Nekromanti Eon IV: Vargar i Maulio

[olofglans]

Här kommer en summering av första spelmötet.
Jag är spelledare och spelarna heter Jens, Tomas och Anders. Vissa bitar är ändrade för att passa ett berättande format.

Syner i Randarro

Det var lördag natt i staden Randarro, och klockorna slog i borgen. Ljudet ekade i hustaken och väckte den sovande staden. På övervåningen i en köpmans bostad, vaknade Arista da Costra. Hon reste sig yrvaket upp från sin säng och gick fram till ett fönster. Hon öppnade ena luckan och andades in den ljumma nattluften. Allt hon såg var ljusglimtar från borgen, och grannens hustak. Efter ett tag stängde hon luckan och såg istället till sin dotter Felicia. Dottern sov fortfarande och hade inte vaknat av klockorna. Sedan plockade Arista fram sin kortlek och satte sig ner på golvet. Hon lade ut korten framför sig och frågade andarna om vad som stod på. Korten hon fick upp sade henne att hon inte var i fara, och det var allt hon ville veta. Lättad gick hon sedan till sängs igen.

Genvern Escil hajade till när han hörde klockorna, och såg sig omkring i tavernan. Han gick ut ur stugan och följde ljudet som tycktes komma ifrån borgen. Husen i kvarteret trängdes inpå varandra, och ett par linor hängde mellan några av de. Escils stövlar blev fort leriga. Han kom halvvägs över en bro när han såg tre män stå på andra sida. De såg på honom, och han på dem. Ingen sade något, och Escil tvekade ett ögonblick. Men sedan gick han vidare och förbi männen, oskadd.
När Escil kom till ett nytt kvarter fick han höra hundskall, och sedan kom en grupp vakter gåendes. De höll facklor och hade med sig hundar.
-”Vem letar ni efter?” frågade Escil.
-”Uppge ditt ärende”, svarade en vakt och knuffade lätt till honom.
-”Jag var bara nyfiken på vad som pågår”.
Vakterna såg på varandra och sedan knuffade de undan Escil och gick vidare. Escil kunde höra de kalla honom för elaka saker, men han ignorerade deras ord. Istället följde han efter vakterna på avstånd, i hopp att se vad de letade efter. Vad de än letade efter, så hittade de inget. Solen var på väg upp över staden, och Escil gick tillbaka till sin sovbädd på ett torg.

Det blev morgon och staden vaknade upp. Arista var just på väg mot torget när hon möttes av en tjänstekvinna. Kvinnan bad henne att omgående följa med henne till borgen. På vägen dit förklarade hon att Princep Krispos dotter Jefira hade försvunnit under natten. Hundarna hade skällt, men ingen hade sett någon lämna eller gå in i hennes rum. Vidare var det blodfläckar på hennes vägg, och på golvet låg en ung flickas hand. Vad som hänt, eller vem den skyldiga är förbryllade hela hovet. För att lösa mysteriet hade tjänstekvinnan föreslagit att de skulle fråga Arista om hjälp, och använda hennes synska förmågor. Ryktet om Aristas spåkonster hade nämligen spridits bland många i tjänstefolket.

Väl utanför Jefiras rum möttes Arista av riddare Jorback, som var Princep Krispos högra hand. Jorback såg henne granskande i ögonen och frågade sedan om hon ägde gåvan att lösa mysterier som ingen annan kunde lösa. Arista svarade att det är svårt att se i tiden, men att hon var villig att försöka.
Arista steg in i rummet och fick syn på Jefiras kam, som låg på sängen. Hon plockade upp kammen, och koncentrerade sig. Kort därpå fick hon en syn av en man med långt hår som gick mot Jefiras säng. Hans hår hängde ner för ansiktet och var blött. Arista kunde känna Jefiras paralyserande rädsla, och sedan slutade synen.

När Arista rörde vid handen som låg på golvet, fick hon på nytt en syn. Denna gång befann hon sig i ett torg. En tioårig flicka gick och sålde fikon på torget, och det var kväll. Arista kunde känna lukten av öl, och höra försäljare. Flickan skulle just vända sig om när någon drog in henne i en gränd. Flickan skrek, och sedan slutade synen.

Arista berättade sin syn för Jorback, och leddes sedan ut ur borgen, efter att hon fått tio silvermynt.
Väl ute gick Arista runt bland stadens torg och såg i varje gränd. Efter en dryg timmes sökande hittade hon vad hon sökte efter; ett lik. Den döda flickan var strypt och hennes ena hand avskuren. Jämte flickan satt en man med trasiga kläder, som sade sig vara likbärare. Arista bad mannen att hämta lagmannen Jorback, och gav honom ett mynt. Denne tackade för myntet, och gick iväg. Men när likbäraren inte återvände bad Arista en vakt att hämta Jorback. Kort därpå anlände Jorback och var fåordig som förut. När Arista försökte att samtala med honom ignorerade han henne. Irriterad gick istället Arista till sin sedvanliga plats på torget, för att jobba som spåkvinna.

 

[Blasphemy]

Kul att läsa detta som en berättelse. Ser fram emot fortsättningen.

 

[olofglans]

Fortsättning på spelmöte #1.

Vargnatt

Arista de Costra hade under de senaste veckorna lidit av en mardröm som kommit till henne ett handfull gånger. Hon drömde att hon flydde från en man, som hade mustasch och en mörk tand. Han kom henne nära; så nära att hon ville skrika. Just som när han höjde sig hand för att slå henne ven en pil. Mannen hostade till och föll sedan ihop. Han spottade blod och kunde inte ställa sig upp. Arista såg sig omkring och fick syn på sin räddare. Det var en genver i skinnkläder, och med en båge i sin hand.​

Det var söndag förmiddag och det var rörelse på torget. Många var på väg till daakkyrkorna, och samtidigt florerade det rykten om vad som hade hänt under natten. Arista de Costra tog sig fram bland folkskaran, och kunde svagt höra en tiggare som ropade ut ett budskap. Tiggarens stämma var ansträng och hade en tillrättavisande melodi.
Just som när Arista tog sig fram i folkskaran stötte hon ihop med en gammal bekant, nämligen genvern Escil. Hon hann knappt se hans ansikte förrän något oväntat hände. För hennes ögon kom en syn som slungade iväg henne in i andevärlden. Hon befann sig i en skog, och det var mörkt. Från mörkret såg hon rörelser som smög fram och vars ögonen stirrade ondskefullt. Sedan såg hon en man som sprang, och Arista kunde känna hans rädsla. Mannen bar skinnkläder och såg ut att vara en genver. Till utseendet påminde han om Escil, men ändå inte. Hon insåg plötsligt att det var samma man i hennes mardrömmar som räddat henne. Synen försvann och hon var tillbaka i torget.
Arista berättade för Escil om synen, och denne blev förbryllad. Escil berättade i sin tur att han har en broder som är lik honom, och som kunde vara personen i drömmen. Efter ett tag bestämde de sig för att resa till Escils broder, för att se ifall han var i fara.

Just som de stod och talade, blev tiggaren som ropat ett budskap misshandlad av fyra män. En lapp från den misshandlades hand flög iväg med en vindpust och landade under Escils fötter. Escil plockade upp lappen, och såg att det stod något på den. Men eftersom han inte kunde läsa släppte han tillbaka den på marken. Arista plockade i sin tur upp lappen, och såg också på den. Men inte heller hon kunde läsa, så därför lade hon den i sin ficka.

Lite senare på dagen red de ut ur Randarro med en vagn och en häst. De red ut på en smal och ovårdade väg, som gick mot nordvästra Maulio. Arista hade tagit farväl av sin dottter, och lämnat henne i händerna hos en köpman och hans hustru. Escil hade framgångsriket smitit iväg från det underhållningssällskap som han levt och jobbat med i flera månader.

Efter flera timmars färd hörde de en man som skrek. De red runt en krök och fick syn på tre jargiska män som stred mot en hårig varelse. De hann knappt se varelsen förrän den sprang iväg. En man vid namn Marius förklarade att en utav dem hade blivit skadad i benet, och behövde hjälp att ta sig till närmast by. De två resenärerna hjälpte den skadad mannen ombord på vagnen, och sedan gick de tillsammans till en by som hette Castra.

Castra låg vid en älv, och var bebodd av genver. En läkekunnig kvinna i byn tog emot den skadade mannen i sin hydda, och de övriga hittade varsitt härbärge. Dagen kröp mot kväll och resesällskapet kunde inte undgå att lägga märke till religiösa symboler i byn, som föreställer jordmodern.

Natten kom, och plötsligt hördes vargyl och rörelser i byn. Marius gick ut från sitt härbärge för att se vad som stod på. Från mörkret sprang vargliknande varelser fram. De övermannade snabbt ett par genver, och bet ihjäl dem. Deras skrik hann knappt lämna deras halsar förrän de dog.
Escil och Arista hörde även ljuden, men de beslöt sig för att stanna kvar i den lada som de befann sig i.
Marius retirerade tillbaka till sitt härbärge, och stängde dörren. Men en utav varelserna gick fram till dörren och lade sina framtassar på handtaget. Men en oväntad styrka drog varelsen upp dörren, och angrep Marius. Marius undvek anfallet och svarade sedan med sitt svärd. Varelsen backade tillbaka, och då passade Marius på att på nytt stänga dörren.
Trots varelsens oväntade styrka, lyckades Marius och hans kompanjon Hellius att hålla dörren stängd.
Tillslut upphörde vargarnas angrepp, och det blev tyst.
Efter en stund beslöt sig Marius och Hellius för att smyga ut, och se sig omkring. Men från en skugga hoppade en varg fram och bet sönder Hellius halspulsåder. Marius stred kort mot vargvarelsen, tills den blev skadad och sprang iväg. Anfallet under natten var över.

 

[olofglans]

[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Förvandling i mörkret.

Marius bar sin svårt skadade kompanjon Hellius till byns läkekvinna. Denne öppnade tveksamt sin dörr och lät dem komma in. Väl inne lade de Hellius på en hög med hö, jämte fader Kelbon; samma man som blev biten i sitt ben.
Hellius blodflöde blev allt svagare, och efter ett tag stelnade hans blick.
- "Är han död?", frågade en darrande röst som kom från Fader Kelbon.
Läkekvinnan nickade.[/FONT]

[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Natten blev till morgon, och Escil gick ut från en lada, ut i den ljumma vårmorgonen. Hans blick stannade vid liken. Det var fem stycken, tre män, en pojke, och en kvinna. Deras kroppar vittnade om vargarnas grymma angrepp.
Escil gick vidare och fick syn på vargspåren, de var djupa, och stora; större än något han sett tidigare. Flera av dem ledde norrut, och en såg ut att ha gått åt söder.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Efter ett tag vågade sig de första byborna ut ur husen. Först kom de uppgivna skriken, och sedan ljudet av kvinnor som grät.
Fram vid nio-draget hade invånarna i byn samlats kring nygrävda gravar. Liken lades ner i jorden, och Jordmoderns namn viskades bland de sörjande. Men ingen präst var närvarande.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Under begravningen [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]gick M[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]arius [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]fram till[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] Escil och Arista.
”Vägarna är farliga i dessa trakter.” sade Marius på sitt försynta sätt.
- ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Ja[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif], det verkar så”, svarade Arist[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]a.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]- ”Vart är du på väg?” frågade Escil.
Marius tvekade en stund.
- ”Till byn Chaui. Känner ni till den?”
Escil nickade.
- ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]De[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]n[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] ligger norrut, inte långt från [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]den [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]plats som vi är på väg till”, svarade Escil. ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]V[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]ill [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]du[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] slå följe?”.
- ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Ja, det låter som en bra idé”, svarade Marius.[/FONT]

[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]En halvtimme[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] senare [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]for de tre [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]resenärerna norrut, [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]med [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]häst och [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]vagn. Arista höll i tyglarna, och Escil satt bredvid[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]. Marius satt [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]bak [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]i [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]vagnen, jämte deras packning. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]V[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]äg[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]en som de red på var [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]knappt skönjbar, [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]och [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]gick [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]över [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]herdar och [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]kullar. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Tillslut kom de till utkanterna av e[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]n by som hette [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Resopi. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Vid en stuga fick de syn på två unga män som just var i färd att förgripa sig på en ung kvinna.
Arista stannade vagnen och sprang ut med sin stav i luften.
”Släpp den kvinna[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]n[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif], ögonblickligen!” ropade [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]hon[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif].[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Männen[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] släppte kvinnan och drog knivar. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Escil sprang fram mot pojkarna och slog den ena i ansiktet. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Kort därpå angrep Arista med sin stav, och Marius med sitt kortsvärd.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Till slut låg både männen på marken, den ena medvetslös och den andre med blåmärken. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Arista band de två mot varsitt träd och tog av dem deras kläder, som straff.
- ”Ni kommer att ångra att ni lever!” hotade den ena utav de unga männen.
- ”Ni ska vara glada att ni lever.” svarade Escil. ”Du vill inte veta hur mitt folk hade bestraffat er”.
- ”Jasså? Men du vill nog inte veta hur min broders liga behandlar ert folk!”.
Arista gav den unga mannen en örfil.
- ”Förstår du inte hur illa du betet dig, inför Daak.” sade Arist[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]a[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]. ”Tror du inte att han kommer att bestraffa dig för ditt brott?”
Hetta[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]n[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] och blicken från Arista fick den unga mannen att tystna.
- ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Han har rätt”, sade den unga kvinnan som nära på hade blivit våldtagen. ”Deras fader är en jordanes, här i byn[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]. Han kommer att straffa er, om han får reda på vad som hänt”.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Resesällskapet tog farväl från den unga kvinnan och [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]red vidare. När de kom i närheten av byn, såg de en rök som steg ifrån en hög. Högen låg inte långt ifrån ingången till byn.
Med [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]möda [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]red sällskapet bort från vägen och ut på åkrarna runt byn. Deras vagn gungade för var gång hjulen slog mot en sten, eller sjunk ner i åkerfårorna. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Tillslut kom de runt byn, och upp på en lerig stig.

