Som barn hade jag inget ord för det, men jag lärde mig genom mina föräldrar att det var saker man inte skulle prata om. När jag var ledsen och grät blev jag inskickad på mitt rum. Ibland kunde jag drabbas av en enorm sorg för att allt bara var förgängligt och snart skulle vara över. Jag hade en enorm ångest inför döden, lusläste lexikon och olika religiösa texter för att se vilken religion som hade flest följare för att sälla mig till den tron (jag var sex, sju år så tanken på att majoriteten måste ha rätt var stark hos mig). Eftersom jag fick veta att jag var besvärlig, blev jagad runt i lägenheten och fick stryk av min mor när jag inte räckte till och var som alla andra barn, så jag försökte stänga inne skräcken och paniken. I vuxen ålder krävdes det mängder av terapisessioner med tre olika terapeuter vid tre olika tillfällen under ett decennium, samt antidepressiva tabletter för att lära mig lossa tungans band. Och som jag pratade.
Det jag lärt mig längs vägen är att depressionen inte är min vän. Även om den försöker intala mig att det är bäst jag slutar med allt och stänga in mig själv, så lyssnar jag inte. Panikångestattackerna var frekventa under uppväxten och upp i vuxen ålder, men jag visste inte vad det var då. Det kändes som om jag skulle dö: hjärtklappning, enormt kraftiga svettningar (ungefär som att stå i duschen), illamående, yrsel, ont i bröstet och annat elände. Efter att ha börjat med SSRI försvann de succesivt. När jag många år senare kraschade med livshotande högt blodtryck och fick hjälp med blodtryckssänkande och SRNI-mediciner, uteblev panikångestattackerna. Fram tills för några veckor sedan. Då hade jag min första panikångestattack på drygt tio år. Ovälkommet, men "Hello darkness, my old friend." Jag visste vad det var och att det skulle gå över. Men det var oerhört ovälkommet, olägligt och opassande. Samtidigt har familjesituationen varit ansträng på grund av NPF-diagnoser hos flera familjemedlemmar, vilket resulterat i att jag och min fru tvingas leva åtskilda med nästan två timmars bilväg mellan oss. Jag bor sedan 1,5 år hos mina svärföräldrar där jag och yngste sonen huserar på övervåningen. Jag träffar min fru och min andra son två-tre dagar i taget med några veckors mellanrum. Det är väl klart det till slut blir lite för mycket. Samtidigt är jag oerhört glad och tacksam över att ha så fina svärföräldrar som jag har. Utan dem hade det knappast gått.
För att återknyta till depressionerna. Även om panikångestattackerna uteblivit (nåja, fram tills helt nyligt), så har depressionen hela tiden legat i bakgrunden och förtagit det som varit bra. Jag har inte riktigt kunnat glädjas åt framgångar, och i perioder har jag tagit motgångar oerhört hårt. I fjol var det extra jobbigt. Jag kraschade helt, och med helt menar jag att jag fortfarande fungerar som människa, sköter mitt jobb och ler mot folk (för det gör man). Det är den roll jag alltid spelat, sedan barnsben. Det ag kan och känner til. Kraschen drabbade mest mina vänner som fick stå ut med mig under några jobbiga veckor. Och de stod ut. Och de fanns kvar. Och vi kom ut starkare på andra sidan.
Så har jag alltid fungerat. Jag är en planta som levererar i alla klimat, som en tidigare lärare sa till mig. Eller att mina erfarenheter från barndomen gör mig till en mer inkännande undersköterska, som en annan lärare sa åt mig en gång. Jag ser värdet i att vända svårigheter till något bra. Problemet är snarare att jag kunnat använda mina erfarenheter till något bra, men ändå inte kunnat må bra själv. Ibland har jag agerat på gränsen till självutplånande - lagat arbetskamraternas datorer, dragit telefonanslutningar på jobb fast det inte ingår i mina arbetsuppgifter, installerat internet åt kollegor, dragit kablar, agerat flytthjälp, samtalsstöd och förhandlare gentemot chefen för kollegors räkning, åkt 14 mil tur och retur för att hjälpa kamrater vars tåganslutningar inte fungerat, bara för att sedan inte få något tillbaka när det verkligen gäller. Det har gjort mig ledsen, besviken och bedrövad. Men samtidigt har jag inte kunnat säga nej, för jag har alltid trott att jag varit tvungen att bevisa mitt värde. "Om jag gör det här så duger jag nog." Bara för att sedan känna att jag inte gör det, så att jag måste bevisa mig med något annat.
