- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 8,531
Jag tänker att det är bäst att posta här i tråden så andra blir inspirerade
En snygg PDF låter som en utmärkt idé!
DoD23: Krönikan om Ålderveden - Vi skriver tillsammans!
- Thread starter Franz
- Start date
En snygg PDF låter som en utmärkt idé!
Beastslayer
ROTN
Tjärnen som minns
Djupt inne i Ålderveden, där marken sjunker och träden står tätare, ligger en liten tjärn. Vattnet är mörkt men klart, och ytan är oftast spegelblank. Himlen speglas som den ska, moln glider långsamt förbi och trädkronorna ramar in bilden. Vid första anblicken finns inget märkligt här.
Det som skiljer tjärnen från andra är hur stilla den är. Inte ens när det blåser rör sig ytan mer än absolut nödvändigt. Löv som faller ner blir liggande länge innan de sjunker, som om vattnet tvekar inför att ta emot dem.
De som slår läger här och stannar över natten märker ibland att speglingarna inte alltid följer nuet. I skymningen kan man ana former i vattnet som inte längre finns ovanför ytan: en gren som brutits av för länge sedan, en människa som redan gått sin väg, eller en eld som slocknade för flera år sedan. Det är inget som hoppar fram eller skrämmer, bara något som finns där om man råkar titta tillräckligt noga.
Jägare i trakten säger att man bör undvika att se sig själv i tjärnen för länge. Inte för att något händer direkt, utan för att skogen då lär sig hur man ser ut. Efter det kan man ibland känna sig betraktad även långt från platsen, som om Ålderveden minns ens spegelbild.
Det sägs också att om man tvättar blod eller smuts i tjärnen så försvinner det snabbt från händerna, men dröjer kvar på vattenytan som en svag missfärgning. Nästa gång någon kommer dit kan de se spåren av sådant som hänt, utan att veta vems det var eller när.
Tjärnen används sällan som vattenkälla, trots att vattnet är drickbart. De flesta föredrar att hämta vatten längre bort, även om de inte riktigt kan förklara varför.
Djupt inne i Ålderveden, där marken sjunker och träden står tätare, ligger en liten tjärn. Vattnet är mörkt men klart, och ytan är oftast spegelblank. Himlen speglas som den ska, moln glider långsamt förbi och trädkronorna ramar in bilden. Vid första anblicken finns inget märkligt här.
Det som skiljer tjärnen från andra är hur stilla den är. Inte ens när det blåser rör sig ytan mer än absolut nödvändigt. Löv som faller ner blir liggande länge innan de sjunker, som om vattnet tvekar inför att ta emot dem.
De som slår läger här och stannar över natten märker ibland att speglingarna inte alltid följer nuet. I skymningen kan man ana former i vattnet som inte längre finns ovanför ytan: en gren som brutits av för länge sedan, en människa som redan gått sin väg, eller en eld som slocknade för flera år sedan. Det är inget som hoppar fram eller skrämmer, bara något som finns där om man råkar titta tillräckligt noga.
Jägare i trakten säger att man bör undvika att se sig själv i tjärnen för länge. Inte för att något händer direkt, utan för att skogen då lär sig hur man ser ut. Efter det kan man ibland känna sig betraktad även långt från platsen, som om Ålderveden minns ens spegelbild.
Det sägs också att om man tvättar blod eller smuts i tjärnen så försvinner det snabbt från händerna, men dröjer kvar på vattenytan som en svag missfärgning. Nästa gång någon kommer dit kan de se spåren av sådant som hänt, utan att veta vems det var eller när.
Tjärnen används sällan som vattenkälla, trots att vattnet är drickbart. De flesta föredrar att hämta vatten längre bort, även om de inte riktigt kan förklara varför.
Jag hade en idé som jag inte hade någon bra plats för. Jag lägger den här.