Fram mot sex-draget på kvällen kom sällskapet fram till ett kloster. Klostret var omgiven av en hög mur. Innanför murarna såg de ett kyrktorn, och hörde ljudet av får och getter.
- ”Välkomna, om ni kommer [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]i frid[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]”, sade en medelålders kvinna [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]som var abbedissa för klostret[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Hon var [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]klädd i grå arbetskläder och med en sjal över huvudet.
- ”Tack. Ni har inget att frukta från oss.”, svarade Escil.
- ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Vem är ni?”, frågade abbedissan.
- ”Vi kommer från Randarro”, svarade Arista. "[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Vi har kommit för att hjälpa en man”.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]- ”Om ni är hungriga så kan ni äta med oss, och sedan delta i vår kvällsbön”.
Resesällskapet tackade ja, och följde med kvinnan in i ett hus där de fick äta sig mätta på varm soppa med bröd. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Priset för soppan var några enstaka kopparmynt. Därefter leddes sällskapet in [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]bakom[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] murarna [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]till [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]en daakkyrka. På bänkar[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]na [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]satt [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]ett tjugotal [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]kvinnor i olika åldrar, som alla bar kåpor och sjalar. Tillsammans sjöng de hymner och läste böner. Från ett kar spred sig en rök som doftade myrra.
Efter ett tag reste sig [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]abbedissan[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif], och[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] gick fram till en blygsam predikostol. Hennes predikan var i kort ordalag följande:[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]- ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Vår välsignade St. Meleor har talat till oss i dessa tider. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]På grund av [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]folket[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] många överträdelser, så har Daak beslutat att skicka vargarna över folket i Maulio. De kommer att sätta skräck i mångas hjärtan. Men om ni håller er till Daak, så skall åtminstone era själar finna räddning.” [/FONT]

[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]När kvällsbönen i daakyrkan var över ledde abbedissan sällskapet ut ur kloster.
- ”Tag vara på er.” sade hon. ”Vargarna smyger fram i mörkret, och väntar på att sluka oss alla. Men om ni håller er nära Daak, så kommer i alla fall era själar [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]att [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]finna ro hos honom; om än era kroppar skulle dö”.
- ”Tack”, svarade Arista svävande, och gjorde ett daakkor[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]s[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]tecken.[/FONT]

[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]S[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]ällskapet [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]lämnade kvar sin vagn och häst vid klostret, och [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]fortsatte sin färd. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]E[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]fter en stund kom de till en brusande älv. Vid dess strandkant mötte de ett par fiskare som rodde över de till andra sidan älven. Priset för denna tjänst blev fem silver. [/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]När de kommit över älven fortsatte de genom en lätt kuperad terräng norrut. De färdades allt högre upp i höjd, och vid horisonten såg de en kedja av snötäckta berg.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Fram mot åtta draget på kvällen kom de till byn Gorda. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Byn låg på en lång äng en bit ifrån en granskog. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Detta var Escil[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]s[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] hemby.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Vid ingången till byn stod fyra genver i medelåldern. Flera av de hade magra ansikten och rynkor. De såg på Escil med bistra miner.
- ”Vad vill du?", frågade en utav genverna. "Och vilka är din vänner?”.
- ”Jag har kommit för att träffa min bror. Är han här i byn?”, svarade Escil.
Ingen svarade, och det blev tyst för en stund. Sedan bröts tystnaden av en röst som kom inifrån byn.
”Escil, är det du?”
Från skaran kom en genvisk man med mörkt bakåtkammat hår. Han omfamnade Escil och sade: ”Det är jag Jeckro”.
Escil kom ihåg honom. Det var en utav hans få vänner i hembygden. De hade supit, spelade kort och slagits tillsammans under sin uppväxt.
”Jeckro, gamle vän. Visa mig vart min bror är”, bad Escil.
”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Din bror Taurin har rest iväg. Han kommer nog tillbaka i morgon”, svarade Jeckro. ”Men du kan övernatta hos mig i natt”.
Jeckro ledde Escil och hans reskamrater in i byn. Just som de passerade Taurins hus, fick de syn på en [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]genvisk [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]kvinna som stod utanför broderns dörr. Kvinnan hade mörkt hår som gick ner till midjan, och [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]höga kindben. J[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]ämte henne stod två flickor [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]i tioårsåldern[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif].[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]- "Escil?" ropade en utav flickorna frågande.
Escil stannade till och insåg att det var hans två yngre systrar. Flickorna sprang fram och omfamnade brodern, och talade i mun på varandra.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Escil skrattade och talade en stund med sina småsystrar. Sedan gick han fram till kvinnan vid huset och presenterade sig.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]- ”Escil, heter jag”, sade Escil och sträckte fram sin hand. ”Jag är broder till Taurin”.
- ”Resetta, hustru till Taurin”, svarade hon. ”Jag skulle ha bjudit in dig, men jag tror inte att din broder skulle vilja det”.
Escil tog ett steg tillbaka.
- ”Kan du berätta vart min broder åkt?”, frågade Escil. ”Jag är rädd för att han kan vara i fara”.
- ”Taurin ville inte berätta vart han åkt”, svarade Resetta.
- ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Min vän här har sett syner”, sade Escil och peka[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]d[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]e på Arista. ”De visade att min broder kan vara i fara för vargar”.
Resetta rörde inte en min, och såg med spänd blick på Escil.
- ”Flickor, jag tror att det är dags att ni kommer in!”, befallde Resetta.
Flickorna sprang lydigt in i huset.
- ”Du tror mig inte?”, utbrast Escil. Han ledde Arista fram till dörren och sade. ”Se på henne! Hon har fått gåvan att se saker i framtiden”.
Resetta såg på Arista. Till hennes förvåning lade hon märke till att Aristas ögonfärg skimrade mellan att vara grön och röd. Resetta ryggade tillbaka och skulle just stänga dörren, när Escil lade sin hand på hennes axel.
- ”Var inte rädd, hon är inte farlig”, sade Escil.
- ”Er make kan vara i fara, tro mig”, inflikade Arista.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Resetta tvekade en stund, och sade sedan: ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]K[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]om in”.
De gick in i huset och Arista berättade på nytt vad hon hade sett i sina syner. Resettta blev blek och ställde fler frågor om synen. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Tillslut berättade hon att hennes make hade gett sig av ner till St. Meleors källa, utanför byn Castra, för att hämta vatten. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Dess vatten sade nämligen kunna skrämma iväg vargar.
Källans vatten ransoneras ut en gång i halvåret, av prästen i Castra. När ryktet nådde Taurin att prästen hade blivit utdriven ur byn, och att ingen längre hade hand om ransoneringen, beslöt han sig för att resa dit. Han ville fylla på familjens förråd av vatten från källan.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Men Taurin [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]skämdes för att bryta mot folkets regler, och därför ville han inte berätta om sin resa [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]för någon annan ä[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]n för[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] sin hustru.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Escil svor till, och reste sig rastlös upp.
- ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Och han kommer hem för[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]st[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] i morgon?”
Resetta nickade.[/FONT]

[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Escil och hans vänner lämn[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]a[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]de huset och gick över till Jeckros hus. Jeckro tände en brasa, och de satte sig ner och åt. Under tiden som de åt rådslog de var de skulle göra.
Arista ville lämna byn och rida söderut mot Castra, i fruktan för Taurins liv. Escil invände att de snart var helt mörkt, och att brodern förmodligen reste genom skogarna i väster. Men Arista påpekade på nytt att broderns liv var i fara, och det avgjorde saken. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Jeckro som hörde deras samtal, erbjöd sig att följa med, och visa vägen.[/FONT]

[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Just som när de fyra skulle lämna byn, hörde de ett skrik [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]in[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]i[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]från byn[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]. Skriket [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]kom ifrån en man, som lät plågad och smått galen[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif].[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]De sprang tillbaka in i byn, och fick syn på en skepnad som sprang ut ur en stuga, ut mot skogen. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Escil och Marius sprang ifatt varelsen, och såg att det var en halvnaken man med hår på kroppen. [/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Varelsen morrade och skrek av [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]ilska.
Escil kastade en bola mot varelsen, som välte den. Men kort därpå var den uppe på benen igen, och angrep [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]sina förföljare[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]. Varelsen kloliknande händer [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]for[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] genom luften [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]mot Escil[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif], men [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]denna undvek [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]vigt.
Striden pågick i en dryg minut, [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]och [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]till[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]slut låg varelsen orörlig på marken. Från hans sida och hals strömmade det mörkt blod[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif].[/FONT]

[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Under tiden som blodet flöt, [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]såg de ett[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] märkligt fenomen. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Under ena stunden växte det tjockt hår på kroppen, för att i den andra stunden försvinna. Det var som en andekraft kämpade om att förvandla kroppen till något groteskt; men misslyckades när hjärtat hade stannat. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Tillslut upphörde kroppen att producera hårväxt, och kvar återstod enbart en gammal mans döda kropp.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Arista gick in i huset som varelsen kom ifrån, och såg en medvetslös kvinna på golvet. Hon sökte igenom hennes kropp efter rivmärken, men såg inga.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Efter ett tag hördes röster från byn, och ett tiotal byfolk hade samlats runt liket.
De var chockade och rädda.[/FONT]

 

[Vinterskog]

Älskar att du skriver det som en berättelse!

