Nekromanti De Fördömdas Sista Hopp [EON]

Daniel

Swordsman
Joined
7 Apr 2009
Messages
596
Spelare som vill få uppleva Eon-äventyret "De fördömdas sista hopp" på egen hand bör givetvis avstå från att läsa denna loggbok!
Spelledare som vill spelleda äventyret kan måhända få en del inspiration och har fria händer att återanvända vad de kan tyckas vilja. Men ha i åtanke att mycket av mitt SL:ande, ibland rena citeringar, i sin tur härstammar från filmer, litteratur och musik.


I den här tråden tänkte jag publicera den mycket långa och omfattande loggboken från vår genomspelning av "De fördömdas sista hopp". Möjligen underhåller det någon, om någon har tiden och lusten att läsa igenom den långa, långa berättelsen.

Som den pedantiskt arkiverande SL jag är har jag fört närmast skönlitterärt omfattande loggbok över vårt spel. Vi spelar rollspel hyfsat sällan så jag tycker det är värt ansträngningen att verkligen spara upplevelserna. Vi gör ofta ljudinspelning av spelsessionerna så att vi kan skriva ner dem pedantiskt exakt.

Om erfarna Eon-spelare tycker att viss fakta möjligen skiljer sig från det officiella Mundana och Eon får ni se mellan fingrarna på det.

Nåväl. "Come with us now on a journey through time and space..."

DE FÖRDÖMDAS SISTA HOPP

I rollerna
Zehrak – Viktor Mellgren
Wulf – Gustav Fagerström
Joar – Sebastian Pousar
Fingal – Johan Strand
Spelledare – Daniel Olin

***

Zehrak klan Ghor hus Bhor är en dvärg från Khazim Renk Ghor, som är 203 år gammal, mäter 135 cm och väger 70 kg. Han har ett långt spetsigt grånande skägg, som när han själv får välja alltid är perfekt skött och kammat. Hans ögon är vänliga och ljusblågrå, och han ser väldigt respektabel och välvårdad ut för att vara dvärg, faktiskt så att människor ibland kan tycka att han ser bra ut. Han är lågadlig, på håll släkt med dvärgkungen, och milisingenjör till yrket med rangen truppmästare. Han är en mycket klassiskt konservativ dvärg, som håller hårt på traditioner och heder, men är i tämligen sympatiskt lagd.
Han går klädd i dvärgisk rustning bestående av hjälm, ringbrynjehauberk, ringbrynjehandskar och tunga kängor. Som vapen har han en krell-kharz, en lång dvärgisk stridsyxa med både ett skarpt yxblad och en vass spjuttopp. Zehrak har levt i det väldiga bergafästet Khazim Renk Ghor i hela sitt liv och har inte spenderat särskilt mycket tid ovanför jord. Hans far dräptes för en tid sedan av vättar under försök till rensning av stängda tunnlar i Khazim. Modern blev sorgsen, tappade kontrollen över ekonomin och familjen försörjs nu av klanfrändefamiljen Kharakh. Som ende son (han har två systrar) har Zehrak bestämt sig för att vinna tillbaka familjens ekonomi genom att öppna en ny gruva, och han har begett sig ner i människoriket Soldarn för att söka en finansiär eller medarbetare. Den exakta summan familjen Bohr är skyldig vet bara modern, familjen Kharakhs äldste och arkivmästarna som för faktura över skulden.

Wulf Ambjörnsson är en 47-årig soldisk man. Han är hemkallad soldat i konungens armé, av rangen sergeant. Han mäter 183 cm, väger 78 kg och är högerhänt. Han har bruna ögon, brunt hår som börjat bli vitt av ålder och skägget och frisyren är oftast ovårdad. Huden är ärrad och läderaktig som ett resultat av resor i otrevligt klimat och många krig. Han har en ganska rejäl kroppsbyggnad och är fortfarande ganska stark och tålig, trots att han närmar sig pension.Han dräller mest runt på stadens krogar och har utvecklat en ganska påtaglig alkoholism.
Han går oftast klädd i sin soldatuniform, som består av en ringbrynja, en hjälm och den kungliga arméns röda vapenrock med ett gyllene lejon över bröstet. I vapenbältet har han både ett svärd och en yxa. Wulf är mycket vidskeplig och tror på onda tecken och omen.
Han härstammar från Trollhem men har bott i Talon de senaste femton-tjugo åren, och där har han en enkel våning tillsammans med sin älskade fru Blenda. De har inga barn och antagligen blir det väl heller inga.

Joar Bräss är en 34-årig soldisk man. Han är livegen skogshuggare, jägare och milisman till yrket. Han är en normalt byggd människa som mäter 177 cm och väger 72 kg, har blå ögon och långt mörkt hår och skägg som oftast eller alltid är ovårdat.
Han har dåligt alkoholsinne och har därför inga goda erfarenheter av alkohol. Han talar inga främmande språk och kan varken läsa eller skriva, vilket de flesta lantbrukare inte kan.
Han går klädd i tunika och byxor av tyg och över detta bär han en tygmantel. Klädernas färg går i skogskulörer; mycket grönt tyg och bruna läderdetaljer. Han har en brun läderhuva som täcker skuldrorna och kan dras upp över skallen. Skorna är låga och av tyg.
Joars närmsta kamrat är den tama skogsduvan Fulk, som Joar tränat sedan den var en unge.
En hel dags vandring från huvudstaden Talon ligger Joars hemby Skogsby, i de norra skogarna av markis Silverhjärtas län, tillhörande Solds kronomark. Där är han född och där har han vuxit upp bland bönder och skogsarbetare, och i vuxen ålder arrenderade han ett eget litet torp av byns storbonde Orm Gilleson. Men det visade sig vara en dålig affär, för de två tunnland han arrenderat visade sig vara dålig skogsmark och han är i nuläget skyldig Orm Gilleson 800 silverdaler - en förmögenhet för vilken som helst bonde.
I Talon har han bott i någon vecka när äventyret börjar, inkallad till milishären. Som milisman kommer han tjäna 40 silverdaler i månaden, vilket innebär att han måste hålla sig i arméns tjänst i närmare två år för att kunna betala av sin skuld.

Fingal kommer att introduceras i äventyret senare.
 

