Avslagen_Cola
Warrior
Demoner har funnits så länge som människan har funnits och lite till. Demonernas första stadie är som svaga parasiter som tar över människors kroppar, fast människans sinne finns fortfarande kvar. Kroppen dör, men fungerar fortfarande. Den tål mycket mer stryk, blir starkare, snabbare och farligare. Haken är att demonen är såpass svag att människan fortfarande styr. Demonen kan bara ge impulser, känslor och i bästa fall, raseri. Kroppen kräver livskraft i form av människoblod för att hålla igång, den tål inte solljus och ju mer demonen tar över desto mindre mänsklig blir kroppen.
När människans själ helt och hållet har blivit förtärd av demonen och demonen kan styra fritt, då kommer demonen instinktivt söka sig till underjorden, det som kallas för helvetet. Där utvecklas den och tampas med andra demoner som sökt sig dit för att till slut utveckla ett eget medvetande. Den har kvar en del rester av människans minnen eftersom själen är det som hjälper till att forma demonens sinne. Därför vet den på ett ungefär hur den ska uppföra sig bland människor, och den lär sig snabbt.
Väl uppe på ytan igen är demonen starkare, den dör inte direkt av solljus, men tar fortfarande skada av det. Kroppen har ändrats till en mycket mer grotesk form i vissa fall, med vingar och klor, i andra fall är demonen helt och hållet mänsklig till utseendet. Demonen har dock svårt att lyckas maskera sig som människa eller demonbesatt människa till fullo, de som har extra känsliga sinnen kan känna skillnaden och inse vad de har att göra med. En människa som blivit besatt av en demon kan också vända det till sin fördel och lyckas kontrollera demonen, vinna tillbaka kroppen. I detta fall så blir människan en ljusets förkämpe, lika stark som de demoner som lyckats förtära det mänskliga sinnet. Människan tål solljus helt och hållet, men är nästan alltid nattaktiv då demonerna rör sig då.
En liten variant på ett visst rollspel från vita vargen, säg gärna vad ni tycker och om ni har tillägg/ändringar så är dessa också välkomna!
När människans själ helt och hållet har blivit förtärd av demonen och demonen kan styra fritt, då kommer demonen instinktivt söka sig till underjorden, det som kallas för helvetet. Där utvecklas den och tampas med andra demoner som sökt sig dit för att till slut utveckla ett eget medvetande. Den har kvar en del rester av människans minnen eftersom själen är det som hjälper till att forma demonens sinne. Därför vet den på ett ungefär hur den ska uppföra sig bland människor, och den lär sig snabbt.
Väl uppe på ytan igen är demonen starkare, den dör inte direkt av solljus, men tar fortfarande skada av det. Kroppen har ändrats till en mycket mer grotesk form i vissa fall, med vingar och klor, i andra fall är demonen helt och hållet mänsklig till utseendet. Demonen har dock svårt att lyckas maskera sig som människa eller demonbesatt människa till fullo, de som har extra känsliga sinnen kan känna skillnaden och inse vad de har att göra med. En människa som blivit besatt av en demon kan också vända det till sin fördel och lyckas kontrollera demonen, vinna tillbaka kroppen. I detta fall så blir människan en ljusets förkämpe, lika stark som de demoner som lyckats förtära det mänskliga sinnet. Människan tål solljus helt och hållet, men är nästan alltid nattaktiv då demonerna rör sig då.
En liten variant på ett visst rollspel från vita vargen, säg gärna vad ni tycker och om ni har tillägg/ändringar så är dessa också välkomna!