 

[olofglans]

[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]M[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]ötet i skogen[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Det var sen kväll, när [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Escil och hans vänner beslöt sig för att gå vidare söderut, i hopp om att möta Taurin. De lämnade byn och kom till en älv. Efter några turer fram och tillbaka med en roddbåt kom de över till andra sidan. Därefter gick de in i ett brett och tätt skogslandskap.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]De vandrade i fyra timmar[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif].[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] Flera gånger stannade de upp och lyssnade på ljud som tycktes komma från alla möjliga håll. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Oftast orsakades [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]ljuden av rådjur, eller en vindbris som for igenom skogen.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Efter ett tag kom de fram till en [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]klippavsats med utsikt över [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]området[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Skogen bredde ut sig åt alla håll och kanter.[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]I norr [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]reste sig de stolta Krolimbergen [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]vid horisonten, [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]och på deras [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]vänstra sida [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]forsade en älv söderut.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]- ”Se, där borta”, viskade Jeckro.
De följde hans finger och fick syn på en svag rökpelare som steg upp från skogen.
- ”Där ligger Chaui”, for[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]t[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]satte Jeckro.[/FONT]

[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Sällskapet gick vidare, och efter en halvtimme [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]öppnade sig skogen [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]och de [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]möttes av fack[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]elsken. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]De hade [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]kommit till[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] byn Chaui[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Framför [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]de[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] stod två genviska män i skinnkläder och spjut.
- ”Vem är ni, och vad vill ni?” [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]frågade den ena mannen.
- ”Escil heter jag, och jag söker efter min broder Taurin”.
- ”Taurin?” frågade mannen. ”Han är i by[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]n[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]. Ni finner honom hos vår hövding. Men innan ni går in får ni överlämna era vapen”.
- ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]När kom han hit?”
- ”För några timmar sedan”.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]De fyra besökarna [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]lämnade över sina vapen, och fördes in i byn. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]De kom till [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]en lägerbrasa, [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]och runt den satt ett dussin genver. En [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]man med axellångt grått hår [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]reste sig upp och såg förvåna[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]t[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] på Escil.
”Escil? Vad gör du här?”, frågade mannen. [/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]- ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Taurin? [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Broder[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif], jag trodde att du var i fara”, svarade Escil.
Taurin rynkade på näsan.
- ”Min vän här, [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]kan se[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] syner”, [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]sade[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] Escil och pekade på Arista. ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Hon såg att du var hotad av vargar[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]”.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Arista kunde känna blickarna från personerna runt brasan.
- ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Det stämmer”, sade Arista. [/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]De fyra satte sig ner [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]på stockar[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif], [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]och höll sina frusna händer mot brasan[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif].[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]- ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Så, du reser med en siare [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]nu[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]?”, [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]frågade[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] Taurin med [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]en kylig[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] stämma.
- ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Ja. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Har du något emot det?[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]”, röt Escil.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Det blev tyst en stund.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]- ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Kvinnan[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] kan ha rätt[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]”, [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]sade [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]en [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]uta[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]v[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] de genviska männen[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]. ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Mötte du inte vargar på vägen hit[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]?” frågade han Taurin.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Taurin [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]stirrade in i brasan, och [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]rörde inte [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]en[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] min.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Det blev på nytt tyst. Brasan sprakade till. Arista följde med sin blick röken [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]som [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]steg upp mot den stjärnklara himmelen.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]- ”Heter någon av er Burko?”, frågade Marius [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]plötsligt[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif].
Marius såg sig omkring [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]på männen som satt runt elden[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif].
- ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Hur kan jag hjälpa dig Jargier?[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]”, svarade en genvisk man med buskiga ögonbryn och en [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]aning[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] skelande blick.
- ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Khel-ristas hjärta. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Känner ni till [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]det?”, [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]frågade[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] Marius. [/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Männen runt elden [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]såg på varandra.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]- ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Varför [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]undrar [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]du det[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]?”, [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]frågad[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]e Burko.
- ”Har vargarna något att göra med hjärtat?”, [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]frågade[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] Marius.
- ”Det vet jag inte.” svarade Burko.
- ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Ursäkta, [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]vem är [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Khel-Rista?” frågade Arista.
- [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Khel-Rista var en fruktad varelse,” [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]började Burko, ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] som härjade norr[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]a[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] Jargien under många år. Enligt sägnerna blev han besegrade av helgonet Sant Meleor, och fick sitt hjärta utskure[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]t[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]. Somliga tror att Khel-Rista kommer att återfödas om hjärtat hittas och förstörs”.[/FONT]

[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Efter en stund [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]gick människorna runt brasan iväg åt varsina håll, för att sova. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Men b[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]yhövdingen Burko vinkade till sig Arista, och [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]de [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]två [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]promenerade en bit bort så de kunde tala ostört.
- ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Är du dotter till läkaren de Costra?”, frågade Burko och tände en pipa.
- ”Ja, hur [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]vet[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] du det?” frågade Arista.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]- [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Flera av oss i byn, kän[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]n[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]e[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]r[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] till din fader[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]”, började Burko. ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Han är en kunnig läkare. Din farfar, honom kän[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]d[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]e vi än bättre. Han besökte oss ibland. Vi förstod att han kunde [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]vandra i andevärlden, och se så[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]da[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]nt som ingen människa är menat att se. Sådant som bara gudarna får lov att se. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Men kom ihåg detta: sådana syner [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]kan vara farliga[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif].”
Burko hostad[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]e[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] till och såg u[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]pp[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] mot [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]stjärnorna.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]- ”Andarna är själviska av naturen, såsom vi människor. De ger inget självmant. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Om man öppnar upp sig för dem, [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]så rotar de i oss. De är nyfikna. Och ibland har de inte vänliga uppsåt. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Förstår du min flicka?”[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]- ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Ja”, svarade Arista.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]- ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Jag [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]är förvånad att [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]din farfar [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]levde så länge som han gjorde”. [/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Burko tog pipan ur sin mun, och knackade den mot en trästock. Sedan gick han iväg.[/FONT]

[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Nästa[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] morgon vaknade [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Escil av ljudet av röster, och hundar som skällde. Han huttrade till och såg på gräset. Det var blött av morgondaggen, och blänkte i solen. Han reste sig upp, och grimaserade av muskelvärk i benen. Sedan gick han omkring i byn och njöt [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]av [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]solens v[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]a[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]rm[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]a[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] smekningar.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]En halvtimme senare[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] mötte han [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Arista och Marius. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]De stod utanför ett tält och utbytte några ord med byhövdingen Burko.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Burko fick syn på Escil. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]H[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]ans blick avslöjade att något hade hänt.
- ”Vad står på?”, frågade Escil.
Hövdingen öppnade upp skinnhuden in till tältet, och Escil gick in. På en säng av hudar låg hans broder Taurin, inbäddad av filtar. Hans ansikte var blekt och svettigt. [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Escil böjde sig ner vid sängen och mötte Taurins blick. Broderns blick svävade över rummet, och han yrade osammanhängande ord[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif].[/FONT]

- ”Kan ni göra något för att bota honom?” frågade Arista och såg på Burko.
- ”Några av oss blev blev bitna av vargarna i veckan. ”, började Burko. ”Efteråt fick de feber, och tre dagar senare förvandlades de till vargar. Vi har försökt att använda vår ört och läkekonst, men inget biter på smittan”.
Arista strök sig över pannan, och hennes hand darrade.
- ”Vi hittade den här vid Taurins säng”, sade Marius och höll fram ett vattenskinn. ”Han yrade att vattnet var grumligt.”
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Arista såg sig om fick syn på en [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]träskål vid tältet. Hon plockade upp skålen och hällde upp vatten från [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]skinnet[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif].[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] Och mycket riktigt så hade [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]det [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]en svag grå färg.
Hövdingen luktade på vattnet.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]- [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]”Vet du vart han fick tag på det?”, frågade Arista.[/FONT]
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]- ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Taurin hämtade vattnet från Meleors källa.”.[/FONT]
Burko veckade pannan och såg sig omkring. Sedan[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] ropade till sig [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]en flintskallig man [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]som hade [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]en sträng blick. Burko gav honom en order på sitt språk, och [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]denne gick sedan[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] iväg mot älven.
- ”[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Kan du [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]leda mig till [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]källan?[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]”, [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]frågade[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] Arista.
- ”Följ efter Edsmo, han kan visa dig vägen”, svarade Burko och pekade på mannen som gick mot älven.[/FONT]
Arista hällde ut vattnet i en buske, och Marius ropade på Escil. [FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Tillsammans sprang de tre mot älven för att hinna [/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]ikapp[/FONT][FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif] Edsmo. [/FONT]

 

[Vinterskog]

Tycker du borde skriva en Eonroman!

 

[olofglans]

Prästens återkomst
Älven brusade och lekte med fiskebåtarna som Arista, Marius och Escil satt i. Efter en trekvart lugnade sig älven och de kom fram till byn Castra. En bit utanför byn fick de syn på en man som var bunden vid ett träd, och de såg undrande på varandra. Sedan lade de till kanoterna vid byns bryggor, och gick iland. Marius sträckte på benen och Arista skakade sin jacka som var blöt efter färden.
När de kom in i byn syntes ingen människa, men från kyrkan hörde de sång. Märkligt tänkte de, eftersom det inte var brukligt att fira gudstjänst på en tisdag. De tre resenärerna gick till kyrkan och fick syn på tre jargiska män som stod utanför dess port. De var iförda läderharnesk, och bar svärd vid sina bälten.
- ”Vem är ni, och vad står på?” frågade Arista männen.
- ”Vi är hyrsvärd, åt prästen”, svarade en utan männen, och nickade in åt kyrkan.
Arista såg in i kyrkan och fick syn på en lång genvisk präst, med buskiga ögonbryn. Prästen svingade ett rökkar, och strök emellanåt en salva på pannorna, på ett tjugotal knäböjda bybor.
- ”När kom ni hit, och hur länge ska ni stanna?”.
- ”Vi kom igår, och stannar nog ett par dagar”.
Arista såg på sina reskamrater med en fundersam min.
- ”Jag antar att gudstjänsten kan pågå ett tag”, sade Marius.
- ”Ja”, svarade Arista. ”Jag skulle vilja tala med prästen, men det får vänta.”

Arista och hennes reskamrater lämnade kyrkan, och följde istället Edsmo till Meleors källa. Efter en dryg timmes vandring genom skogarna kom de fram till en grottöppning. Den var knappt synbar på grund av klängväxter och mossa.
- ”Meleors källa”, sade Edsmo på genvero.
De gick in i grottan, och nerför en kort gång tills de kom till ett rum i berget. På motsatta sidan av rummet var en damm, och bakom den stod en trästaty som var en dryg meter stor. Trästaty föreställde en man som höll ett varghuvud i ena handen, och ett svärd i den andra. Framför dammen stod en bänk av sten.
Edsmo bugade sig snabbt mot statyn, och Escil böjde sig ner vid dammen.
- ”Vattnet är grumligt av smuts”, sade Escil.
-”Brodern din, drack av detta vatten”, sade Marius.
- ”Hur länge har vattnet varit så här?” frågade Arista.
Escil översatte till genvero och såg på Edsmo. Men denna ryckte kort på axlarna som svar.
- ”Det är något i detta rum”, viskade Arista. ”En närvaro av något slag. Jag gillar det inte. Någon eller något har förorenat denna källa. Jag skulle inte dricka av detta vatten, och inte heller bör ni”.

Arista och hennes sällskap gick tillbaka till byn Castra. Just som när de kom in i byn fick de syn på prästen. Han var klädd i mörkröda prästkläder, och bar ett Daakkors i sitt bälte. Han gick med bestämda steg mot ett hus.
- ”Präst”, ropade Arista.
Han stannade upp och såg på sällskapet.
- ”God dag”, sade Arista, och Marius nickade hövligt.
- ”Vem är ni?” svarade prästen med en bark stämma. ”Er har jag inte sett förut”.
- ”Jag heter Arista, och vi är från Randarro. En vän till oss har blivit sjuk efter att ha druckit vatten ur Meleors källa. Vet du varför? Eller varför källa är grumlig?”
Prästen ryckte på axlarna.
- ”Nej, det vet jag inte. Har ni varit där?”
- ”Ja, för en timme sedan.”
- ”Jaså det har ni”, svarade prästen. ”Ni får inte besöka den igen! Det är en helig källa!”.
- ”Va ursäkta?” fräste Arista.
- ”Er källa verkar inte vara så…”, började Marius.
- ”Vill ni dra på er ännu mer av Daaks vrede”, avbröt prästen. ”Förstår ni inte att hans vrede redan brinner över folket i området! Låt källan vara. Hör ni det!”.
- ”Vargarna som anföll byn, vet du något om de?”, frågade Marius.
Prästen stannade upp.
- ”Vargarna,” svarade han långsamt, ” är Daaks straff över detta folk”.
Arista såg frågande på honom.
- ”Folket i byn tillber en avgud, så fort jag vänder min rygg. De har sig själva att skylla”.
- ”Vem är mannen som är bunden vid ett träd, utanför byn?” frågade Marius.
- ”En rövare och hädare”, grymtade prästen, och gick iväg.


