvisera, improvisera. Och då improviserar jag kvickt.
* Ställ väckarklockan på hög volym (jag sov alltså rakt genom ringandet i över en timme), annars kommer Dante för sent.
Jag var på Dalcon (tror det var DalCon3). En person som skulle spelleda Cyberpunk för ett gäng som betalat för att vara med dök inte upp. Eftersom jag var den ende av arrangörerna som inte hade något att göra (eftersom jag varit vaken i över ett dygn och precis skulle åka hem och sova), så hamnade det på mig.
Well, jag var alltså stuptrött, jag kunde inte systemet alls, jag hade inte läst scenariot, spelarna var skitirriterande. Så börjar ju alla bra speltillfällen. Eller nåt...
Så, jag tog en kopp starkt kaffe med 8 sockerbitar och en coca cola, satte mig ner med spelarna och förklarade att "Jag är inte förberedd på detta, jag kan inte systemet, jag har inte läst scenariot, så var beredd på att jag improviserar en hel del."
Jag var tvungen att läsa scenariot medan vi spelade (och det var rätt så kasst, så jag ignorerade merparten av det). Jag kunde inte reglerna, så jag körde mycket med "Hur bra är du på det? Slå en tärning. OK, du lyckas!". Jag gav spelarna rätt fria tyglar och slängde in lite händelser på känsla för att hålla spelet igång. Jag fick nästan nypa mig själv för att inte somna.
Jag tror aldrig att jag har känt att jag varit så dålig spelledare som då.
När vi äntligen var klara åkte jag hem attans fort för att inte bli shanghaiad igen, och sov ut rejält innan jag åkte tillbaka (...och sov över, så Dante, som jag skulle skjutsa, kom för sent. Förlåt, Dante!).
När jag kommer innanför dörrarna så ser jag några av spelarna få syn på mig och traska rakt fram till mig. Jag tänkte "Helvete, nu kommer jag att få skäll för att det blev misslyckat och de hade betalt.". Men, de sträcker fram handen och skakar hand och säger "Det var bland det roligaste vi någonsin haft när vi spelat!".
Så, jag lärde mig mycket på det:
* Oroa dig inte så mycket.
* Koffein och socker är bra.
* Låt spelarna göra sin grej och agera bara bollplank åt deras idéer så har de kul.
* Skit i reglerna. Tar det längre tid att slå upp en regel än att improvisera, improvisera. Och då improviserar jag kvickt.
* Ställ väckarklockan på hög volym (jag sov alltså rakt genom ringandet i över en timme), annars kommer Dante för sent.
Jag har vid tidigare tillfälle beskrivit "mardrömmen" men det var länge sedan så jag gör det igen.
Vi spelade Truduvang.
Äventyret börjar med att vi spelare är på resa med handelskvinnan Immi ( ett barn) och hennes lillebror Tihi och vaknar upp efter en natt i ett mystiskt land. För att citera SL "Allt ser ut som om det är ritat av en tre åring." och med det så menar han att träden är bara brunt kludder med grönt kludd på toppen. I denna värld så finns det Flygande blåbär och hoppande bananer.
hur som helst så vaknar vi upp på olika ställen så i stort sätt hela äventyret är splittrat i två delar, Den som jag och en kompis gör och den del som två andra personer gör.
jag och min kompis får bevittna en demon (som tagit gestalten av min rollpersons döda mamma) kidnappa Tihi och Immi för att sedan springa bort i övernaturlig hastighet. Resten av äventyret så är det jag och min vän som följer hennes spår och får uppleva vad Sl har planerat.
Det blir flera timmar med springande och random möten, och med random menar jag att de inte hänger ihop eller har någon form av logik alls. Vi får sloss mot lervarelser träffa världens humana varelser vilket alla är djur. Uttrar och bävrar mest (tydligen så missade vi att vi kunde ha sprungit till en krabb-by).
Men höjden av allt random var Illusionerna vi stötte på de var som små tanke gåtor som vi helt plötsligt befann oss i och de var fullkomligt ologiska allihopa. eftersom jag idag har tillgång till en del av SL anteckningar av äventyret (som jag tagit hand om i förhoppning om att han inte skall utsätta någon annan grupp för eländet) så kan jag citera ordagrant hans anteckningar.
för att vara ärlig så fick vi spelare också det beskrivet för oss att dockan blinka och varnade oss för att äta mordens bröstmjölk. Men eftersom han varnade oss så blev lösningen att vi skulle döda dockan mer oförståelig.
