Nekromanti Den gamla världens historia, uppdatering i 100 punkter, del 1.

[Tell]

Det som har hänt under sommaren, utöver att jag har börjat om och reviderat ett stort antal gånger, är att jag har hittat en NGO som är villliga att publicera texten, som del i ett kompendium till gymnasister i Uppsala. Det innebär att jag är tvungen att begränsa mig till den nivån, vilket kanske är bra - det var trots allt den ursprungliga målgruppen. En del i det som måste göra då, är att skapa en kort tidslinje, som är relevant för dessa ungdomar.

Jag skulle vilja att ni tittade på detta utkast. Endast rubriker är inskrivna, med ämnena som behandlas inom parantes. Nedanstående hanterar tiden fram till Louis Spindelkonungs regering. Perspektivet som jag skulle vilja att ni tittade på det ifrån, är som rollspelare, som tar till sig en ny värld att agera i, för första gången. Målet är både att skapa översikt, och väcka intresse - det innebär att jag inte ens försöker att vara balanserad, utan vill skapa en känsla av rörelse. Den historiska korrektheten i sig, kan jag nog svara för med hjälp av de professorer jag har i nätverket, men dessa kan inte hjälpa mig att få fram D&D-känslan i materialet.

Idealt sätt skall kompendiet (som också innehåller grunderna till de andra samhällsvetenskaperna, lika ytligt/grundligt) lämna läsaren med tillräckliga kunskaper för att kunna förstå nya spetskunskaper, och ett intresse för hur saker hänger ihop, och för samhället i allmänhet.


Den fria antiken (Alla nedanstående riken har sitt eget frihetskoncept, och det anses grundande inom den civilisationen)
1. Egypten och hotet från egypten (nomerna som intensifierar tävlan och civ, egyptens födelse under Menes och Neithotep, genomgång av historien, folkmorden på sinai och hur det galvaniserar babylon mfl)
2. Egyptens förfall, och de tre motkrafterna (aknaten och senare, assyrien, hettiterna, sjöfolken/fenicierna, hur egypten använder nubien som resursbas för att återhämta sig, och hur nubien använder det för att börja regera)
3. Persien, den första civilisationens ljus (deiocces och mederna, de tidigare kungarna, persiens hovstrategi -skönhet, våld och mänskliga rättigheter)
4. Vedisk tid i indien (klanstaterna och mahajanapada, licchivarepubliken som nedslag?, splittringen mellan hinduismer och zoroastrism och hur denna hindrade indierna från att komma till persiens hjälp)
5. Greklands sekel (de tre grekiska folken - ioner (civiliserade), dorer (barbariska), makedonier (handlingskraftiga men vilda), poliskonceptet, kampen mot persien, och mellan sparta, thebe och athen, involverandet av utrikesmakter (makedonierna), filosofin och de grekiska vetenskapsstölderna och systematiseringarna)


Den civiliserade antiken (alla nedanstående riken betraktas senare som högkulturer, som man skall sträva tillbaka till)
6. Hellenism (philip och alexander, alexanders krigståg, bröllopen i Susa, invasionen av Indien och Cautilyas motstånd, Alexanders död, Drottningarnas krig, Diadocherna, successionsstaterna och den internationella grekiska civilisationen (menandros som nedslag))
7. Väster om hellenismen (Roms republik, Cartago, andra barbarfolk - kelter, sarmater, dacier, germaner, etc., till och med germankrigen och marius)
8. Roms imperium (senrepubliken, caesar och inbördeskrigen, augustus projekt och hov - gendereffekten av augustus konservatism, förlusten mot maroe, principatet, klientrikena/runtomkring rom, förstörelsen av templet och judarnas ställning, indiska oceanen som sätt att kringgå persien, trajanus och de goda kejsarna, kaoset och severerna, krisen på 200talet och gallienus strategi för att bevara imperiet)
9. Persien och kampen mot pereferierna (selefkidernas fall, sakariket, partien, sassaniderna, kontakterna med armenien och "arabia felix", samt med roms klientstater i öst. frånvaron av kontakter över Baluchistan och indus, kontakterna med kina).
10. Handynastins födelse och expansion mot centralasien (bakgrunden inkl. de 100 skolorna och höstvårperioden, hansamhällets sociala organisation och ättestruktur och hur administrationen försöker slå sönder dem, enuckerna och drottningmakten, Xiognnu/hunnerna och hur importen av Buddhism som stimulant för att röra sig västerut, Wangmang och de hemliga sällskapen, de tre rikena; nedslag i de snaskiga rituella aspekterna)