Daniel

Swordsman
Joined
7 Apr 2009
Messages
596
KAPITEL ETT
FÅNGEN

Spelsession I
14 april 2009


En afton på värdshuset Gyllene stopet

Efter en lång dags träning på försommaren med milisregementet har Joar Bräss fått kvällen och natten ledig. Visst är han en duktig bågskytt, men han känner sig ganska ovan att träna under militära former som är mycket annorlunda från att jaga ensam i skogen. Veteranen Wulf Ambjörnsson har bjudit Joar att följa med på en krogrunda, och Joar har inte vågat säga nej till sin sergeant.
Wulf har redan druckit ett par stop öl idag känner Joar på sergeantens frustande andedräkt. Det är mycket folk på gatorna och fint väder, och på hörnet av gatan ligger ett stort värdshus som Wulf glatt pekar på. ”Gyllene stopet. Strålande! De har både mitt favoritöl och stans bästa potäter!” säger han och leder Joar dit.
Wulf har haft ännu ett gräl med kära frugan. Hon är för söt men ibland är hon urbota irriterande, tycker han. Han har kapat huvudet på ett par dussin tiraker i sina dagar men henne kan han aldrig besegra. Och eftersom den soldiska kvinnan alltid är den i familjen som har hand om nycklarna är han utelåst och dessutom oerhört törstig. Rävgrytet där han tog sin första öl idag ligger för nära hemmet, så han har letat sig ner till stadens södra kvarter. Han är glad att ha lyckats övertyga milisrekryten att följa med så att han är garanterad sällskap.

Till Talon har denna dag och för bara några timmar sedan Zehrak klan Ghor hus Bhor anlänt, för att finna en finansiär till att öppna en egen gruva i Khazimbergen. Mineralfyndigheterna är förvisso ganska knapra här i de soldiska lågländerna, men de blir mycket godare högre upp i bergen. Finns det ingen förmögen människa i Talon lika entusiastisk som dvärgen får han väl erbjuda sina tjänster som ingenjör i staden, tänker han, för att tjäna ihop ett eget litet startkapital. Stadsmuren må vara en av de allra högsta och tjockaste som människor lyckats bygga, men kastmaskinerna och ballistorna dvärgen sett nerifrån gatan verkar tämligen simpla och kan förbättras avsevärt. De kontanter Zehrak fört med sig från Khazim Renk Ghor skulle förresten nog räcka till att anställa en eller två assistenter i gruvsökandet, tänker han fundersamt.
Men, för bövelen, hur ska han hitta fram här? Gatan kryllar av folk – borgare, bönder och handlare. Mitt i gatan rider en grupp riddare fram i maklig takt på sina höga, klädda hästar och en bondevagn fullastad med hö försöker ta sig fram genom folkmyllret. Stadsplaneringen verkar ha varit obefintlig och gatorna och gränderna löper kors och tvärs över alla små torg eller öppna parkytor. Suck, varför gav inte Vontar människorna åtminstone en gnutta känsla för organisering? Och alldeles för höga är husen också – de skulle ha byggt neråt istället för uppåt när breddutrymmet tog slut, dessa utombergingar.
Fortfarande ganska ovan vid dagsljus törstar Zehraks hals och han börjar bli hungrig. Med korta ben och fullpackad ryggsäck har det tagit honom oändlig tid att ta sig fram genom folkmyllret. Där på hörnet ligger åtminstone ett ganska stort värdshus – vad står det på skylten? – Gyllene Stopet. Där kan han få sig en middag, tänker han, och förhoppningsvis har de någon vettigare dryck att erbjuda än det vin som verkar odlas på varenda åker runt staden.

Värdshuset Gyllene stopet har två våningar och gott om utrymme. På de ljusgrå stenväggarna hänger tygvävnader föreställande riddare och drakar, och vid en vägg finns en träscen där en musikantgrupp spelar munter melodi med fiol, mandolin och flöjt. Vid den bortre väggen ligger en stor eldstad där en eld sprakar, inte för att värmen behövs men för det stora vildsvin som grillas över lågorna. Det doftar starkt av grillat kött, skummande öl och tobaksrök.
En bit in från entrén ligger bardisken, vars front smyckats med små riddarsköldar, och bakom den står en soldisk borgare i buskigt skägg och redovisar tjänstvilligt vinhyllan för två asharier i rutiga kyller. Två nätta serveringsmöer tappar upp skummande öl ur de stora tunnor som ligger uppstaplade bakom baren, i sejdlar som sträcks fram för påfyllning.
I salen finns ett antal runda bord med pinnstolar och ungefär två tredjedelar av platserna är upptagna. Där sitter ett sällskap asharier, några blåklädda flottister med sjömansskägg, diverse borgare och bönder och ett antal färgglatt klädda karlar av mer okänd nationalitet. Två väldiga gulskäggiga krigare från Drunok delar bord med några soldiska borgardamer och vid ett annat bord sitter en grupp dvärgar med korta skägg och gröna kläder och spelar kort. En bred trappa leder upp till husets övervåning.
Värdshusvärden ser glatt upp när Wulf och Joar kliver in i salen, efter att ha hängt av sig sina vapenbälten i farstuhallen, och han skyndar sig att avsluta de två ashariernas beställning. ”En butlej Leijonrött, ett utsökt val, mina herrar! God afton, käre sergeant! Vad får det lov att vara?”
Ljudnivån i salen är inte högre än att man kan konversera i samtalston. Wulf hälsar glatt på Bregal Blomma, som värden heter, och köper genast två sejdlar öl av märket Karpaler och en plommonsnaps. Joar presenterar sig för Bregal och berättar att han kommit från Skogsby. Han köper en öl av den billigare sorten och skrapar fram betalningen ur sin tunna börs. Wulf frågar sig högt om han ska slå sig ner vid vinterbordet eller sommarbordet (som stamgäst har han två favoritställen – ett vid brasan för kalla kvällar och ett vid entrén för varma). De slår sig ner vid entrén men tackar nej till Bregal Blommas erbjudanden om mat. Wulf är mest ute efter att supa, vilket han sätter igång med. När han beställer in sin andra omgång öl smuttar Joar fortfarande sakta på sin billiga öl. Wulf berättar muntert om den fortsatta milisverksamheten och Joar lyssnar artigt på sin sergeant.