I slutet så fick vi slåss mot demonen och några jätte spindlar och så vaknade våra karaktärer upp ur den mardröm de haft. och sedan så fick jag en historia att bärreta om varje gång en sådan här tråd dyker upp.
Vi spelade Truduvang.
Äventyret börjar med att vi spelare är på resa med handelskvinnan Immi ( ett barn) och hennes lillebror Tihi och vaknar upp efter en natt i ett mystiskt land. För att citera SL "Allt ser ut som om det är ritat av en tre åring." och med det så menar han att träden är bara brunt kludder med grönt kludd på toppen. I denna värld så finns det Flygande blåbär och hoppande bananer.
hur som helst så vaknar vi upp på olika ställen så i stort sätt hela äventyret är splittrat i två delar, Den som jag och en kompis gör och den del som två andra personer gör.
jag och min kompis får bevittna en demon (som tagit gestalten av min rollpersons döda mamma) kidnappa Tihi och Immi för att sedan springa bort i övernaturlig hastighet. Resten av äventyret så är det jag och min vän som följer hennes spår och får uppleva vad Sl har planerat.
Det blir flera timmar med springande och random möten, och med random menar jag att de inte hänger ihop eller har någon form av logik alls. Vi får sloss mot lervarelser träffa världens humana varelser vilket alla är djur. Uttrar och bävrar mest (tydligen så missade vi att vi kunde ha sprungit till en krabb-by).
Men höjden av allt random var Illusionerna vi stötte på de var som små tanke gåtor som vi helt plötsligt befann oss i och de var fullkomligt ologiska allihopa. eftersom jag idag har tillgång till en del av SL anteckningar av äventyret (som jag tagit hand om i förhoppning om att han inte skall utsätta någon annan grupp för eländet) så kan jag citera ordagrant hans anteckningar.
Du ligger i en babysäng. Du har blivit två år gammal. bredvid dig ligger en annan baby och mittmellan er ligger en docka (lösning:döda dockan)
I slutet så fick vi slåss mot demonen och några jätte spindlar och så vaknade våra karaktärer upp ur den mardröm de haft. och sedan så fick jag en historia att bärreta om varje gång en sådan här tråd dyker upp.
Bassejr
Hero
Jag antar väl att jag borde berätta mina "sämsta" rollspelsupplevelser också.
Till och börja med vill ag påpeka att dessa egentligen var mer komiska än rent dåliga när jag tittar tillbaka på dem. Men dom var roliga just för att dom var så dåliga.
Det första jag mins, vildhjärta, hela vår spelgrupp på typ 13 pers var uppdelad i 12 små grupper, jag och SL's flickvän hade fått tag på en karta som visade var i en dungeon det fanns fällor. Vi kommer fram till en plats där kartan säger "FÄLLA HÄR", på väggen fins en runa som betyder "Väktare", men jag ser inga spår av en fälla. Jag försöker allt jag kommer att tänka på för att få fällan att gå av så vi kan gå förbi den, men ingenting sätter igång den. Så jag säger, medans jag går frammåt, "Fällan borde vara precis Hääääääääääärrrrrrr......." och ramlade ner i en fallgrop med någon sorts makaber köttkvarn på botten efter ett misslyckat smidighetsslag -10. Det sög.
Den andra händelsen tycker jag mest synd om spelledaren. Han hade inte lett ett spel förut, så han var rätt nervös, hade inte haft tid att förbereda sig, och hade ingen story förutbestämd. Jag försökte göra mitt bästa för att pusha fram en lite intressant ploot (vi spelade svaelvinter, med ganska intressanta karaktärer och välbygda skuggmaktskonflikter). Så vi fick i uppdrag att hämta en hemlig låda från en hamn av en hemlig organisation.
Vi gick igenom skogen, tre RP och två vakter, när en av dom (den trevliga) blir skjuten av en armborst pil i huvudet och faller död till marken. Tre män hoppar ur the wooodwork och jag, som är pyromantiker och kargomit, rostar en av dem, och förlamar en annan, dödar deras ledare, och DÅ får vi reda på att det var meningen att vi skulle Prata med dem. Det var inte världens bäst planerade encounter.
