entomophobiac
Pistoler & Mord
Eftersom det pratas Elric, och Elric är en av få fantasykaraktärer jag faktiskt tycker om, så är det dags att babbla lite!
"Elric was created in conscious opposition to the macho tendencies of the day. He first appeared in The Dreaming City and only later did I go back and write some of his earlier adventures. Elric, as I've written elsewhere, reflected the person I was when I first wrote about him. His conflicts and searches had a great deal in common with my own and in some ways still do."
Så skrev Moorcock i förordet till en av de samlingsvolymer jag har (och köpte för ett par ynka kanadensiska dollar i en boklåda typ 2002). Berättelsen The Dreaming City publicerades första gången 1961. Senaste boken, The Citadel of Forgotten Myths, kom ut 2023. För Michael Moorcock är trots allt fortfarande i livet, även om han inte har samma publiceringstakt som förr.
Samlingsvolymer med allt gammalt, samt The Citadel of Forgotten Myths, från 2023.
Elric är den typ av sword & sorcery som handlar mer om personliga konflikter och inre kamp, men som också hinner med flummiga dimensionsresor, ödets kraft, att sälja sin själ för makt, och att tvingas göra dåliga val av dåliga anledningar.
Moorcocks författande kan sätta upp en armé på första sidan för att sedan ha den krossad på nästa. Ett tempo som, i de bästa novellerna, skapar en fantastisk känsla (tycker jag). Andra berättelser är mer babbliga, nästan mållösa, och faktiskt rent dåliga. Elric har "ups and downs" i större grad än jag personligen tycker andra S&S-alster har, men är klart läsvärd. Det är också en berättelse som har en tydlig början (Elric of Melniboné) och ett tydligt slut (Stormbringer) — men materialet skrevs inte i den ordningen alls och är såpass fristående att det inte är supernödvändigt att läsa det kronologiskt.
Bland fans finns det två skolor: de som läser kronologiskt (som mina samlingsvolymer är upplagda), och de som läser i publikationsordning.
Under 2020-talet började fransmannen Blondel göra en nytolkning av Elric som är väldigt grafisk (både blod och naket), och utmålar Elrics kejsardöme Melniboné som en brutal rådekadent plats. En färgglad men otäck plats, i skarp kontrast till övriga världen (Young Kingdoms), där färgerna är lite mer matta och folket knappt ens tror att Melniboné finns kvar. För den som inte orkar läsa de 12-13 noveller och kortromaner Moorcock skrivit så skulle jag varmt rekommendera Blondels tolkning. En serie av fyra har släppts, och en andra serie som är tänkt att bli fyra har fått sin första del.
Blondels serietolkning av Elric, som Moorcock i förordet till första volymen anser är den bästa visuella tolkning som gjorts — tar sig även lite friheter med materialet.
Det har även utannonserats datorspel, men har varit väldigt tyst om dem efter utannonserandet.
"Elric was created in conscious opposition to the macho tendencies of the day. He first appeared in The Dreaming City and only later did I go back and write some of his earlier adventures. Elric, as I've written elsewhere, reflected the person I was when I first wrote about him. His conflicts and searches had a great deal in common with my own and in some ways still do."
Så skrev Moorcock i förordet till en av de samlingsvolymer jag har (och köpte för ett par ynka kanadensiska dollar i en boklåda typ 2002). Berättelsen The Dreaming City publicerades första gången 1961. Senaste boken, The Citadel of Forgotten Myths, kom ut 2023. För Michael Moorcock är trots allt fortfarande i livet, även om han inte har samma publiceringstakt som förr.
Samlingsvolymer med allt gammalt, samt The Citadel of Forgotten Myths, från 2023.
Elric är den typ av sword & sorcery som handlar mer om personliga konflikter och inre kamp, men som också hinner med flummiga dimensionsresor, ödets kraft, att sälja sin själ för makt, och att tvingas göra dåliga val av dåliga anledningar.
Moorcocks författande kan sätta upp en armé på första sidan för att sedan ha den krossad på nästa. Ett tempo som, i de bästa novellerna, skapar en fantastisk känsla (tycker jag). Andra berättelser är mer babbliga, nästan mållösa, och faktiskt rent dåliga. Elric har "ups and downs" i större grad än jag personligen tycker andra S&S-alster har, men är klart läsvärd. Det är också en berättelse som har en tydlig början (Elric of Melniboné) och ett tydligt slut (Stormbringer) — men materialet skrevs inte i den ordningen alls och är såpass fristående att det inte är supernödvändigt att läsa det kronologiskt.
Bland fans finns det två skolor: de som läser kronologiskt (som mina samlingsvolymer är upplagda), och de som läser i publikationsordning.
Under 2020-talet började fransmannen Blondel göra en nytolkning av Elric som är väldigt grafisk (både blod och naket), och utmålar Elrics kejsardöme Melniboné som en brutal rådekadent plats. En färgglad men otäck plats, i skarp kontrast till övriga världen (Young Kingdoms), där färgerna är lite mer matta och folket knappt ens tror att Melniboné finns kvar. För den som inte orkar läsa de 12-13 noveller och kortromaner Moorcock skrivit så skulle jag varmt rekommendera Blondels tolkning. En serie av fyra har släppts, och en andra serie som är tänkt att bli fyra har fått sin första del.
Blondels serietolkning av Elric, som Moorcock i förordet till första volymen anser är den bästa visuella tolkning som gjorts — tar sig även lite friheter med materialet.
Det har även utannonserats datorspel, men har varit väldigt tyst om dem efter utannonserandet.
