Torbern Klason
Gammal rollspelsräv
Spelledarlogg – Trolletin med en twist
För ett par veckor sedan körde vi äventyret Trolletin, men jag kände att jag ville krydda det lite extra den här gången. Jag introducerade en ny karaktär som skulle ge spelarna både huvudbry och skratt: Toadwart, inspirerad av figuren från Gummibjörnarna.
"Inga gäster är välkomna."
Spelarna stod och dividerade en stund utanför. Efter lite diskussion knackade de på dörren. Plötsligt slogs dörren upp och ut steg Toadwart – liten, ilsken och högljudd – som skrek: "Det är ingen hemma!"
Sedan smällde han igen dörren innan någon hann reagera.
Förvirrade stod spelarna kvar och funderade. Då öppnades dörren igen – snabbt – och Toadwart snodde det första bästa som en av spelarna höll i handen, vilket råkade var en packning med all mat. Han smällde igen dörren och ropade: "Vi har inte beställt något!"
Det fick bägaren att rinna över. Spelarna kastade sig mot dörren med all kraft. Men just som de skulle forcera den, märkte de att dörren nu var olåst. De föll in i rummet i en hög med ett brak och blev liggande på golvet som en kittel med soppa som precis runnit ut på golvet.
Hon fick spelarna att gå upp till toppen av tornet och driva bort harpyorna, vilket gick hyfsat lätt. Sedan hjälpte hon dem ned i kryptan mha Toadwart.
Sammanfattning
Det här blev ett av våra mest minnesvärda spelmöten. Inte för stora strider eller mäktiga belöningar – utan för alla oväntade vändningar, rollspelstillfällen och skrattsalvor.
Att introducera Toadwart som en trickster-antagonist skapade en helt annan dynamik. Istället för att slåss sig igenom äventyret, tvingades spelarna använda list, tålamod, samarbete – och en hel del humor. Jag kan varmt rekommendera att slänga in en karaktär som Toadwart i ett annars ganska traditionellt äventyr. Det gav Trollspiran en ny identitet – och gjorde spelkvällen oförglömlig.
-
För ett par veckor sedan körde vi äventyret Trolletin, men jag kände att jag ville krydda det lite extra den här gången. Jag introducerade en ny karaktär som skulle ge spelarna både huvudbry och skratt: Toadwart, inspirerad av figuren från Gummibjörnarna.
Scenen vid tornet
När spelarna nådde tornet möttes de av en låst dörr med en skylt som löd:"Inga gäster är välkomna."
Spelarna stod och dividerade en stund utanför. Efter lite diskussion knackade de på dörren. Plötsligt slogs dörren upp och ut steg Toadwart – liten, ilsken och högljudd – som skrek: "Det är ingen hemma!"
Sedan smällde han igen dörren innan någon hann reagera.
Förvirrade stod spelarna kvar och funderade. Då öppnades dörren igen – snabbt – och Toadwart snodde det första bästa som en av spelarna höll i handen, vilket råkade var en packning med all mat. Han smällde igen dörren och ropade: "Vi har inte beställt något!"
Frustration växer
Nu var tålamodet slut. De började banka på dörren men Toadwart vägrade öppna. En spelare tog initiativet att dyrka låset. När han lyckades smällde dörren upp – och Toadwart slog honom rakt i skrevet. "Ingen är välkommen!" skrek han och smällde igen dörren ännu en gång.Det fick bägaren att rinna över. Spelarna kastade sig mot dörren med all kraft. Men just som de skulle forcera den, märkte de att dörren nu var olåst. De föll in i rummet i en hög med ett brak och blev liggande på golvet som en kittel med soppa som precis runnit ut på golvet.
Katt-och-råtta-leken
Toadwart stod på trappan och skrattade åt dem. När de rusade efter honom hällde han ut olja i trappan – och spelarna halkade ner. Detta blev ett återkommande tema: på varje våning utsatte Toadwart dem för nya spratt, hån och fällor. Till slut nådde de tredje våningen – trötta, slitna och smått galna – där Harga väntade.Ett oväntat möte
Här gjorde jag en liten ändring från originalet. Jag gav Harga besvärjelsen TELEPORTERA, vilket hon använde direkt om någon visade minsta tecken på aggression. En spelare försökte anfalla – och poof! – så stod han utanför tornet igen. Det ledde till ännu mer frustration men också till att de ville förhandla med henne. Det skapade en helt ny stämning i rummet. Spelarna blev försiktiga och mer villiga att prata. Det blev en lugn, men intensiv, förhandling.Hon fick spelarna att gå upp till toppen av tornet och driva bort harpyorna, vilket gick hyfsat lätt. Sedan hjälpte hon dem ned i kryptan mha Toadwart.
Kryptan och sista utmaningen
När de till slut fick nyckeln till kryptan hade jag Toadwart stående utanför gallret när de kom in. Skeletten kom från höger och vänster och de hann snabbt ta lite skatter och fick sedan fly. Men.....För att komma ut var de tvungna att förhandla med Toadwart – samtidigt som jag släppte lös våg efter våg av skelettkrigare. En timer tickade i bakgrunden vilket gjorde att stressen ökade, svetten rann, besluten blev hetsiga. Kort sagt det blev riktigt roligt. I sista sekund släppte han ut dem och sedan fick de lägga stenar på ingången för att få stopp på skeletten.Sammanfattning
Det här blev ett av våra mest minnesvärda spelmöten. Inte för stora strider eller mäktiga belöningar – utan för alla oväntade vändningar, rollspelstillfällen och skrattsalvor.
Att introducera Toadwart som en trickster-antagonist skapade en helt annan dynamik. Istället för att slåss sig igenom äventyret, tvingades spelarna använda list, tålamod, samarbete – och en hel del humor. Jag kan varmt rekommendera att slänga in en karaktär som Toadwart i ett annars ganska traditionellt äventyr. Det gav Trollspiran en ny identitet – och gjorde spelkvällen oförglömlig.
-
