Nekromanti Dröm ni skulle vilja se ett äventyr baserat på

gizmo

temporary sunshine
Joined
27 Oct 2008
Messages
823
Location
Stockholm
Nu blev jag inspirerad av obaks tråd och öppnar en till.
Man drömmer ju sjukt coola grejer ibland, och många av dem skulle säkert passa sig utmärkt som del av ett äventyr. Men sen försvinner all denna kreativitet outnyttjad. Hos mig iaf.

Nu drömmer jag tyvärr ytterst sällan så att jag kommer ihåg det, därför jag har inte nåt att bidra med nu direkt, men det kanske ni har! Jag minns dunkelt att jag delade med mig mitt lätt deliriöst upplevelse om hjärnätande aliens i ljudlöst vakuumvärld för några år sen i gamla forumets vrållåda. Det hade dock passat sig hellre som tecknad kortfilm än som äventyr.
I natt drömde jag förvisso, men av nån anledning handlade det enbart om förbiparaderande tårtor och chokladmousse, utan nån handling alls. Jag får vänta tills det händer nåt mer kreativt i min sovande hjärna.
Det ska ju hjälpa när man koncentrerar sig på att komma ihåg, så kanske en forumstråd är bra för fokus.

Men berätta nu, jag är säker på att forumiter har sett mängder av användbara scenarion flyta förbi i sömnen!
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,741
Location
Stockholm
En fästning mitt i havet, militär forskning, 1940. Maskin som kan byta medvetande på två individer. En okänd person som inte borde vara på ön hittas skjuten invid maskinen.
 

JJoghans

Regelknackare
Joined
13 Sep 2012
Messages
826
Location
Wakoku
Jag brukar försöka skriva ner drömmar i den mån jag kommer ihåg dem. Mina innehåller ganska ofta äventyrliga element som passar bra som inspiration. Här är en bra:

Dröm, 121211:

[Denna dröm varade i kanske en minut, men som brukligt är med drömmar så kastas man ofta in i ett avancerat sammanhang med massor av självklara saker som man "vet", men som kan vara knepiga att i korta ordalag beskriva för en utomstående. Därför blev jag tvungen att konstruera delar av drömmen för att skapa ett sammanhang som gör den förståelig. Bland annat blev jag tvungen att hitta på alla namn och repliker. Jag hann även vakna innan drömmen nådde den vändning som den här berättelsen har, men efter uppvaknandet tycktes det mig bara finnas ett vettigt sätt som det kunde sluta på, så jag lade till det. Det finns fortfarande saker som är oklara, eller som skulle kunna sägas om element i historien, men jag har inte velat skriva in alltför mycket vardagslogik och förklaringar. Enjoy!]

Jag hade redan utfört en inspektion av lokalerna när min mentor och kollega Aronsson kom in. Han var stressad och svettig, och hängde av sig ytterrocken över ryggen på en stol som stod i vestibulen. Han nickade åt poliskonstapeln som satt på vakttjänst och gick fram till mig.

"Har du manuset?"
Jag räckte honom det, och tillade:
"Jag har strukit under de linjer som hör till Lysanders roll."
"Utmärkt."
Han tog på sig glasögonen, tog manuset och började genast skumma igenom uppslaget som jag hållit öppet åt honom. Sedan gick vi in i den lilla teatersalongen.

Det var sen kväll - man skulle till och med kunna säga mitt i natten - och vi befann oss snart uppe på en liten, skumt upplyst teaterscen på universitetsområdet. Vi skulle försöka återkonstruera den unge skådespelaren Lysanders sista förehavanden innan han hade blivit oåterkalleligen galen. De av hans skådespelarkollegor som varit närvarande hade blivit svårt chockade och hade inte ännu kunnat höras, men vi hade trots detta föresatt oss att försöka få en uppfattning om vad som hade hänt.

"Då så" sade Aronsson, "Jag läser Lysanders repliker och följer hans anvisningar, så får du ta hand om 'Draken' - motspelaren Svahns - anvisningar, samt övriga repliker. Håll ögonen öppna efter intressanta detaljer."
Jag nickade och tog upp en egen kopia av manuset ur rockfickan.