När Wulf och Joar varit på Gyllene stopet i ungefär en fyrtiofem minuter hörs någon lasta av sig en tung packning i farstun, och dörren öppnas in till salen. Wulf och Joar tittar föga intresserat upp. De ser ingen. Den nyanlände tar några steg till in från farstun och visar sig vara dvärgen Zehrak, som pustar i sin dvärgiska ringbrynja och ser ut ha vandrat långt. Zehrak går fram till baren och väntar artigt på att bli tilltalad.
”God afton, herr dvärg”, säger värden. ”Välkommen till Gyllene stopet. Mitt namn är Bregal Blomma. Vad får det lov att vara? Vi har rum för dvärgar, med utsikt bort från havet och täta fönsterluckor mot morgonljuset.”
”God afton,” säger Zehrak och beställer en sejdel misslebrygd och en middag bestående av galtstek med rotfruktsmos, bröd och ost. Han ser sig om i salen medan han väntar på middagen, stannar en stund med blicken på de kortskäggiga dvärgarna som han identifierar som Zolod, och slår sig sedan ensam ner vid ett bord nära bardisken. När han fått ölsejdeln och middagstallriken framställd tar han andäktigt upp sejdeln, andas tacksamt ut och tar en efterlängtad och njutande klunk av misslebrygden. Sedan hugger han hungrigt in på maten.
Oset av måltiden når bort till Wulf och Joar som sitter vid entrén. Joar har avslutat sin öl medan Wulf är inne på sin femte eller sjätte. Drucket kastar Wulf en fundersam blick på den ätande dvärgen och ropar sluddrigt till honom. ”Herr dvärg, vad är det ni äter?”
Zehrak tittar förundrat upp och när han lokaliserat vad rösten kom ifrån svarar han kort men artigt vad han beställt in. Han är inte alls intresserad av att konversera vidare med den druckne.
Wulf hojtar till sig en serveringsmö och beställer in samma måltid som dvärgen fått. Serveringsmön undrar om Joar också vill ha en måltid. Joar frågar vad det kostar och inser suckande att han inte har råd. Wulf inser situationen och bjuder hjärtligt den yngre milismannen på måltiden. Han beställer också in en flaska av värdshusets dyraste vin åt dem båda. Wulf hojtar undrande om inte herr dvärg vill göra dem sällskap. Zehrak svarar artigt men fortfarande ointresserad att han ska göra dem sällskap så snart han avslutat sin måltid, och äter långsamt vidare.
Joar hugger in som en varg på den goda måltiden, något han som fattig skogsman är ovan vid. Middagen är något vanligare för Wulf med hans officerslön. Medan de äter skymmer det utanför och när tallrikarna är renskrapade har mörkret fallti. Wulf blir fullare och fullare och känner efter måltiden att han måste gå ut och få lite luft. Joar följer honom ut.
Zehrak ser att de två männen lämnat salen och reser sig för att söka upp någon annan att konversera med. Han köper sig en andra sejdel misslebrygd i baren och ser sig om i salen efter någon som, i hans ögon, kan verka mäktig nog att göra ett närmande mot för hans uppgift i staden. Det verkar dock vara mest utlänningar, bönder och lägre medelklass i salen. Han går bort till Zoloddvärgarna och tittar på deras kortspel en stund. En av dvärgarna kastar ett kort och inte särskilt välkomnande ögonkast på honom, och Zehrak går vidare genom salen.
Wulf och Joar kommer in igen. Värdshusvärden går fram till den nu kraftigt berusade Wulf och föreslår att han ska slå sig ner i sin favoritstol vid brasan och dricka lite vatten. Wulf nickar instämmande och Joar leder honom dit. Där blir de sittande på varsin stol, talandes för varandras döva öron. Wulf muttrar något om tiraker och gamla fältslag, medan Joar grämer sig över fattigdom och matpriser.
Under tiden tar Zehrak sikte på de utländska män i färgglada kläder som sitter och dricker dyrt vin, med symboliska myntstaplar uppställda framför sig på bordet. Dvärgen går ditåt, och samtidigt vinglar den ena av de två stora Drunokkrigarna upp från sitt bord och ska ta sig fram till baren. Vid Zehrak snubblar han till och stöter till dvärgen så att ungefär en deciliter av dennes öl skvätter ut över dvärgskägget. ”Se upp var du går!” sluddrar nordmannen barskt och andfått. Zehrak blir uppretad men finner inga ord, och börjar genast torka skägget med sin ärm och ordna till det med en liten kam. Nordmannen har ingen uppmärksamhet för honom längre utan vinglar vidare till baren, där han blir stående i väntan på servering. Zehrak går vidare åt sitt håll, inte ute efter något bråk.
Nordmannen får syn på Wulf där denne sitter nere vid brasan. Han skrattar elakt och tittar hånfullt på soldaten. ”Vid mitt bredsvärd vad ni ser löjliga ut i era röda uniformer, haha, också måste ni hyra in oss riktiga män för att utkämpa era krig.”
Wulf hör hånet och ilsknar till. Han reser sig klumpigt och knyter nävarna.
”Haha, vill du slåss?” säger den lika druckne nordmannen och höjer sina nävar. De två kämparna börjar vingla mot varandra med höjda garder. I Wulfs halvslutna ögon är nordmannen fyra stycken suddiga gestalter, och det blixtrar till av tirakbetar och tiraköron på dem. De möts och Wulf gör en ansats att skalla nordmannen i ansiktet samtidigt som han ropar något om tiraker. Han missar katastrofalt, faller på knä och ränner ansiktet i ett bord. Nordmannen slår efter den fallne soldaten, men missar lika grovt och slår handen genom bordet. Han skriker till, rycker loss sin hand och faller bakåt så att han landar bland en grupp av ashariska män. Ashariernas tallrikar välts och vin spills ut. De reser sig vredgade och kalvar upp ärmarna. ”Det där vinet kostar mer än din veckolön, barbar!” ropar de argt och griper tag om nordmannen.