SPJUTNÄBB
Under större delen av året utgör spjutnäbbarna inget hot mot de folk som bor runt våtmarkerna där de lever. De stora hägerliknande fåglarna vadar genom vassen, putsar sina vita fjädrar och spetsar grodor och vattenråttor med sina långa vassa näbbar. Folk håller sig dock borta från de områden där det förekommer spjutnäbbar. De vet att de stora fåglarna kan bli sugna på något mer matigt än en sumpgnagare, och vill inte riskera sina liv i onödan.
På avstånd är det lätt för en ovetande resenär att tro att en spjutnäbb bara är en stor ägretthäger. Först när man kommit alldeles för nära ser man att näbben inte bara ser ut som ett spjut – den är ett spjut! Näbben har ett meterlångt träskaft, täckt av små karvade runor på ett okänt språk, och en spets av svart stål. Fågelns fjädrar är vita, men ändrar färg när den har ätit.
En näbb som är ett spjut går naturligtvis inte att öppna. Spjutnäbbarna äter genom att spetsa ett byte och absorbera dess blod genom spjutspetsen. När fågeln äter glöder runorna på spjutskaftet röda, och fjädrarna på vingarna blir rosa. Färgen djupnar till rött och sprider sig ju mer fågeln äter, tills bytet bara är ett förtorkat skal som slängs åt sidan.
När parningssäsongen närmar sig på våren vill hanarna, precis som alla andra fågelhanar, imponera på honorna, och det bästa sättet att imponera är genom att visa att man är en framgångsrik jägare som sugit sig så stinn på blod att hela fjäderdräkten är djupröd. För det behövs större byten än grodor. Spjutnäbbshanarna går bärsärk och angriper vilt alla större varelser de kan hitta. Den största koncentrationen av sådana brukar de finns i närliggande byar och städer. Efter en vår med sådana attacker vet folk vad som väntar och låser in både sin boskap och sig själva till nästa år. Men spjutnäbbarna flyttar ofta, och kan befinna sig någon helt annanstans nästa parningssäsong, och attackera nya byar. Spjutnäbbarnas attacker sker nästan helt ljudlöst, eftersom de av naturliga skäl inte kan ge ifrån sig andra ljud än de av flaxande vingar och kloförsedda fötter.
När spjutnäbben är död går det att greppa spjutet och dra ut det. På något sätt är skaftet då längre än vad som skulle få plats i fågelns huvud. Vapnet är ett utmärkt kortspjut, som gör 1T4 extra blodsugande skada om en attack träffar och minst 1 poäng kommer igenom målets pansar. Runorna glöder då röda, precis som när fågeln suger blod. Den som bär ett spjutnäbbsspjut bör även bära med sig en kalender och hålla noggrann koll på vilken dag det är. När spjutnäbbarnas parningssäsong startar blir även bäraren av ett sådant spjut galen och angriper sina vänner och olyckliga förbipasserande utan urskiljning.
Handlingskraft: 1
Storlek: Normal
Förflyttning: 20 flygande, 7 gående
Skydd: -
KP: 12
Monsterattacker:
1 - Spark! Spjutnäbben flaxar med vingarna och sparkar ett offer med båda sina starka ben. Offret tar 1T6 i krosskada, knuffas lika många meter bakåt och faller om hen inte lyckas med ett slag för Smidighet. Attacken går att parera.
2 - Svepande hugg! Spjutnäbben svingar sitt huvud och snittar två fiender inom 2 meter. Båda tar 1T6 i huggskada. Attacken går att parera.
3 - Fällning! Spjutnäbben får in sin näbb mellan benen på en fiende som faller handlöst. Fienden tar 1T4 i krosskada och får ett valfritt tillstånd.
4 - Spetsning! Spjutnäbben försöker genomborra ett offer med sin näbb. Attacken gör 1T10 i stickskada. Utdelas minst 4 poäng skada sitter offret fast. Spjutnäbben kan inte agera då, utan bara suga 1T4 poäng blod i början av varje runda. Offret kan slita sig loss som en handling genom att lyckas med ett slag för Styrka. Blodet fortsätter sugas även om spjutnäbben dör. Attacken går att parera.
