Nekromanti Den eviga cykeln av döda rp

[soda]

Så... du straffar spelarna för att de försöker tillmötesgå dig och den nya rollpersonens spelare? Ptja, vill du ha en backstabbig grupp där _spelarna_ inte litar på varandra eller på dig så är du på helt rätt spår!

?Det kan ju också leda till att spelarna litar mer på varandra och SL för att de tillsammans skapar en spännande berättelse. Sånt här kan fungera jättebra, och har gjort för mig som SL. Men det är klart att man ska vara försiktig och inte "lura" spelarna för ofta.

 

[Xhakhal]

Det brukar alltid ha hunnit dyka upp tok-intressanta NPCs som vore jättehäftiga rollpersoner. Ibland är det attraktivt att döda sin rollperson för att få byta till den tuffa NPCn. Det här löser också 'spelledarens rollperson'-problemet, om någon spelare helt enkelt snor den

 

[RasmusL]

?Det kan ju också leda till att spelarna litar mer på varandra och SL för att de tillsammans skapar en spännande berättelse. Sånt här kan fungera jättebra, och har gjort för mig som SL. Men det är klart att man ska vara försiktig och inte "lura" spelarna för ofta.

Jag skulle _aldrig_ lura mina spelare, men det är såklart en fråga om umgängesstil och socialt kontrakt.

 

[metuzalem]

jag brukar inte "lura" mina spelare men jag vill även hävda att jag i detta fallet inte lurar någon, en spelare vill spela en seriemördare för att skapa dramatik och samtidigt kapitalisera på de andras metagame:ande, de litar inte på npc's så lätt som på karaktärer gestaltade av varandra. Detta för att de vet att världen kan vara förrädisk, liksom de själva. Att de ska ha olika agendor tycker jag skapar intressant konflikt inom gruppen som kan vara väldigt givande att utforska och med tanke på att det är något mina spelare alltid har spelat på antar jag att det är något de gillar också.

I slutändan så antar jag att olika spelstilar tilltalar olika grupper, jag kör hellre en kampanj som jag själv skulle "tro på", en där händelserna i kampanjen faktist fortlöper på ett sätt som inte luktar deus ex machina och där karaktärerna är djupa och trovärdiga.

En intressant anekdot är att i vår senaste kampanj lyckades vi aldrig spela klart den, den ena karaktären förådde en annan till döds, blev påkommen och lämnad att klara sig själv (i skugglandet, EON) av den tredje. En nästintill total partywipe, men vi är alla överens om att det var det mest dramatiska och givande slutet som vi någonsin spelat. mycket på grund av att alla spelade sina karaktärer efter de riktlinjer som de själva lagt ut för sig (de höll sig in character och bröt inte för att gruppen måste hålla sams) och var och en av karaktärerna tyckte att de gjort det "rätta" valet i situationen.

 

[Bifur]

En variant på att ta över SLP som jag testat är att låta spelarna skapa ett gäng alternativa RP och låta dem agera SLP i spelvärlden, det ger spelarna ett antal figurer som de skapar en god relation till (de vet vad syftet är) och när någon RP dör finns det ett urval av arketyper att välja på som de sedan utvecklar. Dels undviker man problemet att många av ett scenarios SLP inte funkar att ta över (om de inte är skrivna för det), dels ger man spelarna chansen att redan från start skriva in krokar till sina existerande RP, dels blir spelarna mer bundna till karaktären om de designar den själv (vilket inte behöver vara mycket, ett namn och några meningars beskrivning brukar räcka).

Annars är organisationstanken som flera nämnt bra, har använt den ofta både som spelare och SL.

 

[anth]

Jag skulle _aldrig_ lura mina spelare, men det är såklart en fråga om umgängesstil och socialt kontrakt.

Frågan är väl hur man definierar "lura".
Ska spelarna t.ex. alltid kunna lita på alla NPC:er som SL introducerar?

 

[Rymdhamster]

Frågan är väl hur man definierar "lura".
Ska spelarna t.ex. alltid kunna lita på alla NPC:er som SL introducerar?

Jag sympatiserar helt klart med Rasmus här, även om jag så klart också är villig att erkänna att det funkar olika i olika grupper.

Men här var ju det uttalat att syftet var att lära spelarna en läxa till den grad att SL alltså övertalade en spelare att göra det här (övertygade i alla fall, det lät som det inte krävdes så mycket övertalning). Här kan jag alltså se ett problem.

I varje fall för egen del. Jag är nämligen helt ointresserad av att agera ut hela processen av att lära känna en fantasiperson "in game". Jag vill ut och äventyra! Det här skulle ju så klart kunna tyda på en allvarlig klyfta mellan SLs och spelarnas preferenser. Vill SL alltså ha tungt karaktärsdrama när spelarna mest bara vill krypa runt i en grotta?

 

[Tre solar]

Problemet är väl bara om man lär gruppen att inte släppa in nya rollpersoner, eftersom den spelare vars rollperson inte får vara med inte får spela tillsammans med de andra.

