Desperat hjälp önskas med ett mystiskt försvinnande

[Wictor von Rosen]

Stockholm den 31/1 1926​

Till den som det berör!

Jag ber om ursäkt för detta massutskick av brev som jag utsätter er, kära mottagare, för. Om ni har erhållit denna försändelse har ert namn kommit upp i diskussion på någon av de herrklubbar jag frekvent besöker, eller på någon av de tillställningar där jag vädjat om hjälp och där ert namn varmt har blivit rekommenderat.

Jag är desperat. Min kusin, operasångerskan fröken Violetta von Rosen, även internationellt känd som ”Mälaröarnas sångfågel”, har försvunnit från sitt hem på den Kungliga Djurgården. Då hennes resväska och pass saknas är polisen övertygad om att hon har lämnat sitt hem självmant, men jag delar inte deras uppfattning. Jag och Violetta står varandra mycket nära, och även om hon ofta är på resande fot berättar hon alltid för mig vart hon ska och skickar mig alltid vykort eller hör av sig via telegram. Detta har så inte skett denna gång, och ingen av våra gemensamma bekanta vet var hon är.

Sista gången vi sågs var på hennes årliga julfest med den vanliga skaran av både nationella och internationella gäster som teaterfolk, bohemer, diplomater, poeter, libertiner och annat dekadent patrask. Förutom några vilda slagsmål var det enda som stack ut att min kusin lämnade festen med några nya vänner för någon timma eller två, för att senare återvända med en mer nedstämd uppsyn. Jag fick aldrig tillfälle att fråga vad som hade skett, men efter hennes återkomst är jag rädd att säga att hon drack mer än vanligt och betedde sig mer ohämmat. Efter det talade vi endast några få gånger över telefon, och jag förstod att något var fel trots att Violetta aldrig ville förtälja vad det hela handlade om. Det enda hon nämnde var att hon sovit dåligt på grund av hemska mardrömmar.

Jag kan erkänna att Violetta lever ett utsvävande liv, långt ifrån mitt eget stillsamma, men trots detta är det inte alls likt henne att bara försvinna. Jag misstänker att något slags brott har begåtts, kanske i relation med det som hände på julfesten, och behöver nu all hjälp jag kan erhålla för att finna henne.

Som bibliotekarie på Stockholms Kungl. Bibliotek har jag ett gott öga för detaljer, och när polisen så uppenbarligen inte fullgott kunnat utföra sitt värv, gick jag själv igenom min kusins jugendvilla med tillhörande trädgård (jag är den enda som Violetta betror med sin extranyckel).

Det fanns inga fysiska tecken på att ett inbrott har skett, men vissa detaljer sticker ut. Den första är en anteckning som jag fann i Violettas lilla anteckningsblock i ett hemligt fack i hennes sekretär. Det är en några rader som till synes bara är gallimatias, men som gör mig fundersam. De lyder som följer:

Iä! Shub-Niggurath!
Ph’nglui, fhtagn,
shub-kthaa nagl-y’ha.

Jag har än så länge inte funnit några referenser till denna text i Kung. Bibliotekets samlingar, men har efter en rekommendation av en kollega hört av mig till Orne Library i Miskatonic University, Arkham, Massachusetts och bett om hjälp. De ska tydligen ha tillgång till mer obskyr litteratur. Dock har jag ännu inte fått något svar. Jag antar att mitt ärende från det fjärran Svea rike inte är särskilt prioriterat.

Den andra märkliga saken är en liten svartbränd getfigurin i trä som stod på Violettas sängbord och som jag inte kan erinra mig att jag tidigare sett. Jag borde ha kommit ihåg, då geten står upprätt på bakbenen och är groteskt gravid med vad som ser ut att vara flertalet stora magar.