"Min långa resa är över", började han stelt läsa, "...jag är åter tillbaka."
Jag harklade mig och läste till svar en replik av karaktären kallad 'Den döde':
"Följde dig någon på vägen?"
"Nej...men det tog mig tid att förstå...", började han citera innan han kom av sig och sade:
"...här ska jag alltså gå mot den högra sidan av scenen, genom kulissen och ställa mig i cirkeln av pelare."
Han stegade raskt iväg och ställde sig där manuset föreskrev, allt medan han spanade omkring sig och i förbigående undersökte kulissernas baksida. Sedan såg han åter ned på manusets sidor och fyllde i:
"...det var alltid här, djupt inom mig... och där, långt borta."

Nu följde i manuset anvisningar för karaktären kallad 'Draken'.
Jag ställde mig på mitten av scenen och vände mig motsols ett helt varv, uppdelat i fyra steg, under det att jag läste:
"Jag har följt dig i norr, jag har följt dig i väster, i söder, i öster, och tillbaka igen... och jag vet att du funnit intet. Har du glömt vad du sökte? Har du varit vilsen? Är det inte så?"
Aronsson läste i manuet, vände sig åt höger och gick med långsamma steg baklänges mot scenens mitt.
"Nej, men måhända var jag blind. Vem är du att tala på detta vis? Visa mig ditt anlete, jag besvär dig!"
Jag läste ånyo Drakens anvisningar, och drog min handflata över ansiktet, nedifrån och upp. Sedan tvekade jag innan jag stavade mig genom den ovanliga raden:
"...Beharko dute eta, zure jainkoa zure arima gracius..."
Aronsson kliade sig i huvudet och läste:
"...orain ikusten...dut."

Vi såg oss om på scenen utan att se något märkligt över huvud taget. Han tittade ned i manuset och vände sig mot mig.
"Och nu står det - 'backar in i ett hörn, tjutande av skräck'?"
När han sedan lyfte blicken och såg på mig, så spärrades plötsligt hans ögon upp och hans ansikte förlorade all färg. Jag hade tänkt läsa nästa replik, men hejdade mig och frågade:
"Men... hur är det fatt?"

Det var då han började skrika. Jag blev livrädd och vände mig först om, men där fanns inget ovanligt att se. Jag såg tillbaka till min vän, vars ansikte nu var kritvitt och förvridet i namnlös fasa. Han stapplade bakåt, och jag släppte mitt manus och skyndade fram mot honom för att försöka hjälpa. Han fäktade vilt med armarna för att hålla mig borta, men föll handlöst baklänges och slog omkull en kuliss i fallet. Jag kunde höra hur poliskonstapeln som stått vakt i vestibulen kom springande nedför salongens mittgång.
"Aronsson! Det är bara jag!" ropade jag och böjde mig ned vid hans sida, men han hade redan förlorat medvetandet.

Det skulle dröja flera dagar innan han vaknade igen, och han skulle få tillbringa resten av sitt liv på dårhuset.

---
 

Xyas

Swashbuckler
Joined
22 Aug 2009
Messages
3,199
Location
Malmö
En arme av robotar angriper en medeltida fastning pa en bergssida i helikoptrar (?) bevapnade med svard, spjut och pilbagar (??). En liten skara manniskor gor sitt basta for att forsvara borgen men far bra med pisk. Tills Mel Gibson dyker upp ridandes pa ett lejon (?!?). Lejonet hoppar ut fran palissaderna och hoppar fran helikopter till helikopter och slar ned dem. Sen firar alla och spelar musik pa delar fran robotarna.
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
För länge sedan drömde jag om ett rollspel där rollpersonerna var en amerikansk expedition till Mars. Det var en sån där Apollo-era-expedition med marslandare och jätteraketer och analoga visare och Michelin-rymddräkter och fyra män av det Rätta Virket. Och de heter saker som Anderson, White och såna där ärke-amerikanska namn. Och de landar alltså på Mars.

