Spelsession II
27 april 2009
Fångarna på Solds utö
Det har börjat bli sen kväll. Wulf och Joar har fått sitt hår rakat och är nu kortsnaggade. De gjorde inget motstånd men är inte helt nöjda med sitt nya utseende. De har alla tre fått en tunna vatten hälld över sig och har bytt om till sina gråvita fångkläder. De är luftiga och verkar vara i en storlek som inte riktigt passar någon, och dvärgen Zehrak får vika upp sina ärmar och byxben och skjortan hänger ner över knäna på honom.
Fångarna i fästningen är med de nyanlända nu etthundrafemtio till antalet. Det är cirka ett dussin kvinnor, som har ett litet eget logement, och resterande fångar är män som delar på de två stora logementen. Det är uteslutande människor, med undantag för två stora tiraker och en liten gûrd bland männen. Tirakerna verkar vara de av fångarna som har mest respekt, för ingen går före dem och många håller sig helt enkelt borta från dem. Gûrden å andra sidan ser väldigt ynklig ut. Hans en gång antagligen mycket långa hårpiska har klippts av på hälften, och hans högra öra är söndertrasat efter att de ringar han kan ha haft där tycks ha ryckts loss. Han uppträder underdånigt och verkar helt harmlös, och får springa ärenden åt de andra fångarna.
Vid två långbord serveras fångarna kvällsmålet – en grötig ärtsoppa som till utseendet inte är särskilt olik det Zehrak hostat upp under hela sjöresan. Till ärtsoppan serveras några bitar segt fläsk, mjukt bröd och vatten eller surmjölk att dricka. Fångarna runt omkring hugger hungrigt in på kvällsmålet, medan de nyanlända tittar skeptiskt på sina tallrikar. Wulf rör runt lite med skeden och säger humoristiskt att det inte är detsamma som serveras hemmavid på Rävgrytet, men ingen runtomkring skrattar. De har nog hört skämtet förut, säger Zehrak. Men de äter, och även om det inte är gott så behöver de födan.
De tre håller sig smått osäkra för sig själva en stund och talar igenom sin uppgift på ön. De ser sig omkring och försöker utröna om det finns några uppenbara grupperingar bland fångarna, och om någon ser ut att kunna vara en riddar Silverhjärta. De ser inget hjälpligt, och slår sig osäkert ner i gräset för att invänta händelseutvecklingen. Skabbe Trashank slår sig snart ner vid dem och talar muntert och de lyssnar med halvt öra.
Innan fångarna får gå och lägga sig räknas de på borggården och visiteras efter otillåtna persedlar. De män som delar logement hos Joar, Wulf och Zehrak är cirka sjuttio till antalet och det är ganska trångt. Logementet har plats för åttio bäddar, som är upphöjda träkonstruktioner löpandes utmed salens långsidor. Bäddarna skiljs åt av decimeterhöga trälister. Utöver bäddarna finns ett par bord och några pallar i mitten av salen. Vid dörren, bakom en pelare som ger viss privathet, står en stor latrintunna.
De haltande fångar som är långsamma i inkvarteringen knuffas bryskt in av vakterna, dörren slås igen och låses. Den enda belysningen inne i logementet utgörs av några enstaka vaxljus, och det tar en stund för ögonen att anpassa sig för Joar och Wulf. Det luktar fränt av svett, och en vedervärdig stank slår upp från latrintunnan. Dessutom luktar det starkt av tirak längre in i salen.
Fångarna verkar ha tilldelade eller självvalda platser, för alla går direkt till sina bäddar där deras madrasser ligger. Det finns lediga platser längst upp i salen vid latrintunnan, där bara den lilla gûrden och några svaga åldringar huserar, och längst ner där de två tirakerna har sina madrasser.
Zehrak ser sig lite osäkert omkring, men Joar vill absolut inte sova nära den stinkande latrinen och går ner i salen mot de lediga platserna där. Wulf följer lugnt efter. Zehrak går också ditåt och de börjar lägga ut sina madrasser, när en elak tirakstämma ryter till.
”Öh, skäggmissla!” ropar den mindre av de två tirakerna efter Zehrak. ”Imorgon bitti tömma du latrintunnan när den vara fylld!”
Zehrak rätar på sig och mäter tirakerna från topp till tå med ögonen. Den ena tiraken är närmare två meter lång och skulle kunna tas för en trukh. Hans muskulösa kropp är täckt av diverse fula ärr efter strider, ansiktet är runt och näsan knäckt på flera ställen. I öronen har han stora hål efter ringar. Den andre tiraken är femton centimeter kortare, men lika kraftig. Han har ett lika väderbitet ansikte och pigga ögon. Hans långa hår är flätat i en piska som räcker ner över hela ryggen.
”Du höra rätt, skäggmissla, det vara din uppgift nu”, säger den andre tiraken. Sedan ropar han åt gûrden i andre änden av salen att denne, som verkar heta Zabhir, slipper utföra den uppgiften i fortsättningen. Zehrak försöker hålla sin röst lugn och diplomatisk när han frågar varför just han skulle ta på sig den uppgiften. Svaret han får från tirakerna är att den ende som möjligtvis skulle stå lägre i rang än en ”skäggmissla” är en alv, och nu finns här ingen alv.
Zehrak mäter tirakerna med ögonen igen, och bestämmer sig för det är bäst att inte ge sig på dem. Han sväljer sin stolthet för kvällen och lägger sig på sin madrass, med ansiktet vänt bort från tirakerna. Dessa verkar inte tänka mer saken, som om de bara utdelat en enkel order till en underlydande, och snarkar snart i djup sömn.