Den sista detaljen är att jag fann ett märkligt fotavtryck i en av de till hälften frysta rabatterna bredvid ingången till fröken Violettas hus. Ett naket fotavtryck, liknande en människas, men med tydliga spår av klor. Polisen försäkrade mig om att avtrycket tillhör något slags rovdjur, men i mina ögon såg det ytterst märkligt ut och jag kan inte tänka mig att det tillhör varken varg eller björn. Inte heller kan jag förstå vad ett sådant djur skulle göra i Stockholmstrakten, inte ens i Djurgårdens skogar.

Sedan jag undersökte huset har jag själv börjat få hemska mardrömmar, och min sömn har flera gånger blivit lidande. Dessutom har jag en stark känsla av att ha blivit förföljd.

Då jag själv har kört fast, och inte har några medel för att anställa en privatdetektiv, ber jag dig, kära läsare, om hjälp. Kanske var ni på julfesten? Kanske är ni bekant med min kusin och kan ge mig en bättre inblick i vad som har skett? Kanske har ni kunskaper eller sitter i en position som kan hjälpa mig med de ledtrådar jag har funnit? Kanske något annat som gör att ni kan stå mig bi?

All hjälp är välkommen. Beskriv gärna vem ni är och vilka kunskaper, färdigheter eller tillgångar ni disponerar som kan hjälpa.

Var inte rädda för att ställa frågor om mig själv, om Violetta, om hennes förehavanden och vänner, eller om hennes mystiska försvinnande. Jag ska försöka svara på era frågor så gott jag kan. Svara gärna i brevform då jag själv inte har en telefon hemma och måste nyttja caféets i bottenvåningen. Min adress står som avsändare på kuvertets framsida.



Med högaktning,

Eder tillgivne

Wictor von Rosen
Bibliotekarie
Stockholms Kungl. Bibliotek


PS. Jag har bifogat ett artistkort på min kusin i alla utskick. Jag hoppas att det ska kunna hjälpa.

 

[Wictor von Rosen]

Stockholm den 11/2 1926​

Ärade mottagare.

Jag ber om ursäkt för att jag besvärar er med ännu ett utskick. Det har dock gått över en vecka sedan jag kontaktade er sist, men trots det så har jag än så länge inte erhållit några svar på mina tidigare försändelser.

Jag förstår om ni är upptagna och har annat att göra än att lägga er dyrbara tid på en för er okänd person, men jag bönfaller er att lyssna till min ödmjuka vädjan.

Sedan jag hörde av mig sist har tyvärr läget förvärrats ansenligt. Min kusin, fröken Violetta von Rosen, är fortfarande försvunnen, och har varken hört av sig till mig, till sin övriga familj, eller till våra gemensamma bekanta. Polisen vägrar att lyssna, och jag är inte längre välkommen till Östermalmsdistriktets polisstation, eller till Polispalatset på Kungsholmen heller för den delen, efter några mindre utbrott.

Det liknar inte mig alls att tappa kontrollen, men jag har sovit oerhört dåligt alltsedan jag besökte Violettas hus. Ohyggliga, feberlika mardrömmar förföljer mig var natt; mörka skuggor fyllda av gap som öppnas och stängs likt döende fiskars men till synes utan ord, tusentals lösryckta ögon, slingrande skugglika tentakler, pulserande köttsliga orgier, hav av ruttnande modersmjölk i främmande utomvärldsliga landskap, stank av svett och död. Var det liknande drömmar Violetta var drabbad av?

Jag vågar knappt sluta ögonen längre i rädsla för att marorna åter ska komma tillbaka för att hemsöka mig, och är rädd att jag börjat bygga upp ett beroende av både Laudanum och Veronal för att få en stunds lugn eller drömlös vila, eller av den punsch jag ständigt inmundigar mot min växande melankoli.

Håller jag på att förlora mitt vett? Jag kan inte minnas att jag tog med mig getfigurinen från kusin Violettas hem, men nu står den där på mitt sängbord, vakandes över mig. Och när jag tar emot samtal på biblioteket tycks linjen spraka så till den milda grad att jag knappt kan höra den jag talar med på andra sidan tråden. Dessutom tycks ljud av avlägsna viskande röster mässa mitt i bruset om jag koncentrerar min hörsel. Orden är samma märkliga rappakalja som Violetta skrev i sitt block:

Iä! Shub-Niggurath!
Ph’nglui, fhtagn,
shub-kthaa nagl-y’ha.