Den religiösa antiken (alla nedanstående riken är teokratier, vilket visar hur bra totalitära riken normalt sett går)
11. Roms dominat och fall (det monarkiska kejsardömet, barbarinvasionerna, splittringen, constantin, det svaga väst, atilla och aetius, barbarerna som roms försvarare, ravennariket, langobarderna)
12. Kulterna i Rom (kristendomens övergång från minoritetsreligion till statskult, de tidiga teologerna och stängningen av akademierna, undertryckandet av de andra minoritetsreligionerna)
13. Islams födelse och ummayaderna (muhammads liv, de rättlärde och aisha, skövlandet av egypten, belägringen av bysans, ummayadrikets tyrrani)
14. Nord-syd-riket i Kina (buddhismens guldålder, det ständiga inbördeskriget, övergången till sui och misslyckandet med att erövra korea, koreas tre riken och förenandet under Silla - motandet av kinesiskt inflytande).

Den tidiga medeltiden - hotet från kaos (under nedanstående period, finns det vanligen ett par stora välden, och mycket barbari mellan dem)
15. Folkvandringstiden, de bevarande vandalerna, och hur byzans krossade dem. Förlusten av den gamla Suezkanalen och trivandrums atrofierande.
16. Arianerproblematiken i väst - ikonoklasterna i öst, kristendomens kris
17. Stabiilteten i öst (tangdynastin och pallavereriket)
18. De tre ljusens tid (franker-byzantiner-abbasider; dessas respektive historia; franker från saarland till stamhertigdömena efter lotharingiens två delningar, byzans från Justinianus - Basilius bulgarbane, abbasiderna till och med seljukernas vicekungadöme - betoningen av Abbasidernas roll som världens handelscentrum, och deras bortkollrande av både väst och öst)
19. Det milda mörkret (vikingarna, rusriket och dess inkarnationer, böhmarnas försök att skapa civilisation, dessas juridiska och kunskapsmässiga attithyder)

Högmedeltiden (nedanstående period är en religiös konflagration, med resulterande civilisation)
20. Religionernas kamp (reconquistan, korstågen mot den Seljukiska renässansen, kampen mot de extremistiska västra muslimska rikena, inkvistionerna i väst (mot bogomiller, catharer etc.) och öst (mot sufi, och shiiterna), erövringen av Al Hind, nedslag i Portugal, för Avizdynastins historia)
21. Ecclesia (abbot Suger som exempel, kyrkans makt över västvärlden, klosterväsendet, de religiösa ordnarna, ansgar och kyrkans erövring av pereferin)
22. Högmedeltidens väsen (dynastierna i väst, handelsmässorna och bankväsendet, samt kyrkans roll för dessa i väst (champagnevägen) och öst (moskedonationerna), tempelherrarna som hot och abberation, samt krossandet av dessa, Sardinien och Sicilien som exempel på olika utvecklingar, slavdynastierna i egypten och tunisien, det mogna seljukriket)
23. Mongolerna, och deras effekter (krossandet av Abbasiderna, krossandet av Rus, böldpesten - jämförelsen med justinianska pesten, yuandynastin och erövrandet av Kinas omland inkl. korea, moskva under Ivan krämare)
24. Choladynastin och koloniserandet av Indokina och Indonesien.