Joar väser till Wulf att allt detta är hans fel, och lägger sig tjurigt för att sova. Wulf har knappt hört och somnar snart. Det dröjer inte länge förrän de flesta i salen sover, och högre eller dovare snarkningar fyller logementet. Zehrak förbereder sig för en eländig sömn i de stinkande tirakernas närhet, när han hör en snäll mansröst ropa dämpat åt honom från mitten av salen.
”Mäster dvärg! Känner jag inte igen dig?” Zehrak lyfter på huvudet och ser bortåt salen, där en karl har ett ljus tänt och ser åt hans håll. ”Kom hit, jag ordnar en ledig bädd här!”
Zehrak känner igen mannen. Det är Jussi Guldmakare, en soldisk alkemist som hans far gjort affärer med några gånger. Han tar med sig sin klädsäck, filtarna och madrassen och går bort till Jussi, som får en fånge att flytta på sig och göra plats åt dvärgen. Joar och Wulf sover kvar nere i salen.
Zehrak kommer således att hamna mellan två människor som verkar hyggliga och ofarliga. Det är Jussi Guldmakare, en ganska kort herre i femtioårsåldern vars hår är mycket rufsigt och ger honom ett nyvaket utseende, och det är Filip av Vinvallarna, en ung bredaxlad och vältränad man med vackert ansikte och förvånansvärt välvårdat hår och mustasch. Han sätt att tala är förnämt och aningen malplacerat i fånggemenskapen.
Jussi berättar att han arbetar för både Asharien och Soldarn, och när Soldarns finanser en tid varit ansträngda under Korsarkrigen var Jussis tjänst på väg att dras in. Eftersom Jussi var i slutskedet av ett spännande experiment och gjorde allt för att få stanna kvar i det välutrustade laboratoriet, lovade han i ett obetänksamt ögonblick rikskonungen att han kunde framställa guld ur bly, något som skulle lösa alla finansiella problem. Han fick en månad på sig, men naturligtvis misslyckades han och dömdes till straffarbete här på Solds utö, långt från hovets lyx och flärd.
Filip verkar vara en riktig skojare och filur, som sol-och-vårat många av rikets damer. Under lång tid undkom han med sina eskapader då hans offer var för skamfulla för att anmäla honom, men tyvärr höll hans tur inte i sig och när han försökte svindla den senaste nobla kvinnan togs han på bar gärning.
De undrar vad Zehrak råkat ut för, och dvärgen berättar att han knappt hunnit anlända till Talon innan han hamnat i krogslagsmål och skickats hit i väntan på rättegång. Jussi försöker vara snäll och säger att det säkert ska ordna sig. Själv har han några år kvar på sitt straff, och Filip har ännu några fler.
Zehrak undrar vad problemet är med de två tirakerna. Den store heter Arghax och den mindre Birokk, får han berättat, och det är de som bestämmer bland fångarna. När Zehrak frågar varför får han svaret att de är starkast och har vassast tänder, och så länge ingen står emot dem så kan de göra som de vill. Värst är det för den stackars ghûrden Zabhir med sin slavstatus. Men nu verkar de ha bytt offer till Zehrak, men så länge dvärgen gör som de säger ska det nog inte vara någon fara. Zehrak svarar inte på det sista, utan biter bara ihop. Han undrar vad tirakerna straffas för. De ser ut som sjöfarare, tycker Jussi, så de måste vara pirater. De är i alla fall bland de fångar som vistats längst tid på ön, och de var här både när Jussi och Filip kom.
Jussi och Filip kan vidare berätta för Zehrak hur fånglivet ser ut på ön. Det är väckning varje dag klockan sex, och då får man en halvtimme för att tömma latrintunnan och andra morgonbestyr. Sedan serveras frukost i en halvtimme, innan det bär av för arbete, som pågår fram till en timmes middagsvila klockan tolv och sedan fram till klockan sex då det är kvällsmål. Därefter är tiden ledig fram tills inlåsning vid niotiden. Arbetet sker i huvudsak i ön stenbrott. Jo, det ligger ett stenbrott på andra sidan ön, där man hugger fram sten som man mejslar till stenblock som ska transporteras till fastlandet eller användas för att förstärka fästningen. Några fångar arbetar istället i verkstaden, där de lagar segel och flottans uniformer eller syr kläder. Där arbetar kvinnorna och de svagaste männen.
”Åtminstone ett arbete man kan trivas med”, säger Zehrak angående stenbrottet.
”Det får stå för dig”, klagar Jussi dystert. ”Själv längtar jag hem till min varma bädd i Talon”.
Zehrak talar vidare med Jussi och Filip en stund. Han berättar för dem att han fått med sig en uppgift till ön, och att han vill komma i kontakt med en man vid namn Silverhjärta. Jussi och Filip känner inte till mannen. En adelsman på ön tycker de låter märkligt. Zehrak förstår snart att de inte vet något, även om han för en stund lägger viss misstanke vid att Filip är den man de söker. Jussi blåser ut ljuset och de somnar snart.
***
Klockan sex på morgonen öppnas dörren och en vakt hojtar att det är uppstigning. Fångarna börjar sömndrucket komma i rörelse, och tiraken Arghax skyndar för att vara först borta vid latrintunnan. En kö bildas, där även Joar och Wulf ställer sig. Zehrak passar på att smita ut ur logementet, och fäster trotsigt ingen blick på tirakerna eller latrintunnan.
Tirakerna får aldrig syn på Zehrak under morgonen, och denne sitter med Jussi och Filip vid frukosten. Joar och Wulf slår sig också ner där, och männen presenterar sig för varandra. ”Vad serveras idag?” undrar Filip. ”Åh, korngröt! Det fick vi igår med! Och i förrgår. Och kan ni tänka er vad vi fick förra veckan? Korngröt”.
Halvvägs genom frukosten kommer en vakt förbi och meddelar att Joar, Wulf och Zehrak ska träffa kommendanten innan arbetsdagen börjar. När vakten försvunnit gör Filip en skämtsam min av respekt och säger: ”Träffa kommendanten? Åh jo, fina gäster vi fått på ön”.