När vi väl kommit fram och fått lådan, har han planerat att vi ska in på en fest, och då ska lådan bli stulen. Jag, som spelar misstänksam och egocentrisk, vägrar lämna ifrån mig lådan, utan vill ta med den in på festen för säkerhets skull, varpå han ställer en vakt utanför dörren, som står under mig i min organisation, som vägrar låta mig ta med lådan in, och inte kan ge mig en förklaring på varför.
Det spelmötet tug slut rätt snart. Men jag kan inte skylla någonting på honom. mitt första spelmöte gick ungeffär lika bra.
Till och börja med vill ag påpeka att dessa egentligen var mer komiska än rent dåliga när jag tittar tillbaka på dem. Men dom var roliga just för att dom var så dåliga.
Det första jag mins, vildhjärta, hela vår spelgrupp på typ 13 pers var uppdelad i 12 små grupper, jag och SL's flickvän hade fått tag på en karta som visade var i en dungeon det fanns fällor. Vi kommer fram till en plats där kartan säger "FÄLLA HÄR", på väggen fins en runa som betyder "Väktare", men jag ser inga spår av en fälla. Jag försöker allt jag kommer att tänka på för att få fällan att gå av så vi kan gå förbi den, men ingenting sätter igång den. Så jag säger, medans jag går frammåt, "Fällan borde vara precis Hääääääääääärrrrrrr......." och ramlade ner i en fallgrop med någon sorts makaber köttkvarn på botten efter ett misslyckat smidighetsslag -10. Det sög.
Den andra händelsen tycker jag mest synd om spelledaren. Han hade inte lett ett spel förut, så han var rätt nervös, hade inte haft tid att förbereda sig, och hade ingen story förutbestämd. Jag försökte göra mitt bästa för att pusha fram en lite intressant ploot (vi spelade svaelvinter, med ganska intressanta karaktärer och välbygda skuggmaktskonflikter). Så vi fick i uppdrag att hämta en hemlig låda från en hamn av en hemlig organisation.
Vi gick igenom skogen, tre RP och två vakter, när en av dom (den trevliga) blir skjuten av en armborst pil i huvudet och faller död till marken. Tre män hoppar ur the wooodwork och jag, som är pyromantiker och kargomit, rostar en av dem, och förlamar en annan, dödar deras ledare, och DÅ får vi reda på att det var meningen att vi skulle Prata med dem. Det var inte världens bäst planerade encounter.
När vi väl kommit fram och fått lådan, har han planerat att vi ska in på en fest, och då ska lådan bli stulen. Jag, som spelar misstänksam och egocentrisk, vägrar lämna ifrån mig lådan, utan vill ta med den in på festen för säkerhets skull, varpå han ställer en vakt utanför dörren, som står under mig i min organisation, som vägrar låta mig ta med lådan in, och inte kan ge mig en förklaring på varför.
Det spelmötet tug slut rätt snart. Men jag kan inte skylla någonting på honom. mitt första spelmöte gick ungeffär lika bra.
Alla mina riktigt dåliga upplevelser kommer från konvent, där usla äventyr med omotiverade spelledare och dålig dynamik mellan oss som spelledaren och en annan i vanliga fall säkert utomordentlig spelledare har kraschat.
---
Det absolut tråkigaste var ett Westernscenario på LinCon som ALDRIG tog slut. Spelarna var en familj som skulle flytta över det oändliga gräslandet. Och vi kom fan aldrig fram. När passtiden var slut hade vi kommit en tredjedel genom äventyret. Inget hade hänt. Ingen var glad. Efter som det var nattpass så började vi spelare somna en efter en under passets gång också. Jag mins inga händelser från äventyret. Som jag kommer ihåg det sa vi "vi rider vidare" till spelledaren ca 600 gånger och sen fick vi slut på tid.
---
Det sämsta i dålighetsväg måste vara något av alla dessa humorsecnarion skrivna av personer som helt saknar det minsta sinne för humor. Jag blir deprimerad bara av att tänka på dem. Det blir ju alltid för uselt. Typ "ni är fauner som ska få tag på vin" eller "din rollperson är som någon namngiven rollfigur i Star Trek".