Iä! Shub-Niggurath!
Ph’nglui, fhtagn,
shub-kthaa nagl-y’ha.

Iä! Shub-Niggurath!
Ph’nglui, fhtagn,
shub-kthaa nagl-y’ha.

Jag har fortfarande inte fått något svar på deras betydelse från Orne Library, och även fast jag suttit uppe till tidigt på morgnarna och bläddrat igenom den ena efter den andra skriften på kungliga biblioteket, kan jag inte finna den minsta referens till deras mening.

Dessutom har känslan av att vara förföljd ökat kraftigt sedan jag skickade ut breven till er, och vid ett tillfälle fann jag ett maskinskrivet, vitt kort på mitt vardagsrumsbord med texten: ”Varning! Lägg ner era undersökningar. Annars…” Men när jag skulle visa upp det för polisen hade kortet på något märkligt sett försvunnit ut min innerficka. Hade jag det alls? Jag börjar betvivla mina egna ögon.

Jag vädjar åter. Finns det någon eller några av er som skulle kunna hjälpa mig att ta reda på vad som hänt kusin Violetta? Oron gnager i mitt bröst. Kanske kan ni, eller någon ni känner, översätta de märkliga ord som tycks ha blivit vårt gemensamma öde? Har någon av er insikt i Violettas liv, eller har ni några kunskaper som skulle kunna vara mig behjälpliga. Snälla, tveka inte att höra av er. All hjälp, stor eller liten, tas tacksamt emot.



Tack för ert tålamod,

Eder tillgivne

Wictor von Rosen
Bibliotekarie
Stockholms Kungnagl-y’ha Bibliotek

 

[Sidd]

Stockholm den 11/2 1926

Ärade Wictor von Rosen

Jag har hört så mycket gott om eder på herrklubben och bistår självfallet med den hjälp ni så önskar i största möjliga mån.

Jag minns sporadiskt julfesten, visserligen med ansenliga luckor, på grund av det väl tilltagna julbordet men främst af det myckna intaget av den utsökta italienska julglöggen, som en märklig tillställning.
Jag hade bara dagen innan flugit in en utländsk delegation från orienten varav en underskön magdansös vid namn Sadia Bassbni bjöd med mig på jultillställningen, som tack för den långa trygga resan vi på hög höjd tillryggalagt.
Magdansösen gjorde ett bejublat orientaliskt dansnummer och jag minns det som att även den strålande operasångerskan fröken Violetta von Rosen skulle framföra en duett med…jag tror det var revyartisten Harry Viktor…men kan därom minnas fel.
Dock uppstod rabalder om vem av kvinnorna som stod högst i gunst, medelst några teaterfolkbohemer och representanter från en obskyr herrklubb vilket urartade i handgemäng och glöggen måste gett även undertecknad en viss spirituell agens då jag plötligt voro mitt i kaoset i ärofulla försök att skydda den fagra magdansösens undersköna lekamen…
Följande dag, efter en visit på lasarettet för omplåstring av bakhuvudet, flög jag vidare mot Paris.

Då jag äro en pålitlig pilot med erfarenhet från ”Det Stora Kriget” och har varit på oräkneliga av världens destinationer så jag kan otvetydligt vara till hjälp och Violettas von Rosens fagra stämma vill jag förstås gärna höra ånyo.

Eder tillgivne
Arthur Falkjuver
Pilot av Svedala Flyg

 

[Celledor]

Jag får börja med att be om ursäkt för att detta svar har dröjt att nå er, och hoppas innerst att det inte är för sent för att göra någon nytta. Jag har just återvänt från en resa i Italien. Ert brev har inte, av min kära väninna som tagit hand om min bostad, ansetts vara av sådan vikt att hon bemödat sig att posta det vidare till mina högt tillfälliga boenden.