Men så länge inte det händer är det fritt fram att ha hemliga agendor och motstridiga intressen. Jag körde till exempel en kampanj med väldigt traditionellt äventyrande där alla rollpersoner hade motstridiga mål men var ute efter samma sak. Så i ett år var det en mix av tvunget samarbete, hot och intriger, sen slog de ihjäl varandra sista mötet.

 

[RasmusL]

jag brukar inte "lura" mina spelare men jag vill även hävda att jag i detta fallet inte lurar någon, en spelare vill spela en seriemördare för att skapa dramatik och samtidigt kapitalisera på de andras metagame:ande, de litar inte på npc's så lätt som på karaktärer gestaltade av varandra. Detta för att de vet att världen kan vara förrädisk, liksom de själva. Att de ska ha olika agendor tycker jag skapar intressant konflikt inom gruppen som kan vara väldigt givande att utforska och med tanke på att det är något mina spelare alltid har spelat på antar jag att det är något de gillar också.

I slutändan så antar jag att olika spelstilar tilltalar olika grupper, jag kör hellre en kampanj som jag själv skulle "tro på", en där händelserna i kampanjen faktist fortlöper på ett sätt som inte luktar deus ex machina och där karaktärerna är djupa och trovärdiga.

En intressant anekdot är att i vår senaste kampanj lyckades vi aldrig spela klart den, den ena karaktären förådde en annan till döds, blev påkommen och lämnad att klara sig själv (i skugglandet, EON) av den tredje. En nästintill total partywipe, men vi är alla överens om att det var det mest dramatiska och givande slutet som vi någonsin spelat. mycket på grund av att alla spelade sina karaktärer efter de riktlinjer som de själva lagt ut för sig (de höll sig in character och bröt inte för att gruppen måste hålla sams) och var och en av karaktärerna tyckte att de gjort det "rätta" valet i situationen.

Ja alltså, spel där spelarna har olika agendor/står i direkt konflikt med varandra, där karaktärerna är djupa och trovärdiga och där fiktionens integritet hanteras med stor respekt är liksom det jag spelar Det lustiga är dock att näst intill _alla_ spel som har detta som uttalat fokus är väldigt öppna i sin kommunikation inom spelgruppen och fostrar intriger mellan karaktärerna, inte mellan spelarna. Den anekdot du beskriver låter väl trevlig (om än ganska run of the mill i den typ av spel jag spelar) men jag ser inte kopplingen till det aktuella exemplet med att få in en ny spelarkaraktär i en historia.

Det du gör i ditt förslag är att utnyttja att _spelarna_ tror att du vill att de ska acceptera den nya spelarkaraktären in i gruppen för att sedan straffa _spelarna_ när de tror att de går dig till mötes. Jag skulle bli otroligt irriterad om någon gjorde detta i mina spelgrupper och troligtvis lämna den pronto om det är modellen som de andra deltagarna önskar följa.

För att knyta an till ursprungsproblemet så skulle jag ...

• ...spela spel som inte bygger på att spelarna utgör en "äventyrargrupp".
• ...om ni är hell bent på att spela spel som bygger på "äventyrargrupper" adressera gruppen, typ: Ok, Ninas karaktär är död och hon måste göra en ny. Jag vill ha en "kampanj som jag själv skulle 'tro på', en där händelserna i kampanjen faktist fortlöper på ett sätt som inte luktar deus ex machina och där karaktärerna är djupa och trovärdiga" och skulle helst se att vi kunde hitta ett sätt att få in den nya karaktären i spel som inte kompromissade med de här idealen. Så, hur tänker ni att en ny karaktär skulle kunna passa in och komma in i spel på ett trovärdigt sätt som inkluderar hen i de dramatiska konflikter och olika agendor vi gillar att spela på i gruppen?

Kort sagt så skulle jag prata och vara väldigt öppen mot mina spelare, lögnerna och intrigerna spar jag åt karaktärerna och historien.

 

[soda]

Jag skulle _aldrig_ lura mina spelare, men det är såklart en fråga om umgängesstil och socialt kontrakt.

?Ja, eller olika etiska perspektiv. Jag håller dock med dig om att det är viktigt att känna sin spelgrupp(s värderingar).

 

[Fridigern]

Vi har nog strukit sådana manövrar ur spelet. Man vill ju ha total immersion, i detta fallet att man betraktar de andras rollpersoner på samma sätt som man betraktar SLP:er. Immersionen minskas något av att man måste ta emot en ny person till sitt äventyrargäng. Alternativet, att man inte metaspelar utan spenderar flera spelmöten med att lära känna varandra, den nye får inte vara med osv är ju däremot väldigt tråkigt om man vill köra med sitt glada äventyrargäng.