... där de upptäcker att de inte är ensamma, för plötsligt dyker det upp två kvinnor i såna där kroppstrumperymddräkter och den ena har kaninöron och den andra har rävsvans.

Och det visar sig att Mars är bebott sedan ett par århundraden. Och bara av kvinnor, för de klonas och det är lättare att klona folk om man slipper den där hormonduschen som rätt gener i Y-kromosomen aktiverar som gör att de yttre könsorganen omformas från kvinnliga till manliga. Och för att få lite genetisk spridning så har man satt in gener från andra saker i genbanken, inklusive rävar, kaniner, katter etc, vilket har gett lite intressanta bieffekter.

På Jorden har samhället liksom fastnat i en Gud-och-mamma-och-äppelpaj-femtitals-utodystopi (dvs på ytan en utopi men bara så länge man tittar på dem som räknas, dvs vita cismän – kvinnor, hbtq och färgade räknas inte och göre sig icke besvär annat än i bästa fall som kvot), så det tog ett par hundra år för dem att komma ikapp och ut i rymden igen.

På Mars, tjugo minuter radiosignal och nio månader rymdresa bort, så har nu de fyra astronauterna problem med att hantera ett samhälle där de själva är det där som inte räknas, och de kan inte få hjälp från Jorden. En av rollpersonerna hade svårt att hantera situationen och bufflade på som vanligt som man, vilket ledde till att han greps och dömdes för olaga manlighet till tvångskönsbyte.

Spelaren blev skitsur.

Jag tror att drömmen tog slut före äventyret, för jag minns inte hur äventyret slutade.
 

JJoghans

Regelknackare
Joined
13 Sep 2012
Messages
826
Location
Wakoku
Den här är en utav mina favoriter. :)

Det är inte ovanligt att jag är en helt annan person (än mig själv) i drömmarna, och ibland är jag t.o.m. kvinna. Det kan tyckas märkligt, men i drömmarna känns det alltid helt naturligt, oavsett vem eller vad jag är. Detta är en sådan dröm, som dessutom hade en oväntad action-ton. Jag har återigen omsatt drömmen till prosa - det är något jag gärna gör när drömmen är tillräckligt inspirerande.

130823:

Micke körde den mörkblå Saaben medan jag satt i passagerarsätet och förberedde mig mentalt. Det är märkligt hur långt nöden kan driva en. Där satt jag - egentligen en ganska vanlig kvinna - men av naturen försedd med speciella förmågor, och därför fruktad, förföljd - och nu slutligen driven till extrema handlingar. Mickes sinnesstämning var överraskande lugn och hans tankar fokuserade. Där fanns inte de kaotiska bilder och ljud som vanligen uppstår i en spänd situation.

Mörkret föll. Gatljusen var tända. Vi åkte över en bro och sedan svängde vi av mot bostadsområdet där Zaban senast hade bott. Husen var stora och höga - mörka kolosser mot skymningshimlen, med många små lysande fönster. Vi passerade in mellan hyreshusen och Micke parkerade vid gaveln till ett av dem. En grupp ungdomar av blandad etnisk bakgrund gick förbi - glada, stojiga - kanske på väg till en fest någonstans? Några barn lekte på innergården. Plötsligt kände jag mig väldigt apart klädd. Jag bar svarta jobbarbyxor och en mörkblå ribbstickad ylletröja, och håret var uppsatt i en hästsvans. Som en snut-wannabe. Jag hade till och med kängor - det var bara väktarmössan som fattades. Innan vi klev ur bilen såg jag till att pistolen jag fått av Micke var säkrad. Jag stoppade ned den i byxlinningen och drog tröjan utanpå för att dölja handtaget, samtidigt som jag hoppades att den inte skulle behöva användas.