Sällskapet såg på varandra.
Edsmo harklade sig och tog farväl på genvero. Escil nickade som avsked, och Edsmo gick iväg mot kanoterna.
- ”Jag får en känsla av att prästen döljer något”, sade Arista och såg på de jargiska vakterna som gick omkring i byn.
- ”Ja, kanske det”, svarade Marius.
- ”Låt oss tala med den bundne mannen”, sade Arista, och Marius nickade.
Arista och hennes två resenärer gick så igenom byn, och tog en omväg för att ingen skulle misstänka att de gick till den bundne mannen. Mannen som var bunden var en genver med mörkt hår, mörka ögonbryn och en mörk tand. Arista stannade upp med andan i halsen. Escil såg på henne med frågande blick.
- ”Jag känner igenom honom”, viskade Arista.
Escil tog ingen notis utan gick fram till mannen och tog av honom hans munkavel.
- ”Snälla, … ” började mannen på genvero.
- ”Håll tyst”, avbröt Escil. ”Vem är du, och varför är du bunden?”.
- ”Jag heter Myrti och jag bor här. Prästens svärdsmän band mig. Han är en galen idiot”.
- ”Verkligen…” svarade Escil med en torr stämma.
- ”Snälla vänner. Släpp mig fri, innan vargarna tar livet av mig”.
- ”Vad säger han”, frågade Marius som inte förstod genvero.
- ”Inget av värde än så länge”, svarade Escil.
- ”Fråga honom om han vet något om Meleors källa?” sade Marius.
- ”Va?”, svarade Myrti på en bruten jargiska och såg på Marius ”Eh, eller ja. Jag känner till den. Hurså?”.
- ”Källan är smutsig och dess vatten kan ha gjort personer sjuka; min bror till exempel”, morrade Escil.
Myrti såg sig omkring och funderade.
- ”Det är säkert prästen som ligger bakom det”, svarade Myrti på jargiska. ”Jag känner det på mig. Allt detta började hända efter att han lämnade byn.”
- ”Va, vad menar du?”.
- ”Vi slängde ut prästen ur byn, och en månad senare så kom de första vargarna. Två veckor efter det, så kom prästen tillbaka. Då predikade han att vargarna är vårt fel. Vem som helst kan väl förstå att det är han som ligger bakom allt! Det är hans sätt att vinna tillbaka sin plats här i byn!”.
Escil såg sig omkring och funderade.
- ”Har någon mer blivit sjuk i området?” frågade Marius.
- ”Ja. En biodlare utanför byn, sägs ha blivit sjuk i förrgår”.
- ”Kan du ta oss dit?”, frågade Marius.
- ”Ja. Men släpp mig fri först. Jag lovar och svär att visa er vägen”.
Escil såg på Arista och Marius.
- ”Jag är inte så säker på att det är en god idé”, sade Arista långsamt.
- ”Har vi en bättre plan?”, frågade Escil irriterat.
- ”Den här mannen, jag har sett honom i mina drömmar”, viskade Arista och började gå en bit ifrån Myrti.
- ”Vad menar du?” frågade Escil och gick efter.
- ”Han följde efter mig, och försökte att mörda mig”.
- ”Va? Eller jag menar. Hur kan du vara säker på det?” frågade Escil.
- ”Det är jag inte. Men han är väldigt lik.”
- ”Om du inte släpper honom, så kan du ge honom motiv till att jaga dig”, inflikade Marius och kliade sig i skäggstubben.
- ”Va?” svarade Escil och såg på Marius.
- ”Ja, givet att hon verkligen drömde om framtiden”, svarade Marius.
- ”Det stämmer”, svarade Arista. ”Ja, jag vet inte. Bestäm ni”.
- ”Det här är inte klokt”, muttrade Escil och gick mot Myrti. ”Hör upp, fårskalle. Jag tänker släppa dig fri, men hitta inte på något...”
Myrti nickade som svar och Escil skar av repen. Genvern föll till marken, och kände på sina ömma handleder.
Myrti ledde sällskapet vidare in i skogarna tills de kom fram till en stuga. Utanför stugan surrade ett moln av arga bin.
- ”Vad är det som pågår?” frågade Arista.
- ”Biodlaren verkar inte vara här”, kommenterade Marius.
En bit ifrån stugan fick de syn på ett dussin trästockar som stod upp, och vars topp hade små hustak. Inifrån trästockarna flög bin ut och in genom ett dussin hål i dess stam.
Från stugans dörr fick de syn på ett par fotspår i blod, som såg ut att komma från ett barn. Fotspåren ledde ut från stugan.
- ”Är någon här?” ropade Escil och knackade på dörren in till stugan.
Inifrån stugan hördes ett morrande som från en stor varg.
- ”Öppna inte dörren”, viskade Arista och backade bort från stugan.
Escil sköt för en bänk framför dörren, och Marius kikade in i stugan genom en fönsterspringa. Tack vare en svag ljusstrimma kunde han urskilja en hårig varelse vars ögon lyste i mörkret. Varelsen såg ut att äta på något som låg på golvet.
- ”Det är en varg här inne”, viskade Marius och backade bort från fönstret.
- ”Låt den vara”, viskade Arista.
Hon såg istället på fotspåren och sade ”Kom, låt oss se vart dessa leder”.
Escil följde fotspåren som ledde över gräsmattan och in en skogsdunge. Efter ett femtiotal meter viskade Marius: ”Där, jag tror jag ser någon”. De stannade upp och följde Marius finger med sina blickar, och fick syn på en liten flicka i trettonårsåldern som satt högst upp i ett träd. Hennes kinder var smutsiga, och blicken mörk av rädsla.
- ”Det är en flicka”, sade Arista och gick närmare trädet.
- ”Vad i hela Daaks rike har pågått här”, viskade Myrti. ”Det är biodlarens dotter”.
- ”Det är ingen fara, raring” ropade Arista och såg upp på flickan. ”Vi är snälla människor. Du kan komma ner nu”.
Flickan svarade inte. Då klättrade Myrti upp i trädet och bar ner flickan. Hon skrek först av rädsla, men blev sedan åter tyst när hon kom ner på marken.
- ”Vad gör vi med henne?” frågade Escil.
- ”Jag tar med henne till mina vänners familjer”, svarade Myrti resolut.
- ”Jag tycker att vi för henne till byn”, svarade Arista och tog tag flickan.
- ”Jag känner flickan. Hon kommer att bli väl omhändertagen av mina vänner”, svarade Myrti.
- ”Vad ska vi göra med … ”, började Marius och avbröt sig när han sneglade på flickan. ” … Med djuret i stugan?”.
- ”Det vi måste göra”, svarade Myrti och gick mot stugan.
- ”Vad tänker han göra?” viskade Arista.
De följde efter Myrti och såg att han samlade virke för att göra en brasa.
- ”Tänker du elda upp stugan?”, frågade Escil irriterat.
- ”Ja!”, ropade Myrti.
- ”Är det en så bra idé. Det kan ju bli skogsbrand”.
- ”Du, jag har levt i dessa skogar i hela mitt liv. Jag vet vad jag gör”, svarade Myrti. Med hjälp av sitt elddon fick han en vedkloss att brinna, och sedan en bit av husväggen.
De ställde sig i en halvcirkel utanför stugan och såg på när elden växte sig större.
- ”Var beredd om den hoppar ut”, viskade Escil och höll ett fast grepp om sina två spjut.
- ”Myrti ta hand om flickan ifall den kommer ut”, viskade Arista och lämnade över flickan i genverns hand.
Myrti lyfte upp flickan i sin famn, och gick en bit bort från stugan.
Arista höll i sin stav, och Marius i sitt kortsvärd. De väntade, och lyssnade på sprakandet av elden. Just som när de tänkte att vargen hade somnat av röken, så hördes ljud inifrån stugan. Först ljud av tassar som gick omkring, och sedan ett ljudligt brak när en fönsterlucka flög iväg; och ut hoppade en enorm varg. Vargen var stor som en häst, och landade smidigt på sina tassar. Den tog några steg bort från stugan och fokuserade sedan sin blick på sällskapet. Dess pupiller smalnade till två svarta hål, och dess ragg spretade i vädret. Ur dess käft kom ett dovt men urtida morrande, som var fylld av djurlivets samlade hat emot människosläktet.
Escil svingade iväg ett spjut mot vargen, som satte sig i dess högra bakben. Vargen skrek av smärta, och sprang sedan emot sin angripare.
Escil reagerade instinktivt och hoppade undan anfallet. Arista slog vargen på frambenet med sin stav, och Marius stack sitt svärd i dess buk. Vargen kved av smärta och morrade på samma gång. Kort därpå genomborrande Escils sitt andra spjut i vargens hals, och den föll ihop med ett utdraget kvidande.
När de såg sig omkring lade de märke till att Myrti hade försvunnit med flickan.
- ”Förbaskade karl”, sade Arista irriterat. ”Jag visste att vi inte kunde lita på honom”.
Escil böjde sig ner över vargen och kände efter dess puls.
- ”Den lever fortfarande”, viskade Escil.
Escil tog fram sitt rep och band vargens ben och armar.
- ”Vad tänker du göra?” frågade Arista.
- ”Jag vill se om han förvandlas tillbaka till människa”, svarade Escil och andades häftigt.
De satte sig ner på marken och väntade. Efter en kvart började vargen att fukta sina läppar och kisa med ögonen.
- ”Han är vaken”, viskade Arista.
Escil ställde sig upp och grep tag i sitt spjut.
Vargen fick syn på Escil och sprattlade till i panik. Repen slets sönder med ett ryck, förutom det runt dess högra ben. Just som när djuret skulle resa sig upp for Escils spjut in i dess hals. Ett dödsskrik lämnade vargens strupe och den föll sakta ihop.
De stod en lång stund och såg på liket.
- ”Vad gör vi nu?” frågade Arista.
- ”Jag vet inte”, svarade Escil med en klump i halsen.

 

[olofglans]

INBROTTET

Arista och hennes två vänner gick tillbaka till byn Castra. När de kom fram till byn var det mörkt, och de gick åt varsina håll för att sova. Marius till ölstugan, Arista och Escil till en bondes lada.
Följande morgon träffades de på ölstugan för att äta frukost tillsammans. En kort man med stort skägg, som hette Gestupi, serverade de öl med bröd och rovor på slitna trätallrikar.
- ”Titta”, sade Gestupi på bruten jargiska och pekade på ytterdörren. Han log med hela ansiktet. Den var förstärkt med ett lager av plankor. Marius kom att tänka på händelserna för två dagar sedan, då han stred mot en varg som nära på rykte sönder dörren med sina framtassar.
- ”Bra, mycket bra”, svarade Marius och klappade Gestupi på axeln.
- ”Den kommer inte att hålla”, svarade Arista torrt, men Gestupi förstod inte jargiska.
- ”Det är inte likt vargar att anfalla byar”, kommenterade Escil. ”Jag tvivlar på att de anfaller igen”.
- ”Det var inga vanliga vargar.”, svarade Marius. ”Vanliga vargar river inte sönder dörrar med sina framtassar”.
- ”Jag har hört talas om vargar som kan spruta eld”, svarade Escil. ”Mörkerhundar kallas de. Men vargar som är stora som hästar, har jag inte hört talas om”.
- ”Om de hade kunnat spruta eld, så hade byn varit nerbrunnen vid det här laget”, sade Arista.
Det åt en stund i tystnad.
- ”Vad gör vi nu?” frågade Marius.
- ”Jag föreslår vi tvingar prästen berätta allt han vet om källan”, viskade Escil.
- ”Hur då?”, svarade Arista. ”Vi kan inte stövla in och sätta en kniv mot hans hals. Han har ju fyra livvakter omkring sig”.
- ”Vi gör det i natt.” svarade Escil. ”Vi smyger in i hans hus, när hans vakter inte är där”.
- ”Hur vet du det?”
- ”Jag såg att de sover i ett annat hus”, svarade Escil.
- ”Okej”, svarade Arista. ”Kanske att vi också kan hitta något i hans hus som kan förklara varför källan är förorenad.”
Just som de åt hörde de rörelser som pågick utanför ölstugan.
Marius gick ut och såg vad som stod på. En bit ifrån stugan stod en vagn dragen av två hästar. I vagnen och på hästarna satt de jargiska hyrsvärden. Den ena jargien som satt på hästen utbytte några ord med prästen, och red sedan iväg med vagnen. Marius noterade att de hade två trätunnor lastade på vagnen.
- ”De ger sig av”, sade Marius till sällskapet i ölstugan.
- ”Vilka de?” frågade Arista, och gick ut åtföljd av Escil.
- ”Prästens livvakter” svarade Marius. ”De rider iväg med två tunnor”.
- ”Va? Varför då?”
- ”De har varit vid Meleors källa”, inflikade Escil. ”De kom från det hållet tidigt i morse, och bar på tunnor”.
- ”Varför reser de iväg med vatten från Meleors källa?”, viskade Arista.
- ”Det finns bara ett sätt att ta reda på det”, svarade Escil och gick med mordlysten min mot prästen.
- ”Präst, vart är de på väg”, röt Escil.
- ”Till Randarro”, mumlade prästen och såg mot vagnen som for ut från byn.
- ”Varför då?”
- ”Fråga mig inte”, mumlade prästen och såg tankspridd ut.
- ”Snälla nån, var det inte du som hyrde männen”, frågade Arista och gick fram till prästen. ”Då borde du väl veta varför de rider iväg?”
Prästen såg på Arista och såg irriterad ut, men ett ögonblick senare blev han lugn.
- ”Allt är som det ska. Det är allt ni behöver veta. Jag ifrågasätter inte Daaks ärenden. Gör ni det?”. Det sista sade han och spände blicken i deras ögon.
- ”Nej så klart inte”, svarade Arista tveksamt.
- ”Bra”, sade prästen och gick in i sitt hus.