5 - Avväpning! Spjutnäbben stöter med spjutet och slår vapnet ur en fiendes händer. Attacken utdelar dessutom 1T6 i stickskada.
6 - Störtdykning! Spjutnäbben lyfter och dyker mot sitt offer med spjutet först. Attacken gör 2T8 i skada. Om de utdelar minst 4 poäng skada sitter offret fast som på attack 4. Om offret undviker tar spjutnäbben 1T6 i skada av att kraschlanda.
SPJUTNÄBB
Under större delen av året utgör spjutnäbbarna inget hot mot de folk som bor runt våtmarkerna där de lever. De stora hägerliknande fåglarna vadar genom vassen, putsar sina vita fjädrar och spetsar grodor och vattenråttor med sina långa vassa näbbar. Folk håller sig dock borta från de områden där det förekommer spjutnäbbar. De vet att de stora fåglarna kan bli sugna på något mer matigt än en sumpgnagare, och vill inte riskera sina liv i onödan.
På avstånd är det lätt för en ovetande resenär att tro att en spjutnäbb bara är en stor ägretthäger. Först när man kommit alldeles för nära ser man att näbben inte bara ser ut som ett spjut – den är ett spjut! Näbben har ett meterlångt träskaft, täckt av små karvade runor på ett okänt språk, och en spets av svart stål. Fågelns fjädrar är vita, men ändrar färg när den har ätit.
En näbb som är ett spjut går naturligtvis inte att öppna. Spjutnäbbarna äter genom att spetsa ett byte och absorbera dess blod genom spjutspetsen. När fågeln äter glöder runorna på spjutskaftet röda, och fjädrarna på vingarna blir rosa. Färgen djupnar till rött och sprider sig ju mer fågeln äter, tills bytet bara är ett förtorkat skal som slängs åt sidan.
När parningssäsongen närmar sig på våren vill hanarna, precis som alla andra fågelhanar, imponera på honorna, och det bästa sättet att imponera är genom att visa att man är en framgångsrik jägare som sugit sig så stinn på blod att hela fjäderdräkten är djupröd. För det behövs större byten än grodor. Spjutnäbbshanarna går bärsärk och angriper vilt alla större varelser de kan hitta. Den största koncentrationen av sådana brukar de finns i närliggande byar och städer. Efter en vår med sådana attacker vet folk vad som väntar och låser in både sin boskap och sig själva till nästa år. Men spjutnäbbarna flyttar ofta, och kan befinna sig någon helt annanstans nästa parningssäsong, och attackera nya byar. Spjutnäbbarnas attacker sker nästan helt ljudlöst, eftersom de av naturliga skäl inte kan ge ifrån sig andra ljud än de av flaxande vingar och kloförsedda fötter.
När spjutnäbben är död går det att greppa spjutet och dra ut det. På något sätt är skaftet då längre än vad som skulle få plats i fågelns huvud. Vapnet är ett utmärkt kortspjut, som gör 1T4 extra blodsugande skada om en attack träffar och minst 1 poäng kommer igenom målets pansar. Runorna glöder då röda, precis som när fågeln suger blod. Den som bär ett spjutnäbbsspjut bör även bära med sig en kalender och hålla noggrann koll på vilken dag det är. När spjutnäbbarnas parningssäsong startar blir även bäraren av ett sådant spjut galen och angriper sina vänner och olyckliga förbipasserande utan urskiljning.
Handlingskraft: 1
Storlek: Normal
Förflyttning: 20 flygande, 7 gående
Skydd: -
KP: 12
Monsterattacker:
1 - Spark! Spjutnäbben flaxar med vingarna och sparkar ett offer med båda sina starka ben. Offret tar 1T6 i krosskada, knuffas lika många meter bakåt och faller om hen inte lyckas med ett slag för Smidighet. Attacken går att parera.