Efter frukosten förs således Joar, Wulf och Zehrak till befälshuset och kommendant Walter Rasks rum. Kommendanten sitter djupt nedsjunken i en karmstol bakom sitt skrivbord och granskar dem ingående när de kommer in i rummet. Vakterna för bryskt fram dem till skrivbordet där de får vänta medan kommendanten ber vakterna att lämna honom ensam med fångarna. Lätt förvånade lämnar vakterna rummet.
Den tidiga timmen till trots står ett halvdrucket glas vin framför kommendanten, och han erbjuder fångarna varsitt glas de också. Zehrak tackar artigt nej, men Wulf är snabb att plocka fram två glas som han fyller med mer vin än vad som kan tänkas artigt.
Kommendanten berättar att han läst brevet från sin gode vän markis Silverhjärta, och garanterar att så fort de har fått ur Hadar var krigsbytet är gömt skall deras problem nog vara ur världen. Så länge de är på ön måste de emellertid behandlas som vilka fångar som helst, för särbehandling skulle väcka misstankar.
Han berättar att Hadar inte befinner sig bland de andra fångarna, utan i sjukstugan och att rovriddarens tillstånd är allvarligt. Kommendanten ska försöka ordna så att någon av dem får tjänst i sjukstugan, men detta kommer förmodligen ta en tid, då fältskär Teodor redan är nöjd med sin nuvarande assistent, ghûrden Zabhir. Det är bara betrodda fångar som får arbeta med honom, så han vill att de tre ska sköta sig. Därefter önskar han dem lycka till, ropar in vakterna igen och säger att det är dags för de nya fångarna att gå i arbete. När de lämnar huset säger Wulf till Joar och Zehrak att han hoppas på likadan uppvaktning med ett glas vin varje morgon.
Ute på borggården berättar Zehrak för Jussi Guldmakare och Filip av Vinvallarna att mannen de söker tydligen befinner sig i sjukstugan. ”Är det riddaren?” undrar Jussi och Zehrak nickar. Då känner Jussi och Filip till honom – de visste inte hans namn, men riddaren i sjukstugan är tydligen mycket illa däran och har suttit i isolering mesta tiden så länge de varit på ön. Joar kastar en misstänksam blick på de två männen som Zehrak förtroligt pratar med.
Stenbrottet
De drygt etthundra fångarna som ska till stenbrottet kedjas i en lång fotkedja och sätts av i långsam marsch ut ur fästningen, eskorterade av ett dussin vakter med spjut och armborst. Verkstadsarbetarna vandrar mer ledigt ditåt och några små grupper av fångar avdelas för med några vakter samla ved och torv till bränsle.
På den yttre borggården, eller exercisgården som den tydligen kallas, kan fångarna som marscheras ut se hur några grupper ledigt klädda flottister övar fäktning eller bågskytte.
Bakom fästningen leder stigen till ett vägskäl, där en stig går högerut mot fyren långt borta på ön och den andra stigen leder mot stenbrottet. Ön är till största del kal och klippig, och de enda växter som verkar trivas här är ljung och vass. Vassen dominerar områden nere vid vattnet, medan ljungen breder ut sig som ett tovigt täcke på öns inre delar. Här och var växer det små, knotiga träd och buskar.
Det är fint väder och ganska varmt i luften. Det är gott om måsfåglar i rörelse på himlen och över havet. Stenbrottet uppenbarar sig några kilometer inåt ön och är en stor, klippig sänka. Vid sänkans kant väntar en liten men bred figur, en muskulös dvärg med ett väldigt brunt skägg som är uppbundet i flätor för att det inte skall vara i vägen. Han är klädd i enkla, kraftiga kläder under ett läderförkläde och har ett bälte om midjan där flera ihoprullade ritningar är nerstoppade. Zehrak tycker att han ser ut som en klansfrände – det vill säga en ghordvärg.
Vakterna lösgör fångledet ur dess kedja. ”Alla närvarande”, säger en av dem.
”Tack, sergeant. God morgon, gossar”, hälsar dvärgen inte särskilt ovänligt. En kvinnostämma harklar sig i fångledet. ”Och du också, Rövar-Lill. Idag bryter vi bara fram ny sten, vi börjar inte mejsla den kvadratlig och rektangulär förrän imorgon. Vi har en stor beställning till fastlandet som ska vara lastad och klar i slutet av veckan.”
Vakterna slår sig ner ovanför sänkan och fångarna, som verkar bekanta med arbetet, släntrar ner i den där de plockar upp hackor, spadar och sätter igång att flytta på tunga skottkärror.
Dvärgen går ner bakom dem med händerna på ryggen. När han ser några nya ansikten bland arbetarna håller han ett litet tal som han verkar ha dragit många gånger förr:
”Från och med nu tillhör ni Solds utö. Vad Soldarn beträffar har landet stött bort er. Några av er ska få återvända, men de flesta av er gör bäst i att inte göra det. Soldarn har gjort sig av med er. Glöm Soldarn!”
Zehrak och Wulf tar upp varsin hacka och följer några andra fångarnas exempel med att hugga in i klippväggen. Joar kastar en blick från arbetet med skottkärror och stentransport till klippväggen och tillbaka igen, och plockar motvilligt upp en hacka och gör Zehrak och Wulf sällskap. Han är inte alls glad, och muttrar klagande om staten och hur fångarna behandlas medan han arbetar. ”En riktig liten rebell”, skämtar Zehrak till Wulf om Joars klagande.
Zehrak och Wulf arbetar flitigt. För varje tio hugg som de andra fångarna gör med sina hackor och spadar, gör Zehrak två som gör ännu bättre verkan, van som han är vid bergsarbete. Han påpekar dock den ickedvärgiska kvaliteten på hackorna. Och för varje tio hugg som de andra fångarna gör, gör Joar surt ett eller två, klagandes över situationen.