En gång spelade jag faktiskt ett humorscenario där både vi som spelade och spelledaren hade roligt, till och med källmaterialet var kul. Det hette nått i still med "Bli snygg eller rappa på svenska" Det var ett lysande undantag.
---
Ett riktigt uselt skräckscenario kommer jag också ihåg, mest för att det gick av under Boningens unga och arga tid när vi gillade att skrika "fuck you" till folk över internet; det här var kanske den gången det var mest välförtjänt. Jag har faktiskt gått in i arkivet och kollat upp foldertexten, för att jag blev så upprörd när jag kom ihåg scenariot och den oändliga dålighet det vräkte över min spelargrupp (som inte ens var min, jag fick gå över på ett annat lag det passet, av olika anledningar). I alla fall: Uselheten visste inga gränser. Jag har valt att inte namnge varken scenariot eller författaren, för att jag är en äldre och mognare människa nu.
Här kommer foldertexten:
Och här är mitt omdöme från 2005
----
Sist men inte minst så har jag haft ruskigt dåliga upplevelser när spelledaren på konvent har dödat min gubbe bara en liten bit in i äventyret. Jag har aldrig förstått vad som är meningen med det.
Jag förstår att det finns regler som stödjer att döda gubbe, men det finns ingen ny att få och jag har betalat pengar för att få spela. Inte för att få sitta i cafeterian och vänta på att mina kompisar spelar rollspel i fyra timmar till.
Det är nog det som jag har blivit absolut argast över. Ofta har det hänt helt utan att reglerna har blandat sig i.
Typ spelledaren tycker att jag har gjort något klumpigt och slår ihjäl min gubbe som nån slags straff. Det är så otroligt pissig stil och om jag var en sån människa som sligs så skulle jag ah klappat till dessa spelledare.
Med det inte sagt att döden skall vara frånvarande under ett konventscenario, men jag förväntar mig någon slags uppföljning. typ att jag får en ny gubbe, eller ta över en slp eller gå in och hjälpa till med spelledandet eller vad fan som helst. Eller att det är ca 1 timme kvar av passet så att jag ändå har fått vara med och spela.
---
Det absolut tråkigaste var ett Westernscenario på LinCon som ALDRIG tog slut. Spelarna var en familj som skulle flytta över det oändliga gräslandet. Och vi kom fan aldrig fram. När passtiden var slut hade vi kommit en tredjedel genom äventyret. Inget hade hänt. Ingen var glad. Efter som det var nattpass så började vi spelare somna en efter en under passets gång också. Jag mins inga händelser från äventyret. Som jag kommer ihåg det sa vi "vi rider vidare" till spelledaren ca 600 gånger och sen fick vi slut på tid.
---
Det sämsta i dålighetsväg måste vara något av alla dessa humorsecnarion skrivna av personer som helt saknar det minsta sinne för humor. Jag blir deprimerad bara av att tänka på dem. Det blir ju alltid för uselt. Typ "ni är fauner som ska få tag på vin" eller "din rollperson är som någon namngiven rollfigur i Star Trek".
En gång spelade jag faktiskt ett humorscenario där både vi som spelade och spelledaren hade roligt, till och med källmaterialet var kul. Det hette nått i still med "Bli snygg eller rappa på svenska" Det var ett lysande undantag.
---
Ett riktigt uselt skräckscenario kommer jag också ihåg, mest för att det gick av under Boningens unga och arga tid när vi gillade att skrika "fuck you" till folk över internet; det här var kanske den gången det var mest välförtjänt. Jag har faktiskt gått in i arkivet och kollat upp foldertexten, för att jag blev så upprörd när jag kom ihåg scenariot och den oändliga dålighet det vräkte över min spelargrupp (som inte ens var min, jag fick gå över på ett annat lag det passet, av olika anledningar). I alla fall: Uselheten visste inga gränser. Jag har valt att inte namnge varken scenariot eller författaren, för att jag är en äldre och mognare människa nu.
Här kommer foldertexten:
Luften är krispig och kall i den lilla byn Snöheden i norra Sverige. Hösten övergår snart till vinter men trots det brinner häxbålen klarare än någonsin. Ja, i herrens år 1670 undslipper inga trollpackor Guds straff... och dagarna är fyllda av ångest för alla bybor, som väntar på inkvisitorns ankomst med bävan. Vem blir näste man eller kvinna på bålet, månntro?