Det har dock fört med sig något gott. Jag har ett stort driv, jobbar hårt och åstadkommer produkter som jag i efterhand kan vara stolt över. Som Sagospelet Äventyr. Jag kan sträcka på mig för alla upplagor av spelet, utom den fjärde. Där skäms jag lite. Den tillkom under en svår period, den kanske jobbigaste på mycket lång tid (fram tills i fjol). Jag skrev korta stunder kvällar och nätter, och det blev inte bra. Det är enda produkten som jag släppt där jag i efterhand ångrat allt och önskar jag kunnat backa tillbaka bandet (har du utgåva fyra och skickar mig ett meddelande så skickar jag gladeligen en PDF via DriveThrurRPG för den femte utgåvan, som blir den sista, när denna sålt slut blir det enbart återtryck). Jag är stolt över Sagospelet Rymd (som sålt katastrofalt), Sagospelet Skräck (som sålt helt okej) och alla våra Drakar och Demoner-produkter. Jag är stolt över att vara utgivare av De fördömda och snart även Utan frid. Jag är stolt över att ha arbetat med George Johansson och även bidragit med redigering och några egenskrivna kapitel till Universums öde. Jag är stolt över att vara far till mina tre barn, som alla är fria att välja sina vägar i livet. Men det är som att det inte spelar någon roll. I mörka stunder är det inget värt. Då blir jag extra glad för mail från läsare som efterfrågar nästa del i serien om Ina och Eld, eller från personer som spelar mina äventyr och haft en god upplevelse av det. Glad över att känna att jag finns till och framför allt spelar någon roll.
Och utan först Citalopram och sedan Venlafaxin är det långt ifrån säkert att den här samlingen celler skulle sitta här och knappra på tangenterna. Men jag är kvar och jag kommer att fortsätta vara, skriva spel och rollspelsböcker. Och vill du säga något vänligt längs vägen, så är du mer än välkommen. Uppförsbacken är fortfarande brant, men jag fortsätter att hoppas att det vänder efter nästa krön.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Ingen aning. Kanske att jag tänker det finns andra därute som har det likadant, och att det går att stå ut och att det går att få ut något bra av det. Och att du inte är ensam.
Det jag lärt mig längs vägen är att depressionen inte är min vän. Även om den försöker intala mig att det är bäst jag slutar med allt och stänga in mig själv, så lyssnar jag inte. Panikångestattackerna var frekventa under uppväxten och upp i vuxen ålder, men jag visste inte vad det var då. Det kändes som om jag skulle dö: hjärtklappning, enormt kraftiga svettningar (ungefär som att stå i duschen), illamående, yrsel, ont i bröstet och annat elände. Efter att ha börjat med SSRI försvann de succesivt. När jag många år senare kraschade med livshotande högt blodtryck och fick hjälp med blodtryckssänkande och SRNI-mediciner, uteblev panikångestattackerna. Fram tills för några veckor sedan. Då hade jag min första panikångestattack på drygt tio år. Ovälkommet, men "Hello darkness, my old friend." Jag visste vad det var och att det skulle gå över. Men det var oerhört ovälkommet, olägligt och opassande. Samtidigt har familjesituationen varit ansträng på grund av NPF-diagnoser hos flera familjemedlemmar, vilket resulterat i att jag och min fru tvingas leva åtskilda med nästan två timmars bilväg mellan oss. Jag bor sedan 1,5 år hos mina svärföräldrar där jag och yngste sonen huserar på övervåningen. Jag träffar min fru och min andra son två-tre dagar i taget med några veckors mellanrum. Det är väl klart det till slut blir lite för mycket. Samtidigt är jag oerhört glad och tacksam över att ha så fina svärföräldrar som jag har. Utan dem hade det knappast gått.