Den brunskäggige arbetsledardvärgen verkar ta sitt arbete för största allvar, och gör sitt bästa för att arbetsleda och utbilda fångarna i stenbrottet. Han försöker vara tålmodig med dem, men ofta svär han på rukh och sliter sitt skägg när de gör fel och ”misshandlar stenen”. Framförallt tirakerna Arghax och Birokk förargar honom med sin totala okänslighet i stenhuggandet. Han går omkring bland de stenhackande fångarna och ryter ”Hugg i!”.
Jussi tar plats bredvid Zehrak med sin hacka och berättar lågmält om dvärgen, vars namn är Mielar klan Ghor. Mielar kom från Talon-Renk-Ghor och arbetade en tid som stenhuggare i Talon. En av rikskonungens arkitekter såg dvärgens duktiga arbete och frågade om denne ville ansvara för stenarbetet vid en av Soldarnas fästningar. Mielar blev såklart smickrad av förfrågan och svarade ja utan att ta reda på var fästningen låg. När han fick reda på att den låg på en ö slog han nästan ihjäl den stackars arkitekten, men besinnade sig emellertid då han redan lovat bort sina tjänster. Han är ingenjör precis som Zehrak, och hans favoritsyssla på ön är att förbättra katapulterna i tornen.
Zehrak tar i extra duktigt när Mielar kommer i närheten, och snart upptäcker Mielar sin frände. Han stannar upp med händerna bakom ryggen och säger: ”Jaså, en dvärg har hittat hit. Av Ghors klan om jag inte misstar mig”. Zehrak vänder sig om och hälsar nickande på klanfränden. ”Jag tar tillbaka det”, säger Mielar. ”Snarare Roghan, för ingen Ghor skulle inte behöva avbryta sitt arbete för att kunna hälsa”.
Zehrak börjar genast arbeta igen. ”Nejdå, det är Ghor minsann”, säger han och tänker försöka göra sig vän med klanfränden. ”Men det här är inget mot att arbeta hemma i bergen”.
”Hade du varit hemma i bergen hade du legat med brännmärkning i pannan för dina brott”, säger Mielar korthugget och går därifrån utan att ägna Zehrak mer tid. Förmodligen hyser han ingen respekt för en dvärg som hamnat i människofängelse.
Arbetet fortsätter och Joar ser sig omkring efter något intressantare än den karga klippan att fästa blicken på. Han ser en sten en bit bort klyvas på mitten, och arbetarens ben som träder fram där bakom, bara upp till knäna, är ett par lena och välformade kvinnoben. Joar för blicken uppåt och ser en manhaftig men vacker kvinna i hans ålder. Hon är solbränd och välbyggd, med skarpa ögon och inte särskilt långt, blont hår. Hennes armar och ben ser starka ut, men hon är ändå kvinnligt attraktiv. Joar går bort åt hennes håll, och ställer sig och arbetar i klippväggen bredvid henne. Han säger inget, men kastar några blickar åt hennes håll då och då.
Hon bryr sig inte alls om honom, så han tar till orda. ”Det här är ett helvete, eller hur?” säger han. Hon slutar inte arbeta, men kastar en blick åt sidan på honom och säger avfärdande: ”Om du inte är man nog att arbeta med hackan kan du hjälpa till med skottkärrorna.”
Joar tiger och tar i lite extra i de följande hackhuggen. Efter en stund försöker han inleda en ny konversation, men kvinnan är bara korthuggen och avfärdande i sina svar och går snart därifrån för att börja arbeta på ett nytt ställe. Joar har dock fått ur henne att hon har sju-åtta år kvar av sitt straff på ön, men att hon minsann inte tänker stanna så länge. Han återvänder till Zehrak och Wulf. De driver lite med honom om hans flirtförsök. Jussi Guldmakare säger att kvinnans namn är Rövar-Lill, och det hörs väl på namnet vilket brott hon fängslats för. Horeri, skämtar Zehrak och uttalar namnet ”Röv-Lill”. Wulf skrattar gott, men Joar är inte särskilt road.
”Är det någon mer än Arghax och Birokk som man ska akta sig för”, säger Jussi, ”så är det Rövar-Lill. Det sägs att hon har mördat fler män än vad hon har legat med”. Det påståendet kan ju betyda vadsomhelst, säger Zehrak.
Medan arbetet fortgår får Joar och Wulf vid ett tillfälle en kort stund för sig själva, och Joar frågar då sergeanten om de två männen som Zehrak börjat umgås med kan litas på. Wulf säger att dvärgarna är ett hedervärt folk och att Zehraks omdöme bör de kunna lita på, men Joar övertygar honom om att det nog är bäst om att Zehrak påminns om sekretessen i deras uppdrag.
Mitt på dagen blir det middagsvila i ungefär en timme, och då serveras lite bröd och vatten. Fångarna tar tacksamt åt sig och slår sig ner i stenbrottet eller ovanför. Wulf muttrar halvt skämtsamt att det borde serveras något alkoholhaltigt till brödet, och klagar sedan över en begynnande värk i axlarna av det hårda arbetet. En bit bort tappar Skabbe Trashank en sten på foten, och Wulf föreslår att Jussi och Filip ska hjälpa honom. De två rycker vänligt på axlarna och släntrar dit. Medan de är borta talar Joar och Wulf med Zehrak om att de inte borde berätta mycket mer för dem, då det inte vore klokt att mer information spreds över ön.
Zehrak instämmer medgivande. Joar använder sedan resten av rasten till att försöka närma sig kvinnan han fått upp ögonen för, Rövar-Lill – eller Rövar-Lilja som han först tror hon heter.