Prästdottern Birgitta Dufva borde vara ren i själen, kan man tycka, men med tanke på hur många prästfruar som visat sig bola med Djävulen kan vanligt folk aldrig veta säkert. Den fina adelssläkten Morgonstierna står naturligtvis över alla misstankar. Fattas bara annat! Bröderna Samuel och Johannes Morgonstierna har sannerligen varit byns välgörare i omgångar. Och stallflickan Magdalena är det raraste lilla gudslånet i sju socknar, det kan hela Snöheden intyga.
Ändock...
Det är inte bara den annalkande vintern som får det att ila kallt nerför ryggraden på invånarna i Snöheden. Något orent försiggår i deras by som den sedvanliga aftonbönen inte rår på. “Vägen hem” är ett Kult-äventyr som utspelar sig i norra Sverige under häxprocessernas glansdagar. Beroende på vad spelarna känner för kan de vrida äventyret till allt från slapstickhumor till krypande skräck. I och för sig är det meningen att ni snarare ska sitta med sömnproblem än med skrattkramper efter det här, men allt är bra som slutar bra, och liknande direktöversatta uttryck.
Prästdottern Birgitta Dufva borde vara ren i själen, kan man tycka, men med tanke på hur många prästfruar som visat sig bola med Djävulen kan vanligt folk aldrig veta säkert. Den fina adelssläkten Morgonstierna står naturligtvis över alla misstankar. Fattas bara annat! Bröderna Samuel och Johannes Morgonstierna har sannerligen varit byns välgörare i omgångar. Och stallflickan Magdalena är det raraste lilla gudslånet i sju socknar, det kan hela Snöheden intyga.
Ändock...
Det är inte bara den annalkande vintern som får det att ila kallt nerför ryggraden på invånarna i Snöheden. Något orent försiggår i deras by som den sedvanliga aftonbönen inte rår på. “Vägen hem” är ett Kult-äventyr som utspelar sig i norra Sverige under häxprocessernas glansdagar. Beroende på vad spelarna känner för kan de vrida äventyret till allt från slapstickhumor till krypande skräck. I och för sig är det meningen att ni snarare ska sitta med sömnproblem än med skrattkramper efter det här, men allt är bra som slutar bra, och liknande direktöversatta uttryck.
Och här är mitt omdöme från 2005
Kategori: Scenarion som inte borde funnits.
När ett scenario skall äga rum i vår värld måste man först tänka på huruvida de händelser som beskrivs skulle kunna äga rum i vår värld. Det skulle de inte. Frågan är huruvida de skulle kunnat äga rum i någon värld över huvud taget. Ofrivillig humor uppstår när varje svensk som närvarat på mellanstadiets historia knappt ser handlingen för att dumheterna står som spön i backen.
Snygg layout med tuffa medeltida bilder. Patetiskt författat. Tre sidor långt. Hur kan någon ens komma på tanken att skapa skräck i någon annan än en kulturvetare genom dessa texter? Varför engelska citat? Varför hänvisar man till alla b-skräckisar i världen? Varför lät rollspelsansvarig detta scenario passera?
Återigen har ett Kultscenario ingen som helst anknytning till Kult.
Betyg: Så dåligt att man blir mållös. Det tog dagar innan vi ens kunde prata om det.
Slutsats: Ingen Wicca och Samuel var inte den största skurken. 80% rätt.
När ett scenario skall äga rum i vår värld måste man först tänka på huruvida de händelser som beskrivs skulle kunna äga rum i vår värld. Det skulle de inte. Frågan är huruvida de skulle kunnat äga rum i någon värld över huvud taget. Ofrivillig humor uppstår när varje svensk som närvarat på mellanstadiets historia knappt ser handlingen för att dumheterna står som spön i backen.
Snygg layout med tuffa medeltida bilder. Patetiskt författat. Tre sidor långt. Hur kan någon ens komma på tanken att skapa skräck i någon annan än en kulturvetare genom dessa texter? Varför engelska citat? Varför hänvisar man till alla b-skräckisar i världen? Varför lät rollspelsansvarig detta scenario passera?
Återigen har ett Kultscenario ingen som helst anknytning till Kult.