Det förfärar mig att höra om det hemska och mystiska som hänt er kusin. Jag känner självfallet till henne och har personligen haft nöjet att höra henne sjunga men tyvärr aldrig hade tillfället att presentera mig. Det skulle vara av stor förlust om något allvarligt har drabbat henne.

Fick du någonsin tag på de personer som din kusin lämnade festen med? Det är, utifrån hur du beskriver din kusin, kanske inte så anmärkningsvärt att hon bekantar sig mig nya personer eller att detta är några som hon redan känner sedan tidigare.

Jag vet inte hur jag skulle kunna vara till hjälp. Men inom mitt yrke som konsthandlare och agent åt flertalet klienter inom Europa, så reser jag ständigt mellan olika länder och har tillgång till relativt stort nätverk kontakter inom olika områden. Jag vågar nog erkänna att flera av mina klienter, även om jag inte kan eller skulle avslöja vilka de är. Har sina egna fetisher och även esoteriska läggningar. Vilket är speglat i de verk so jag bett införskaffa eller sälja på både privata och publika auktioner.

Angående de ytterst märkliga anteckningar ni hittat så är det inget jag är bekant med. Men jag vill minnas att jag har sett ett liknande ord. I en påstod självbiografi av den Svensk-egyptisk arkeologen Edvard Salomon Löwenhielm så hittade jag en sida, som inte tillhörde självbiografin.

Sidan var handskriven, med ett bläck som mörknat av ålder, och tycktes vara utriven ur en betydligt äldre och mer olycksbådande volym. I marginalen, bredvid en skiss av en varelse vars anatomi trotsar allt förnuft, återfanns just den fras du nämner: Iä! Shub-Niggurath!

Jag tog, av en ingivelse jag inte helt kan förklara, vara på detta lösa blad. Det ligger nu i tryggt förvar i mitt kassaskåp. Om du tror att detta kan kasta något ljus över din kusins försvinnande, så står det naturligtvis till ditt förfogande.

Högaktningsfullt

V. H. Cederström

 

[Wictor von Rosen]

Stockholm den 13/2 1926​

Bäste Arthur.

Ni anar inte hur det värmde mitt hjärta när jag hörde brevbärarens steg i trapphuset, och ljudet av ert kuvert som föll ned genom brevinkastet. Äntligen var det någon som hörsammat min desperata förfrågan, så att jag ej längre behöver känna mig lika ensam i denna mörka situation.

Visst minns jag er från julfesten, den välrenommerade piloten med sitt orientaliska sällskap. Även jag har hört ert namn nämnas på herrklubben, och det grämer mig att vi aldrig fick tillfälle att mötas öga mot öga på julfesten så att jag fick ta er hand. Jag minns naturligtvis även fröken Sadia Bassbnis magiska uppträdande, som med största sannolikhet lockade fler blickar än något annat som skedde under julaftonskvällen.

Kusin Violetta uppträdde, som ni så riktigt iakttagit, i en firad duett med en charmerande ung man på väg upp i sin karriär, känd från det kulturella nöjeslivet. Dock är jag hjälplöst obevandrad i det samma, men ni har säkert prickat rätt namn; Harry Viktor. Då han är min namne klingar hans namn faktiskt bekant. Jag ber, som fröken Violettas närmaste anhörig på julfesten, om ursäkt för slagsmålen som uppstod, och hoppas att ert tillfrisknande efter visiten på lasarettet inte har lämnat några bestående men.

Under julkvällen fick jag endast en mycket snabb blick på de nya vänner kusin Violetta hade börjat umgås med. Så jag undrar nu, såg ni något mer av dem? Så vitt jag kan minnas var det två unga män och en kvinna. Bar de några speciella kläder, eller hade de några utmärkande kännetecken? Såg de svenska eller utländska ut? Vilket språk talade de sinsemellan? Var det något annat som stack ut? Jag undrar även om ni fick chansen att se modellen eller registreringsnumret på den bil de lämnade festen med. Finns det något annat ni kan tillägga om julkvällen som jag borde känna till?

