Re: EMP och krutvapen (långt)
"Hur fungerar EMP (Electro Magnetic Pulse), rent tekniskt?"
En EMP är en massiv, högenergisk och bredbandig utstrålning av elektromagnetisk energi (framförallt radiovågor och mikrovågor), som leder till starka inducerade strömmar i elektriska ledare. Dessa starka strömmar förstör helt enkelt halvledare genom att överlasta dem och bränna ut dem.
Idag kan man skapa en EMP på två sätt. Det ena är att smälla av ett kärnvapen i den övre atmosfären. Kortvågig gamma- och röntgenstrålning som flödar genom det högre ozonskiktet slås ner i våglängd till radio- och mikrovågsstrålning - ungefär på samma sätt som ozonskiktet skyddar mot ultraviolett strålning. EMPn täcker då ca halva Skandinavien. En markexplosion gör samma sak, men svagare - det är endast inom några kilometer som EMPn är skadlig för elektronik.
Det andra sättet är att ladda upp en schysst kondensator modell större (kring en farad eller större) och sedan kortsluta den. Den kan vara farlig inom några hundra meter.
Det finns tre sätt att skydda sig. Det ena är en jordad Faradays bur, dvs en gallerbur med jordledning. Det andra är en helt isolerad komplett metallinslutning, dvs att man sveper in allt i aluminiumfolie och ser till att inget elektriskt ledande sticker ut ur folien eller är i kontakt med den (fiber går bra). Det tredje är att inte använda halvledare.
Som en ren anekdot på det temat så var USA jättechockade 1975 när löjtnant Beljenko hoppade av och landade i Japan med en MiG-25. Det visade sig att MiG-25an använde elektronrör i sin elektronik, vilket kräver mer energi, är långsammare och är mer opålitligt. Det förblev högsta löje inom amerikanska försvarsledningen att ryssarnas superplan byggde på elektronik från Andra Världskriget, ända tills någon propellerskalle inom försvarsdepartementet kom på att elektronrör tål EMP, till skillnad från de halvledare som används i amerikanska plan. Det vill säga: i händelse av ett atomkrig så skulle inte ett enda amerikanskt plan komma upp i luften. Däremot skulle varenda MiG-25a som inte sprängts bort av chockvågen från atombomberna fortfarande kunna flyga alldeles ypperligt. När den tanken tog skruv så fick amerikanerna kalla fötter: på grund av ryssarnas mer primitiva teknologi så hade ryssarna ett övertag efter förstaslagsförmågan.
"Hur länge, på ett ungefär, kommer krutvapen vara standardvapnet? Är det helt ute om 150 år? Vad är det mest troligt att det kommer ersättas av?"
Än så länge är krutvapnet det enda alternativet. Att omvandla kemiskt lagrad energi till värme- och rörelseenergi genom snabb explosiv förbränning (dvs någon form av krut) är för närvarande det vikt- och utrymmesmässiga enda alternativet för att på avstånd rikta skadeverkan mot fienden.
Det stora problemet är att lagra energin och tillvarata den. En laser kan idag krympas tillräckligt mycket för att bli praktisk som handeldvapen. En liten koldioxidlaser kan orsaka brännskador och synskador, och fortfarande vara liten nog att användas i gevärform idag. En större kvävedioxidlaser kan till och med vara farlig, men är då stor som en lastbil.
En elektromagnetisk masslunga kan inte krympas idag, även om det är möjligt i teorin om man får leka med lite supraledare. Idag kan en sådan masslunga komma ner i omkring tre meters läng och väga omkring 50 kilo för ungefär samma skada som ett normalt gevär.
En partikelaccelerator i nivån som kan skada skulle bli en cirkel med några hundra meter, och det är en massa problem med vacuum i ringen et cetera.
Två stora problem föreligger: dels att få fram den elektriska energin, och dels att få fram den tillräckligt snabbt. Den mängd batterier som krävs för att driva något av ovanstående vapen väger omkring tio till tolv kilo, och den kan inte få ut tillräckligt mycket energi tillräckligt fort för att bli farligt. Således behövs en schysst kondensator på några hundra farad (en kondensator på en farad är stor som en cola-burk och väger lika mycket) eller en supraledande spole, som kan lagra tillräckligt mycket energi för ett skott och släppa ut den fort. Än så länge är det inte ett realistiskt alternativ.
Man leker idag med kemiska lasrar som alternativ, dvs att energin till lasern kommer från en kemisk reaktion istället för från en elektrisk eller elektromagnetisk urladdning (som det sker idag). USA planerar att sätta in sådana kemiska lasrar i en flotta om ett halvdussin robotjägarflygplan som ska vara i bruk ca 2010. Det har möjlighet att krympas till gevärsstorlek, men det kan nog ta ett tag - de kemiska lasrarna plus kemikalier för ett dussin skott kommer att fylla en Boeing 747.
"Jag läste lite gamla trådar på forumet och har för mig att någon sa att krutvapen går att använda i rymden. Stämmer det?"
Jajjemen! Det stora problemet med krutvapen i rymden är rekylen och metallutmattning. Rekylen kan alldeles för lätt få en soldat totalt ur spinn, och det är inte ett kul läge. Metallutmattningen kommer av extrema temperaturskillnader - det kan skilja mer än 300 grader mellan solsida och skugga, och det är inte särskilt många metaller som klarar en sådan skillnad.
Däremot funkar krutvapnet i sig alldeles utmärkt. Krut är någon form av blandning av ett bränsle och en oxidator - det vill säga exakt samma sak som rymdfärjan använder för att manövrera där uppe. En vanlig brasa här på jorden har bara bränslet, och oxidatorn (syre) kommer från luften. I krut och andra spräng- och drivmedel är bränsle och oxidator redan blandade i förväg, eftersom man måste få en snabb förbränning för att få en explosion. Närvaron av luft och luftens oxidator spelar ingen som helst jota i sammanhanget. Det är till och med tveksam att luften ens hinner i närheten av bränslet innan gastryckvågen slår bort den.
Svartkrut använder till exempel svavel, salpeter och kol. Kol och svavel är bränslet, och salpeter är oxidatorn. Dessa finfördelas och blandas. Ingen extra syre från luften behövs. I dagens vapen används en pellets bestående av en nitratplast, där plasten står för bränsledelen och nitratet för oxidatorn. Inte heller där används syre från luften.
Så jo, krutvapen fungerar utmärkt i rymden, om de inte fryser ihop eller utvidgas så att delarna kärvar, och man får vara beredd på att ta stöd eller spinna runt lite.