Renässansens födelse (digerdöden, till och med Louis XI)
25. Den globala förstörelsens effekter (teknologivinningar efter digerdöden, förändringen av arbetsrätten, etc.)
26. Sahelrikena som skonades, deras ökande roll, det rika mali och slavkonfederationen Darfur
27. Ming, kinas lämnande av historien (mingdynastins väg till makten och dess historia, det stängda kina och japanerna, coxinga och qing/manchu som efterspel, manchudynastins öppna nordgräns och separatism)
28. Parallella dynastiska strategier (Hundraårskriget, Rosornas krig, och Habsburgarnas manövrerande till mer makt. Jmfr. de dynastiska unionerna i norden, samt med släktkaoset i Polen, och med Moskvas brutala expension)
29. Timuriderna och Akhbars Moghulrike (timurs historia och expension som vicekung, timuridernas förfall, Akhbars väg till makten, den himmelska vägen och moghulernas civilisation)
30. Italien och den nya diplomatin (stadstaternas karaktär och den trasiga påvestaten, det rika italien, Lodiavtalet och den nya diplomatin - jmfr med den senaste diplomatiska renässansen under babylon)
31. Louis XI och förstelnandet av de europeiska staterna.

 

[Tell]

Parallellt med historien genom kronologi, kommer ett kapitel om historia genom geografi. Detta kommer att formuleras som översiktliga genomgångar av de tre gamla kontinenternas historia, följt av de viktigaste ländernas historia, inom detta område. Nedanstående är inledningen för asien, till ca 300 fkr. Detta övergår till en diskussion om Mahajanapada, och via Buddhismen till Zhoudynastins slut, och början av Han. Alla tankar och kommentarer är välkomna.

Mål: Översiktlighet och sammanhang. Inga faktafel, men förenklingar är accceptabla. Målet är att skapa grundförståelse nog för att möjliggöra för läsaren att ta till sig senare information, dvs. tillhandahålla det där som föräldrarna borde givit, genom att läsa sagor och barnhistorieböcker för läsaren.
Målgrupp: Tonåringar, som en förstaintroduktion till asiens historia.

-------

Asiens historia börjar för omkring 6 000 år sedan, på fem parallella platser; Sumererna i Iraq, Turgankulturen i Kazachstan med sina fantastiska gravar, Induskulturen i nuvarande Pakistan, Nordkinas blodtörstiga men sofistikerade klansamhällen (Shangdynastin och dess föregångare Xia), och de boskapsdrivande Aryafolken i Iran och Afghanistan. Det som numera betraktas som det bråkiga Centralasien var alltså den gemensamma födelseplatsen för Asiens kulturer.
Från Iraq kom under denna tid de första städerna, den första industrin, den första egentliga religionen, och den första diplomatin (dvs. den första kontinuerliga politiska kontakten mellan grupper som egentligen inte behövde varandra för att överleva, men som ändå inte ville mörda varandra). Från Induskulturen kom de första tegelstäderna, och med dem de första avloppen. Detta var en jättevinst, eftersom de flesta former av sjukdomar dittills (och även senare, där avlopp saknats) spridits av förorenat vatten som letat sig in i hemmet. Indusstäderna lyckades genom avloppen bygga fungerande urbansamhällen. De andra begynnelsekulturerna var också de betydelsefulla, men de har inte lämnat samma avtryck i de senare samhällena. För att göra det enkelt, så var de gamla Turganerna de första kavalleristerna, Arya var duktiga på religion, droger och transportteknologi, och de gamla kineserna utvecklade spådomstekniker som resulterade i teknologiska landvinningar när man försökte uttyda naturandarnas vilja.

Den viktigaste händelsen under den asiatiska antiken är utvecklingen av Perserriket, på 600-talet före Kristus. Perserna var arvtagare till en västlig gren av Aryafolket som kallades för Mederna. En arvtagarkultur till Sumererna i Iraq som kallades för Assyrierfolket, och som var känt för sin grymma krigsföring hotade att invadera dem, och tvingade dem därmed till en gemensam folksamling. Deras första strategi var att kalla den östra grenen av Arya, som århundradena dessförinnan hade migrerat från Iran ned till Indien, och på vägen utrotat och assimilerat vad som fanns kvar av Induskulturen. Dessa vägrade hjälpa till, på grund av begynnande religiösa skillnader mellan de två grupperna. Medernas regent, kung Deiocces förhandlade sig därför till autonomi under Assyrisk överhöghet mot tribut, och tillbringade de följande åren med att i skuggorna förhandla med andra lydfurstar, till dess en Mediskbabylonisk koalition kunde störta Assyrien.
Inom några generationer hade perserriket utvecklats till att dels vara den förnämsta högkultur världen dittills sett (storkungarna av Persien hade en idé om att styra genom karisma, snarare än vapenmakt, och skrev in en grundlag som omfattar de första nedtecknade mänskliga rättigheterna) omfatta det största imperium som världen dittills sett (från svarta havet och medelhavet, till Sahara väster om Nilen, till nuvarande Indiens och kinas gränser). Detta imperium varade i trehundra år, vilket är ovanligt långt för ett imperium, innan det slets sönder av en kombination av ständiga intriger och mord inom den regerande ätten Haxamanis (på grekiska kallade Akmeniderna), samt ständiga attacker från gränserna.