Det verkade vara tomt i trapphuset. Vi kontrollerade så ingen var i hissen, och gick sedan så tyst och snabbt som möjligt uppför trapporna. Zabans lägenhet låg på femte våningen, och vi hittade snart dörren. Det fanns tre att välja bland - två hade fel namn och den sista var omärkt. Vi passerade dem och gömde oss i trappan till nästa våning för att konferera.
“Vi kan inte bara ringa på” sände jag till Micke.
“Nej” tänkte han, “och dörren tar vi oss inte igenom”.
Han gick bort till fönstret som vette mot baksidan av huset. Där ute i skymningsljuset fanns bara en vildvuxen gräsmatta som börjat gulna, ett stängsel och en brant slänt ned mot en större bilväg. Bortom den senare fanns skogen. Parallellt med vägen gick även en gång- och cykelväg, och vi kunde se ett övergångsställe med trafikljus. Micke öppnade fönstret och tittade ut.
“Det här är vår bästa chans” tänkte han.
Jag tog ett djupt andetag och stålsatte mig.

Micke tog sig sakta fram längs den bakre fasaden och jag följde efter. Vi gick på en kant som inte var bredare än fem eller sex centimeter, och vi höll oss i en lika bred kant ovanför våra huvuden. Jag försökte låta bli att titta ned, men kände att jag snart skulle börja hyperventilera. Vi kom dock fram till det första fönstret, och Micke stannade upp.
“Fan. Rutan är svartmålad på insidan.”
Knappt hade han hunnit tänka klart, innan någon där inne började öppna fönstret. Jag släppte taget med en av mina händer och började famla efter pistolen. Svindeln sög tag i mig och adrenalinet fick varje fiber i min kropp att pirra. Vi var ju fem våningar upp! En strimma av starkt ljus föll ut från fönsterspringan som öppnade sig.
“Ni har blivit ledda till fel ställe” sade en mansröst, “Zaban är inte här”.
“Vem fan är du då” frågade Micke. Jag tänkte genast att hans ton var onödigt aggressiv med tanke på vår utsatta position. Precis som jag höll han i sig med endast en hand. I den andra höll han sin pistol.
Mannen tvekade ett ögonblick innan han svarade,
“Vi är SÄPO. Obeväpnade.”
Micke och jag utbytte jagade tankar. Efter ett kort ögonblick fortsatte SÄPO-rösten:
“Jag öppnar fönstret. Ta det lugnt - vi vill inte ha problem.”

Några minuter senare satt vi i bilen igen, och våra tankar var långt mer kaotiska än när vi kom. SÄPO-killarna hade varit schyssta nog att släppa in oss genom fönstret och sedan låta oss gå. De ställde inga frågor, men de visste nog allt redan. Efter att vi lämnat huset hade jag en obestämd känsla av överhängande fara, men kunde inte sätta fingret på den. När Micke körde ut från bostadsområdet blev den dock snabbt starkare.
“Stanna bilen” kraxade jag fram. Det var de första ord jag faktiskt hade yttrat med mina stämband på hela dagen.
“Va” sade Micke förvånat.
“Stanna” upprepade jag, samtidigt som jag öppnade dörren.
Micke bromsade, men jag klev ändå ur i farten. Jag föll omkull, men var snabbt på benen igen och såg mig om. Det fanns inga andra bilar i närheten. Långt bort såg jag några fotgängare. Micke öppnade förardörren.
“Lämna den” sände jag till honom, “den är inte säker”.
Jag korsade vägen, tog mig nedför diket och vidare in mot skogen. Micke hoppade ur bilen och följde efter.
“Vad är det” tänkte han förvirrat.
“Kanske en bomb”, sände jag, “...vet inte säkert.”
Vi sprang en bit mot skogsbrynet, varpå vi stannade upp och såg tillbaka. Bilen stod i friläge, på tomgång, och rullade nästan omärkligt framåt. Ingenting hade hänt ännu, men en tydlig känsla sade mig att inte dröja kvar. Långt borta hördes ljudet av skrikande bildäck. Jag visste inte om detta hade med oss att göra, men jag vände mig om och sprang vidare in i skogen.

