Nekromanti [Dust Devils] Den onde, den onde och den fule

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Vi har spelat Dust Devils under två korta spelmöten för första gången med mig som spelledare och Tobias (Gurgeh), Martin (Ackerfors) och Svante (Dimfrost) som spelare. Upplägget var ganska simpelt och hyfsat klassiskt: rollpersonerna var alla före detta medlemmar av det fruktade banditgänget Johnson Gang (ja, så lama blir namnen när man spelar med en slapp samling fantasisvaga pajsare : ) ) och hade skiljts åt efter en misslyckad kupp mot södra Texas mäktigaste man George McAllister. Ingen hade fått med sig bytet och alla räknade det som förlorat och startade upp nya liv. Den gode Johnson själv hade strukit med när hans häst snubblade på en kula och uppbådet han ifatt honom. Så kan det gå när man omger sig av opålitligt patrask.

Kampanjen börjar med att rollpersonerna har fått nys om att guldet som de stal fortfarande inte har blivit återfunnet utan finns någonstans i den lilla staden Prarie Springs som är gängets gamla tillhåll. Eftersom de alla tre är i behov av pengar så beger de sig dit.

Spelledarpersoner var:

George McAllister mäktig affärsman, skapad med 15 poäng och med maktlystnad som djävul. George var dock endast med i en scen där han inte gjorde ett särskilt imponerande intryck.

Sean McAllister den småfege sonen som lekte revolverman och hårding. Hans djävul var att han var feg. Sean var dömd till att gå en neslig död till mötes redan ifrån första scenen.

Sue Ellen bordellmamman i staden och sheriffens kärleksintresse. Hennes djävul var stolthet.

Frank O’Connel före detta gängmedlem och numera hårdhänt sheriff i staden. Hans djävul var vrede.

Rollpersonerna var:

Four-finger Freddie dynamitard med bortsprängda fingrar och alkoholproblem. Hans djävul var alkoholism men som vi spelade så borde den kanske snarare varit ”envis” eller ”dumdristig”. Han gillade kortspel och spelades av Martin. Vad jag minns så var han framgångsrik i de flesta konflikter.

Morgan Cahill charmerande revolverman med blodtörstig som djävul. Spelades av Tobias.

Slemmig McFeg Svantes rollperson var en opolerad och suspekt advokat vars förflutna som råskinn sken igenom. Jag tror att hans djävul var förräderi eller något i den stilen. Det är den enda rollperson som jag inte har bredvid mig i denna stund så Svante får själv fylla i detaljerna.


Min scenindelning bör kanske tas med en nypa salt men det ger i alla fall någon slags struktur till det hela. Vi bestämde oss vidare för att ge djävulen ett varje inför varje scen eftersom vi tänkte köra kort men intensivt. Som vanligt så slarvade jag dock lite med spelledarpersonerna i detta hänseende.

Scen 1

Svantes slemmige och fege desperado/advokat anländer till staden via tåg och stegar in på gängets gamla favorithak ”The Gem”. Inte mycket har hänt sedan de var där sist. Strax därpå rider Freddie in i staden på sin mulåsna och går in på samma saloon. De träffas en kort stund innan bartendern Jimmy minns att Freddie är skyldig honom en massa pengar som han återkräver i form av mulåsna och värdesaker (förlorad konflikt). Men i saloonen befinner sig även McAllister Jr. som slummar till det och leker tuffing. När han startar upp ett pokerparti så släntrar Freddie dit och vill vara med. Sean är tveksam men Freddie skrämmer skiten ur honom (Martin vinner konflikten) och får vara med. Därefter spöar han stackars junior riktigt grundligt och han bryter ihop i tårar (Martin vinner ännu en konflikt och Sean har nu noll i hearts).

Den slemmige advokaten super sedan Freddie under bordet för att slippa ha honom i hasorna under morgondagen (konflikt där Martin lade sig).

Scen 2

Morgan åker med sin vagn in i staden. Han bestämmer sig att kontakta Sue Ellen för att få någonstans att bo och ligga lågt. När han kommer till hennes bordell så ser han att den har blivit ordentligt uppfixad och att Sue Ellen står och pratar med Frank som numera bär en sheriffstjärna. Morgon släntrar över till Sue Ellen och snackar snabbt bort den korkade sheriffen som inte känner igen honom utan hans skägg (Tobias vinner en konflikt). Sedan beger han sig avsides med Sue Ellen och försöker övertala henne att hon ska hjälpa honom att leta efter guldet, men hon vill inte bli indragen i hans skumraskaffärer (Tobias förlorar konflikten). Däremot får han bo där.