***
När arbetet fortgått en stund på eftermiddagen faller en mörk skugga över Zehrak. Detta är märkligt tycker han, då himlen är klarblå och inga moln synts till. Men när han vänder sig om inser han att skuggan nog tillhör en tirak. Mycket riktigt står där Arghax, den större av de två, och lägger handen på dvärgens axel. ”Du inte tagit hand om latrintunna”, säger han hotfullt. ”Stackars Zabhir fick göra din uppgift”. Bakom Arghax står Birokk och kavlar upp ärmarna.
Zehrak märker att det plötsligt blivit tyst runt omkring dem. De övriga fångarna i närheten har smugit sig undan, bland dem Joar, och bara Wulf står kvar.
”Vi tar dem”, morrar Wulf och väger hackan i handen. ”Vill du ta den store eller den lille?”
Zehrak backar tills hans rygg möter klippväggen. Han öppnar munnen för att säga att de inte vill ha något bråk, men inser att det alternativet är utom räckhåll, och säger istället: ”Den lille”.
Birokk rusar fram mot Zehrak och möter utmaningen. Zehrak har redan ställt sig i sin indoktrinerade dvärgiska stridsposition, med ena foten bakom den andra och med hackan – som inte är särskilt olik en yxa – beredd. Han hugger snabbt och lågt, och hackan spetsar foten på tiraken som morrar uppretat och måttar ett knytnäveslag mot dvärgen. Zehrak parerar med hackan och Birokk grymtar smärtfyllt till när hans näve träffar redskapet.
Samtidigt har Wulf slagit Arghax i magen med bredsidan av sin hacka, men tiraken har snart återhämtat sig och tar ett grymt strypgrepp om Wulfs hals så att människan tappar sitt vapen.
Zehrak hugger snabbt från sidan med sin hacka, och den tar fäste i Birokks höft. Tiraken vrålar av smärta och sjunker ihop på knä. Några av fångarna som ser på en bit bort börjar ropa på vakterna. Zehrak drämmer till Arghax med en kraftfull tackling, som får tiraken att släppa Wulf och både människan och tiraken tumlar omkull på marken.
Fyra vakter kommer nerskyndande med spjuten redo, och Zehrak inser att han är den ende stående slagskämpen, med en blodig hacka i handen. Han släpper vapnet och höjer händerna till tecken på lugn och kapitulation. Vakterna överöser honom med slag från träändarna på sina spjut, och han lägger sig i försvar.
”Bra! Ge skäggmisslan vad han tål!” skränar Arghax som kommit upp på knä. En vakt slår skoningslöst omkull tiraken med ett hårt slag.
Vakterna bänder bak armarna på Zehrak med ett spjut, och kedjar fast dem i det läget. En av dem slår honom kraftfullt i magen med spjutskaftet. Wulf och de två tirakerna fängslas på liknande improviserat sätt och de fyra fångarna förs upp ur stenbrottet. ”För Birokk till fältskär Teodor!” uppmanar en av vakterna.
Dvärgen Mielar kommer tillskyndande och ser hur de fyra slagskämparna förs iväg. Sedan vänder han sig mot fångarna och ryter till: ”Vad stirrar ni på? Återgå till arbetet! Vi ska ha en skeppslast kvar nästa vecka!”
När Joar släntrar bort mot klippväggen sluter Rövar-Lill upp vid hans sida en kort stund. ”Var det där dina vänner?” frågar hon fräckt.
Joar nickar och vet inte om han ska vara stolt eller upprörd. ”Bra slagsmål”, berömmer Rövar-Lill. ”Men nu ser du inte dina vänner på ett tag. Det blir isoleringen för dem”. Sedan försvinner hon bort till sin del av stenbrottet. Joar följer hennes välsvarvade kropp med blicken.
Fångliv
När arbetsdagen i stenbrottet är slut och fångarna åter sitter vid långborden för kvällsmål, syns Zehrak, Wulf och de två tirakerna inte till. De har dömts till sju dagars isolering, förutom den skadade Birokk som ligger i sjukstugan. Men enligt vad några vakter pratar om en bit ifrån Joar, så läker tiraken fort och är inte allvarligt skadad, så han ska snart sättas i isolering även han.
Isoleringscellerna ligger i fästningens murar. De är små och rymmer bara en bädd med en hård madrass och ett litet golv. Cellerna har varsitt litet gallerförsett fönster ut mot havet, knappt stort nog för ens en ghûrd att ta sig ut genom. Det är helt tyst i cellerna, frånsett enstaka skränande måsar ute på havet. Fångarna har inte den minsta kontakt med varandra, och kanske sitter de till och med i varsin mur. De träffar inte någon alls under dygnen som går. Någon gång varje morgon och på kvällen öppnas en liten lucka i nederkanten av celldörren, och cellens potta töms och en bricka ställs in med lite mat. Matransonerna är mycket mindre än de som serveras på borggården, och desto äckligare. Den första natten saknar Zehraks cell potta, och när nöden tränger på i de nedre regionerna lättar han trycket så nära dörren han kan, i hopp om att det ska rinna ut. Men det mesta stannar i cellen, och han får leva med stanken och förolämpningen morgonen därpå från vakten om att ”dvärgen gjort ner sig!”.
Dagarna förflyter långsamma och tysta. Zehrak har inte till mycket till övers för utsikten mot havet, men trivs desto bättre i ett litet stenrum. För Wulf, och förmodligen även tirakerna, är tillvaron i det trånga stenutrymmet värre, men dvärgen tar ingen skada. Han är inte ångerfull – han vet att han gjort det en dvärg ska göra när han möter tiraker – men han förgrymmas åter över människornas behandling av honom. Han ber mycket till Vontar, pratar med sig själv och pratar med måsar som kommer nära fönstret för att fylla ut det kompakt tysta och tomma rummet med ljud. Han funderar kort på att offra lite av sin mat genom fönstret till Vontar, men tänker att dvärgar ändå är ett praktiskt folk och att det inte är rätt tillfälle för gudaoffer. Vad som stör honom är att han inte kan vårda sitt skägg och hår så väl som han önskar, och det börjar bli tovigt och okammat i fångenskapen.