Samtidigt knuffar en knubbig hand ilsket på Zehraks axel. Det är två av Zoloddvärgarna som med drucken uppsyn blänger anklagande på honom. ”Ni bergsbor ska alltid komma hit och ställa till med bråk,” säger den ene surt och knuffar grälmuckande på Zehraks axel igen.
Zehrak står lugnt med sin ölsejdel i handen och ser på de två grönklädda dvärgarna framför honom. Han säger stolt något om att Zoloddvärgarna inte ska komma med anklagelser, de som själva övergivit bergen.
Den ene Zoloddvärgen ilsknar till ännu mer och höjer garden för att slåss. Zehrak kan inte annat än att ställa ifrån sig ölsejdeln och gå till motattack. Han måttar två slag mot dvärgen men missar båda. Den andra grönklädda dvärgen passar på med ett knytnävesslag i Zehrak mage, men näven möter den kraftiga ringbrynjan. Dvärgen ropar till av smärta och faller på knä.
Samtidigt har fullt slagsmål brutit ut längre in i salen. Asharierna slåss med nordmannen, vars kamrat ger sig in i bråket. Gäster ropar till, vissa av förskräckelse och andra påhejande. Slags-målet sprider sig som en löpeld genom lokalen och snart är det kaos och alla slåss med alla. Kvinnor och barmöer flyr ut genom dörren eller upp på övervåningen, medan värdshusvärden skrikande springer efter hjälp.
Wulf känner kämpalusta och slår en högerkrok efter en av de närastående asharierna. Joar kommer på fötter för att hindra sergeanten. I sitt druckna tillstånd snurrar Wulf runt och slår näven i Joars käke. Joar faller omtumlad bakåt ner i sin stol, chockad och omskakad.
Zehrak backar undan ett steg från den stående Zoloddvärgen som måttar några druckna slag mot honom, och slår sedan ner dvärgen med ett välplacerat knytnäveslag underifrån på den kortskäggiga hakan.
Wulf känner sig i nöd efter ett tillhygge, och får syn på en kraftig köttkniv som sitter i en halväten galtstek. När han försöker få tag på den får han ett knytnäveslag i bakhuvudet och faller omkull. Det är Joar som uppretat slagit till honom. Joar får minst lika ont själv och tar sig för de svidande knogarna.
En soldisk borgare går till attack mot Joar, som undviker slaget och kraftfullt slår mannen i ansiktet med handflatan. Mannen faller baklänges men fångas upp av två kamrater, som med ilska i blicken och rösterna får syn på Joar. Denne backar sväljande undan.
Det är total oordning i salen. Bord går sönder. Folk kastar sig över varandra. Stolar, ljus och krus används som tillhyggen och överallt tumlar slagskämpar omkring. Zehrak bestämmer sig för att det är dags att lämna värdshuset, och börjar röra sig mot utgången.
En livvakt åt de utländska köpmän som han först gått för att prata med, klättrar upp på trappräcket till övervåningen och kastar sig över dvärgen. De faller båda i marken med en duns. Zehrak lyfter bort mannen från sig och ger honom en högerkrok i ansiktet innan han reser sig.
Även Wulf kommer på fötter, får tag på kniven men får en stol slagen två gånger i ansiktet tills den går sönder. Han ruskar på huvudet och hugger efter motståndaren men missar med någon meter. Berusat morrande bestämmer han sig för att kasta kniven på måfå, för någon jävel ska han allt skada!
”Sergeant, jag tycker att vi ger oss av härifrån!” ropar den nyktre Joar som försöker komma undan de två män som jagar honom. Han hinner inte ropa klart ”nej!” innan Wulf slungar iväg kniven. Zehrak får kniven i bakbenet, men den gör bara en skråma i hans kraftiga dvärgastövlar. Han bryr sig inte om attacken utan skyndar mot utgången.
Joar slår armarna om Wulf och lyckas hålla honom fasthållen, för att hindra sergeanten från att göra något mer dumdristigt. Två bönder får syn på den fasthållne och ropar åt Joar att hålla kvar så att de kan puckla på soldaten, vilket ju inte var tanken från Joars sida.
Väl framme i farstuöppningen ser Zehrak en stor karl kliva i vägen för honom utifrån. Ett svärdsfäste dyker upp i hans synfält och slår honom till marken. Det är stadsvakten som anlänt, och ett antal soldater i samma utstyrsel som Wulk klampar in med dragna svärd och bister uppsyn. Slagsmålet kommer med ens av sig, och många slutar slåss när vid åsynen av stadsvakten. Zehrak kommer på fötter och försöker visa sin samarbetsvillighet med en oskyldig gest. En vakt måttar ett slag efter honom med svärdsfästet och dvärgen backar undan.
Vakterna skyndar in i salen, slår brutalt ner de som gör motstånd och drar isär folk som fortfarande slåss. Joar släpper Wulf och denne faller i golvet, utmattad av alkohol och slagsmålet. En av Zoloddvärgarna, som ligger på alla fyra och håller för näsan, pekar på Zehrak och säger: ”Han… han startade det!”
Zehrak känner två vakthänder på axlarna och suckar argt över Zoloddvärgarna. ”Jag kom just hit, jag är inte inblandad”, säger han men vakterna svarar inte.
En av stadsvakterna petar med sin spetsiga tygsko på Wulf, och skakar suckande på huvudet. ”Den här känner jag igen, han är sergeant i fjärde infanteriregementet.”
Vakterna föser barskt ihop slagskämparna och lyfter upp de som inte kan gå själva. ”För samtliga till häktet!” beordrar vakternas ledare. De arresterade värdshusgästerna leds ut på gatan och marscheras snabbt norrut i staden mot häktet. Inga protester lyssnas på, svaren blir bara ”jaja” och ”spara det till rättegången”.