Scen 3

Både Morgan och advokaten rider ut ur staden för att spana in den grotta där guldet ursprungligen gömdes. Morgan har rekryterat en mexikan som bärhjälp. Advokaten ser Morgan (Svante vinner konflikten) och följer efter på avstånd. Morgan traskar in i grottan som i själva verket är en inte alltför stabil gammal gruva. Den håller dock ihop under den tid som han är därinne (Tobias vinner en konflikt mot grottan). Han letar runt men hittar ingenting. Mexikanen Paco vill gärna bege sig ifrån den farliga platsen vilket Morgan motsätter sig. Handgemäng uppstår och Paco kastar en fackla i ansiktet på Morgan och springer iväg (Tobias förlorar konflikten).

Grottan är i alla fall tom.

Scen 4

Frank i sällskap av ett uppbåd sparkar upp dörren till Freddies lilla rum och övermannar honom (Martin förlorar med knapp marginal). Han förs sedan släpandes efter en häst mot George McAllisters ranch. Den gamle går ut och försöker skrämma den mörbultade Freddie med sin makt och pondus varpå Freddie drar upp en dynamit ur stöveln och kastar mot sällskapet (Martin vinner en scen och bevisar sin karaktärs coolhet än en gång). I paniken som uppstår flyr han sedan.

Scen 5
Freddie flyr mot gruvan med ett uppbåd efter sig. På vägen möter han Morgan som just jagat ifatt och skjutit ihjäl en styck mexikan. Uppbådet och Sean hinner ifatt (jag minns inte om vi hade en konflikt om detta). Sean skjuter och sårar Freddie som flyr mot grottan där han tror att guldet finns. Morgan blir skadad av uppbådet och flyr in mot staden.

Scen 6

Advokaten har smugit in i staden och lurpassar på Frank som dock dyker upp i sällskap med Sue Ellen. Han försöker överraska Frank med det slutar med att de båda står och siktar på varandra med dragna vapen (Svante förlorar konflikten). Morgan ramlar in och riktar sitt vapen mot dem båda. Sue Ellen springer mot honom och försöker övertala honom att ge sig därifrån. Han blir distraherad (Tobias förlorar konflikt) och en vredgad och svartsjuk Frank skjuter ner Morgan som dör. Därefter tror jag att advokaten skjuter ner Frank.

Scen 7

Freddies sista scen. Ingen ska få hans guld och hans sista handling är att spränga sig själv, grottan (utan guld) och Sean i luften (Martin vinner sin sista konflikt).

Scen 8

Advokaten plågar Frank medan Sue Ellen kramar Morgans livlösa kropp. Frank vet inget om guldet och det visar sig att det är Sue Ellen som har tagit det. Hon tar Morgans revolver och skjuter advokaten (Svante förlorar en konflikt) som sårad linkar vidare mot ett okänt öde.


Vad kan jag då säga om Dust Devils? Ett charmigt litet spel, men jag känner hela tiden att Polaris-nerven sitter i när det blir konflikter och jag saknar att spelarna själva inte har några direkta medel för att påverka berättelsen. Jag tycker att vi fick hyfsat flyt på berättelsen även om jag inte var någon stjärna på vare sig reglerna eller poker. Det är ett spel som jag skulle kunna spela fler gånger men då med andra spelare. Extra roligt tycker jag att det var att Martin kom igång ordentligt, han brukar annars vara lite mer tillbakadragen.
 

thark

Hero
Joined
16 Feb 2001
Messages
1,023
Location
Linköping
Vi bestämde oss vidare för att ge djävulen ett varje inför varje scen eftersom vi tänkte köra kort men intensivt.

Här förstår jag inte vad du menar. Förtydliga. :)

Freddies sista scen. Ingen ska få hans guld och hans sista handling är att spränga sig själv, grottan (utan guld) och Sean i luften.