Särskilt de grekiska folken var en vagel i ögat på Akmeniderna. Dessa var splittrade i tre stammar, varav den mest civiliserade (som kallades Ionerna) i huvudsak levde på Persiskt territorium, medan de andra två tillhandahöll Persien legosoldater. Så länge dessa vildsinta barbarer var splittrade, kunde perserna regera lugnt över dem, och också intervenera när de tyckte att grekernas barbarier blev för provocerande. Men omkring 350 före Kristus, slutade grekerna att vara splittrade; en man vid namn Philip II till ätten Argaed, furste av Makedoniens stammar (Phillipos ho Macedon Argaed, enligt inskriptionerna) enade grekerna genom en serie briljanta allianser, erövringar och smarta avtal. Under Philip insåg perserna att de inte längre kunde dominera Grekland väster om Dardanellersundet; man såg därför till att mörda honom, med hjälp av hans livvakt Pausanias (detta är endast en av teorierna kring varför Pausanias Orestes mördade Philip – andra skyller på ett kärleksdrama, eller anklagar Philips barn för att ha mutat Pausanias).

Mordet på Philip II visade sig ha långtgående konsekvenser, när hans stridsgalne son Alexander III, senare gudaförklarad som Alexander den Store, kom till makten. Alexander hade det mesta av faderns geni, men därutöver en enorm och blodtörstig ambition, som drev honom att försöka erövra hela världen, där faderns krigsplaner endast inkluderade östra medelhavet. Alexander var dessutom fruktansvärt nära att lyckas. Inledningsvis måste Alexanders krigståg ha tett sig närmast vansinnigt. Kungen var ung, oerfaren och osäker i tronen; Macedonien hade en tradition där både adelsklanerna och den gamla konungens hustrur hade stor makt, och Alexander själv hade många halvsyskon och släktingar som kunde hävda att de vore bättre lämpade på tronen; dessutom var grekerna själva splittrade på båda sidor. Som om det inte var nog, var terrängen i Turkiet (där de inledande slagen stod) sådan att den stödde försvararen. Det tog mycket truppmanövrerande för Macedonernas arméer för vända krigslyckan, men den vände tillslut, år 333 före Kristus, i och med slaget vid Issos.

Bakgrunden till Issosslaget, var att Alexander hade rört sig för snabbt. I sin iver att ta de rika hamnstäderna i nuvarande Libanon, Syrien och Israel, hade han möjliggjort för kung Darius av Persien att skära av hans försörjningslinjer vid den fattiga men strategiskt viktiga lilla kuststaden Issos, som var den enda egentliga kommunikationen mellan Turkiet och Levanten (medelhavskusten mellan Turkiet och Egypten). Om Issos stängdes för grekiska transporter, skulle Alexanders armé komma att svälta. Detta var just vad Darius gjorde, och därefter väntade han på att grekerna skulle retirera för att komma tillbaka till platser där de kunde få tag på mat och vatten till hela sina styrkor. Grekerna valde istället svälten, och möjligheten att fånga perserna i motsvarande svält, eftersom Issos inte hade fält nog att föda persernas 100k trupper, och de delar av hovet som följde med för att beskåda kampanjen. Vad Alexander gjorde (på inrådan av sina generaler), var att slå läger vid en av bergssidorna mellan Issos och Levanten, och vänta på vintern.