Joars fångliv förflyter efter precis samma schema som den första dagen. Väckning, frukost, arbete i stenbrottet, kvällsmål och sen en stunds ledighet innan sovdags. Maten är likadan, kläderna är likadana, arbetet är likadant. Han förstår varför många av de arbetande fångarna uppför sig som spöken – bleka och smått apatiska – efter några år eller fler i denna gråa monotoni.
Jussi Guldmakare, Filip av Vinvallarna och några andra av de mer sociala fångarna håller honom sällskap de första dagarna, men skogsbon Joar bestämmer sig för att anta sin vana ensamvargskaraktär och snart ger de upp sina försök att bli vänner med honom. Han håller sig för sig själv, sköter arbetet och fångenskapen utan att vara till besvär för någon, och betraktar omgivningen både kalkurerande och surmulet. Han känner sig inte skyldig till något brott – han önskade aldrig det som hänt på värdshuset Gyllene stopet – och blev mer och mer bitter över straffet han uthärdade.
Han höll ögonen på Rövar-Lill, och såg att hon var lik honom i sin sociala status bland fångarna. Hon var också en ensamvarg, och höll sig mestadels med sig själv och pratade bara fåordigt. Men hon var en stark kvinna och han intresserade sig för henne, på mer än ett sätt.
En dag i stenbrottet närmade han sig henne och försökte inleda en konversation. Det gick ganska bra denna gång när han lågmält gjorde uttryck för en önskan om att komma bort från ön. Rövar-Lill verkade inställd på en nära förestående flykt, och Joar försökte få reda på hur hon trodde sig kunna rymma och om det fanns plats för honom i planen.
De långsamma framstegen i konverserandet gynnade sig, och Rövar-Lill medgav till sist att hon planerade att rymma snart. Mycket snart.
Joar berättade att han var förgrymmad över statens behandling av honom, att han behandlats illa länge och att han inte såg mycket andra utvägar än att sluta som kriminell. Han sa sig vara en god bågskytt och att han skulle vara till nytta för Rövar-Lill.
”Jag ser ingen pilbåge här”, menade Rövar-Lill, men Joar gick på om att han skulle kunna hjälpa till. Han berättade att han kände till en skatt, och när han tagit reda på var den fanns gömd skulle Rövar-Lill och han kunna röva bort den. Men han behövde mer tid på ön för att kunna utröna var skatten fanns.
Rövar-Lill sa sig inte ha mycket till övers för skattletande, men i hennes ögon glödde det till av habegär. Hon sa sig hellre fortsätta med sitt gamla yrkesliv – att röva rikt folk i Soldarns skogar på de pengar de hade för mycket av. Hon påpekade att en bågskytt då var händig att ha, och erbjöd Joar en plats i det nya rövarband hon tänkte starta upp så fort hon rymt från ön.
Joar undrade om hon inte redan hade ett rövarband – han hade sett henne tala lite med de rövare han själv delat skepp med ut till ön. Rövar-Lill förklarade att de flesta i hennes gäng hade dödats i striden när de infångades, och att de två rövarna Joar kände till från skeppet snarare var gamla konkurrenter till henne.
”Kan du inte berätta närmare om din flyktplan?” frågade Joar.
Rövar-Lill pekade ett antal meter neråt klippväggen i stenbrottet. ”Jag vill att du hugger din väg dit ner innan veckan är slut”, sa hon hemlighetsfullt. ”Om du klarar det, bedömer jag dig värdig nog att få ta del av min plan, och jag ska visa dig något”.
Joar godtog förslaget, och resten av veckan arbetade han hårdare och duktigare än de flesta andra fångar, längs med klippväggen.
***
När bara en dag återstår av Zehrak och Wulfs isoleringsstraff, har Joar arbetar sig fram till det ställe Rövar-Lill pekat ut. Hon dök snart upp bredvid honom, och han frågade vad hon tänkte visa. När hon sett sig om och försäkrat sig att inget såg eller lyssnade, bände hon loss en klippbit ur stenväggen med hackan, och där bakom låg något gömt. ”Titta in”, sa hon till Joar, som hukade och inspekterade gömman.
I springan i klippväggen låg en hög med rep, en hammare, en mejsel, en tom vattensäck och lite klädesplagg som såg ut som de vakterna klädde sig i. Rövar-Lill var snabb att dölja gömman igen med klippbiten hon flyttat på, och Joar undrade vad planen gick ut på.
”Jag ska ta mig till fastlandet med lastskeppet som anländer för att frakta bort stenleveransen”, berättar hon. ”I morgon natt bryter jag mig ur kvinnologementet, tar mig hit och klär ut mig till vakt. När skeppet kommer följande dag tar jag mig ombord och gömmer mig där. Det finns plats åt dig med, om du ska göra mig följe.”
Joar vet inte vad han ska bestämma sig för. Han har funderat mycket de senaste dagarna. Han ville gärna komma undan ostraffad genom att utföra markis Silverhjärtas uppdrag, men samtidigt ville han så fort som möjligt komma ifrån ön och hans tro på staten var i bristning. Nu var dessutom hans två kamrater i uppdraget inlåsta i isolering, och han var i stort sett helt ensam. ”Jag behöver mer tid”, sa han. ”För att ta reda på var skatten jag talade om finns”. Det var inte helt sant – han ville ha mer tid att fundera över sitt fortsatte öde också. Om han rymde med Rövar-Lill kunde inte markisen rädda honom från kriminalitetens stämpel.