Som pilot, med erfarenhet av andra länder och exotiska destinationer, undrar jag även om ni någonstans har stött på, eller sett referenser till, den märkliga, gravida getfigurin jag beskrev i min tidigare försändelse.



Med uppriktig tacksamhet,

Eder tillgivne

Wictor von Rosen
Bibliotekarie
Stockholms Kungl. Bibliotek



P.S. I skrivande stund har ännu ett brev fallit ner på min hallmatta. Ett svar på min förfrågan från en viss konsthandlare vid namn V. H. Cederström. Han verkar ha kunskaper och erfarenheter som mycket väl skulle kunna vara till stor hjälp i det här ärendet. Det gläder mig att ännu en person har valt att sälla sig till vår ringa skara, och jag ska svara på hans brev så fort jag får tid över. Men Arthur, mellan dig och mig, hans skratt skrämmer mig. Det där gälla, genomträngande skrattet…

 

[Wictor von Rosen]

Stockholm den 14/2 1926​

Käre konsthandlare Cederström.

Ni är förhoppningsvis inte för sent ute för att kunna hjälpa mig i mitt desperata sökande efter fröken Violetta von Rosen. Jag har ännu inte hört ett ord ifrån henne, men vägrar förlora hoppet och både önskar och tror att min kusin fortfarande är vid liv.

Jag är självfallet oerhört tacksam för att ni tar er tid att skriva trots ert, uppenbarligen, mycket fullbelagda schema. Jag förstår att ni är en viktig man, med viktiga klienter, och att mina ödmjuka problem inte kan mäta sig med digniteten av era affärsbekantas. Därför är jag extra uppskattande av att ni nu skänker mig er uppmärksamhet.

Jag har tyvärr ännu inte kunnat belägga identiteten på de nya bekanta som fröken Violetta försvann med under den ödesmättade julnatten, men en välrenommerad pilot vid Svedala Flyg, med namnet Arthur Falkjuver, befann sig även han på festen och har varit god nog att kontakta mig. Jag hoppas nu att Arthur kan ha sett något som jag har missat och som kan leda vidare i mina undersökningar.

Det är som ni säger inte alls anmärkningsvärt att en celebritet med ett sådant flamboyant leverne som Violetta träffar nya personer, men det var något som kändes avvikande med dessa, något jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det, och det faktum att hon återvände med ett tungsint uttryck senare samma afton, gör att jag inte vågar släppa det spåret helt.

Att ni hittat de ord jag fann i kusin Violettas gömda block både ger mig hopp och skrämmer mig. Vad kan de betyda? Och skissen ni nämner låter som att den påminner om de utomvärldsliga varelser jag sett i mina värsta maror. Jag får kalla rysningar bara av att tänka på dem. Tror ni att ni har möjlighet att kontakta denne Edvard Salomon Löwenhielm, och fråga om arket som ni fann är något han känner till, eller om han har någon kunskap om den obegripliga texten eller den skrämmande illustrationen? Även den minsta information vore ovärderlig.

I er roll som konsthandlare undrar jag även om ni kan höra med era klienter och kontakter, om de någonsin har stött på en liknade figurin av den gravida get jag beskrev i mitt tidigare brev, eller något som påminner om den? Och om så är fallet, om de känner till figurinens ursprung, dess betydelse eller vad den skulle kunna representera.



Med uppriktig tacksamhet,

Eder tillgivne

Wictor von Rosen
Bibliotekarie
Stockholms Kungl. Bibliotek

 

[Sidd]

Stockholm den 14/2 1926

Ärade Wictor von Rosen

Enkom ett ärr i bakhuvudet mitt finns kvar men jag har nu på spishällen, ovanför eldstaden hemma, den fina aktuella silverljusstaken som minne av händelsen. Som min ärrade fader, diplomaten Alf Falkjuver lärde mig, ”smärta är endast svaghet som lämnar kroppen”. Tackar för omtanken och jag går stärkt vidare.

