Nu läste jag det här tidigt på morgonen, koffeinet har precis börjat göra sitt intrång i systemet och påverkar receptorerna. Funderar på det du skrivit och samtidigt någon annanstans i systemet flyter tankarna på för en kommande VtM V5 Sabbat krönika med en ny grupp som jag ser fram emot att spelleda med. Risk för en förvirrad (mer än vanligt) post blir det här.
Funderade lite på det du skrev "folk pratar om att dö som något som är i vägen för fantasin". Det som jag tänkte på direkt är att i detta samhälle (Sverige) samt samhällen där döden inte integreras längre på samma sätt som det tydligt var förr, eller samhällen där shamanism fortfarande är en del, eller där förfäder/mödrartro och öppenhet till döden t ex. Här har döden blivit något fult, något som inte firas, något som skjuts undan minst på en armslängsavstånd. Flesta talar inte om döden, varken som fenomen eller olika uppfattningar om vad som händer när köttpåsen lägger ner. Eller inte respekterar olika perspektiv om vad som händer, inte händer, och efter. Något som jag märkt påverkat mig mycket. Då jag är raka motsatsen. Jag firar döden, älskar den, förundras av den och de olika berättelser om och kring döden, hur fina en massa olika uppfattningar vad som händer, vad som händer efter. Jag minns när jag var 4-5 år jag mina första tankar kring döden och funderingarna att vilja dra vidare kom och sedan dess alltid funnits nära. Aldrig att jag har någonsin gjort något för att komma vidare. Men en fascination och förväntan när den stunden kommer naturligt, hur kommer det att vara? Kommer jag vara själv, kommer det finns andra omkring mig, kommer jag vara på sjukhus, eller kommer vi ha förändrat samhällssynen och ha speciella platser där en kan vara i samtal med någon som följer sin egen spirituella väg. Kommer det ske i kassakön på Ica, eller på ett rave framför enorma bashögtalare (det skulle ju vara ypperligt, en sista punch av tung base drop) mm och nu snurra jag iväg. Vi kan samtala om ämnet via dm
Jag tror att det påverkar rollspelande kring döden. Som t ex. du skrev att det är något som är i vägen. När döden sker i spel, genom ett val i berättelsen, eller tärningslag som dräper hälsonivån till 0 eller spelarens eget val. Döden tagits lättvindigt som att en gör ny rollperson, det blir ingen ordentlig scen eller sörjande. Så (det har hänt några gånger bland spelare i spelgrupper i mina tidiga dagar av rollspelande) är det något som rycks på axlarna och så görs en ny karaktär. Intressant har det varit när det rycks på axlarna och spelare inte vill spela längre. Vilket var uppenbart att spelare upplevde något, kanske fick en massa funderingar men pga hur vi (oftast) uppfostrats med att inte prata om döden så går spelare gjort ny karaktär, eller lämnat spelandet med något utan att fått uttryck känslor.
När jag började en WoD kampanj 97 som sedan utvecklades, förändrades, bytte från WoD VtM till Chronicle of darkness och olika spelare genom åren fram till 2010. Den senare hälften på 2000 sidan, då spela jag med en grupp personer som inte tog döden lättvindigt. Om en rollperson dog, spelades scenen ut och tog plats i berättelsen, både för spelaren och gruppen. Dels tog spelaren plats med sin rollperson som dog, spela ut scenen till sitt fullaste. Det uppstod scener av sörjande av resten av rollpersonerna. Vi tog paus och prata en del, kring scenen, vad som hände. Checkade av att spelare mådde, eftersom mycket investering i rollpersonen och starka scener väcker känslor, systemet (kropp, sinne) pumpar ut signalsubstanser oavsett. Sedan efter samtal och så, gjordes nya rollpersoner. Och efter session så var det alltid samtal oavsett om karaktär hade dött eller inte, pga alla skulle få inlandning, komma tillbaka till här och nu och riktiga världen.
Och eftersom vi spela WoD så betydde det ju inte alltid att en karaktär försvann för att den dog. Den kunde ju bli spöke, wraith, och annat. Vilket i sig lyfte andra tankar och funderingar.
Jag tror att spela ut döden kan göra mycket. Som att när karaktären är i utsatt position "jag tänker inte bli fångatagen, nu jävlar..." låta rollpersonen dö, låta spelaren få spela ut scenen med detaljer, känslor och så vidare. Kan ge en positiv upplevelse och förhållning till döden och samtidigt bra scen till berättelsen.
Jag har en hel pärm full av döda Expert Drakar och Demoner-rollpersoner, de flesta med en anteckning om vad som dödade dem, inte sällan med många svordomar. Underbart!
Charmigt
Asså jätteroligt att kunna sitta och läsa gamla grejer sådär.