Häktade

Talons häkte ligger i samma byggnad som stadsvaktens kasern, inte särskilt långt ifrån där Wulf bor, och är en stenbyggnad i tre våningar. Innanför den bastanta porten leder en lång, bred korridor, sparsamt upplyst av facklor, in i byggnaden. Under korridorens höga valv hörs ekot av skramlande rustningar och uppmanande rop från trupper. Direkt till vänster om ingången finns ett vaktrum och innanför detta leder en trappa ner i källaren där en kort korridor med ett tiotal celler ligger. Troppen som arresterat slagskämparna föser in dem i vaktrummet där jourhavande vakt sömnigt meddelar att cell fyra och åtta är lediga. Slagskämparna visiteras och blir fråntagna alla vapen. Deras packningar och ytterkläder har blivit kvar på Gyllene stopet. De arresterade föses ner för trappan och blir inknuffade i de angivna cellerna.
Joar, Wulf och Zehrak hamnar i samma cell tillsammans. Den är ganska liten och där finns bara två träbritsar att sitta eller sova på. Några slitna filtar ligger på britsarna. I ett hörn står en hink för naturbehov, vilken inte verkar ha tömts på länge och en kväljande odör håller cellen i ett fast grepp. Wulf läggs på den ena britsen och snarkar snart högljutt.
Celldörren som stängs och låses består av bastant ek med en liten gallerförsedd lucka i en mans huvudhöjd. Zehrak och Joar, som båda varit de enda nyktra på värdshuset, står tysta en stund i cellen. Zehrak ser sig om och petar lite på väggen. Häktet är inte uppfört med vidare finess men murbruket är starkt. Han skulle behöva ett mindre kompani dvärgar för att slå sig igenom, tänker han. Joar sätter sig på britsen och försöker vända bort ansiktet så gott han kan från den kväljande stanken från avfallshinken.
Zehrak slår sig ner bredvid honom och muttrar surt något om att är det så här man tas emot här i staden. Joar är tyst en stund, och börjar sedan plocka med filten på britsen för att vika den till en näsduk mot stanken. Zehrak tittar på filten med sina skarpa dvärgögon och säger att Joar inte borde ta filten nära huvudet, då den kryllar av löss. Joar tittar själv närmare och ser att dvärgen verkar ha rätt. Han slänger bort filten och frågar om dvärgen alltså är ny i Talon. Ingen av dem bryr sig att Wulf ligger och sover med hela huvudet i sin filt som torde vara lika besmittad.
Zehrak svarar ja och förbannar en gång till ”välkomnandet”. Joar frågar med inte helt trevlig, utan snarare misstänksam, röst vad dvärgen gör i staden. Zehrak svarar artigt att han kommit för att söka en finansiär och medarbetare för att öppna en gruva. Joar frågar om det inte behövs mycket pengar för att öppna en gruva. Zehrak säger att pengar har han, men inte tillräckligt för att ensam dra igång verksamheten. Joar säger att han trivs bättre ute i naturen än bland gruvor. Gruvor tillhör väl naturen, säger Zehrak som om det vore en självklarhet, och konversationen dör ut. Joar har inte mycket till övers för dvärgar, verkar det som.
Kväll blir till natt men i häktet är det alltid lika mörkt och kallt. Zehrak känner bara en viss tröst i att åtminstone vara under jord igen. Efter ett par timmar dyker den jourhavande vakten upp vid luckan, med nyckelknippan skramlande när han går. Han lyser in med sin lykta och meddelar att de tre i cellen ska skickas ut till Solds utö nästa dag i väntan på att grevetinget ska ta upp deras mål och besluta om straff. Vakten upplyser illvilligt smilande att grevetinget nästa gång sammanträder först i slutet av sommaren, så cellkamraterna har en tre månader lång, trevlig vistelse på ön att se fram emot.
När vakten försvinner med lyktskenet kvicknar Wulf till, fortfarande lite drucken men ändå ganska okej. I tron om att natten passerat önskar han god morgon, men upplyses om att det bara gått några timmar. Joar är upprörd över situationen (en natt i häktet och utskeppning till Solds utö var inte hur han planerat sin lediga dag), tilltalar sergeanten helt sonika vid förnamn och hoppas att denne ska ta dem ur knipan. Zehrak frågar vad Solds utö är för plats och Joar berättar att det är en ödslig fångö som ligger en dags resa rakt ut i havet.
Wulf funderar på vem han ska muta för att komma ur häktet, och Zehrak påpekar att han är fullt villigt att betala för sin frihet. Men det är mitt i natten och inga vakter finns i närheten. Wulf hoppas att han ska särbehandlas med tanke på hans officerstitel, men chansen är liten. Den upprörde Joar lägger sig för att sova på britsen han delar med dvärgen, och lägger upp benen i dennes knä. Zehrak tittar bara storögt förvånat på benen han fått i knäet. Wulf, i ett stadium mellan fylla och bakfylla, säger barskt åt Joar att ta bort benen och ta hans brits istället. Joar går dit och lägger sig, men slänger först bort de slitna filtarna för att undvika lössen.
Wulf använder latrintunnan och slår sig sedan ner vid Zehrak. Han presenterar sig som Wulf Ambjörnsson, och dvärgen presenterar sig tillbaka med sitt fulla namn Zehrak klan Ghor hus Bhor. De samtalar artigt och Zehrak berättar precis som för Joar om sina planer att öppna egen gruvdrift. Wulf säger att gruvor vet han inget om, fast Zehrak konstaterar utifrån sergeantens utseende att han är en berest man. Jodå, säger Wulf, men han har bara rest så långt svärdet tagit honom, och till några gruvområden har det aldrig burit av till då det är allmänt känt att dvärgar och människor inte haft krig i många mannaminnen.
Zehrak anar en dvärgavän i sergeanten, till skillnad mot den mer avoga Joar. Dvärgar är det enda folk Wulf inte lyckats döda, säger sergeanten, ursäktar sitt dåliga ordval och ändrar konstaterandet till att åter påpeka att det alltid rått fred mellan dvärgar och människor. De där mytomspunna alverna har Wulf heller aldrig krigat mot förstås, säger sergeanten. Zehrak fortsätter inte på ämnet alver utan säger att även han sett sin beskärda del av krig. Han har fått slåss mot det dvärgar brukar få problem med – vättar och troll och sådant oknytt.
Troll har han slagits mot, berättar Wulf. Det var hans första ”slagsmål” som han uttrycker det, och drar sig till minnes slaget vid Västerbrygga. Han var med om att dräpa ett av trollen i slaget, fast det krävdes tio man till. Zehrak känner till slaget vid Västerbrygga, var inte det några decennier sedan? Jo, och trollen som Wulfs armé drev tillbaka kom senare att passera Zehraks dvärgafäste och Zehrak deltog då i en styrka som drev trollen vidare. Då var de ju båda på samma sida, konstaterar Wulf hjärtligt, fast på varsin front så att säga.
Dvärgen och sergeanten samtalar vidare en stund, och viss kamratskap växer fram, medan Joar sover oroligt på britsen bredvid dem, plågad av den ogästvänliga bädden, stanken i cellen och ångesten över att ha blivit arresterad för något han inte tycker sig skyldig till.

Mötet med markis Silverhjärta

Läget ser ganska mörkt ut för cellkamraterna, men efter en stund hör de vakten komma på nytt. Denna gång har han en annan man med sig, som han ledsagar nerför trappan till cellerna. ”Här i cell två har vi en gammal tiggare,” hör de vakten redovisa. ”Här i cell åtta har vi några ashariska köpmän och uppklådda Zoloddvärgar.” Fotstegen närmar sig Joar, Wulf och Zehraks cell. Joar vaknar ur sin dåliga sömn.
”Dessa tre ska till Solds utö redan imorgon i väntan på sin rättegång,” hörs vakten säga och hans ansikte dyker upp i gallerluckan på dörren. ”Ni har besök.”
Vakten öppnar dörren och en av allt att döma välboren man träder in i cellen medan vakten ställer sig på diskret avstånd. Besökaren är i yngre medelåldern, en ståtlig man lika lång som Wulf, med mörkt hår och ett välansat skägg. Hans kläder ser påkostade ut och är mestadels i svart. På hans jacka finns ett heraldiskt ättevapen broderat, föreställande ett silverhjärta. Han rynkar på näsan åt odören som slår emot honom, tittar skeptiskt på en av filtarna och beslutar sig för att stå upp. Därefter presenterar han sig som markis Ruben Silverhjärta.
Wulf bugar artigt och underdådigt och Joar följer halvhjärtat hans exempel. Zehrak sitter tyst med artig uppsyn och väntar på fortsättningen.
Markisen Silverhjärta säger att herrarna befinner sig i en ganska prekär situation, men att de just idag har en väldig tur. Han talar med en mörk och myndig stämma som stämmer väl överens med hans barska utseende.
Han, markisen, har nämligen uppsökt häktet denna natt för att finna några handlingskraftiga personer som kan hjälpa honom med ett personligt problem. I gengäld kan han se till så att de blir fria innan rättegången och att vad det nu är för incident de råkat ur för inte ska ligga dem i faten i framtiden. Han har nämligen så pass goda kontakter inom stadsförvaltningen att han kan se till att deras brott stryks ur alla rullor. Om de lovar sig vara intresserade ska han berätta vad det hela rör sig om.
Zehrak säger att han vill höra ärendet innan han godtar något åtagande. Dvärgarna är ett hedersamt och rättvist folk, konstaterar markisen artigt men påpekar för Wulf och Joars del att han litar på att de kommer göra sin plikt åt kungen och riket. Han berättar sitt ärende.