Rövar-Lill skakade bestämt på huvudet. ”Jag ger mig av nu. Jag har väntat länge på detta tillfälle. Det är mycket sällan några förbindelser med fastlandet uppstår på detta sätt. Det kan dröja tills nästa sommar innan nästa fraktskepp kommer – vi har arbetat med den här leveransen i ett halvår”.
Joar tog ett djupt andetag och tänkte noga efter. ”Jag tror jag följer med dig”.
Rövar-Lill såg faktiskt ut att bli glad. ”Bra. Du får absolut inte berätta för någon om flykten”.
På det sista grinar Joar illa och tänker på Zehrak och Wulf.
***
Den sjunde dagen på Solds utö för Joar, Wulf och Zehrak grydde och fångarna väcktes i vanlig ordning och kom ut för att äta frukost i morgonsolen. Zehrak leddes snart ut på borggården mellan två vakter. ”Din isolering är över”, hade de sagt. ”Dina dvärgaarmar behövs i arbete idag”. Det första Zehrak gjort när han släppts ut var att ta ett djupt andetag frisk luft.
Joar och de andra fångarna såg upp när dvärgen kom gående för att ansluta sig till frukosten. Han var ovårdad, blek och kläderna som tidigare varit nästan vita var nu smutsgrå. Wulf leddes snart också ut, och han såg också blek och smutsig ut. Hans skjorta saknade ärmar och hans blick verkade stirrig och påverkad av tiden i isolering. Han var hes och sa sig vara otroligt törstig (och då var det inte vatten eller mjölk han menade). Han klappade uppskattande Zehrak på ryggen, tackade högt för att få se ett bekant ansikte och de slog sig båda ner vid Joar. De hälsade uppriktigt glatt på honom, och Jussi och Filip och några andra fångar flyttade dit och talade med dem. Joar frågade vad som hänt med Wulfs skjorta, och sergeanten förklarade att hans bädd saknat kudde och att han gjort sitt bästa för att skapa en.
De två tirakerna släpptes också ur isoleringen, och de slog sig ner långt från Wulf och Zehrak. Den av dem som Zehrak skadat, Birokk, haltade med bandagelindor runt höften och foten, men verkade under omständigheterna må bra.
Zehrak frågade Joar om han kommit någon vart i deras uppgift på ön, men Joar skakade bara på huvudet. ”Jaha, då har vi alltså slösat bort en vecka”, säger Wulf och försöker låta skämtsam.
Denna dag skulle mycket av den sten som brutits fram och mejslats till i stenbrottet fraktas till hamnplatsen nere vid fästningen. Skottkärror och vagnar skulle rulla över ön hela dagen lastade med sten. Det fanns inga dragdjur på ön och all sköttes med manskraft. Dvärgen Mielar behövde inte beordra någon till det arbetet, då de flesta ville komma bort från stenbrottet och få lite variation. Men några stannade kvar i sänkan och påbörjade nya uthuggningar, bland dem var Joar och Rövar-Lill. Zehrak och Wulf anslöt sig till arbetslagen som forslade stenen till hamnplatsen. Zehrak var till stor hjälp med sina ingenjörskunskaper, och den vagn han hjälpte till med klarade sig mycket fortare och problemfriare längs stigen.
I stenbrottet tydde sig Joar och Rövar-Lill snart till varandra. Rövar-Lill var lite uppspelt med flykten nära förestående. ”Vill du använda hammaren eller mejseln för att ta dig ut ur ditt logement? Eller ska jag bryta mig ut först och sedan hämta dig?” frågade hon.
Joar såg flyktförsöket framför sig i tankarna, och kände ångesten och osäkerheten trycka på.
”Jag behöver mer tid”, mumlade han. ”Jag kan nog inte rymma så snart ändå”.
Rövar-Lill såg några vakter närma sig i stenbrottet. ”Bestäm dig fort, de kommer”.
Sekunden innan vakterna gick förbi sa Joar ”jag måste få tänka” och de återgick till arbetet och talade inte mer på en stund. När de lämnade stenbrottet i skymningen viskade Rövar-Lill att han hade tills efter kvällsmålet att bestämma sig.
Vid kvällsmålet, med den sedvanliga ärtsoppan och fläsket, stannade Rövar-Lill upp när hon passerade Joar och dennes sällskap. ”Ingen förändring?” sa hon som om hon åsyftade maten.
Joar såg på henne. ”Jag skulle vilja tala med dig efter maten”, sa han. Hon nickade och gick därifrån. Zehrak såg frågande på Joar. ”Vad var det där om?” undrade han.
”Ser man på!” sa Filip av Vinvallarna. ”Joars flirt håller på att komma någon vart!”
”Jag har inte mycket till övers för kärlek”, grymtade Joar som i förbigående.
”Jaså? Hurså?” undrade Filip nyfiket och käckt.
Joar skakade bara på huvudet. Han talade sedan tyst till Zehrak så att bara dvärgen hörde: ”Hon kan hjälpa oss få arbete i sjukstugan, där riddaren finns.”
”Varför kan hon det?” undrade dvärgen.
”Hon har kontakter, och hon har varit här länge”, påstod Joar. ”Lugn, jag tar hand om det”.
Efter måltiden började fångarna som vanligt sprida ut sig över borggården eller gick till logementen. Wulf gäspar, masserar sina värkande leder och säger att han är trött och ska gå och lägga sig och vila. Men när han börjar gå mot logementet blockerar en tirak hans väg. Det är den större, Arghax, och tiraken flinar hemlighetsfullt. ”God kväll”, säger Arghax slugt. Joar och Zehrak märker att den andre tiraken, Birokk, smugit upp bakom dem och deras sällskap bestående av Jussi, Filip och några fler fångar.
”Din vapenarm vara stark, dvärg”, säger Birokk. ”Jag fick känna styrkan”.