---
 

JJoghans

Regelknackare
Joined
13 Sep 2012
Messages
826
Location
Wakoku
Mer drömmar! Den här påminde mig både om storyn i MMO:t "Guild Wars Factions", och animen "Samurai Deeper Kyo". Av någon anledning drömde jag på engelska, men det kändes krystat att skriva på något annat än svenska i drömjournalen. :)

151110:

När jag rörde vid det uråldriga svärdet så insåg jag plötsligt att jag det hade tillhört mig i ett tidigare liv. Minnena kom rusande tillbaka på ett ögonblick, och med en nyvunnen bestämdhet lyfte jag upp det. Jag drog ut det ur den sönderspruckna skidan, inspekterade bladet och provsvingade det med säkert handlag som hade varit mig främmande bara en minut tidigare.

I detta ögonblick så hörde jag emellertid någon skrika från gravvalvets ingång: "Skynda på! Han får inte hitta svärdet!" Det dröjde inte länge innan professor Lönn uppenbarade sig vid toppen av trappan. Han höll en lanterna i ena handen, och i den andra ett bollträ. Han hade beväpnat sig! Professorn stirrade på mig och på svärdet innan han vände tvärt om och sprang ut genom ingången igen. Jag hörde återigen hans röst utifrån. "Kom hit och försegla kryptan! Fort, innan det är för sent!"

Jag agerade direkt; tog trapporna upp i några få språng och trädde ut genom den låga öppningen; från valvets mörker till den nedgående aftonsolens ljus där ute. Professorn, som ropat till några tillskyndande kollegor, vände sig sakta om och såg på mig med fruktan i blicken. Mitt ansikte sprack upp i ett snett grin. "Jag är tillbaka" utropade jag med triumf i rösten, innan jag med ett rappt hugg skilde huvudet från hans kropp.
 

Rhodryn

Hero
Joined
23 Sep 2013
Messages
977
Där är nog väldigt många drömmar som jag haft genom årens lopp som jag känner skulle kunna vara ett äventyr (för att inte tala om spel, tv-serier, filmer, mm). För jag drömmer mycket, och ofta, och med en stor variation på innehåll och genre, etc. Och på det så känns nästan alla mina drömmar som om dom är riktiga, som om jag faktiskt är "där" när jag drömmer. Ibland så är jag medveten om att jag är i en dröm, ibland inte. Och när jag är medveten att jag är i en dröm så kan jag ibland manipulera vad som kommer hända i drömmen... men ibland inte, utan är då bara en "passagerare" i min kropp och/eller "kameran" i drömmen. Vissa drömmar återkommer. Och vid några tillfällen så har jag återkommit till en tidigare dröm, fast där jag fortsatte storyn efter den tidigare drömmen avslutades... en sequel if you will. XD

Sen är det är inte helt ovanligt att när jag väl vaknar upp så fortsätter min hjärna spinna på "storyn" i drömmen, där jag fortsätter se framför mig vad som skulle ha hänt även om jag inte vaknat upp... där det inte känns som att jag är den som "skapar" vad jag "ser" efter jag vaknat, utan att det är mitt undermedvetna som redan vet vad storyn är och jag bara "lirkar fram den" ur mitt undermedvetna efter jag vaknat... åtminstone under de första 5-30 minuterna efter jag vaknat, för efter ett tag så försvinner den där känslan av att jag bara "upplever" det, och det blir mer att jag själv arbetar och skapar i min medvetna hjärna vad jag tror skulle hända, men även att jag försöker pränta hela drömmen till minne (vilket rätt ofta inte funkar).

Tyvärr så kommer jag inte alltid ihåg mina drömma, många försvinner direkt eller efter några minuter, andra stannar kvar under en period av tid, må det vara dagar eller veckor... och ett fåtal kommer jag ihåg många år senare. Har haft tankar under många år att ha ett block och penna vid min säng för att skriva upp mina drömmar efter jag vaknat... men det har inte blivit av än.

Hmm... har skrivit väldigt mycket nu redan... så jag tänkte jag ska avsluta här, utan att ha skrivit om en dröm... och ta lite tid till att tänka på mina drömmar, försöka komma ihåg vissa som kanske har fallit ur minnet på mig, och välja ut en av dem att skriva om i ett kommande meddelande... vilket jag inte vet när det kommer bli av. XD
 
Top