Coolt. :)

Vad jag är nyfiken på, som kanske inte riktigt framkommer i rapporter, är, hur tyckte ni att centralgrejen i spelet, dvs Djävulen, fungerande? Hur mycket gav det? (Kanske svårt att uttala sig alltför bestämt efter 2-3 scener per person, förvisso.)
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
"Här förstår jag inte vad du menar. Förtydliga. :)"

Nej, jag förstår inte heller vad jag menade. :gremsmile:

I reglerna så rekommenderar de att tilldela djävulen ett spelvärde inför varje spelmöte, men vi körde istället på att vi tilldelade djävulen ett nytt värde i varje scen. Eftersom vi bara hade två spelmöten så kändes det lite meningslöst att inte justera djävulen oftare.

"Vad jag är nyfiken på, som kanske inte riktigt framkommer i rapporter, är, hur tyckte ni att centralgrejen i spelet, dvs Djävulen, fungerande? Hur mycket gav det? (Kanske svårt att uttala sig alltför bestämt efter 2-3 scener per person, förvisso.)"

Jag upplever nog inte att djävulen blev en särskilt central grej. Det finns så mycket annat som också påverkar såsom traits och bakgrund. Djävulen dominerade inte våra berättelser såsom det kanske är tänkt. Visserligen så fokuserade jag som spelledare inte särskilt mycket på att ständigt dra upp konflikter där djävulen var inblandad heller. För mig så kändes nog hela endgame-konceptet som mer speciellt. Djävulen borde ha en centralare roll och mer regelmässig påverkan.

Jag kan även tillägga att det kändes som ett spel som vi mer eller mindre hade kunnat köra spelledarlöst. I alla fall om samtliga deltagare hade haft koll på genren och berättarkonventionerna. Även om det var charmigt så tycker jag ändå att det bleknar i jämförelse med det friare och mer spelarinfluerade T12-systemet som vi använde i vår Haragada-kampanj. Dust Devils känns som ett mysigt spel för lite äldre Clintan-intresserade spelare som vill dra igång något snabbt och enkelt en fredagskväll.
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,556
Location
Fallen Umber
Hon tar Morgans revolver och skjuter advokaten (Svante förlorar en konflikt) som sårad linkar vidare mot ett okänt öde.
Nej. Min rollperson (som för övrigt hette Jonathan Jones) försökte linka därifrån för att sedan kniva Sue Ellen i ryggen, men hon litade av någon märklig anledning inte på honom och sköt honom igen i stället. Så det ödet var ytterst känt. :gremsmile:

Annars håller jag med walium om det mesta. Systemet kändes rätt tandlöst och konflikterna hade varit vettigare med något slags Polaris-aktigt förhandlande i stället. Men grunden är ändå rätt sund, med attribut, skada på dem, bakgrunder och så vidare. Själva pokergrejen är i mitt tycke mest en gimmick, dock.


/Dimfrost
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,416
Bra sammanfattning, jag hade riktigt roligt under den här miniminikampanjen (inte för att jag brukar ha tråkigt, men jag tyckte det var lätt att komma in i genren av någon anledning).

Jag tycker att Dust Devils är mer charmigt än bra. Jag håller med Svante om att pokerdelen mest är en gimmick och den kunde förmodligen ha gjorts bättre. Tobias poäng om att skadan blir mindre ju längre spelet lider är vettig och väldigt dum eftersom det motverkar bombastiska slut lite. Jag tycker dock att spelet är klart spelbart ändå och det var lattjo med något annat än tärningar.
 

thark

Hero
Joined
16 Feb 2001
Messages
1,023
Location
Linköping
Systemet kändes rätt tandlöst och konflikterna hade varit vettigare med något slags Polaris-aktigt förhandlande i stället.

När det är fullkomligt uppenbart att vad ni verkligen vill spela är spelledarlösa spel, varför gör ni inte det? :)
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,556
Location
Fallen Umber
Förhandlande med spelledaren, alltså. Hur man sätter stakes och löser konflikten har väl (i det här fallet) inget med spelledarlösheten att göra?

Och vi spelar andra spel för att vi vill testa andra spel. :gremsmile:


/Dimfrost
 

Yokiboy

Veteran
Joined
17 Sep 2004
Messages
140
Location
Södertälje
Själv är jag en grym fan av spelet. Ni kan läsa min Dust Devils recension på svenska för mer om varför jag tycker spelet är så bra.

Själv finner jag Djävulsmekaniken mycket drivande. Den växlande Berättare rollen ihop med hur Skadan och konfliktens lösning är direkt länkade till de spelade kortens färg, gör ju att man blir grymt överraskad av varje konflikt.

Mors,

Jocke
 
Top