För att återknyta till depressionerna. Även om panikångestattackerna uteblivit (nåja, fram tills helt nyligt), så har depressionen hela tiden legat i bakgrunden och förtagit det som varit bra. Jag har inte riktigt kunnat glädjas åt framgångar, och i perioder har jag tagit motgångar oerhört hårt. I fjol var det extra jobbigt. Jag kraschade helt, och med helt menar jag att jag fortfarande fungerar som människa, sköter mitt jobb och ler mot folk (för det gör man). Det är den roll jag alltid spelat, sedan barnsben. Det ag kan och känner til. Kraschen drabbade mest mina vänner som fick stå ut med mig under några jobbiga veckor. Och de stod ut. Och de fanns kvar. Och vi kom ut starkare på andra sidan.
Så har jag alltid fungerat. Jag är en planta som levererar i alla klimat, som en tidigare lärare sa till mig. Eller att mina erfarenheter från barndomen gör mig till en mer inkännande undersköterska, som en annan lärare sa åt mig en gång. Jag ser värdet i att vända svårigheter till något bra. Problemet är snarare att jag kunnat använda mina erfarenheter till något bra, men ändå inte kunnat må bra själv. Ibland har jag agerat på gränsen till självutplånande - lagat arbetskamraternas datorer, dragit telefonanslutningar på jobb fast det inte ingår i mina arbetsuppgifter, installerat internet åt kollegor, dragit kablar, agerat flytthjälp, samtalsstöd och förhandlare gentemot chefen för kollegors räkning, åkt 14 mil tur och retur för att hjälpa kamrater vars tåganslutningar inte fungerat, bara för att sedan inte få något tillbaka när det verkligen gäller. Det har gjort mig ledsen, besviken och bedrövad. Men samtidigt har jag inte kunnat säga nej, för jag har alltid trott att jag varit tvungen att bevisa mitt värde. "Om jag gör det här så duger jag nog." Bara för att sedan känna att jag inte gör det, så att jag måste bevisa mig med något annat.
Det har dock fört med sig något gott. Jag har ett stort driv, jobbar hårt och åstadkommer produkter som jag i efterhand kan vara stolt över. Som Sagospelet Äventyr. Jag kan sträcka på mig för alla upplagor av spelet, utom den fjärde. Där skäms jag lite. Den tillkom under en svår period, den kanske jobbigaste på mycket lång tid (fram tills i fjol). Jag skrev korta stunder kvällar och nätter, och det blev inte bra. Det är enda produkten som jag släppt där jag i efterhand ångrat allt och önskar jag kunnat backa tillbaka bandet (har du utgåva fyra och skickar mig ett meddelande så skickar jag gladeligen en PDF via DriveThrurRPG för den femte utgåvan, som blir den sista, när denna sålt slut blir det enbart återtryck). Jag är stolt över Sagospelet Rymd (som sålt katastrofalt), Sagospelet Skräck (som sålt helt okej) och alla våra Drakar och Demoner-produkter. Jag är stolt över att vara utgivare av De fördömda och snart även Utan frid. Jag är stolt över att ha arbetat med George Johansson och även bidragit med redigering och några egenskrivna kapitel till Universums öde. Jag är stolt över att vara far till mina tre barn, som alla är fria att välja sina vägar i livet. Men det är som att det inte spelar någon roll. I mörka stunder är det inget värt. Då blir jag extra glad för mail från läsare som efterfrågar nästa del i serien om Ina och Eld, eller från personer som spelar mina äventyr och haft en god upplevelse av det. Glad över att känna att jag finns till och framför allt spelar någon roll.
Och utan först Citalopram och sedan Venlafaxin är det långt ifrån säkert att den här samlingen celler skulle sitta här och knappra på tangenterna. Men jag är kvar och jag kommer att fortsätta vara, skriva spel och rollspelsböcker. Och vill du säga något vänligt längs vägen, så är du mer än välkommen. Uppförsbacken är fortfarande brant, men jag fortsätter att hoppas att det vänder efter nästa krön.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Ingen aning. Kanske att jag tänker det finns andra därute som har det likadant, och att det går att stå ut och att det går att få ut något bra av det. Och att du inte är ensam.