”Båda mina armar är starka”, säger Zehrak och bedömer den skadade tiraken som en ganska ofarlig motståndare. Men någon hotfull ton finns inte hos tirakerna, och plötsligt säger Birokk: ”Tycker ni om tobak? Och kanske lite brännvin?”
Zehrak står förbryllad över inviten. Wulf ser osäker ut, men känner sedan törsten i halsen och på frågan om brännvin kan han inte hålla tillbaka ett bedjande svar: ”Brännvin är gott”.
Tirakerna går in i deras logement och vinkar med sig Wulf. ”Kom”, säger de. Wulf är för törstig för att stå emot, och försvinner in i mörkret i dörröppningen.
Zehrak ser på Joar med frågande blick. Joar backar undan. ”Jag går inte in dit”, säger han.
”Lämnar du honom ensam i mörkret med två tiraker?” undrar Zehrak.
”Jag tycker att du ska gå med honom”, säger Joar. ”Jag måste tala med Rövar-Lill.” Zehrak tvekar en stund, men bestämmer sig sedan för att Wulf kan behöva hjälp och går efter honom.
Zehrak ser sig om i det dunkla logementet. Där inne brinner som vanligt några vaxljus och en del fångar ligger redan sovande eller vilande på sina bäddar. Dvärgen ser Wulf stå borta vid de två tirakernas bäddar. Tirakerna, vid namn Arghax och Birokk tror sig Zehrak minnas, talar med Wulf och han närmar sig försiktigt. Wulf kan behöva hjälp när som helst.
Den skadade tiraken, Birokk, sätter sig på en stol medan Arghax lyfter på sin madrass och lyfter fram något. Zehrak ser inte vad - en kniv? en sabel? - och skyndar på stegen lite, men innan han hinner fram framgår det vad det är som tiraken har haft gömt.
Det är en pipa. Arghax stoppar tobak i den och pekar ner mot sin bädd. ”Här finns grejor”, skryter han muntert, och varken han eller den andre tiraken verkar hotfull längre. Vid bäddplatsen har tirakerna ganska mycket tobak, en kagge med öletikett och en butelj sprit.
Arghax tänder på pipan med ett vaxljus och sätter sig på en pall bredvid Birokk. ”Slå er ner. Njut”, säger Birokk och flinar med de gula betarna.
Wulf slår sig osäkert ner, tar emot pipan och tar ett bloss. Han blåser ut ett stort moln blåaktig rök och suckar belåtet. ”Från Daggbacken”, säger han gillande.
Birokk ställer fram fyra små trämuggar medan Arhax ställer fram spritbuljen. Han slår upp fyra supar brännvin och flinar glatt. Wulf tar snabbt en och sveper den törstigt. Brännvinet gjorde honom ännu mer gott än tobaken verkar det.
”Första supen vi bjuda på”, säger Birokk. ”Men vill ni ha mer, vi måste nog ta betalt, ni har ju pengar med er”.
Zehrak ser klentroget på situationen. Tirakerna beter sig hyggligt nu, och de delar broderligt på pipan mellan sig och Wulf. De sveper sina supar lika vant som Wulf.
Zehrak slår sig tveksamt ner med tirakerna och Wulf. Han röker inte någon pipa (mestadels för att han inte vill dela munstycke med en tirak), men han tar emot en mugg, som han torkar av kanten på med sin skjorta. Dvärgen är skeptisk till tirakerna, men han håller dem sällskap då han känner att han borde hålla lite koll på Wulf.
Brännvinet smakar inte konstigt, hur gärna Zehrak än vill tro det. Tirakerna flinar skrytsamt och glatt över spriten. I enlighet med den tirakiska kulturen verkar Wulf och Zehrak ha vunnit deras respekt och vänskap efter att ha besegrat dem i slagsmål. Det verkar inte som om de kommer ha några fortsatta problem med tirakerna.
Samtidigt som Wulf och Zehrak bjuds på alkohol och tobak har Joar sökt upp Rövar-Lill. Det är ganska mörkt ute och stjärnorna har börjat glittra på kvällshimlen. Den korthåriga kvinnan ser frågande på Joar. ”Vad har du beslutat dig för?” undrar hon.
När Joar ska svara kommer två av de andra kvinnliga fångarna gående, och för att hindra honom från att avslöja något om flykten inför dem tar Rövar-Lill tag i hans armar och kysser honom. De två andra fångarna fnittrar till och skyndar därifrån. Rövar-Lill håller Joar tätt intill sig tills de försvunnit, och släpper honom sedan. ”Få inte för dig något nu”, säger hon och torkar sig om munnen.
Joar tar ett djupt andetag. ”Jag är ombord på planen...” säger han och gör en paus igen. ”Du får ta både hammar’n och skruvmejseln. Jag väntar nära dörren under natten”. Han ger henne ett handslag och väntar på svaret.
Rövar-Lill nickar småleende och upprepar planen för Joar: Hon smugglar in hammaren, mejseln och rep i sitt logement (kvinnorna blir sämre övervakade än männen - vakterna tafsar mer än vad de gör en noggrann genomsökning av dem). I den djupaste natten tar hon sig ut, släpper Joar fri och tillsammans klättrar de över muren med repet. Rymningsförsök är så otroligt att nattvakten är slö och lätt att ta sig förbi. Tillsammans skyndar de över ön till stenbrottet, där de klär ut sig till vakter. Så fort fraktskeppet anländer imorgon smyger de ombord, gömmer sig i lastutrymmet och fraktas till fastlandet. Skulle någon på skeppet upptäcka dem får de spela vakter som ska på permission – sjömännen känner inte igen folket på ön. Joar måste se till att vara vaken under natten. När dörren öppnas måste han vara beredd, och hoppas att ingen annan fånge är vaken. Bara han, ingen annan.
Sedan går Rövar-Lill iväg och lämnar Joar ensam...
