Nekromanti Enskild rollperson i centrum

[Rickard]

Frågan är: är det rätt, alternativt roligt, om man baserar ett scenario på en rollperson?

Det här är mest en tanke som jag leker med, men jag kom å tänka på skräckvästernspelet Deadlands som jag spelledde för sex eller sju år sedan. Där ska spelare skriva en mardröm för sin rollpersoner som spelledaren kan använda exempelvis att bygga sina scenarion kring. När man dog som rollperson i det spelet så fanns det en viss chans att en ond ande, en manitou, återlivade kroppen och försökte överta den. Det var där som mardrömmen kom in i spelet. Spelledaren köra igenom ett liten kort scenario med spelaren och med hjälp av mardrömmen skulle spelledaren få uppslag till valmöjligheter där spelaren kunde välja rätt eller fel. Fel val innebar att manitoun var ett steg närmare till total kontroll över kroppen.

Jag som spelledare ville inte direkt spela solo med en spelaren som hade en vandöd rollperson. Det skulle ta på tok för lång tid och jag hatar när spelare får sitta och vänta på andras soloäventyr. Jag var rätt ung då, jag kunde inte tänka utanför det som stod i regelboken. Nu däremot satt jag och tänkte på hur jag skulle lösa det hela. Jag kom å tänka på en gång när vi spelade ett scenario i Deadlands där de (sann)drömde allting. Varför föreslog inte Deadlands att man skulle spela igenom det på det sättet? Man kan spela scenariot men då är alla rollpersonerna med i drömmen.

Förtydligande till frågan: scenariot skulle inte ha strukturen "du är den utvalde" eller något dylika scenarion som står och faller med att en rollperson måste vara med. Däremot så är den bakomliggande anledningen till scenariots uppkomst baserad på någon rollperson.

Kan man göra det här på något annat sätt? Ett annat sätt som man kan lägga in en rollperson i huvudhandlingen är genom att göra denne till en mullvad. Det kan vara någon förrädare eller det kan vara mördaren till offret som de andra letar efter. Ett scenario som jag spelade nyligen sträckte jag ut "mördaren till offret" till att infatta alla rollpersonerna förutom en. Alla hade dödat en och samma person, förutom en som istället var den drivande kraften till att ta reda på varför den mördade dog.

Vad är dina tankar kring detta?

/Han som mest ville delge sina tankar

 

[Genesis]

Ett gammalt klur

Vet inte om det här är väldigt relaterat till frågan, men jag har ett gammalt film noir-klur där hela rollspelet kretsar kring en rollperson. Det spelas på fyra spelare; en spelar huvudpersonen, och de andra tre är spelledare. En heter Blod, och kontrollerar thugs samt polisen (blodhundar), en heter Guld och kontrollerar överklassfolk, ledare, gangsteröverhuvuden och dylikt, och en heter Lusta och kontrollerar alla kvinnor.

Poängen är i alla fall att det bara finns en rollperson: alla de andra kontrollerar resten av världen, och när deras planer vävs samman så skapas det konvulerade noir-historier. Det var rätt fräckt: huvudpersonen var den ende som fick tala i första person, och kunde spendera någon typ av resurs för att dra slutledningar, typ "Jag visste att hon försökte lura mig, men jag spelade med för att ta reda på vad hon visste", som automatiskt var sanna, och spelledarna var tvugna att rätta sig efter dem. Rätt fräckt spel, som jag inte funderat på på länge.

Äh, det var i alla fall min idé: vill man centrera spelet kring en rollperson så räcker det med att se till att det bara finns en rollperson. Förlåt för ivägskenandet; jag hade nästan glömt bort idén.

 

[Mouja]

Jag spelade nyligen i en kampanj som kretsade runt någon annans rollperson. Det tråkiga var att min rollperson var den enda som inte hade någon direkt anknytning till någonting i storyn.
Jag hade ingenting emot det hela dock, det var roligt att se han kämpa med allting och jag kunde hela tiden säga "Vill du inte ha mig här, så går jag hem!" och han vart tvungen att ursäkta sig.