För drygt ett år sedan deltog markisen i Korsarkrigen tillsammans med sin bror, riddar Hadar Silverhjärta. De var mycket framgångsrika och kom över ett rejält krigsbyte när de sänkte ett tirakiskt skepp. När de var på väg tillbaka till markisen borg i Solds kronomark, efter välförättat värv, förrådde Hadar och dennes lömske kompanjon honom och smet med krigsbytet. Hans egen bror försökte till och med döda honom med ett slag mot huvudet. Som bevis för detta visar han dem ett ärr vid vänster tinning. För fem månader sedan dök brodern upp i Talon, blev givetvis arresterad och sattes på fästningen på Solds utö. Markisen har försökt få rovriddaren att tala om var krigsbytet är någonstans, men Hadar vägrar och säger bara att han har gömt det på en säker plats. Markisen misstänker att Hadars avoghet grundar sig i en livslång avundsjuka mot den äldre brodern.
Zehrak undrar något misstänksamt varför markisen sökt upp häktet så här mitt i natten, det verkar inte helt hedervärt. Markisen försäkrar att han representerar kungen och att det inte pågår några oegentligheter.
När markisen har avslutat sin berättelse förklarar han att han vill att de tre cellkamraterna skall låta sig föras som fångar till fästningen på Solds utö. Där skall de ta kontakt med Hadar, tillskansa sig hans förtroende och sedan få honom att avslöja var han gömt krigsbytet. Han beklagar att de ska behöva ta kontakt med en sådan ohederlig rovriddare, men det är nödvändigt. Anledningen till att ärendet brådskar är att brodern är döende i någon sjukdom, förmodligen ett straff från gudarna för hans brott.
Markisen berättar även att han är mycket god vän med fästningens kommendant Walter Rask. Denne är den ende på ön som kommer att känna till deras samröre med markisen – vakterna måste tro att de är riktiga fångar så att inga misstankar uppstår. Så fort de får reda var Hadar har gömt krigsbytet skall de ta kontakt med kommendanten, och denne ser då till att de förs tillbaka till Talon där markisen lovar att ordna med allt pappersarbete så att de blir fria.
Wulf och Joar lovar att göra sin plikt för markisen och kungadömet (och att de ska bli fria från sitt brott väger såklart in), och även Zehrak godtar uppdraget. Dvärgen undrar vad det blivit av hans ägodelar, och markisen lovar att dessa (och även Wulf och Joars) kan han förvara i sitt privata hem i staden tills de utfört sin uppgift. De är överens, markisen önskar dem lycka till och lämnar häktet.
Förundrade över ändringen i situationen sitter de tre cellkamraterna vakna en stund. Zehrak undrar vad det kan bli tal om för straff ifall grevetinget i slutet av sommaren skulle döma dem skyldiga. Wulf säger att det brott som måste ligga närmast till hands är misshandel, och det skulle leda till ganska dryga böter i guldmynt. Kan man inte betala böterna får man arbeta av dem i strafftjänst. Joar till exempel, som knappast skulle klara av att betala böterna, skulle med största sannolikhet bli kvar i närmare tre år på Solds utö.
Sedan är det såklart en stor skillnad i straff beroende på vem du är. Slår du en adelsman kan det bli halshuggning. Slår en adelsman dig kan det bli ostraffat.
Joar somnar snart om, och efter en kort bön till sin dvärgagud lägger sig Zehrak att sova på den brits han delar med Wulf. Dvärgen är så kort där han ligger att Wulf får plats att sitta kvar, där han snart somnar.

Resan till Solds utö

Tidigt nästa morgon får de tre cellkamraterna lämna in sina personliga tillhörigheter i häktet. En skrivare tecknar ned dessa samtidigt som en av stadsvakterna lägger dem i en kista. Deras ägodelar från värdshusets farstuhall har också hämtats för förvaring, men dessa har markis Silverhjärta lovat att ta hand om.
Bara de enklaste kläderna på kroppen får de behålla. De är tillåtna att ta med sig pengar, men de avråds detta då ön ju befolkas av tjuvar och rånare. Wulf lämnar sin röda vapenrock, då han känner viss oro både att komma som kunglig soldat till fångön och att kanske stöta på någon av alla de brottslingar han själv skickat dit. Den svett- och järnstinkande ringbrynjan behåller han på, medan Zehrak lämnar sin.
Deras fötter länkas samman i en fotkedja, tillsammans med en fjärde person från häktet som inte var med vid slagsmålet. Det är en lång, smal och nästan utmärglad man i sextioårsåldern med glest skägg och insjunkna gröna ögon. Han har tappat alla tänder utom tre, och dessa är gula och missfärgade. Han kliar sig nästan oupphörligt med långa, knotiga fingrar i huvudet där löss byggt bo i det stripiga håret som hänger över hans axlar.
Skabbe Trashank presenterar han sig muntert som, en enkel tiggare och småtjuv från staden som ska ut till Solds utö för andra gången. Förra gången spenderade han tre år där, men denna gång förväntar han sig ett ännu längre straff, förutsatt att han överlever fram till rättegången i slutet av sommaren. Han är inte sorgsen och pratglad när de eskorteras av några stadsvakter genom den morgonöde staden, ned till hamnen där en av flottans kaggar väntar på att föra dem till Solds utö. Wulf skakar inte Skabbes hand, men viskar till Joar att tiggaren kan vara bra att lära känna för kontakter på ön. Skabbe undrar vad de åkt fast för, kanske var de med om att slå sönder Gyllene Stopet igår kväll?
Wulf säger att riktigt så gick det inte till, men vet Skabbe varför bara de tre av bråkmakarna skickas ut till Solds utö? Skabbe säger att han hörde hur Zoloddvärgarna släpptes fria under natten, då de är uppsatta individer inom staden, och så även de ashariska och soldiska borgarna. Två bråkstakar till soldater och en okänd dvärg skulle staden inte sakna.
Zehrak känner snart den obehagliga havsbrisen och ser det hemska glittrande havet utanför staden. Wulf är smärtsamt bakfull och den rasslande fotkedjan och morgonljuset plågar honom svårt. Joar är surmulen och ångestfylld.
Kaggen de förs ner till är ett enmastat skepp med ett tjugotal mannar ombord. Stadsvakten lämnar över fångarna till de blåuniformerade flottisterna som för dem ombord på skeppet. Flottisterna får också med sig några brev från vakterna som skall till ön. På skeppets solvarma däck sitter redan två andra fångar – två ganska unga män med välbyggda kroppar och tjock skäggstubb – vid relingen med fötterna hopkedjade. De fyra anlända fångarna får sitta ner vid dessa två och deras fotkedjor länkas samman. En tredje kedja fäster en flottist i relingen. De två unga fängslade männen nickar bittert hälsande till de andra fångarna, och Skabbe Trashank hälsar muntert god morgon.
”Hur känns det, herr dvärg?” frågar Wulf Zehrak. ”Ni dvärgar tycker väl inte om hav?”
Zehrak svarar inte. Han har börjat anta en grön ton i ansiktet.
En sergeant i rikskonungens armé, som ser morgontrött och bister ut, deklarerar högt från bryggan: ”Ambjörnsson, disciplinstraff! Indragen lön fram till rättegången, där grevetinget beslutar om ditt öde.”
En välbyggd kvinna i Wulfs ålder står bredvid sergeanten och skäller med illa dold oro i rösten. Det är Wulfs hustru Blenda. ”Wulf, din dåraktiga fyllehund! Se vad du ställer till med! Och du tar hand om dig, hör du det!” Wulf försöker gömma sig så gott han kan bakom Joar i rädsla för kvinnan och muttrar att hennes utskällning kommer höras flera sjömil ut.
Kort därefter lämnar skeppet Talons hamn och börjar resan mot fästningen. Wulf försöker njuta så gott han kan av havsvindarna som han uppskattar. Fångarna får sitta fastkedjade vid relingen under hela resans gång. De ignoreras av flottisterna och erbjuds ingen mat under resan men får vatten att dricka så att de inte behöver känna sig törstiga.
Det är en blåsig sommardag och ju längre ut från fastlandet de kommer blir vädret svalare och himlen gråare. Resan tar hela dagen på guppande vågigt vatten. De två andra fångarna heter Bear och Birka och är infångade stråtrövare. Det dröjer inte länge innan Zehrak sjösjuka tar sig konkret uttryck, och både han och de andra fångarna är glada att de kedjats så nära relingen så att dvärgens maginnandöme kan tömmas i havet och inte på däck.
När det närmar sig kväll har havet svepts in i dimma och luften är kylig. Skeppet bryter fram genom skummande vågor och Zehrak är utmattat sjögrön i ansikte och ögon.