Betyg: Så dåligt att man blir mållös. Det tog dagar innan vi ens kunde prata om det.
Slutsats: Ingen Wicca och Samuel var inte den största skurken. 80% rätt.
----
Sist men inte minst så har jag haft ruskigt dåliga upplevelser när spelledaren på konvent har dödat min gubbe bara en liten bit in i äventyret. Jag har aldrig förstått vad som är meningen med det.
Jag förstår att det finns regler som stödjer att döda gubbe, men det finns ingen ny att få och jag har betalat pengar för att få spela. Inte för att få sitta i cafeterian och vänta på att mina kompisar spelar rollspel i fyra timmar till.
Det är nog det som jag har blivit absolut argast över. Ofta har det hänt helt utan att reglerna har blandat sig i.
Typ spelledaren tycker att jag har gjort något klumpigt och slår ihjäl min gubbe som nån slags straff. Det är så otroligt pissig stil och om jag var en sån människa som sligs så skulle jag ah klappat till dessa spelledare.
Med det inte sagt att döden skall vara frånvarande under ett konventscenario, men jag förväntar mig någon slags uppföljning. typ att jag får en ny gubbe, eller ta över en slp eller gå in och hjälpa till med spelledandet eller vad fan som helst. Eller att det är ca 1 timme kvar av passet så att jag ändå har fått vara med och spela.
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 21,404
Jag kan en gång ha kört ett scorcerer scenario där spelarna var individer som besatt någon egenskap som ansågs negativt. En kult hade fångat dem och rituellt förvisat dem till en ide av platoniska ideer där deras dåliga egenskap blev en demon som tjänade dem. Spelet handlade sedan om att de fick reda på att genom att kulten hade förvisat dem fanns inte den negativa egenskapen kvar i verkligheten längre. En av spelarna var en mördare så det förekomm inte längre några mord på jorden efter att han förvissats, en av spelarna var en svältande hemlös man vilket gjorde att ingen på jorden svalt längre och så vidare.
Frågan skulle bli om det var rätt för dem att ta sig hem igen. Det blev inte frågan. Frågan var hur jäkla dålig gm jag egentligen var. Efter en goblin stad som handlade med känslor, ett besök i ett ironiskt helvete och en fight med koncept som nästan inte fanns längre (Konceptet med pandabjörnar och olja bland annat) så var mina spelare redo att tvångs mata mig Sorcerer böckerna...
Ibland funderar jag på att köra sorcerer igen. Då tänker jag tillbaks på det där spelet och bestämmer mig för att låta bli.
Frågan skulle bli om det var rätt för dem att ta sig hem igen. Det blev inte frågan. Frågan var hur jäkla dålig gm jag egentligen var. Efter en goblin stad som handlade med känslor, ett besök i ett ironiskt helvete och en fight med koncept som nästan inte fanns längre (Konceptet med pandabjörnar och olja bland annat) så var mina spelare redo att tvångs mata mig Sorcerer böckerna...
Ibland funderar jag på att köra sorcerer igen. Då tänker jag tillbaks på det där spelet och bestämmer mig för att låta bli.
hm DoD 91 under yngre dagar.
Egenknåpat äventyr. Vi som rp hade gjort uppror i en kustad mot det tyrraniska styret och upprättat en rådstyre i brist på annat.
Vi var spridda över alla samhällskikt så vi hade en 2-3 karkatärer var för att kunna agera som grupp. So far so good.
Kungen/länsherren i detta land var it alls så possetiv att vi hade tagit över så skickadeen expeidition för att ta tillbaka staden. Vi gjorde som alla spelare gör och gör det oväntade. Vi släppte in armen i stan och bombaderade den med pilar och stenar. dvs de förintades.
SL blev lite småsur så Kungen skickade en ny arme på 10 000 man+ som också slog läger precis utanför våra katapulters räckvidd, men kundeändå täcka upp hela horisonten i en crikel runt taden.
Undantaget var en skog i närheten sm vi antog att han hade infiltrerat. Vi skickade utt en stark styrka efter att vi hade scoutat igenom större delar av skogen. Vi visste var fienden fanns och vi tänkte driva ut honom lt göra så mycketoreda vi kunde.
Vi anföll mitt i natten och mötte färdiga slaglinjer med Elittrupper.
