Nekromanti En lyckad strid

[Fantomen93]

Jag har precis spellett ett möte från vilket mina spelare gick med en hälsosam respekt inför drakar.

Jag hade planerat en drakstrid ganska länge och mina spelare kom äntligen öga mot öga med sin första mortuach, Rekhem. Efter en ganska lång strid låg två spelare medvetslösa och draken låg död. Det tog många rundor att skada draken och de flesta tärningarna på hans dödsslag kom från blodförlust men de fick honom till slut.

Vad tycker ni på forumet är en "lyckad" strid, för spelare respektive spelledare? Jag kände att det här var en lyckad strid eftersom spelarna fick kämpa hårt, några nästan dock och deras fiende tedde sig så oövervinnlig. Borde jag ha satt ribban lägre? Hade det varit bättre om jag, t.ex. sänkte pansarvärden så att det blev lättare att göra skada? Är det roligare om man får känna sig som en odödlig action-hjälte? Vad är en lyckad strid enligt er?

 

[Ziir]

Mot en drake skulle jag säga att en lyckad strid är att överleva. En bonus är om man även fått ihjäl draken...

 

[baronMaxDurhal]

Jag tycker nog de bästa striderna är när spelarna känner att deras rollpersoner visserligen nedgjorde imponerande motstånd men att det var just på gränsen och de var nära att dö eller tillskansa sig betydande men och skador. De allra bästa striderna är dock de som lyckas blanda in några rollspelselement också.

Ett exempel från Noir, vilket inte var en drakes nivå iofs, men huvudpersonen har lyckats överrumpla en skurk som sprang klumpigt in i hans hus och tre killar med skjutvapen står utanför. Spelaren klär skurken i sina kläder, puttar ut honom och skriker "Ni tar mig aldrig levande!" och skjuter en skottsalva så den hörs, vilket gör att de andra tre skjuter sönder sin kumpan. En tjock kumpan går in för att utforska stugan och blir tagen som gisslan. Det blir en rätt tajt skottlossning till följd, där vår hjälte blir skadeskjuten i axeln och nästan dör, men genom list och vapenfiness har han lyckats nergöra 3 stycken typer med överlägsen beväpning. Jag tror det är en av de mest lyckade strider jag spelett faktiskt. Därtill kan jag tillägga att jag nästan alltid använder mig av ödespoäng i rollspel jag kör, för det tar bort behovet SL måste ha att nermodifiera allt. Vi hade en SL som alltid utsatte oss för omöjliga strider i just eon och så märkte man att han nermodifierade allt i halva striden för vi helt säkert höll på att dö (Och samme person var huvudpersonen i exemplet jag just gav).

Jag skulle dock också vilja tilläga att skåpmatsstrider som är mer av slentriansorten, där RP bryter nacken av fiendevakter eller dekapiterar motståndare enkelt också kan vara lyckade, men inte i "viktiga" strider som din drakfight t.ex. kan klassas som. Jag tror inte du skulle ha nermodifierat det, men det kan också bero på vilken nivå av "episkhet" du föreställer dig din kampanj. Jag hade nog tyckt det var väntat att någon RP dött eller fått jobbiga skador efteråt.

 

[Fantomen93]

Jo, jag är ganska ambitiös i den här kampanjen tanken är att spelarna i slutänden ska ta sig hela vägen till *SPOILER* Stora Elementens tempel och Morhaxvith*END/SPOILER* och det här var deras första riktigt episka strid. En figur fick bestående men i form av ett stort är över käken.

Den strid du beskrev låter spännande på ett annat sätt, mer det här med list och finess över råstyrka. Episkheten i den här striden llåg i att spelarna var förberedda till tusen men ändå fick rejält med pisk. Kanske kan lägga till den frågan; är det roligt att bli överrumplad? Vill man ha tid att förbereda sig på en gigantisk strid eller är det mer roligt om man plötsligt står inför oväntade odds och får klara sig med vad man har där och då?

 

[Ziir]

Vill man ha tid att förbereda sig på en gigantisk strid eller är det mer roligt om man plötsligt står inför oväntade odds och får klara sig med vad man har där och då?

Personligen tycker jag det är viktigt att man blandar dessa. Det är inte kul att alltid bli överumplad, men inte heller kul att alltid ge sig in i strider väl förberedda. Då man i de senare fallet oftast är säker på vinnst. Men för stora och/eller viktiga strider kan jag tycka att man vill vara förberedd.

 

[baronMaxDurhal]

Håller nog med Ziir om att det är bra att varva. Har insett att ju mer erfaren jag och spelarna har blivit, desto mer tillfällen har dykt upp där spelarna faktiskt kan planera före striderna, men det är klart att spontana situationer också är spännande. Mer utmaning är nog att lyckas slänga in ett planerat bakhåll från skurkarnas sida, och hur RP överlever det, för realistiskt sett är ju bakhåll i verkligheten i princip omöjliga att försvara sig mot.

Fan jag blir riktigt sugen på att slänga in en drakfight i min eonkampanj nån gång, min spelare är trots allt en witcher-liknande karaktär och nån drake sitter säkert inne med nån urgammal kunskap han kommer behöva för att komma vidare nån gång. Har svårt att tänka mig nåt som kräver mer förberedelse för att nerbringa och eons drakar är nog bland det mäktigaste jag läst om i fantasyväg, skulle gärna läsa om er drakstrid mer i detalj (Är ju lite svårt att veta om striden gick bra till om den bara är beskriven allmänt, det beror ofta på fall till fall).