De tre vännerna vilade sig ett par timmar i byn. Arista såg över sina kläder och vårdade sina ömma fötter. Escil dröjde sig kvar i ölstugan och försökte att dränka sin oro för sin broder med ett par muggar mjöd. Marius satte sig ute i solskenet och lät sin trötta rygg vila mot en husvägg.
Fram mot lunchdraget hörde de röster som kom från byns utkant. In i byn kom ett dussin genviska män med påkar och yxor. Längst fram gick genvern Myrti. Arista kunde se hans svarta tand när han log mot sina åskådare.
- ”Vad tänker du göra?”, röt Escil som ställde sig framför Myrti.
- ”Stick iväg”, väste Myrti.
- ”Du vet väl om att Jargien kommer att straffa oss alla, om du dödar en jargisk präst”, väste Escil hotfullt tillbaka.
Myrti tryckte undan Escil med en arm. Escil svarade med att slå Myrti rakt i ansiktet. Myrti raglade bakåt och spottade ut två tänder.
- ”Idiot!” väste han och drog sin dolk.
Escil grep tag om Myrtis arm och slog undan dolken. Därefter fick han in en armbåge i Myrtis mage som sänkte honom till marken. Myrti var avsvimmad.
- ”Stanna där”, flämtade Escil.
- ”Se så, genver”, röt en karl i Myrtis sällskap som hade långt skägg och ett spjut i sin hand. ”Stig åt sidan nu. Vi kom för prästen, och inte för dig”.
Escil såg på skaran av män ett ögonblick, och steg sedan åt sidan.
- ”Gör honom inte illa”, ropade en genvisk kvinna bland åskådarna.
- ”Vi vill bara ha svar”, röt samma man. ”Myrti berättade att Meleors källa har blivit orenad, och om prästen vet något, så vill jag veta det!”.
Folket i byn såg på varandra. De nyanlända genviska männen gick till prästen hus och bultade på hans dörr.
- ”Kom ut”, röt en genver.
- ”Han har blockerat dörren inifrån”, sade en annan man.
- ”Slå in dörren”, röt genvern med skägg.
Kort därpå var dörren inslagen och de kunde höra en stol som föll till marken och män som slogs. En stund senare drogs prästen ut ur huset med våld. Prästen blödde om ansiktet och höll sig om bröstet.

- ”Nu har vi vårt tillfälle, att undersöka hans hus”, viskade Escil till Marius. De två smög sig runt huset och klättrade vigt upp till en fönsterlucka på övervåningen.
Arista stod kvar utanför huset och såg på hur prästen drogs ut till byns torg, och slängdes på marken. Skaran av genviska män ställde sig runt omkring honom i en halvcirkel. Den genviska mannen med skägg tog till orda och ställde en rad frågor med hotfull stämma. Dessvärre kunde Arista inte förstå honom, eftersom det sades på genvero.
Escil öppnade fönsterluckan och klättrade in i husets övervåning. Rummet var enkelt möblerat och lantligt. Vid ett hörn stod en vedhög och i golvet fanns en stege som ledde ner till undervåningen. Escil letade kvickt igenom rummet och fann ett träskrin som var sluten med ett järnlås. Marius som också klättrade in i rummet fick syn på en liten flicka som gömde sig bakom ett draperi. Flickan var inte mer än tio år gammal och var genver.
- ”Ingen fara, flicka. Vi ska inte skada dig”, viskade Marius.
Flickan skrek, men Marius satte snabbt handen för hennes mun.
- ”Du behöver inte vara rädd”, viskade han.
Escil tog upp kistan och visade den för Marius. Sedan öppnade han fönsterluckan och slängde ner den mot marken med våld.
- ”Kom”, viskade Escil och klättrade ut ur huset.
Marius släppte flickan, och klättrade ut ur huset.
Väl nere på marken, på baksidan av huset, såg de att kistlocket hade fallit av. Inuti kistan låg en bägare med silverdekorer, och ett brev. Marius tog brevet och såg att den hade blivit förseglad med ett vaxsigill, som föreställde en vapensköld. Vapenskölden var svagt bekant, tyckte Marius, men han kunde komma ihåg vems den tillhörde. Förmodligen var det en Duces vapensköld, tänkte han.
- ”Vi gör nog bäst i att inte ta bägaren, va?” viskade Escil och såg på Marius.
Marius nickade, och de smög iväg från brottsplatsen.
Arista slängde såg vaksamt på Myrti där han stod i folkskaran. Hon var beredd att när som helst ingripa om Myrti skulle använda sin dolk igen. Prästen försvarade sig mot anklagelserna och hans stämma antydde om att han var arg och ansåg sig oskyldig. Efter en stund riktade den genviska mannen med skägg sitt spjut mot prästen och sade något hotfullt. Därefter gick de genviska männen iväg, tillsammans med Myrti. Byborna runt omkring gick iväg åt sina håll och kvar blev bara en kvinna. Kvinnan böjde sig ner över prästen och grät.
- ”Vad sade de?” frågade Arista och gick fram till prästen.
- ”Jag har fram till i morgon kväll på mig att bota källan”, svarade prästen dystert.
- ”Vad händer annars?” frågade Arista.
Prästen svarade inte. Istället reste han sig upp och torkade bort blod som rann från hans läpp.
- ”Hur ska du lyckas med det?”, frågade Arista på nytt.
- ”Jag vet inte”, mumlade prästen och gick tillbaka mot sitt hus, stödd av kvinnan bredvid henne.

Arista mötte upp med Escil och Marius vid ölstugan. De satt vid ett bord, och Marius höll i ett brev.
- ”Hur gick det?”, viskade Arista.
- ”Marius hittade ett brev”, svarade Escil.
- ”Kan du läsa vad det står?” frågade Arista.
Marius läste upp brevet som var skrivet på jargiska.
- ”Till Abbedisa Cefone. Kära syster, Jag är tacksam för din trohet och ditt visa hjärta. Ta väl hand om din nya novis. Sitt bredvid henne när tårarna kommer, och berätta om Udars lidande. Udars eld bränner bort smärtan ur våra hjärtan. Mitt hjärta är tungt, och en smak av döden är alltid på mina läppar. Men trots det är Daaks majestät mig tydligare än någonsin. Jag hör hans vrede dundra på nätterna. I mina drömmar ser jag Fexior; han smyger in i min sovkammare och äter på en syndares kropp. Jag är rädd att vi är för sent ute; dagen för Daaks vedergällning kan vara över oss när som helst. Tag vara på dig. Din bror Y.L”
- ”Y.L, vem är det?”, frågade Arista fundersamt.
- ”Vad heter prästen?”, frågade Marius.
- ”Gesupi, vad heter prästen”, frågade Escil deras trogna uppassare på ölstugan.
- ”Belatius, min herre”.
- ”Då var brevet inte från prästen”, sade Marius fundersamt.
- ”Prästen kanske skulle överlämna brevet till abbedisan”, sade Arista. ”Vänta, låt mig få brevet”.
Arista tog brevet i sin hand och slöt sina ögon. Marius såg undrande på Escil, men denne såg obesvärad ut. Marius skruvade på sig och väntade. Arista andades knappt, men hennes ögon såg ut att röra sig under ögonlocken. Tillslut hämtade Arista luft och såg upp. Hennes blick var dimmig och hennes pupiller växlade mellan intensiv grön och röd färg.
- ”Vad såg du?”, frågade Escil med en lugn röst.
- ”Jag såg en man som skrev brevet.” svarade Arista och andades häftigt. ”Jag tror att det var samma man som kidnappade Jefira!”

 

[olofglans]

Stenstoden

”Va, vem är Jefira?”, frågade Escil.
- ”Princip Krispos försvunna dotter”, svarade Arista. ”Hon som förmodligen ett dussin riddare ur Princeptens hov söker efter i denna stund.”
- ”Jag förstår inte vad det har med min bror att göra?”
- ”Nej, det kanske det inte har. Men kanske att flicka som nämns i brevet är Jefira. I så fall befinner hon sig i ett kloster!”
- ”Det låg ett kloster i närheten av Escils hemby”, inflikade Marius.
- ”Ja. Jag skulle vilja rida upp dit, och se ifall hon är där”, svarade Arista.
- ”Jag vill slänga ett spjut genom någon!” ropade Escil och reste sig upp. ”Om vi inte hittar ett botemedel snart”.
De såg på varandra.
- ”De genviska männen hotade prästen, och sade att han måste rena källan innan morgon kväll”, sade Arista.
- ”Jag tänker inte vänta till i morgon kväll, morrade Escil och gick ut ur ölstugan.

Dörren in till prästens hus låg på marken och på en bänk låg han själv. Han höll sig om bröstkorgen och hans ansikte var rosa av blåmärken. Jämte honom stod hans fru, och på en stol satt hans tioårige dotter. Dottern var blek och såg ner i golvet.
- ”Vad vill ni?” muttrade prästen.
- ”Ut med er!” ropade hans fru.
- ”Min bror är smittad av källan.” morrade Escil. ”Om du vet ett sätt att bota honom, så säg det!”. Escil höjde sin näve i luften och såg hotfullt på prästen.
-”Escil…” sade Arista och tog tag i hans arm.
Prästen såg med fruktan på Escil.
- ”Varför säger du inget? Vet du ett sätt?”, röt Escil på nytt.
- ”Nej! Lämna mig ifred!” röt prästen uppgivet.
Escil såg på frun och sedan på dottern. Sedan gick han iväg ut ur huset.

Det var en stjärnklar natt och månens vita ljus sken in i prästen Belatius övervåning. Han låg i en säng jämte sin fru och dotter, under gethudar och filtar. Prästen stirrade upp i taket och lyssnade på sin hustrus snarkningar. Efter två timmars väntan började mörkret lätta och fågelkvitter letade sig in i huset.
Långsamt reste sig Belatius upp från sin säng och tog på sig sina kläder. Sedan stod han en stund och såg på sin sovande fru och dotter. Han strök dottern över håret och kysste hennes panna.
- ”Daak, förbarma dig” mumlade han för sig själv.

Marius vaknade upp av ett ljud. Han låg i ett rum på övervåningen i ölstugan, på en bädd av hö och filtar. Från undervåningen hördes ett par fotsteg och viskande röster. Marius reste sig upp och spände på sig sitt svärd.
- ”Härn”, hörde Marius en röst på jargiska med en genvisk dialekt. Rösten tillhörde Gestupi, ölstugeägaren.
- ”Ja?” svarade Marius och gick ut från sitt rum.
- ”Härn”, svarade rösten på nytt.
Marius klättrade ner till undervåningen på en stege och fick syn på Gestupi som stod jämte prästen. Prästen satt på en bänk iförd en lång prästmantel med huva.
- ”Vad står på?”, frågade Marius.
- ”Är dina vänner fortfarande i behov av ett botemedel?”, frågade Belatius.
- ”Det stämmer”.
- ”Hämta de, och en åra. Hjälp mig sedan till Meleors källa”, svarade Belatius med en likgiltig stämma.
Marius funderade ett ögonblick och nickade sedan som svar.