Vi lyckades fly efter tillfångatagande. just nu var vi less för alla förslag vi hade stängdes ned av SL. Hamnen tex hade ett 7mastat linjeskepp som vi försökt sänka genom att borra håll och slänga in naftakrus med tjära, funkade inte, Vi försökte få ut bud genom skogarna till andra städer, buden belv nedskjutna, vi ville frstärka muren, vi hade inte nog sten trors att staden bestod av stenhus osv
Så vi lessnade och jag som spelade ett lägre befärl med bkgrud som kapten tyckte: hur mycket militärt folk har vi?
vi fick en lista på armen. bra sa jag då marcherar vi ut (vi var utnumrerade 4:1 ih) vi satte civila på murarna med förladdae katapulter och ballistor samt gav instruktioner om hur man skulle ladda om.
Så jag la upp en strategi enligt gammalt tänk, dvs tungt kaleveri slår söndre frontlinjen och söker sig ut mot sidorna, fotfolket rusar in just efteråt. lätt kaleveri härjar på flankerna, bågskyttar mjukar upp fienden inna tunga kaleveriet träffar.
Märktes att SL inte var glad och visste inte hur han skule göra. så när vui hade röjt igenom halva deras läger gjorde resten av armen en konter och anföll staden...men vi kunde inte flanka dem innan de kom fram.
för att göra en lång historia kort. Jag belv fänglsad, en hann fly oh resten dog.
Vad som jag om att avsky med det här äventyret var att SL redan från första sekund bestämt sig vad som skulle ske oavsett hur bra RP gjorde ifrån sig eller på vilka sätt de ville angripa problemet.
Egenknåpat äventyr. Vi som rp hade gjort uppror i en kustad mot det tyrraniska styret och upprättat en rådstyre i brist på annat.
Vi var spridda över alla samhällskikt så vi hade en 2-3 karkatärer var för att kunna agera som grupp. So far so good.
Kungen/länsherren i detta land var it alls så possetiv att vi hade tagit över så skickadeen expeidition för att ta tillbaka staden. Vi gjorde som alla spelare gör och gör det oväntade. Vi släppte in armen i stan och bombaderade den med pilar och stenar. dvs de förintades.
SL blev lite småsur så Kungen skickade en ny arme på 10 000 man+ som också slog läger precis utanför våra katapulters räckvidd, men kundeändå täcka upp hela horisonten i en crikel runt taden.
Undantaget var en skog i närheten sm vi antog att han hade infiltrerat. Vi skickade utt en stark styrka efter att vi hade scoutat igenom större delar av skogen. Vi visste var fienden fanns och vi tänkte driva ut honom lt göra så mycketoreda vi kunde.
Vi anföll mitt i natten och mötte färdiga slaglinjer med Elittrupper.
Vi lyckades fly efter tillfångatagande. just nu var vi less för alla förslag vi hade stängdes ned av SL. Hamnen tex hade ett 7mastat linjeskepp som vi försökt sänka genom att borra håll och slänga in naftakrus med tjära, funkade inte, Vi försökte få ut bud genom skogarna till andra städer, buden belv nedskjutna, vi ville frstärka muren, vi hade inte nog sten trors att staden bestod av stenhus osv
Så vi lessnade och jag som spelade ett lägre befärl med bkgrud som kapten tyckte: hur mycket militärt folk har vi?
vi fick en lista på armen. bra sa jag då marcherar vi ut (vi var utnumrerade 4:1 ih) vi satte civila på murarna med förladdae katapulter och ballistor samt gav instruktioner om hur man skulle ladda om.
Så jag la upp en strategi enligt gammalt tänk, dvs tungt kaleveri slår söndre frontlinjen och söker sig ut mot sidorna, fotfolket rusar in just efteråt. lätt kaleveri härjar på flankerna, bågskyttar mjukar upp fienden inna tunga kaleveriet träffar.
Märktes att SL inte var glad och visste inte hur han skule göra. så när vui hade röjt igenom halva deras läger gjorde resten av armen en konter och anföll staden...men vi kunde inte flanka dem innan de kom fram.
för att göra en lång historia kort. Jag belv fänglsad, en hann fly oh resten dog.
Vad som jag om att avsky med det här äventyret var att SL redan från första sekund bestämt sig vad som skulle ske oavsett hur bra RP gjorde ifrån sig eller på vilka sätt de ville angripa problemet.