Kampanjen var manga/anime-inspirerad.. och han hade inspirerats av praktiskt taget alla filmer/spel/serier han sett.. och det vill inte säga få. Men allt som allt var kampanjen rätt rolig, även om jag inte spelade någon roll. Eller nu överdriver jag, de behövde mig om de hamnade i trångmål.. jag var en (kvinnlig) "ninja-helare-kock" (i den ordningen). Men min karaktär saknade förankring i storyn som sagt.

Det jag försöker säga är nog; även om scenariot inte är precis om min (kan ju bara prata för mig själv egentligen) karaktär så överlever jag, det är roligt att se på när andra kämpar med sina bekymmer.
Tror jag aldrig vart med i ett scenario som är direkt baserat på mig, även om jag vart med på scenarion där jag vart huvudpersonen utan att någon vetat om det... förrän jag mordhotar dem, stjäl skatten och flyr. Men det hade jag och spelledaren planerat, för att få in litet motsättningar i gruppen.

Och kort sagt; så länge som alla rollpersoner har någonting där att göra, och inte bara hakar på "ba' f'att" ser jag inga problem alls med att centralisera scenariot runt en enda person.

 

[soda_UBBT]

Även om EN spelares karaktär är central för storyn är storyn allas att dela, tycka och skapa. Ha inga hemligheter, dela med sig utav det goda och samtliga har roller att spela i storyn. En bi-roll eller support-karaktär är nog så viktig som bollplank och dramaturgiskt kontrast för huvudrollen. En karaktär kan bara bli så bra och utvecklad som sin support, endast med kontraster och något att jämföra med något stort eller litet.

I sin essence; om spelet/mötet/scenen skall handla om en karaktär, är karaktärens mål och handlingar allas att handha och göra det bästa utav. Det brukar vara roligare att delta och ta del utav spelet.

 

[Johan K]

Frågan är: är det rätt, alternativt roligt, om man baserar ett scenario på en rollperson?

Jag ser inga problem med att man baserar ett äventyr runt en karaktär. SÅdan kan vara ett kul alternativ till vi-känslan som jag tycker oftast finns i äventyr. Så för min dle så skulle jag inte ha nått problem med att köra ett scenario där det kretsar runt en person.

 

[Sodivra]

Jag ville inte skriva ett namedroppar-inlägg, och jag tror att du redan känner till det här... Men det är ett väldigt bra upplägg, som helt själv sålde mig på idén med spelmöten baserade på en viss rollperson.

Det är Primetime Adventures. I Primetime så har varje rollperson en "issue", vad deras deal är så att säga. I vår nuvarande kampanj så är mitt issue "Självförnekelse", och mina medspelare har "Messiaskomplex" och "Klarar inte spriten".

I varje säsong (kampanj) så har också varje rollperson sitt "spotlight episode". Vilket möte som är ens spotlight episode bestämmer man redan när man planerar kampanjen.

Spotlight episode innebär tre saker: Först så uppmunar spelet att man ska stiga fram under sin spotlight, och dra sig lite tillbaka under andras.

Vidare så ska mötet kommer handla om ens issue. Händelserna runtomkring driver den till sin spets. Det är här som man kanske löser den, eller förvärrar den... Och de andra rollpersonerna får gärna också utforska den. I mitt spotlight episode så kanske de andra rollpersonerna kontrasterar min genom att vara framgångsrika egoister. Eller kanske lär sig Rickard skam och vill isolera sig? Hela avsnittet ska präglas av ens issue så att säga, men det är fortfarande min rollperson det ska handla om.

Slutligen så har man som spelare större chans att vinna konflikter - Eftersom det är en konfliktsresolutionsmekanik så betyder detta att man som spelare får mer att säga till om, snarare än att ens rollperson blir extra kompetent i detta avsnittet.


Det funkar skitbra, men det är också väldigt inbakat i PTAs regler, och det skulle inte funka lika fint om man försökte "klistra på det" på ett BRP-spel, till exempel.

 

[Rickard]

Det är Primetime Adventures. I Primetime så har varje rollperson en "issue", vad deras deal är så att säga. I vår nuvarande kampanj så är mitt issue "Självförnekelse", och mina medspelare har "Messiaskomplex" och "Klarar inte spriten".



I varje säsong (kampanj) så har också varje rollperson sitt "spotlight episode". Vilket möte som är ens spotlight episode bestämmer man redan när man planerar kampanjen.