Fästningen

I skymningsdunklet kan fångarna se det fladdrande ljuset från en fyr i fjärran. Det är grått väder och havet är i rörelse. Skeppet bryter vågorna ut mot sitt mål. I diset framträder en ö ensam ute på havet. Öns sida är klippig och ogästvänlig och havet skummar och stänker mot sten. Nästan hela öns hitre halva upptas av en fästning, med en yttre och en inre mur och flera torn. På öns bortre halva står fyren, som skickar ett flackande ljus över havet. Något hundratal meter från ön kastar skeppet ankar, blir guppande stillastående och storbåten hissas ner med åror i.
”Resans slut, mitt herrskap”, säger en flottist till fångarna och fotkedjan lossas. De hjälps bestämt men inte hårdhänt ner i storbåten vid skeppets sida, där tre flottister väntar (två vid årorna och en i aktern med ett armborst i händerna). Det guppar livligt i det vågiga havet. Zehrak är likblek men har inte spytt på några timmar, då bara svidande galla finns kvar. När de sex fångarna sitter på plats i storbåten får de en tunn hoprullad madrass och varsin vävsäck tillkastade sig från flottisterna vid relingen. En fjärde flottist klättrar ner i båten och de börjar ro in mot ön.
Under den långsamma rodden börjar det regna lätt över dem. Vågorna är kraftiga och verkar vilja hålla dem borta från ön. Wulf och Joar öppnar lite på sina vävsäckar och ser att de verkar innehålla några uppsättningar fångkläder och en liten kudde. De ser vass vid öns kanter, men annars verkar ön kal och ogästvänlig. Nedanför fästningen ligger en liten kajplats med utrymme för några båtar, och där ligger två små skepp förtöjda. På kajplatsen står tre vakter, en med armborst och två med spjut. De har väderslitna gråaktiga kläder och stålhjälmar. Flottisterna ror in fångarna till kajen, där de två spjutbeväpnade vakterna hjälper dem i land utan att säga något mer än fåordigt hälsande på flottisterna. De tar emot breven och storbåten ror ut mot skeppet igen utan att ens ha lagt till.
Öns fångvakter säger inget utan gestikulerar bara uppåt fästningen och fångarna börjar gå. I backen upp till fästningen växer enstaka vindpinade småträd och buskar, och regnet ligger i luften. Några havsmåsar skuttar skränande omkring högt uppe på den första muren, där en vakt med pilkoger på ryggen tröttsamt viftar bort dem och ser ner mot de nyanlända.
I muren finns ett ganska smalt öppet portvalv, där en man väntar, stående i skydd från duggregnet. Han är inte särskilt lång och i fyrtioårsåldern, men han ser väldigt sund och välvårdad ut och har ett långsmalt ansikte med tunt hår på huvudet. Han har inte militära kläder som vakterna, utan blå och av finare snitt. När Skabbe Trashank, som går först av fångarna, kommer fram till honom säger han åt fången att först gapa och sedan öppna ögonen så mycket han kan. Mannen inspekterar mun och ögon med blicken och säger sedan:
”Du är frisk. Nästa!” Skabbe ler uppskattande och passerar in i fästningen med ett rop bakåt i ledet: ”Måste vara bättre än jag känner mig!”
De andra fem genomgår samma korta undersökning av mannen och får sedan gå in på den avlånga, yttre borggården (en ännu högre mur med ett porthus försett med två torn skiljer fästningen från sin inre borggård). Mannen upptäcker löss i Wulfs hår och en antydan till löss hos Joar, och beordrar rakning. Wulf rycker bara på axlarna medan Joar nästan blir bestört. På Zehrak har lössen inte bitit, och dvärgen pustar ut och håller lättat om sitt skägg.
På den yttre borggården väntar en kort, ganska tjock man i vaktuniform och i Wulfs ålder står med händerna bakom ryggen och granskar dem lojt med blicken. Han är sliten för sin ålder och verkar sedan länge sedan ha slutat bry sig om sitt utseende. Magen hänger över bältet och kroppshållningen är slapp. Det tunna håret ligger klistrat i stripor över den svettiga hjässan, han är ganska orakad och den röda näsan skvallrar om alkoholkonsumtion. Inga fångar syns till, men det spatserar vakter på bröstvärnen och två med spjut står på borggården, utöver de tre som förde de nyanlända in. På gården står en osnörd galge och där finns en stuga vid ena muren.
”Hjärtligt välkomna till Solds utö”, hälsar den korte tjocke. ”Ni har kommit hit för att arbeta av ert brott mot kungariket eller i väntan på rättegång. En av er blir vår etthundrafemtionde fånge här på fästningen. Gör det bästa av vad vi erbjuder er, och ni kommer att lida mindre än vad ni förtjänar. Glöm allt hopp om att rymma, och slåss så lite sinsemellan er som möjligt, det leder bara till disciplinåtgärder och tär på styrkan. Rymningsförsök ger två veckor i isolering, ett andra försök ger två månader och ett tredje ger döden i galgen. Arbete varje dag förutom den förste i varje månad, då vi håller gudsmässa.” Han tystnar sedan när det hörs marschsteg åtföljt av släpande kedjor och ett dovt sorl av röster.
”Vadå för arbete?” viskar Joar till Wulf. ”Här finns ju bara en fästning”.
”Ah, här kommer de andra fördömda”, säger den korte tjocke när kedjerasslet och marschstegen närmar sig. ”Får jag presentera era kamrater den kommande tiden.”
In på gården kommer ett drygt hundratal människor i klädda i smutsiga tygkläder, alla med ena foten kedjad i en lång, rasslande fotkedja som binder samman dem alla. De är alla män, med undantag för någon enstaka kvinna. Bredvid det långa fångledet promenerar lugnt några enstaka vakter beväpnade med spjut. Fångarna är slitna, dammiga och många hostar eller haltar. En av soldaterna går fram till den korte tjocke. ”Nykomlingar”, säger den korte till soldaten. ”Sätt tre i det ena logementet och tre i det andra. Inga kvinnor.”
De nya fångarna föses med bakom fångledet. En av vakterna som de nyanlända kom med räcker över brevknippet till den korte tjocke. ”Kommendant, brev från fastlandet”. Den korte tar emot dem och stoppar dem innanför bältet.
Fångarna förs med genom porthuset med de två tornen in på den inre borggården, som både är större och mer bebyggd. Rakt fram invid den bortre muren ligger tre trälogement, två större och ett litet. De har bara små gallerförsedda fönster och varsin kraftig dörr. En bit bort från fånglogementen ligger ett finare trähus och en soldatkasern. Utanför kasernen sitter förutom några lediga fångvakter ett dussin flottister i blåfärgade kläder. Den inre borggården är helt fyrkantig och varje hörn upptas av ett högt torn, och i toppen på varje skymtar en katapult.
Fångarna lösgörs ur sin kedja, och samtidigt kommer ett dussintal andra fångar ut ur en liten port i muren, åtföljda av en vakt. Fångarna, som nu verkar lediga, sträcker på sig och börjar gå bort mot logementen eller slår sig ner i det korta gräset på borggården. Regnet duggar fortfarande lätt.
”Hör upp, nykomlingar”, säger en vakt. ”Tiden är snart sex på kvällen, då äter vi kvällsmål. Sedan är alla lediga fram till inlåsning klockan nio. Ni tre inkvarterar er i det vänstra huset, ni tre i det högra.” Han pekar först på Skabbe och de två rövarna och sedan på Joar, Wulf och Zehrak.
Joar, Wulf och Zehrak kastar en blick till omkring sig på borggården, och blir stående med sina madrasser och klädpåsar i famnen…
 

