Nekromanti En fundering, bara..

[Renfield]

är det aldrig någon som har funderat på konsekvernserna av att ett rollspels värld skulle vara verklig in-live, men ändå vara ett rollspel?

Hur skulle rollpersonerna reagera på det, att dom endast finns för att skänka underhållning åt spelarna, som dom inte ens vet vilka dom är?

Eller veta att gudarna som dom vigt sitt liv åt bara är en pojke som kallar sig SL?

Hur går det om man tar det ett steg längre och verkligen bygger ett rollspel utifrån det? Om man utgår ifrån att Gud är SL, ondingarna bara är verktyg, och världen bara är ett pet-project? Eller säg att rollpersonerna på något vis kan börja lära känna sina spelare, och tvärtom, innan det framgår att allting är som det är?

Kan vara värt att fundera på, tror jag. Kan bli rätt intressant, om man lyckas göra det bra..

 

[TomasHVM]

Huh-huh!

Tenkte samme tanken for en tid siden, og likte den.

Mulig at den kan brukes som en kampanje-idé?

Tenkte videre at spillerne kan være rollenes "voktere", og at de selv må finne ut dette, gjennom rollespillet. Samtidig er rollene på sporet av en stor sannhet, og den inkluderer spilleren. Oppi dette bildet kommer så spillederen, som er en slags "gud" over det hele; den som skaper verden etterhvert som rollene (og spillerne) beveger seg gjennom den. Det kan tenkes konflikter mellom spillere og spilleder i et slikt spill, men også mellom rolle og spiller (!). Det er ikke sikkert at rollen og spillerens mål er sammenfallende, og hvem skal da bestemme...?

 

[zuntona]

Det känns bara som ett kamoflerat Matrix tycker jag som är mer anpassat för oss rollspelare.

Mitt huvud var dimmigt när jag skrev det här igonerat bara.

 

[Cohen]

Kan bli rätt förvirrat.

 

[Sodivra]

Matrix är ju kamoflerat Platon och gnostistism, och det funkade ganska bra. Behöver inte vara något dåligt, med andra ord. Gamla idéer och frågeställningar med oväntad yta är något rätt fräscht.

Jag har alltid MINST en insikt som vänder på det hela i varje scenario jag skriver. Det här hade kunnat vara en rätt skön vändning, att rollpersonerna inser att de styrs av andra, sen inser spelarna att de andra är de själva, och som en sista final, där den verkliga svängen kommer, så kan man börja ifrågasätta spelarnas verklighet - Är dom kanske till för rollpersonerna? Ifall rollpersonerna är en del av spelarnas fantasi så är de en del av spelarnas medvetande.. Kan de inte leva på riktigt då?

Eller liknande.

 

[zuntona]

Jag verkar ha gjort en felaktig bedömning. Den slutgiltiga svängen låter väldigt intressant.

Johan tar en för att rensa huvudet så han förstår vad han tycker.

 

[Muggas]

Kul idé! Påminner om en film jag såg för ett tag sen (minns inte vad den hette), där man skapat virtuella världar, simuleringar av alternativa verkligheter i olika tidsåldrar, med en massa "roller", speglingar av personer i verkliga livet. "Rollerna" var mer gråa när "spelaren" (rollens förebild i verkliga livet) inte "spelade", d v s gav den mekaniska rollen en personlighet, men fortsatte fungera i världen på ett normalt sätt, oavsett ngn "spelade" dem eller ej. En spännande film, med en massa twister, lite åt matrix-hållet, men med en bättre grundidé tycker jag...

... annars tycker jag att det verkar vara en jättbra idé, om man går in för att göra det stämningsfullt. Att rollpersonerna inser att de bara är marionetter i ngt slags "spel" kan nog göra dem lite psykiskt instabila.

Eller säg att rollpersonerna på något vis kan börja lära känna sina spelare, och tvärtom, innan det framgår att allting är som det är

Eller rollpersonerna kanske, när de inser att de är kontrollerade, försöker hitta sätt att kommunicera med spelarna? Jag tror att insikten av att vara kontrollerad kan vara ngt som får rollpersonerna att bryta sig fria från spelarnas inflytande, och ju mer de få reda på, desto mindre kontroll har spelarna över sina rollpersoner. Hur det ska sluta har jag däremot ingen aning om...

 

[Man Mountainman]

Intressant.

Det finns väl ett och annat exempel på spel där man lirar en spelare, som i sin tur har en rollperson som man själv då per definition har kontroll över.

En intressantare tanke är ju då att rollpersonerna, i spelvärlden, skapats för att spelarna, i vår verklighet, ska kunna manipulera spelvärlden på något sätt. Varken rollpersonerna eller spelarna är medvetna om detta men lyckas genom att lägga ihop information de får sig till livs i spelvärlden komma fram till att rollpersonerna endast är avatarer för spelarna vars syfte är att genomdriva någon slags förändring av spelvärlden för att på så sätt manipulera verkligheten. Spelledaren bygger vidare på det här och målar upp bilden av ett multidimensionellt hot som hotar spelarna där de sitter kring spelbordet och den enda dimension i vilken det är möjligt att stoppa hotet är den där rollpersonerna befinner sig.

Det här måste jag göra något av.

 

[Johan K]

Cool ide !!

Jag gilalr din idé helt klart !!
kanske nått du kan knepa & knåa på tills trobergs nästa dogmautmaning

 

[Robert Jonsson]

Varför...

...får det här mig att tänka på filmen "the Neverending Story" för?

Men helt klart kan det bli ett mycket lyckat slutresultat om man verkligen lägger manken till, för det krävs nog en hel del arbete för att få det riktigt bra.

 

[Hartland]

När jag skummar de andras inlägg så får jag av någon anledning digimon vibbar... Spelaren = En dididestinerad. Spelarens självmedvetna RP = deras digimons. För vad är dom annat än en avspegling av sina digigestinerade? Dom är dessutom välmedvetna om att dom bara består av digitalinformation, är glada över det och bryr sig inte så mycket om det. Dom finner ju dessutom en vän i sig själv om man ser det på det viset...

Nån annan som kan hitta en bätre liknelse?

/Hartland - trot att det äv försvårt att utföra egentligen för att bry sig....

 

[Insignia]

Ende [OT]

Varför får det här mig att tänka på filmen "the Neverending Story" för?

Antagligen för att du inte har läst boken *blänger elakt*

 

[Robert Jonsson]

Mer OT..

Inte mer än inledningen, nej. Men jag upptäckte filmen innan boken, så det känns mer naturligt att referera den till filmen...

 

[Mask_UBBT]

Mörket Faller[semispoiler]

Påminner lite om boken "Mörkret faller", i vilken en författare blir besökt av några av hans fiktionära figurer och insläpad i sin egen värld. Förvisso är världen lite annolrunda, och bara en handfull känner till vem han egentligen är, men bokens karaktärer får ett kul förhållande till varanda...

 

[jbergman]

Over the Edge (Spoiler)

I grundboken (jag vet faktiskt inte om det finns några supplement, och jag ids inte kolla just nu) till rollspelet Over the Edge ingår ett äventyr som går ut just på att rollpersonerna inser att de inte är något annat än just rollpersoner. Jag har inte spelat det dock, så jag vet inte hur väl det faller ut.

/Jakob