Ett urval:Bassejr said:
Hade precis köpt Drakar och Demoner Expert strax efter att det släppts i mitten på åttiotalet. Jag skulle spela med mina grannar och deras kompis. Vi satt en hel eftermiddag och gjorde rollpersoner och det första deras polare gjorde var att skjuta en av dem i ryggen med sitt arbalest. Jaha...? Vi var för unga för att kunna rädda det på ett bra sätt - så jag gick hem.
På gymnasiet skulle jag spela "Sagan om Ringen" med en bekant. Allting bara flöt och det fanns ingen logik i nåt. Vi gick in Mörkmården (skogen) när det började regna. Inom några minuter steg vattenståndet till fem meter (inte i ett vattendrag utan i just själva skogen) Plötsligt kommer en jättestor orch-båt mellan träden... Senare kom vi på att vi kunde "Åkalla Varda/Elbereth". När vi gjorde det så bönhörde hon alla våra önskemål inklusive att avrätta våra motståndare och teleportera oss vart som helst. 
I ett annat "Sagan om ringen" äventyr färdades vi längs vita bergens fot. Rätt vad det var föll vi in i "en dold dörr i bergväggen". Där var vi inlåsta av en jättestor klan med superdryga dvärgar som hela tiden hånade oss och vägrade släppa ut oss.
Spelade ett fantasy äventyr. Vi började lite splittrade med att delar av gruppen skulle säljas som slavar. Jag och den andra dvärgen förordade en fritagning men adelskvinnan (Spelad av en vuxen kvinna!) verkade vilja köpa loss slavarna. Eftersom hon var nybörjare lät vi henne testa sin plan men till allas förvåning valde hon istället att våldta en av dem. Trots att fler av oss var rutinerade rollspelare tyckte vi inte att vi hade nån riktigt hållbar idé om hur vi skulle ta berättelsen vidare. Det blev väldigt "konstigt". 
I en lång fantasykampanj vi spelade envisades gruppens två mäktigaste magiker att sabotera alla andras bra idéer och egna initiativ. De hotade, skadade, lade förbannelser på och mobbade övriga rollpersoner i gruppen så fort någon föreslog nåt vettigt. Motiveringen var att "min rollperson tycker så och har den personligheten". I övrigt förekom nästan inget karaktärsgestaltande från deras sida. Inte ens efter flera försök till feedback/metasnack ändrade de sig. 
Hoppade in som reservspelare i ett äventyr med en blandad grupp nybörjare (tonåringar) och enligt eget tycke "veteraner" (unga vuxna). Det visade sig att veteranerna knappt spelade alls. De satt bara och snackade "bredvid" om andra karaktärer, äventyr de spelat förut och (mellan raderna) hur coola de tyckte att de var. Nybörjarna var även denna gång duktiga och roliga att spela med. Varken jag eller spelledaren orkade tyvärr hålla "veteranerna" i schack. Jag var glad när en till nybörjare dök upp och kunde ta min plats. 
//EvilSpook
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 21,404
EvilSpook said:Vi började lite splittrade med att delar av gruppen skulle säljas som slavar. Jag och den andra dvärgen förordade en fritagning men adelskvinnan (Spelad av en vuxen kvinna!) verkade vilja köpa loss slavarna. Eftersom hon var nybörjare lät vi henne testa sin plan men till allas förvåning valde hon istället att våldta en av dem. Trots att fler av oss var rutinerade rollspelare tyckte vi inte att vi hade nån riktigt hållbar idé om hur vi skulle ta berättelsen vidare. Det blev väldigt "konstigt".
Rörande historien med slavarna. WTF? Vad fan gör man i en sådan situation?
Rörande magikerna. Om meta snack inte funkar och gm:en inte får rätt på det... Mörda dem i sömnen och sno deras skor, försök använda magi utan stäm-band...
Edit: tog bort ett dåligt ord som smög sig in...
Vi ville ju inte "gå för hårt fram" eftersom hon var ny och vi inte kände henne så bra. Ja - vad gör man?God45 said:
Vi tolererade dem ett tag eftersom de andra spelarna ändå tyckte det var kul och pga. det sociala kring spelandet. Hade inte gjort det idag dock.God45 said:
//EvilSpook