När vintern kom, tvingades Persernas svältande trupper att attackera upp för bergssidan där Alexanders män väntade, för att kunna ta sig tillbaka till områden där de själva kunde äta sig mätta. Det blev en massaker. Även om de Makedoniska styrkorna bara omfattade 40k man, så kunde de hålla de mångfaldiga Perserna stången, på grund av den fördelaktiga terrängen. När Alexander på ett okonventionellt sätt lät sitt kavalleri slå sig igenom fiendens linjer, orsakade detta panik. De perser som kunde, flydde, men hovet och större delen av Haxamanisättens ickekombattanter (främst kvinnor och barn) föll i Alexanders händer. Med en mildhet som var djupt okaraktäristisk för Alexander (som endast vid ett annat tillfälle skonade en viktigare grupp fångar från förödmjukelse och död), lät han hovet stanna med bibehållen status, om än i fångenskap. Därefter kunde makedoniernas styrkor mer eller mindre rulla upp hela det persiska riket, allt eftersom persiska lydfurstar och ättestyrkor deserterade för att leva med sina familjer, medan resten av riket demoraliserats av att deras regent flytt i vagn, framför en jagande ung barbarkung. De som inte bytte sida dödades, och deras familjer giftes bort med Alexanders generaler, för att skapa en hybridaristokrati. När Alexander erövrat hela Persien och dess lydstater, återvände han till sin nya huvudstad, Babylon, för att regera; han hann inte mer än dit, innan han dog, förmodligen i dysenteri. I kaoset som följde hans död, slets riket sönder. Först mellan sidorna som kontrollerades av hans moder, respektive hans hustru (drottningarna Olympias, resp. Roxanne) som slogs för Alexanders bror, respektive hans ofödde son; därefter styckades riket mellan Alexanders skickligaste generaler (de sk. Diadocherna – eller ”efterträdarna”), där de skickligaste höll makten i omkring 300 år av gemensam kultur över hela medelhavet, medan de flesta regerade betydligt kortare tid än så.

Under ungefär 150 år så regerade olika diadocher större delen av Asien, till dess perserna åter reste sig, under familjen Arsac-id[1], av Parterstammen (som händelsevis höll samma territorium som det gamla Medien). Perioden av nästan globalt makedoniskt styre i Asien, Europa och Nordafrika kallas för Hellenismen, har förmodligen varit en av de mest betydande erorna i världens historia, i det att den fusionerade persisk styrelsekonst med grekisk propagandaförmåga och nyfikenhet, och spred båda över allt land som kom i kontakt med varesig de Hellenistiska rikena eller dessas lydriken och handelspartners. Det innebär att vi hittar grekisk text i så skilda områden som Cornwall i England, och i Sydsudan och Indien; det innebär också att dessa områden utvecklade en gemensam populärkultur centrerad kring teatrar (där pjässkribenter som Menandros och profeter som den relativt sene Paulus hade samma status som filmstjärnor har idag), och gemensamma vetenskapstraditioner centrerade i tempeluniversitet, som Serapeion i Alexandria (varifrån vi får det berömda biblioteket i Alexandria) eller Platons Akademi.

För Asiens del, var grekerna mindre gynnsamma än för Europa. I Persien blev Iskander, den lokala namnförvanskningen av Alexander, namnet på en demon som man skrämde barn med, och ordet för grek (Yavana/Yana, från Ionier, den civilierade grekiska stammen som tidigare tjänat perserna) blev en synonym för invaderande fiende i Indien. Detta sagt, så lämnade den grekiska dominansen i området ett par tydliga arv. Först och främst så påverkade den bildkonsten och teologin inom den nystartade indiska religionen Buddhismen, och därigenom både tanke och konst över hela Ostasien. Vidare så galvaniserade hotet från grekerna både Aryafolken i Indien, och Turganfolkets arvtagare i norr. Slutligen grundade eller omskapade diadocherna (och ibland Alexander själv under sina krigståg) en hord av småstäder, varav några (såsom Kabul) kom att bli oerhört betydelsefulla för Asiens senare historia. [HR][/HR] [1] Suffixet –id är den grekiska namnpartikeln som påvisar att någon grupp är avkomma till en individ med namnet som föregår det. Det motsvarar det skotska Mac/Nic, det finska –nen, eller det svenska -ung. Den uppmärksamme noterar att Alkmenid-klanen har samma suffix. De skall alltså egentligen utläsas som Alkemenung, om man skall göra en patriotisk namnkonstruktion.