En halvtimme senare gick fyra skepnader igenom skogen mot Meleors källa. Ljuset var rödgult av den gryende solen. Längst fram gick Escil och Arista. Bakom de gick Marius som stödde den haltande prästen.
- ”I tio år har jag predikat för detta folk”, började Belatius. Han andades tungt. ”Men ändå har de fräckhet att kasta ut mig ur min hemby. De förtalar mig bakom min rygg. Och när jag inte ser de ber de till sin hora till avgud.”
Marius teg.
- ”Låt de välja vad de vill tro på”, mumlade Escil.
- ”De sätter ut mjölk åt igelkotten och räven”, fortsatte prästen som ignorerade Escils kommentar. ”Sedan böjer de knä inför horgudens staty. Men den ende Gud som skapat både djur och trä, honom vänder de ryggen åt!” Han suckade. ”Prästerna i Randarro tycker att jag bör skicka inkvisitionen mot byborna, men jag kan inte. Inte mot mitt eget folk”.
- ”Vad tänker du göra i källan?”, frågade Marius.
- ”Med Daaks hjälp ska jag rensa bort ondskan ur dess vatten”.
- ”Hur då?”
- ”Med en åra”, svarade Belatius.
När de kom fram till källan satte sig prästen ner på en sten och andades tungt.
- ”Stanna här, utanför grottan. Gå inte in, vad ni är ser eller hör”, befallde prästen.
- ”Va? Om vi inte kan hjälpa dig med källan, varför behövde vi följa med?” frågade Arista.
- ”Vargarna är kvar där ute”, svarade Belatius, och såg in i skogen. ”Jag kan inte försvara mig, i mitt nuvarande skick”. Han såg sedan mot källan: ”Det jag behöver göra, bör jag göra ensam. Källan är helig, och den bör renas av en präst. Vänta här”.
Belatius tog tag i åran och gick med haltande steg ner i grottrummet.
Arista ställde sig vid ingången och sneglade ner i grottrummet. Rummet var dunkelt upplyst, och en tunn dimma vilade över dammen. Prästen försvann in i dimman.
- ”Daaks vishet är min sköld mot mörkret”, hörde Arista prästen mumla. Hans ord dröjde sig kvar i grottrummets väggar som ett svagt eko. Arista kunde höra att han rörde omkring i dammen med sin åra.
Efter en tio minuter slutade prästen att röra med sin åra, och det blev tyst.
- ”Präst, är du kvar?” viskade Arista in mot tunneln. Det blev tyst.
- ”Kom inte in”, svarade prästen med en bräcklig röst.
- ”Är allt väl?”
Det blev tyst igen. När Arista ansträngde sig att lyssna tyckte hon sig höra viskande ord.
- ”Ska vi gå ner?” viskade Marius.
Arista såg ner mot grottrummet och tvekade.
Plötsligt hörde ett ljudligt plask från dammen. Genast sprang Arista och hennes två vänner ner i rummet. Väl framme såg de att prästen var försvunnen. Sedan kunde de se rörelser i dammen. Kort därpå kom prästen upp till ytan och hämtade andan.
- ”Kom inte ner i vattnet”, ropade Belatius, efter att han hämtat andan.
- ”Vad gör du?”, ropade Arista.
- ”Jag måste hitta det”, svarade prästen och drog efter andan. Sedan dök han ner i igen.
Marius fick syn på åran, som låg jämte dammen. Den var försedd med rep runt den ena kanten, i försök att skapa en hov.
- ”Jag kan inte simma”, viskade Arista och såg ner i dammen.
- ”Jag tänker då inte röra det vattnet”, sade Escil.
Prästen kom åter upp ur vattnet och hämtande andan. Sedan simmade han mot dammens kant.
- ”Hittade du det?” frågade Marius.
Belatius kravlade upp på kanten och såg ut att hålla i en läderbörs. Plötsligt kom ett frätande ljud från vattenytan och kort därpå steg ett moln av rök upp från dammen. Molnet brände till mot Aristas hy, och genast sprang de tre vännerna ut ur grottan. Molnet fortsatte att stiga och svävade ut ur grottan, upp mot skyn. En minut senare lättade röken, och försvann.
- ”Vad i hela friden var det?” ropade Escil.
De såg på varandra och sedan gick de på nytt ner i grottrummet. Vid dammen syntes inte prästen, men däremot en stenstod som satt vid dess kant. Stenstoden föreställde en människa i grova drag, och såg ut att hålla i en skinnpåse.

 

[olofglans]

[h=1]VILSE I SKOGEN[/h] -”Titta, vattnet har förändrats”, sade Escil som stod vid dammen.
Vattnet i dammen var klart och rent från det som tidigare hade gjort det grumligt.
De såg på förbryllade på varandra.
Marius gick fram till dammen och luktade på det.
Escil tog kvickt fram två skinnpåsar ur sin ryggsäck och fyllde på de med vatten från dammen.
- ”Kan vi lita på att vattnet är rent?” frågade Marius.
- ”Jag hoppas verkligen det.” svarade Escil. ”Annars kan det vara för sent för min broder. Här, hjälp mig att fylla den ena påsen”.
Arista såg på stenstoden och på skinnpåsen som den höll i sin hand. Försiktigt tog hon loss påsen, och kände på den. Hon rynkade på pannan. Runt dess mynning hänge ett snöre som såg ut att falla av vilken stund som helst.
Arista förde hand mot påsens öppning, men stannade tvärt. Hon tvekade ett ögonblick. Sedan tog Arista upp en ny skinnpåse ur sin ryggsäck, som hon trädde över den första. Därefter lade hon båda två i väskan.
- ”Vad är det?” frågade Escil.
- ”Jag vet inte, men jag vill inte ta reda på det”, svarade Arista.
- ”Varför inte?”
- ”Tro mig. Det som förgiftade vattnet, ligger nu i skinnpåsen. Vi gör bäst i att inte vidröra det”.
- ”Vad gör vi med honom?” frågade Marius och såg på stenstoden.
Escil fick en idé och prövade att lyfta stenstoden en centimeter.
- ”Hjälp till att knuffa ner den i dammen.”
- ”Va?” frågade Arista.
- ”Han kanske blir frisk om han kommer ner i vattnet”, svarade Escil och ryckte på axlarna.
De hjälptes åt att knuffa ner stenstoden i dammen, och med ett plask sjönk den ner till botten.
De stod en stund och väntade, men inget hände.


De tre resenärerna gick åter tillbaka till Castra, och övertalade ett par fiskare att ro dem över älven. När de kom över älven, började de en vandring genom en vild och tät skog. Målet var byn Chaui, för att om möjligt bota Taurin med vattnet från Meleors källa.
Escil gick först och såg ut att leta efter spår som skulle hjälpa de att hitta vägen. Han svor emellanåt och efter ett tag stannade han upp för att för tänka.
-”Det var ett tag sedan du var i dess trakter, va?” frågade Arista.
Escil svarade inte.
- ”Den här vägen”, sade Escil och bytte vägriktning.
De fortsatte att vandra i en dryg timme tills de kom fram till en glänta i skogen. Mitt i gläntan fick de syn på en lättklädd genvisk kvinna som var bunden kring ett träd. Hon bar en munkavel, och på hennes ben kröp ett hundratal myror.
- ”Mmf mmmmfff”, skrek kvinnan från sin munkavel.
Escil sprang fram till henne och började skära loss hennes rep.
Arista hjälpte till att borsta bort myrorna från hennes ben, som hade hunnit bli rosaröda. När repen var av föll hon ihop på marken.
- ”Vem har gjort detta mot dig?” frågade Escil på genvero.
- ”Männen i min stam”, svarade hon.
- ”Brukar de göra sånt mot sina kvinnor?”
- Hon skakade på huvudet, och började gråta.
- ”Du tillhör Rondo stammen, va?”
Kvinnan nickade.
- ”Vad säger hon?” frågade Arista.
- ”Hon tillhör Rondo stammen”, svarade Escil. ”De straffar …”.
Mer hann Escil inte säga förrän en pil ven igenom skogen och träffade Marius i bröstkorgen.
Marius flämtade till, och stapplade bakåt. Arista såg chockat på honom. Kvickt sprang Escil bakom ett träd och ropade åt de två andra att göra likadant.
Arista sprang bakom ett träd men Marius satte sig försiktigt ner på marken, och grimaserade av smärta. Den genviska kvinna kom kvickt upp på benen och sprang iväg för sitt liv. Arista tvekade ett ögonblick och sedan sprang även hon ut ur gläntan. I samma stund ven en pil förbi hennes axel, och satte sig en trädstam.
In i gläntan smög fyra genviska män med spjut och båge i händerna. De var klädda i skinnhudar och hade grön färg målat på sina kinder.
Tre utav männen gick mot Escil, och den fjärde mot Arista.
Escil hoppade fram bakom sitt träd och kastade ett av sina två spjut. Spjutet träffade en i buken, och med en flämtning föll personen ihop på knä.
Genast brakade en intensiv strid ut mellan Escil och två genver. Escil undvek spjuten som stacks mot honom, och i gengäld svingade han sitt spjut i cirklar. Rätt som det var lyckades han att ge båda angriparna varsitt skärsår på överkroppen.
Den fjärde krigaren joggade förbi Marius och in skogen mot Arista. Just som när han kom i närheten av Arista, så angrep hon med staven i högsta hugg. Han blev överraskad och parerade två utfall med sitt spjut. Det tredje anfallet träffade honom i höften. Genvern vinglade till, och greppade tag i en trädstam. Genast kom ett nytt slag och denna gång mot hans ena knä. Med en flämtning tappade han balansen och landade på marken.
Krigarna runt Escil tog varsitt steg tillbaka av såren som de fick. De andades tungt, och sedan fortsatte striden med än högre hetta. Escil väjde för spjut som for förbi hans bål, och dansade runt sina motståndare. Just som när han kom runt en krigare stack han sitt spjut i hans rygg, och drog obarmhärtigt ut den. Mannen stönade till och föll framlänges till marken.
Escil och den återstående genvern såg på varandra. Deras blickar var fokuserade och spända av stundens allvar. De gick runt varandra i en cirkel med spjuten i högsta beredskap. Sedan exploderade de mot varandra, så att spjuten for som pilar i luften.
Efter en serie av utfall stönade Escil till. Han tryckte handen mot ett sticksår på vänstra låret. Samtidigt duckade han för ett spjut som var siktad mot hans huvud.
Arista slog den sittande krigaren i bakhuvudet, så att han föll till marken och blev liggande. Från hans huvud rann en mörk och trögflytande skåra av blod. Arista flåsade och strök bort en hårslinga för hennes ansikte. Mannen framför henne rörde sig inte.
Hon såg sig omkring och fick syn på Escil. Escil haltade på ena benet, och gjorde sitt bästa för att parera sin motståndares spjut stick.
Sedan såg hon på Marius. Han satt vid ett träd och var blek i ansiktet. Delar av hans jacka hade hunnit bli mörkröd.
Ett ljud av hårt material som slår mot hud hördes, och Arista såg ur ögonvrån hur Escils motståndare föll till marken. Escil sänkte sitt spjut som droppade av blod.
Escil petade på sin motståndare med sitt spjut, men denne rörde sig inte. Då backade Escil några steg och satte sig ner vid ett träd. Han flåsade och såg blek ut.
- ”Du blöder”, mumlade Arista som gick fram till Escil.
Escil nickade med ögonlocken, och såg utmattad.
Arista såg sig omkring och darrade i kroppen.
- ”Jag vet inte, hur jag kan hjälpa till”, mumlade hon och stödde sig mot sin stav.
Hon såg åter på Escil. Hans ögonlock var slutna, och hans huvud hängde ner på bröstkorgen. Sedan såg hon åter mot Marius. Även han låg ner, och var avsvimmad.

 

[Toman]

En Episk strid!

 

[olofglans]

Faror i skogen

Escil vaknade och kisade i middagsljuset. På en stubbe i gläntan satt Arista, och på marken låg deras angripare med bakbundna händer. Marius satt upprätt mot ett träd, med ett förband runt bröstkorgen, gjord av tyg från hans tröja.
Escil grimaserade och kände på sitt lår. Blodet rann inte längre, och en mörkröd blodskorpa låg som ett lager på såret.
De tre såg på varandra, och andades tungt. Deras blickar var trötta.
- ”Vi måste vidare”, viskade Escil.
- ”Ja, här kan vi inte stanna”, muttrade Arista.
Långsamt började de tre att samla ihop sina saker, och komma upp på benen. Escil inspekterade repen som Arista bundit deras angripare med, och nickade belåtet. Sedan gick de långsamt vidare in i skogen, mot Chaui. De noterade att kvinnan som de satt fri inte syntes till.