Vem minns inte herr Cederströms gälla genomträngande skratt som ekade över julbordets uppsluppna slammer. Jag vill minnas att jag flög in konsthandlare Cederström till en Art Deco-utställning i New York för nått år sedan och även fast denne återkommande propsade på mer whisky för att lugna sina svaga flygnerver så gav denne gentleman redigt med dricks till mina flygvärdinnor.

Vad gäller fröken Violettas bekanta på kvällens tillställningen så vill jag minnas en av de du nämner, en proper gentleman hade en kavaj Boutonniere föreställande en röd liten pil på det vita kavajslaget, som verkade uppvakta den sjönsjungande sångerskan. Mannen hade nåt djuriskt i blicken som ”Der Singvogel der Mälarinseln” inte riktigt verkade kunna släppa. De verkade prata på engelska med varandra men på svenska med övriga julbordsgäster. Jag minns det som att denne herre med vit kostym initierade slagsmålet med en häftig ordväxling med en av hovmästarna, om kanske notan, men när handgemäng väl bröt ut var han som försvunnen och deltog inte i kalabaliken…
Av en tillfällighet fann jag nu ett visitkort i min julkavaj som hovmästaren hittade på dansgolvet och gav mig då denne trodde det tillhörde mig.
Visitkortet medföljer detta brev.


P.S Mellan dig Wictor och mig, herr Cederströms gälla genomträngande skratt ger inte bara mig kalla kårar utan har vid flertalet mörka nätter, gett mig fruktade mardrömmar som gör att jag nu har svårt att komma till sömns och alltid tar några extradroppar Laudanum i nattasherryn.

Högaktningsfullt
Arthur Falkjuver

 

[Celledor]

Högädle herr von Rosen,

Jag tackar ödmjukast för ert senaste brev och det förtroende ni visat mig genom att anförtro mig dessa bekymmersamma omständigheter. Tillåt mig genast försäkra er om att er oro varken är obefogad eller överdriven, och att det för mig är av vikt att bistå er efter bästa förmåga.

Jag kan inte lägga mig till minnes att jag känner igen Arthur Falkjuver, men det glädjer mig att ni har hittat andra som kan vara behjälpliga i frågan.

Kan det vara så att julfesten hade någon form av gästlista som kan vara till hjälp att identifiera vilka som var närvarande.Jag är djupt oroad över era återkommande mardrömmar och hoppas att ni kan finna något att lugna er med. Sinnet behöver ro för att reda i sådana här olycksbådande affärer.

Då jag aldrig själv har träffar Edvard Salomon Löwenhielm, utan endast lärt mig namnet inom mitt yrke, har jag frågat runt. Tyvärr så måste jag informera att han är äldre än jag har trott och att han på dagen av sin sjuttioandra födelsedag blev inlagd på Al-Abbasiya Lunatic Asylum i Kairo Egypten. Med hjälp av min kära väninna, fröken Klara Kopparkil så kontaktade vi dem per telefon. Jag har tur att ha en nära mig som talar så många språk. Vart hon lärt sig detta har jag glömt fråga men jag kan tänka mig att den enorma mängden böcker hon läser på kvällarna innehåller mer än bara fiktion.

Tyvärr så får jag återigen komma med det tråkiga beskedet att Edvard inte är kontaktbar. Enligt mentalsjukhusets redogörelse upprepar han bara samma ord om hur han alltid hör havets brus. Tragiskt öde för en man som åstadkommit mycket gott. Men jag är inte den som ger mig och gräva efter fakta om sällsynta och obskyra föremål tillhör jobbet så att säga.

Jag får återkomma angående den utriven sidan men det märkliga ordet. Det fäster sig liksom i tankarna och är svårt att släppa. Angående figurinen så nämnde en kollega att ett föremål med liknande beskrivning såldes som en del av en större samling några år sedan. Jag kunde inte hitta mycket information om det men skickar med ett fotografi som skickades ut till intressenter inför auktionen.

Med all tillbörlig aktning,

V. H. Cederström