 

[duncan_UBBT]

Vad tycker ni på forumet är en "lyckad" strid, för spelare respektive spelledare? Jag kände att det här var en lyckad strid eftersom spelarna fick kämpa hårt, några nästan dock och deras fiende tedde sig så oövervinnlig. Borde jag ha satt ribban lägre? Hade det varit bättre om jag, t.ex. sänkte pansarvärden så att det blev lättare att göra skada? Är det roligare om man får känna sig som en odödlig action-hjälte? Vad är en lyckad strid enligt er?

Det beror på vad syftet med striden var. Om rollpersonerna försökte överrumpla två legoknektar som halvsov på sin vakt skulle det bara kännas konstigt om det blev en nära-döden-upplevelse. Om det däremot handlar om att ta ned äventyrets antagonist skall det kännas att detta var knappt att det ens gick. Alla strider tycker jag skall ha ett visst mått av risk, oavsett om fienden var en bonde eller en drake. Samtidigt skall det finnas ett mått av realism, alltså skall det kännas fullt möjligt att ta ned bonden och fullt omöjligt att ta ned draken. Skulle hela eller stora delar av gruppen dö skulle jag se det som en misslyckad strid. Skulle hela eller stora delar av gruppen bli besegrade men precis lyckas fly/gömma sig/tas till fånga/etc så skulle den fortfarande kunna räknas som lyckad. Jag skulle nog hellre se att gruppen med nöd och näppe överlevde en drake än att draken med nöd och näppe överlevde gruppen. Huvudsaken är att alla har det roligt, både under striden och under resten av äventyret.

 

[baronMaxDurhal]

Tänker slänga in ett lite annorlunda exempel på strid jag precis råkade ut för i spelsessionen jag just spelade. I en ny Eonkampanj så spelar jag den tvivelaktige krigarprästen Max Durhal och han hade just förargat en caserisk handelskvinna i Camard för att hon sysslat med människohandling.

Deprimerad av bevittningen av Camards orättvisa och korruption var han "i akten" med en prostituerad och ganska full. Dock lyckas han förnimma att någon mer är i rummet.

En lönnmördare flyger på Max precis när han hinner komma på fötter framför sängen, helt utan kläder. I striden lyckas Max med att skalla lönnmördaren, få en kniv i bröstet som fastnar där och fumla rätt rejält. Jag använder därmed ödespoäng för att hans bästa vän, Pyaralven Shoni ska komma in i rummet för han har blivit orolig för hans självdestruktiva beteende.

Lönnmördaren lyckas med sitt reträttslag, hoppar genom ett fönster och misslyckas spektakulärt med sitt akrobatik-slag, vilket tolkas som att han slår foten i fönsterkarmen för han faller huvudstupa ner i backen och slår in skallen, vilket leder till att han omgående avlider.

Ur en stridssynpunkt vet jag inte om det här var lyckat, men vi tyckte det var en väldigt lyckad scen ur rollspelssynpunkt.

 

[Purgatid]

En lyckad strid, i min mening, är en strid som engagerat spelarna. Det billigaste sättet att göra detta är att producera riskmoment för utgången av striden. Misslyckas man får man inte belöningen, eller mer typiskt - behålla sitt liv. Jag söker som spelledare att göra striden intressant oavsett vad slutresultatet kan tänkas vara. Alternativa sätt att skapa intresse kan vara intressanta platser där strid påverkar omgivningen - öppna gator, tegeltak, snäva broar, stenrösen, kök, allting som ger spelledaren möjlighet att göra striden levande. På det viset kan ett slagsmål på en krog bli intressant när stop används som tillyggen, greppningar resulterar i att man faller över stolar eller flaskhyllan bakom baren blir föremål för kastade människor.

Är själv spelledare och brukar försöka skapa strider där just omgivningen är lite mer rörlig. Belönar också nytänkande manövrer i strid, för att undvika tradiga försök att rulla bra resultat på tärningar. Strider som devalverar till mekaniska [du hugger, han parerar, han tar vinit, han sticker, du gör ett sidosteg, han behåller vinit] försöker jag i det längsta undvika.

Nu spelar vi i och för sig inte speciellt episkt, och med fulla skaderegler, vilket betyder att även krogslagsmål kan resultera i oturliga krossade skallar, eller sönderslagna ögon. Undviker oftast monster också i mina kampanjer. Dels för att vi har lite annorlunda regler när det gäller misslyckade attackslag, men mestadels för att monster skall vara sällsynta. I regel skickar jag på dem korkade monster i sådana fall eftersom jag anser att varelser med 20+ i psyke i regel är nära nog oövervinnerliga. Jag inkluderar flertalet där, bland annat drakar, licher, vissa sagitaurer, äldre vampyrer, demoner av högre rang, osv.

Å andra sidan har jag ibland haft med dylika varelser i rollen som neutral scen, eller som uppdragsgivare.

När det gäller strider så är mitt måtto mindre är mer. Vill man göra saker farligare är det enklaste sättet att introducera fler motståndare, snarare än större och farligare. Inte ens en garvad veteran står pall själv mot stora mängder armborstskyttar.