Fram mot två draget på eftermiddagen öppnade sig skogen och de kom fram till ett bergsstup som omgärdade en avlång sjö. Stupet var dryga femton meter högt, och tio meter brett på sina håll. En bit bort såg de en hängbro som löpte över till andra sidan stupet. Den hade många år på nacken, och var gjord av trä och rep.
- ”Vad gör vi nu?” frågade Arista.
- ”Vi går över”, svarade Escil och gick mot bron.
Arista och Marius såg tveksamt på varandra. Sedan följde de efter Escil.
När Escil kom fram till hängbron kände han på repen. Hängbron svajade när han drog i repen, och gav ifrån sig ett knakande ljud.
- ”Den håller”, sade Escil och såg på hängbron.
- ”Gör det inte." sade Arista. "Det är bättre om vi går runt sjön”.
- ”Det tar för lång tid”, mumlade Escil.
- ”Det tar högst en tre kvart ”, sade Arista.
Escil svarade inte, och istället gick han ut på hängbron. Repen gungade och träbrädorna knakade.
- ”Gud, vad gör han!” ropade Arista.
Escil höll ett hårt tag i repen på hängbrons sidor, och rörde sig smidigt fram. En bräda föll ner i sjön, men Escil flyttade snabbt vikten mellan sina ben. Efter en stund var han över på andra sidan, och satte ner sina vapen och väska på marken.
- ”Kom, det är ingen fara”, ropade Escil.
- ”Jag tänker då inte gå över”, svarade Arista.
Marius kände även han på hängbrons rep, men sedan gick han försiktigt ut på den. Han kände lätt på varje bräda med foten, innan han satte ner foten, och tog god tid på sig. Just som när han kom halvvägs ut på hängbron och satte ner båda fötterna på en bräda, så brast den. Fallet kom så plötsligt, att hängbron vred sig 45 grader, och nära på slängde ut Marius ner i vattnet. Lyckligtvis lyckades Marius att få tag i repräcket, och fann sig hänga i luften. Med ett plask föll hans väska ner i vattnet.
- ”Håll i dig!” ropade Escil.
Marius grimaserade av smärta, och försökt sedan att klänga sig upp på hängbron med sina ben. Hängbron vred sig på nytt, och av ett ögonblick av smärta från bröstkorgen, så tappade Marius sitt grepp och föll ner i sjön med ett plask.
- ”Nej!” ropade Arista.
Marius for ner i det mörka vattnet, och en explosion av bubblor spred sig på vattenytan.
Escil slängde av sig sin jacka, och skor.
- ”Jag kan inte simma!”, ropade Arista.
Escil tvekade en sekund, men när han såg att Marius inte hade kommit upp till ytan, hoppade han efter.
Just som när Escil hade hoppat i, kom Marius upp till ytan och flämtade efter andan. Hans ansikte var blekt och nerkylt.
När Escil kom upp till vattenytan hjälpte han Marius att simma upp till en sten vid stupets kant.
- ”Hur går det?” ropade Arista bekymrat.
- ”Vi klarar oss”, svarade Escil. ”Kan du se en landremsa där vi kan ta oss upp?”
- ”Om ni simmar en dryg kilometer åt väster, så finns det en strand”, svarade Arista. ”Klarar ni det?”.
Marius hostade och huttrade, men Escil nickade som svar.

En trekvart senare närmade sig de två männen stranden. De hade tagit flera pauser, och vid ett par tillfällen fick Escil rädda den lärde mannen vars krafter nära på sinat ut på grund av såret i hans bröstkorg.
Just som när de två männen närmade sig stranden hörde de ett dussintals kajor som skrattade i träden. På en sten vid stranden satt Arista och väntade på en sten. Plötsligt såg Marius ur ögonvrån en person som rörde sig inne i skogen, en bit bort ifrån Arista. Men när han såg åt det hållet var personen som försvunnen.
När de kom fram till stranden var de två männen utmattade och nerkylda. De kravlade upp på gräset och huttrade.
- ”Idiotisk idé. Jag sade att vi inte skulle gå över!”, muttrade Arista.
Escil och Marius teg, och satt en lång stund och huttrade tills de kände att de fick tillbaka känseln i sina kroppar.
- ”Min väska föll i vattnet”, mumlade Marius.
- ”Hade du något speciellt i den?”, frågade Arista.
- ”Hm. Brevet som vi hittade i prästen hus”, svarade Marius.
Det blev tyst en stund.
- ”Jag tyckte mig se en person i skogen”, viskade Marius.
- ”Va?”, frågade Arista.
- ”På vägen till stranden”, fyllde Marius på.
- ”Jag såg ingen här”, svarade Arista och såg sig omkring.
- ”Vi behöver gå vidare.” sade Escil och ställde sig upp. ”Först måste vi hämta min packning vid hängbron”.

En kvart senare hade de hämtat upp Escils saker. Escil satte på sig sina skor, och jacka, och svepte om sig sin mantel. Marius såg om sitt sår i bröstkorgen. Ett stilla duggregn började att falla över de tre resenärerna.
- ”Borde vi inte göra en eld, och värma er istället?” frågade Arista.
- ”Nej, vi klarar oss” svarade Escil och skakade på huvudet.
Arista såg på Escil. Hans ansikte var spänt och han såg oroad ut.
- ”Jag klarar mig”, sade Marius och såg på Arista.
Resolut gick Escil vidare in i skogen, och de två andra följde efter.

Efter en halvtimme stannade sällskapet upp. Vargyl ekade i skogen.
De såg på Escil, men denne stod som förstenad i skogen, och lyssnade.
- ”Vad gör vi?”, viskade Arista efter en stund.
Escil fällde ner sin luva.
- ”Vi fortsätter”, sade han.
- ”Men vargarna då?”, frågade Arista.
- ”De är en bit ifrån, och vi är nära Chaui”, svarade Escil. ”Men håll utsikt efter lämpliga ställen att fly till, om de skulle komma”.
Med de orden fortsatte sällskapet.
Just som när de gick genom skogen, stannade Marius upp. De två andra stannade också och såg på den lärde mannen.
- ”Vad är det?” viskade Arista.
Marius såg in i skogen.
- ”Jag vet inte”, svarade han.
- ”Säg vad du såg”, bad Arista.
- ”En person tror jag”, svarade Marius på nytt. ”Men den är borta”.
De såg på varandra en ögonblick, men fortsatte sedan att gå vidare. Efter en halvtimme ökade regnet och deras kläder dröp av fukt. Just som när de hörde ett avlägset vargyl, så öppnade sig skogen och de var framme vid byn Chaui.

 

[olofglans]

FÖRLORAD BRODER

Regnet slog ner i backen, och det var få som vistades utomhus en dag som denna i byn. Fyra män med spjut ledde de tre resenärerna in i byn. De gick förbi tält byggda av trä, vass och skinnhudar. Från en hage hördes hästar som gnäggade och frustade av oro.
Vid byn flöt en älv. En bit ut i älven låg ett dussintals kanoter ankrade, med enkla vasstak. Ur kanoterna stack det ut fiskespön.
De genviska männen ledde sällskapet till ett utav tälten.
- ”Din bror ligger här inne”, sade en männen.
Genvernas blickar var allvarsamma och dystra.
Escil tvekade en ögonblick, och såg ut att samla mod. Sedan drog han undan skinnhuden in till huset, och gick in.
Arista och Marius stannade kvar utanför tältet. Dagen började att skymma och de huttrade av regnet.
- ”Följ med oss”, viskade en utav de genviska männen. Marius och Arista följde efter de unga männen, och kom till ett stort tält. När de kom in i tältet möttes de av värmen från en stor brasa, som brann i dess mitt. Runt brasan satt byhövdingen Burko, och en skara av män och kvinnor.
Deras miner var allvarsamma, och deras blickar dimmiga.
- ”Slå er ner”, viskade en utav männen och pekade på en ledig stock.
Arista och Marius satte sig tacksamt ner och sträckte fram sina händer mot brasan.
En kvinna i rummet sjöng en vemodig melodi, och en ung man trummade på en skinntrumma. Luftens var tät av rök, och den luktade välbehagligt. Efter en stund kisade både Marius och Arista av röken, och såg ut att befinnas sig i en rofylld drömsk tillvaro.

På marken jämte en säng låg en hårig varelse som påminde om en varg. Dess käftar var vidöppna, och blicken stirrade rakt fram utan att röra sig. Ur dess bröstkorg rann en långsam ström av blod. Escil satte sig ner jämte varelsen och grät bittert. Han uppgav ett uppgivet skrik, och slog med en knutna näve i marken.
Jämte sängen låg en säck, ett par skor och en uppsättning av trasiga kläder. Escil såg på kläderna och lyfte upp en mantel. Han luktade på manteln, och grät sedan på nytt.

Arista slöt ögonen och lät hakan falla ner mot bröstkorgen. En svag vindbris for in i tältet, och Arista öppnade på nytt sina ögon. Männen och kvinnorna i tältet gnolade på en ny melodi som lät som surrande bin. Arista såg på sällskapet, och hajade plötsligt till. Hennes blick fäste sig vid något bakom människornas ryggar, och som gick i en cirkel runt brasan.
Arista reste sig upp och stirrade på något som såg ut att komma emot henne.
Marius vaknade till ur sitt dåsiga tillstånd och såg på Arista.
Arista vände blicken framåt och såg ut att lyssna spänt på något. Hon skulle just till att säga något, när hon plötsligt tappade all kraft, och föll baklänges. Sällskapet runt elden såg henne, och fyra stycken reste sig upp. Marius böjde sig ner jämte Arista, och såg att hon var avsvimmad.
- ”För henne ut”, beordrade byhövdingen som gick fram till Arista.
Marius bar varsamt ut Arista ut i den friska luften. Regnet hade upphört, men marken var en blöt lervälling. Snabbt blev Aristas kläder blev blöta av leran.
Marius kände på Aristas hals efter en puls, och strök sedan hennes panna. Runt henne stod byhövdingen och en nyfiken skara av betraktare.
- ”Hon andas”, sade Marius. ”Har ni luktsalt?”

Arista såg sig omkring i ett källarrum som hade en öppen eldstad. Vid eldstaden satt en kvinna på huk, som var upptagen med att plocka inälvorna ur en get. Hon var klädd i en röd kjol och en svart sidenblus.
- ”Denna kvinna, kan lära dig mycket”, sade en kylig kvinnoröst bakom Arista.
Arista vände sig om och fick syn på en vitblek kvinna. Kvinnans ögon var mörka, och läpparna torra.
- ”Histallia”, frågade Arista.
- ”Så du kommer ihåg mig, mördare”, svarade kvinnan.
- ”Jag är inte en mördare”.
- ”Fel. Du mördade mig”.
- ”Nej! Jag vet inte varför du dog”.
- ”Mördare! Mördare”, ropade Histallia.
- ”Sluta!”, ropade Arista. ”Varför är jag här?”.
- ”Se på denna kvinna”, viskade Histallia och såg på kvinnan vid brasan.
Arista lade märke till att den tredje kvinnan inte hade reagerat på deras konversation.
- ”Vem är det”, frågade Arista.
- ”Hon heter Marsala”, svarade Histallia. ”Hon bor i Randarro, och är en kvinna med många hemligheter. Hemligheter som du kan lära dig.”
- ”Varför visar du mig detta?”
- ”Så att du kan bli mäktig, unga dam. Är det inte det du vill?”.
- ”Varför får kan känslan att du vill mig illa. Vill du hämnas, vålnad?”
- ”Du ska se, att med min hjälp så kommer du bli din egen värsta mardröm”, viskade Histallia med en kylig stämma.

Marius förde luktsalt under Aristas näsa, och kort därpå vaknade hon upp med en nysning.
Arista såg sig omkring på sina betraktare, och kisade för stearinljusen.
- ”Vad hände”, frågade Marius.
Arista reste sig upp och trök bort lager av lera från sina byxor.
- ”Jag vet inte”, svarade hon. Sedan nickade hon ursäktande, och drog sig undan för att vara för sig själv.