Skulle det gå att spela en episod utan att rollpersonen, som var i fokus, var med?

/Han som mestadels menade scenarion som hade rollpersonen som någon bakomliggande orsak och som gav aha-upplevelser (även åt spelaren själv) snarare än var själva drivkraften i scenariot: "scenariot skulle inte ha strukturen 'du är den utvalde' eller /.../ dylika scenarion som står och faller med att en rollperson måste vara med"

 

[Sodivra]

Skulle det gå att spela en episod utan att rollpersonen, som var i fokus, var med?

Tja, på en säsong på sju avsnitt och tre spelare så är det ju fyra avsnitt eller episoder som inte är ägnade åt en specifik rollperson. Då skulle det funka fint att spela utan en av rollpersonerna. Spela en spotlight episode utan rollpersonen den är tillägnad skulle vara ganska meningslöst.

Jag hängde inte riktigt med på vad du ville ha, så jag kan inte vara mer konstruktiv. :x

 

[Svarte Faraonen]

"Spela en spotlight episode utan rollpersonen den är tillägnad skulle vara ganska meningslöst."

Nu blev jag lockad att spela just något sådant -- en session där en viss karaktär befinner sig i centrum, men faktiskt aldrig dyker upp, utan enbart belyses av de andra karaktärerna. Som ett test av hur långt man gå med PTA-reglerna vore det rätt roligt.

 

[Rickard]

Spela en spotlight episode utan rollpersonen den är tillägnad skulle vara ganska meningslöst.

Varför det? Det är ju så många rollspel fungerar egentligen (nu är PTA rätt speciellt). Fast i de rollspelen brukar spelledaren spela skurken och därmed kan den rollen lysa med sin frånvaro.

/Han som egentligen borde ha svarat med samma svarsinlägg på sodas och Moujas inlägg som Arvidos, men han kände att han kunde belysa det hela annorlunda genom att svara här

 

[walium]

I väntan på Godot - tv-serien [NT]

walium - who waits for no man.

 

[MrG]

Jag tycker Arvidos har fel:

Det funkar skitbra, men det är också väldigt inbakat i PTAs regler, och det skulle inte funka lika fint om man försökte "klistra på det" på ett BRP-spel, till exempel.

I Pendragonkampanjen vi kör har vi varje gång en (eller ett par) uttalad huvudperson, och de andra har som uppgift att hjälpa till att hålla fokuset på den och stödja dess roll i centrum. Ofta har det varit en logisk person för plotten, men ibland har det varit pagerna som varit i centrum i hovintriger, vilket gjort att vi riddare har fått träda tillbaka och försöka agera via dem. Trots att der är BRP och trots att jag nog är enda som kört PTA av oss som spelar, så funkar det sketabra (tror jag t.o.m tycker det funkat bättre än med PTA).

Och tanken med att ha en huvudroll som är ur bild är grymt bra, ska föreslå den för spelledaren nästa gång om inte rätt person kan komma (vi hade en klipphängare i min väpnares plott senast och det skulle vara jättekul om vi fick driva plotten med honom som osynlig huvudroll). Tror det skulle bli likt första episoden av West Wing, där inte presidenten sysn förren sista scenen men ändå äger episoden.

Och för att svara på Hans fråga (om jag inte har gjort det) så tycker jag det kan fungera aldelse utmärkt. Jag har en kampanjtanke i bakhuvudet på en "Jeeves"-kampanj där alla karaktärer (eller merparten) ska spela tjänare till en huvudroll (som inte nödvändigtvis behöver vara en spelarkaraktär)

-Gunnar (kan ha mer roligt som biroll)

 

[Sodivra]

Ah... Nej, jag menar att just regelmekaniken för spotlight episodes inte är något man lägger till i BRP i en handvändning. Hur skiljer man på spelarens och rollpersonens möjlighet att påverka i BRP, till exempel.

Jag funderar på ett nytt svar till Rickard som inte handlar lika mycket om regler, jag gick nog in lite från fel håll.

Tack för ditt bidrag i mitt Facebooksamberättande förresten, kvantiteten och kvaliteten på skrivandet överraskade mig.