Tycker också det är intressant med värderingen av hur man spelade som barn. Visst finns det ett mått på vad som är bra eller dåligt i ens skapande som åtminstone har vissa drag åt objektivitet. Men jag skulle inte kalla det spelandet jag hade då (eller motsvarande för barn och ungdomar idag) som "sämre". Eller att det på nåt sätt skulle innebära att det "inte är värt att spela".
Jag tycker inte man ser den frågeställningen i andra liknande sammanhang. Det blir ju bara konstigt. "Kidsen är så dåliga på att spela fotboll så de kan lika gärna göra nåt annat". "Van Goghs första tavlor var värdelösa, han borde inte ha börjat måla förrän vid 25". På nåt sätt är man ju där man är, gillar det man gillar och alla är nybörjare i början.
Jag hade kul med spelen som barn, jag lärde mig mycket och de formade mig som person. Mina äventyr och tekniker är objektivt bättre som vuxen än som barn, men spelandet var definitivt mycket mer engagerande och viktigare för mig i tonåren än vad det är nu. Jag tror att den åldern jag började spela (ca 10) var alldeles ypperlig för mig.
//EvilSpook
Jag tycker inte man ser den frågeställningen i andra liknande sammanhang. Det blir ju bara konstigt. "Kidsen är så dåliga på att spela fotboll så de kan lika gärna göra nåt annat". "Van Goghs första tavlor var värdelösa, han borde inte ha börjat måla förrän vid 25". På nåt sätt är man ju där man är, gillar det man gillar och alla är nybörjare i början.
Jag hade kul med spelen som barn, jag lärde mig mycket och de formade mig som person. Mina äventyr och tekniker är objektivt bättre som vuxen än som barn, men spelandet var definitivt mycket mer engagerande och viktigare för mig i tonåren än vad det är nu. Jag tror att den åldern jag började spela (ca 10) var alldeles ypperlig för mig.
//EvilSpook