En vecka gick och följande utspelade sig i de tre resenärernas liv. Escil lindade in liket av sin döde broder, det vill säga varelsen som såg ut som en varg. Sedan for han hem till sin hemby för att begrava honom i närheten av hans fäders lik.
Marius dröjde sig kvar i byn Chaui, för att läka sitt sår och återhämta sina krafter. Han tog ofta små promenader i byn och vid ett tillfälle fick han syn på en bekant kvinna. Kvinnan visade sig vara den som de räddat från att bli uppäten av myror. Kvinnan grät av tacksamhet och berättade för alla i byn om de tre resenärernas goda gärning.
När veckan led mot sitt slut, drömde Marius om en mystisk ung kvinna som mötte honom i en skog. Hon var iförd en lång kåpa och hade en blek hy. I drömmen kunde hon övermanna den lärde mannen med bara sin blick. Kvinnans röst var sträv, och besynnerlig. Hon sade åt honom att göra sönder stenen som Arista bar med sig från St. Meleors källa. Om han gjorde det skulle han släppa lös kaos. Marius vägrade, och vaknade upp mitt i natten, blöt av svett.
Arista stannade även hon kvar i byn Chaui, och samtalade ofta på tu man hand med byhövdingen Burko. De samtalade om andefärder, och Burko fattade efter ett tag tycke för den unga kvinnnan. Burko såg Arista som barnet han aldrig fick som var lika bevandrad i andevärlden som han själv. Han lärde henne allt han kunde om andefärder, och hur man skulle gå tillväga för att kontakta dem.
Efter sju dagar återvände Escil till byn Chaui, och de tre resenärerna tog farväl av sina vänner i byn. Sedan reste de nordöst till det kloster där Arista ställt undan sin häst och vagn. Nunnorna vid klostret gav dem mat på vägen, och sedan beslöt de sig för att resa hem till staden Randarro, förbi byn Castra.

 

[olofglans]

Hemfärd
Långsamt rullade en vagn in i byn Castra, dragen av en häst. Hästen frustade till och byborna blängde misstänksamt på de tre resenärerna som satt i vagnen. När de kom fram till ett litet torg sprang en ung genvisk kvinna ifatt de. Hon var den avlidne prästens hustru.
- ”Stanna! Vänta”, ropade änkan på en bruten jargiska.
Arista stannade och såg besvärat på kvinnan.
- ”Snälla, om ni vet vart min man är, så säg!”, vädjade kvinnan.
- ”Jag är ledsen, jag vet inte”, mumlade Arista, och drog i betslarna.
- ”Jag förstår inte, varför skulle han lämna mig och min flicka. Ni måste ha gjort något”, ropade kvinnan.
Escil och Marius som satt baktill i vagnen, såg på varandra med dystra blickar.
- ”Stanna”, ropade kvinnan och sprang efter vagnen.
Arista stannade och mötte kvinnans tårögda blick.
- ”Lyssna, om du bara har något att berätta...”, började kvinnan.
- ”Han är inte kvar här”, avbröt Arista. Änkans kvinnans läppar började att darra.
Arista hoppade ner från vagnen och lade sina händer på hennes axlar.
- ”Lyssna”, började Arista. ”Din man renade källan”.
- ”Hur då”, frågade kvinnan och en tår föll nerför hennes kind.
- ”Kom med, så ska jag visa dig”.


Darrande och blek följde den unga kvinnan med till St. Meleors källa, som låg en dryg halvtimmes promenad utanför byn. På vägen dit berättade Arista allt som hade hänt den kvällen då prästen renade källa - förutom den biten att han förvandlades till en stenstod. Istället sade Arista att prästen hade tagits upp till Daak.
När de kom fram till källan så glittrade eftermiddagsljuset i det klara vattnet.
- ”Din man var en god man”, började Arista och höll kvinnan i handen. ”Jag är säker att han funnit frid hos Daak”.
Kvinnan snyftade och sjönk ihop på marken.
Escil väntade utanför grottan, och såg med bister min upp mot himlen.
- ”Om du vill kan jag försöka att nå din man”, viskade Arista och satte sig på huk jämte henne.
- ”Va? Hurdå?”, snyftade änkan.
- ”Jag kan tala med de döda”.
Änkan såg en lång stund på Arista med blandad rädsla och sorg. Tillslut nickade hon.
Arista blundade och mumlade ord som lät som en ritual. En stund senare öppnades hennes ögon, och då skiftade de i röd och grön färg. Änkan flämtade till.
En stund senare slöt Arista sina ögon och viskade: ”Tro mig, han har funnit frid hos Daak.”
När sällskapet kom tillbaka till byn gav änkan Arista en snabb kram, och gick sedan iväg.
Just som när de hoppade upp på sin vagn ställde sig fyra genviska män och blockerade deras väg. En utav männen var genvern Myrti. (För den som glömt av vem Myrti var, så kan det nämnas att Escil frigjorde honom från att ha varit bunden vid ett träd. Vidare trodde Arista att Myrti var den person som hotat henne i sina drömmar).
- ”Så ni lämnar byn”, påpekade Myrti.
- ”Ja, var god och flytta på er”, väste Arista.
Myrti och männen bredvid henne stirrade hotfullt på henne.
Escil hoppade upp på vagnen jämte Arista och visade sitt spjut för männen. Samtidigt hoppade Marius ner för vagnen, och gick med fram mot en utav männen.
- ”Varifrån är du?”, frågade Marius och såg på en utav männen.
- ”Här ifrån”, svarade mannen och drog på axlarna.
- ”Och vad är ditt ärende?”
Mannen spottade ut tobak på marken och stirrade hotfullt tillbaka.
- ”Se så, nu ger vi oss av”, väste Arista och drog i betslet. Hästen fnös till, och började att gå framåt så Myrti och hans vänner tvingades att gå undan. Marius klättrade upp på vagnen, och såg åter på mannen som han ställt frågor.
- ”Vad handlade det där om”, frågade Escil efter att de lagt en sträcka bakom sig, och såg på Marius.
Marius strök sin mustasch med fingret och såg fundersam ut. Men han sade inget mer på ett tag.


Sällskapet red vidare genom västra Maulios slättlandskap. Ett flertal gånger passerade gårdar, och inhägnader med vildhästar.
Fram mot kvällen kom ett ihållande regn som gjorde vägen lerig och kläderna dyblöta. Lite senare red de in i ett skogsområde och fick syn på en övergiven kyrka. Kyrkan var bygd i trä, och såg ut att rymma en tjugotal personer. Mossa växte på dess tak, och fönstren var igenspikade med plankor. Bredvid kyrkan stod ett litet skjul.
- ”Stanna här”, ropade Escil, och det gjorde Arista.
- ”Hur långt är det kvar till Randarro?”, ropade Arista på grund av ljudet av regnet som slog i marken.
- ”En bra bit”, svarade Escil. ”Vi övernattar här”.
De tre resenärerna hjälptes åt att köra in vagnen och hästen i skjulet. Sedan gick de in i kyrkan.
Ytterdörren knakade när de steg in i kyrkan. Inuti på golvet låg träbänkar, grus, och damm. Längst fram stod ett tomt altare, jämte en trästaty.
- ”Någon här”, ropade Escil.
Ingen svarade.
Marius gick fram till en trästaty som stod framme vid altaret. Han blåste undan ett lager med damm, och såg att statyn föreställde en kvinna.
- ”Jag leder in stoet så ingen snor den”, sade Arista.
Lite senare satt de tre på golvet vid en oljelykta, och vid ett hörn i kyrkan stod Aristas sto bundet vid en träpelare.
- ”Om ni vill sova, så kan jag ta första vakten”, sade Escil lågmält.
Arista såg upp från sin kort, som hon hade placerat ut på golvet.
- ”Vi kan vara i fara”, sade hon tveksamt.
- ”Säger korten det”, frågade Escil. Arista nickade.
- ”Från vem, eller vad?”.
- ”Jag vet inte”.
- ”Dra ner på ljuset”, viskade Escil till Marius. Denne sänkte glöden i sin oljelykta.
- ”Sov nu”, sade Escil och ställde sig vid ett fönster, och såg ut genom en springa. ”Om någon kommer, så varnar jag er”.
Arista och Marius lade sig tillrätta på filtar för att sova.
Regnet slog mot kyrktaket, och efter en stund började himlen att mullra. Då reste sig Marius upp och gick fram till trästatyn som stod vi altaret. Plötsligt flämtade han till och tog ett steg tillbaka. Sedan drog han fram sitt svärd och höll fram det mot statyn. Efter en minut stack han sitt svärd i skidan, och lade sig på sin bädd av filtar. Escil skakade på huvudet och blängde på den lärde mannen.
En timme senare hördes hästhovar på vägen utanför kyrkan.
- ”Vakna!”, ropade Escil. Arista och Marius såg sig yrvaket omkring.
- ”Ryttare är på väg hit”, viskade Escil.
Arista gick fram till sitt sto och lugnade den. Marius drog sin båge, och Escil ställde sig vid sidan av ytterdörren.
En stund senare stannade ett par ryttare utanför kyrkan. De sadlade sina hästar, och smög fram mot kyrkans ytterdörr. Sedan öppnades dörren och ett stearinljus lyste in i byggnaden. In steg fem män med yxor, och svärd in i händerna. Det var Myrti och hans vänner.
- ”Nämen, är det här ni gömmer er”, frågade Myrti hotfullt.
- ”Lägg ner era vapen”, befallde Escil.
- ”Inte den här gången”, väste Myrti.
Blixtsnabbt kastade Escil ett av sina spjut mot männen, och träffade en i buken. Genast brakade en kort och intensiv strid ut. Marius sköt ner en utav männen med sin båge, och Escil utdelade dödliga hugg med sitt spjut. Tillslut låg tre lik och två svårt skadade män på golvet. Ingen av de tre resenärerna fick ens en skråma.
Myrti satt mot en vägg, och vred sig i smärta. Ur hans mun rann det blod, och på golvet låg ett dussin tänder.
- ”Lyssna din hund”, väste Escil mot Myrti. ”Varför kom ni efter oss?”.
Myrti flinade.
- ”Det är ingen idé”, muttrade Arista.
Escil såg på en annan man som satt på golvet. Hans ena ben hängde löst och hans blick var oklar.
- ”Kanske att du har vett att svara”, röt Escil och tryckte sin fot mot hans skadade ben.
Mannen skrek till. Marius såg bort, och lutade sig mot en stolpe.
- ”Nå”, röt Escil.
- ”En kvinna i byn, anlitade oss att ta tillbaka en sten från er”, svarade den skadade mannen.
- ”Vilken kvinna?”
- ”Han vet inte, vad han talar om”, mumlade Myrti från andra sidan rummet.
- ”Jag kommer inte att fråga igen”, hotade Escil och såg den skadade mannen i ögonen.
- ”Jag lovar, jag vet inte”, ropade mannen uppgivet. ”Hon kommer nästan aldrig till byn.”.
- ”Hur ser hon ut”, frågade Marius.
- ”Lång, och blek”, svarade mannen. ”Kamorian tror jag”.
Escil såg fundersamt på Arista och Marius.
- ”Låt de gå”, viskade Marius.
Arista nickade instämmande.
- ”Vad gör vi med liken”, frågade Escil och satte sig ner på en bänk med en suck.
Ingen svarade.
- ”Då får dessa två begrava sin kamrater”, sade Escil och såg på Myrti och den skadade mannen.
En halvtimme senare hade de två männen begravt sina kamrater, och sedan fick de ge sig iväg med en utav sina hästar. De tre resenärerna gick för att sova vidare.

 

[olofglans]

Slut

Nästa dag red de tre resenärerna tillbaka in i staden Randarro. Arista återförenades med sin dotter, och Marius berättade om sin resa för sina uppdragsgivare; det vill säga sin faster Avolona som jobbar inom inkvisitionen, samt prästen och primoden Sercus i Randarro. Marius förklarade att de inte hade hittat Khel-Ristas hjärta, men däremot en skinnpåse i St. Meleors källa som kan ha orsakat vargsmittan. Prästen blev intresserade av påsen, och bad att få se den.
Marius sökte upp Arista, och bad om påsen. Arista förklarade att hon hade tänkt att förstöra innehållet i skinnpåsen, eftersom hon anade att dess innehåll var ont. Men eftersom hon inte visste hur det skulle gå till, räckte hon över påsen till Marius.
Marius tog påsen till primoden och denne öppnade den. Han nickade och sade att det mycket väl kunde vara Khel-Ristas hjärta som de hade funnit. Men för att säkerställa saken skulle han be kyrkans mystiker att be om Daaks vägledning.

Här slutar denna berättelse om de tre resenärerna som gav sig ut för att rädda en broder, och att hitta ett demonhjärta. Vargsmittan fortsatte att sprida sig i området, trots att flera jaktlag försökte att utrota vargarna i västra Maulio.
De tre resenärerna kom så småningom att ge sig ut på ett nytt äventyr, mot sin vilja. Flera i staden berättade om hur de en kväll försvann, och sågs sedan aldrig mer. En tragedi i mångas tycke, speciellt för dottern som aldrig mer såg sin moder. Men i kyrkan kom man ihåg de tre äventyrarna, och deras namn skrevs ner i historieböckerna.