Det behöver inte vara kampanjens fel
Det behöver inte vara kampanjens fel att den suger, men det hjälper.
I Svarta Madonnans fall så är det ett antal kapitel som följer på varandra. Det finns ingen möjlighet att använda en annan ordning, och varje kapitel finns endast till för att skaffa biljetterna till andra kapitel - som man endast kan få tag på om man följer den streckade linjen. Mängden våld är oerhört hög. Två av kapitlen måste till och med avslutas med en rejäl hög med våld, annars kommer man inte vidare.
Äventyret lider också av en rejäl dos motivationsproblem. Det finns en stor risk att spelarna uppfattar hotet mot sina rollpersoner som för stort och problemet för oöverstigligt, och helt enkelt ger upp.
Med det i åtanke... vi hade faktiskt fantastiskt kul när vi spelade äventyret, men det berodde inte på äventyret. Eller rättare sagt, det var äventyrets fel att vi spelade det som fars, och därigenom blev det fantastiskt roligt.
Det var vid det tillfället som den galne arabiske oljeshejken i gänget skaffade flyktbil. Shejken hade levnadsstandard på 12 (på skalan 1-10), så han knatar in på ett ställe som säljer bilar som han tycker passar, pekar på en Rolls Royce Silver Spirit och säger "Den vill jak ha!"
Spelledaren går in i gnidigt försäljarläge: "Ja, den kostar en komma två miljoner D-mark, men du kan få den för en mille jämt om det blir en snabb affär..."
Spelaren knäpper med fingarna, och betjänten (spelad av en annan spelare) plockar fram en stor tjock sedelbunt och lägger den i shejkens hand, och shejken drämmer ner sedelbunten i bordet. "Jak betalar kontant. Kan jak få nucklarna, taxåmuxi?"
Vi hade fruktansvärt roligt, med andra ord. Men skräck? Nä.
)