2 - Svepande hugg! Spjutnäbben svingar sitt huvud och snittar två fiender inom 2 meter. Båda tar 1T6 i huggskada. Attacken går att parera.
3 - Fällning! Spjutnäbben får in sin näbb mellan benen på en fiende som faller handlöst. Fienden tar 1T4 i krosskada och får ett valfritt tillstånd.
4 - Spetsning! Spjutnäbben försöker genomborra ett offer med sin näbb. Attacken gör 1T10 i stickskada. Utdelas minst 4 poäng skada sitter offret fast. Spjutnäbben kan inte agera då, utan bara suga 1T4 poäng blod i början av varje runda. Offret kan slita sig loss som en handling genom att lyckas med ett slag för Styrka. Blodet fortsätter sugas även om spjutnäbben dör. Attacken går att parera.
5 - Avväpning! Spjutnäbben stöter med spjutet och slår vapnet ur en fiendes händer. Attacken utdelar dessutom 1T6 i stickskada.
6 - Störtdykning! Spjutnäbben lyfter och dyker mot sitt offer med spjutet först. Attacken gör 2T8 i skada. Om de utdelar minst 4 poäng skada sitter offret fast som på attack 4. Om offret undviker tar spjutnäbben 1T6 i skada av att kraschlanda.
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 8,531
Wow, jättehäftigt!!! Tjärnen som minns och Spjutnäbben är supercoola båda två! Jag har förummat detta projekt lite då jag dels arbetat rätt mycket på Marius Storfots sista plundring och dels skrivit filmmanus, men jag har lite texter som jag snart ska lägga upp här.
hedmeister
Kollegiemagistrat
- Joined
- 15 Oct 2021
- Messages
- 405
EDIT: När jag hade skrivit det här inlägget noterade jag att @God45 redan hade gjort ett inlägg om en tjärn för två månader sen! Men det är en stor skog och kan väl finnas två tjärnar... Dessutom är detta mer en flärk...
Bockflärken
Marken runt Bockflärken är sank och sumpig, och det är svårt att färdas snabbt där. Självaste flärken är en rund vattensamling så stor att man med möda kan kasta en sten över den. Vattnet är stilla och svart, och täckt av bocklilja, en vattenlevande växt med gråbeige, tjocka blad formade som getklövar. Förutom att Bockflärken ligger otillgängligt, viskas det bland skogens invånare att något fasansfullt bor på botten. Enbart mossa, slingerväxter och låga, förtvinade barrträd kan växa runt flärken, och dessa växter skimrar i sjukliga färger och utsöndrar kväljande stank.
Vattnet är iskallt, och den som till äventyrs ger sig ut på simtur kan känna bockliljans feta, slemmiga stjälkar slingra sig kring ben och armar. Bottnen går inte att se på grund av slam och lera som flyter omkring. Den som befinner sig i vattnet tycker sig höra en rasslande och sorgsen röst fortplanta sig genom vattnet. "Kom ner till mig, jag är ensam, hjälp mig!" Med en mental kraftansträngning kan den som vidrör vattnet tala med rösten.
Bottenkryparen
På botten av Bockflärken, cirka 20 meter under ytan, lever en märklig varelse. Den liknar en gråsugga fast är stor som en fyrhjulig vagn, och från dess hårda ledade rygg växer bockliljan. Den vet själv inte hur länge den bott på bottnen och inte heller vad den heter, eftersom dess minnen suddats ut av det grumliga vattnet. Den önskar att få ta sig upp igen, och hitta tillbaka till sin familj. Den är omväxlande håglös och förtvivlad, och behöver någon som kan hitta på en metod för att baxa upp den.
Bottenkryparen tillhör ett släkte gigantiska insekter som är utdöda sedan många hundra år. Den lockades till bad i Bockflärken när det var en glittrande tjärn, och precis när den dykt till botten kom Golt Vädur till platsen.