Om jag hade haft brist på idéer för nästa äventyr hade jag nog ändå kunnat göra precis som du. Den nya rollpersonen är en bestialisk styckmördare, men väldigt förklädd. Under första spelmötet kommer de till en by. Folk i byn börjar mördas på ohyggliga sätt och rollpersonerna misstänks! Den nye rollpersonen går också ofta iväg och jagar i skogen, till skithuset mm (spelaren är med på att hens rollperson ursäktar sig med jämna mellanrum men SL bestämmer vad hen har gjort när hen är borta). När rollpersonerna försöker rentvå sitt namn märker de att spåren pekar tillbaka till deras nye vän!

De får döda eller Dexterifiera den nye när de upptäckt det. "Du får bara mörda de vi tillåter. Den onde trollkarlen därborta... buss på!"

 

[metuzalem]

Ja alltså, spel där spelarna har olika agendor/står i direkt konflikt med varandra, där karaktärerna är djupa och trovärdiga och där fiktionens integritet hanteras med stor respekt är liksom det jag spelar Det lustiga är dock att näst intill _alla_ spel som har detta som uttalat fokus är väldigt öppna i sin kommunikation inom spelgruppen och fostrar intriger mellan karaktärerna, inte mellan spelarna. Den anekdot du beskriver låter väl trevlig (om än ganska run of the mill i den typ av spel jag spelar) men jag ser inte kopplingen till det aktuella exemplet med att få in en ny spelarkaraktär i en historia.

Det du gör i ditt förslag är att utnyttja att _spelarna_ tror att du vill att de ska acceptera den nya spelarkaraktären in i gruppen för att sedan straffa _spelarna_ när de tror att de går dig till mötes. Jag skulle bli otroligt irriterad om någon gjorde detta i mina spelgrupper och troligtvis lämna den pronto om det är modellen som de andra deltagarna önskar följa.

För att knyta an till ursprungsproblemet så skulle jag ...

• ...spela spel som inte bygger på att spelarna utgör en "äventyrargrupp".
• ...om ni är hell bent på att spela spel som bygger på "äventyrargrupper" adressera gruppen, typ: Ok, Ninas karaktär är död och hon måste göra en ny. Jag vill ha en "kampanj som jag själv skulle 'tro på', en där händelserna i kampanjen faktist fortlöper på ett sätt som inte luktar deus ex machina och där karaktärerna är djupa och trovärdiga" och skulle helst se att vi kunde hitta ett sätt att få in den nya karaktären i spel som inte kompromissade med de här idealen. Så, hur tänker ni att en ny karaktär skulle kunna passa in och komma in i spel på ett trovärdigt sätt som inkluderar hen i de dramatiska konflikter och olika agendor vi gillar att spela på i gruppen?

Kort sagt så skulle jag prata och vara väldigt öppen mot mina spelare, lögnerna och intrigerna spar jag åt karaktärerna och historien.

Det kanske är så att jag lurar mina spelare, men dagen innan vi skapade den karaktären så hade vi en diskussion i frågan och alla var överens om att det hade varit konstigt om rollpersonerna bara litade på en ny person som vill ansluta sig till gruppen. Jag vill inte att spelarna ska lita på alla karaktärer de stöter på, vare sig det är mina karaktärer eller deras egna, den tilliten skall utvecklas naturligt. Så brukar det vara när vi kör och det var anledningen till varför jag ställde frågan i första början, jag började få slut på trovärdiga koncept för introduktionen av nya rollpersoner.

Även om ni givit mig bränsle att tänka ut andra logiska introduktioner till nya karaktärer så ångrar jag inte det som gjorts, jag ser det inte som att jag straffar spelarna, kanske att jag straffar deras karaktärer. Så som jag och mördaren pratade om kommer det hela troligtvis resultera i ett sidospår genom äventyret som kommer sluta i att hans karaktär blir avslöjad av gruppen och allra troligast straffad. Jag anser och jag tror att min grupp håller med om att sånthär spel är tillåtet om det gör spelet mer dramatiskt.

Men det jag fått av denna tråden det senaste är ju mest att det inte verkar vara någon annan som spelar som våran grupp, till det säger jag bara: to each his own.

 

[soda]

Men det jag fått av denna tråden det senaste är ju mest att det inte verkar vara någon annan som spelar som våran grupp, till det säger jag bara: to each his own.

?Du är absolut inte ensam. Bra tråd, förresten.

?Det känns som att hela diskussionen hamnade på ett stickspår, som sedan havererade lite genom att jag uttryckte mig lite klumpigt när jag använde "lura". Vi kan kalla det "överraska" istället.

?Tillbaks till huvudspåret: Jag tror på Kranks sätt att göra det. Rollpersonerna är på något sätt knutna till en eller flera organisationer. Jag spelar gärna på detta när nya karaktärer ska introduceras.

?Alternativt så skapar man ett behov, "Vi måste ha en chaufför för den här kuppen!".

 

[metuzalem]

Ja. Och jag uppskattar verkligen de idéerna tråden inspirerade. Har använt 2 av grejerna härifrån redan en när en ny person skulle joina med en ny karaktär (han lärde känna en i gruppen i en timeskip i staden) och en med tidigare nämnda skald.

Jag är djupt tacksam till er alla