Golt Vädur
Under rötterna till en osedvanligt fult och obehagligt barrträd bor Golt Vädur. Han verkar vara till hälften get, till hälften svartalf, och hans mun är ständigt uppdragen i ett hånleende. Sedan han bosatte sig i den här delen av skogen har den förbannelse som följt med honom sedan barnsben förgiftat området. Han agerar initialt överlägset och hånfullt, men den som tar sig tiden att prata med honom märker andra saker. Golt mår inte särskilt bra av att bo vid Bockflärken, men han kan inte heller minnas att han nånsin mått bra. Hans förbannelse har fått honom utstött från alla andra sammanhang, vilket lämnat kvar en bitter och hämndlysten varelse. Om Golt lämnar Bockflärken torde platsen renas, men det lär inte ske i första taget. Golt har två olika drivkrafter som finns djupt i hans arma själ: antingen botas från förbannelsen, eller att få döden dö.
Bockflärken
Marken runt Bockflärken är sank och sumpig, och det är svårt att färdas snabbt där. Självaste flärken är en rund vattensamling så stor att man med möda kan kasta en sten över den. Vattnet är stilla och svart, och täckt av bocklilja, en vattenlevande växt med gråbeige, tjocka blad formade som getklövar. Förutom att Bockflärken ligger otillgängligt, viskas det bland skogens invånare att något fasansfullt bor på botten. Enbart mossa, slingerväxter och låga, förtvinade barrträd kan växa runt flärken, och dessa växter skimrar i sjukliga färger och utsöndrar kväljande stank.
Vattnet är iskallt, och den som till äventyrs ger sig ut på simtur kan känna bockliljans feta, slemmiga stjälkar slingra sig kring ben och armar. Bottnen går inte att se på grund av slam och lera som flyter omkring. Den som befinner sig i vattnet tycker sig höra en rasslande och sorgsen röst fortplanta sig genom vattnet. "Kom ner till mig, jag är ensam, hjälp mig!" Med en mental kraftansträngning kan den som vidrör vattnet tala med rösten.
Bottenkryparen
På botten av Bockflärken, cirka 20 meter under ytan, lever en märklig varelse. Den liknar en gråsugga fast är stor som en fyrhjulig vagn, och från dess hårda ledade rygg växer bockliljan. Den vet själv inte hur länge den bott på bottnen och inte heller vad den heter, eftersom dess minnen suddats ut av det grumliga vattnet. Den önskar att få ta sig upp igen, och hitta tillbaka till sin familj. Den är omväxlande håglös och förtvivlad, och behöver någon som kan hitta på en metod för att baxa upp den.
Bottenkryparen tillhör ett släkte gigantiska insekter som är utdöda sedan många hundra år. Den lockades till bad i Bockflärken när det var en glittrande tjärn, och precis när den dykt till botten kom Golt Vädur till platsen.
Golt Vädur
Under rötterna till en osedvanligt fult och obehagligt barrträd bor Golt Vädur. Han verkar vara till hälften get, till hälften svartalf, och hans mun är ständigt uppdragen i ett hånleende. Sedan han bosatte sig i den här delen av skogen har den förbannelse som följt med honom sedan barnsben förgiftat området. Han agerar initialt överlägset och hånfullt, men den som tar sig tiden att prata med honom märker andra saker. Golt mår inte särskilt bra av att bo vid Bockflärken, men han kan inte heller minnas att han nånsin mått bra. Hans förbannelse har fått honom utstött från alla andra sammanhang, vilket lämnat kvar en bitter och hämndlysten varelse. Om Golt lämnar Bockflärken torde platsen renas, men det lär inte ske i första taget. Golt har två olika drivkrafter som finns djupt i hans arma själ: antingen botas från förbannelsen, eller att få döden dö.
Beastslayer
ROTN
Jag har mer bidrag. De kommer pö om pö.