Daniel

Swordsman
Joined
7 Apr 2009
Messages
596
Spelsession II
27 april 2009


Fångarna på Solds utö

Det har börjat bli sen kväll. Wulf och Joar har fått sitt hår rakat och är nu kortsnaggade. De gjorde inget motstånd men är inte helt nöjda med sitt nya utseende. De har alla tre fått en tunna vatten hälld över sig och har bytt om till sina gråvita fångkläder. De är luftiga och verkar vara i en storlek som inte riktigt passar någon, och dvärgen Zehrak får vika upp sina ärmar och byxben och skjortan hänger ner över knäna på honom.
Fångarna i fästningen är med de nyanlända nu etthundrafemtio till antalet. Det är cirka ett dussin kvinnor, som har ett litet eget logement, och resterande fångar är män som delar på de två stora logementen. Det är uteslutande människor, med undantag för två stora tiraker och en liten gûrd bland männen. Tirakerna verkar vara de av fångarna som har mest respekt, för ingen går före dem och många håller sig helt enkelt borta från dem. Gûrden å andra sidan ser väldigt ynklig ut. Hans en gång antagligen mycket långa hårpiska har klippts av på hälften, och hans högra öra är söndertrasat efter att de ringar han kan ha haft där tycks ha ryckts loss. Han uppträder underdånigt och verkar helt harmlös, och får springa ärenden åt de andra fångarna.
Vid två långbord serveras fångarna kvällsmålet – en grötig ärtsoppa som till utseendet inte är särskilt olik det Zehrak hostat upp under hela sjöresan. Till ärtsoppan serveras några bitar segt fläsk, mjukt bröd och vatten eller surmjölk att dricka. Fångarna runt omkring hugger hungrigt in på kvällsmålet, medan de nyanlända tittar skeptiskt på sina tallrikar. Wulf rör runt lite med skeden och säger humoristiskt att det inte är detsamma som serveras hemmavid på Rävgrytet, men ingen runtomkring skrattar. De har nog hört skämtet förut, säger Zehrak. Men de äter, och även om det inte är gott så behöver de födan.
De tre håller sig smått osäkra för sig själva en stund och talar igenom sin uppgift på ön. De ser sig omkring och försöker utröna om det finns några uppenbara grupperingar bland fångarna, och om någon ser ut att kunna vara en riddar Silverhjärta. De ser inget hjälpligt, och slår sig osäkert ner i gräset för att invänta händelseutvecklingen. Skabbe Trashank slår sig snart ner vid dem och talar muntert och de lyssnar med halvt öra.

Innan fångarna får gå och lägga sig räknas de på borggården och visiteras efter otillåtna persedlar. De män som delar logement hos Joar, Wulf och Zehrak är cirka sjuttio till antalet och det är ganska trångt. Logementet har plats för åttio bäddar, som är upphöjda träkonstruktioner löpandes utmed salens långsidor. Bäddarna skiljs åt av decimeterhöga trälister. Utöver bäddarna finns ett par bord och några pallar i mitten av salen. Vid dörren, bakom en pelare som ger viss privathet, står en stor latrintunna.
De haltande fångar som är långsamma i inkvarteringen knuffas bryskt in av vakterna, dörren slås igen och låses. Den enda belysningen inne i logementet utgörs av några enstaka vaxljus, och det tar en stund för ögonen att anpassa sig för Joar och Wulf. Det luktar fränt av svett, och en vedervärdig stank slår upp från latrintunnan. Dessutom luktar det starkt av tirak längre in i salen.
Fångarna verkar ha tilldelade eller självvalda platser, för alla går direkt till sina bäddar där deras madrasser ligger. Det finns lediga platser längst upp i salen vid latrintunnan, där bara den lilla gûrden och några svaga åldringar huserar, och längst ner där de två tirakerna har sina madrasser.
Zehrak ser sig lite osäkert omkring, men Joar vill absolut inte sova nära den stinkande latrinen och går ner i salen mot de lediga platserna där. Wulf följer lugnt efter. Zehrak går också ditåt och de börjar lägga ut sina madrasser, när en elak tirakstämma ryter till.
”Öh, skäggmissla!” ropar den mindre av de två tirakerna efter Zehrak. ”Imorgon bitti tömma du latrintunnan när den vara fylld!”
Zehrak rätar på sig och mäter tirakerna från topp till tå med ögonen. Den ena tiraken är närmare två meter lång och skulle kunna tas för en trukh. Hans muskulösa kropp är täckt av diverse fula ärr efter strider, ansiktet är runt och näsan knäckt på flera ställen. I öronen har han stora hål efter ringar. Den andre tiraken är femton centimeter kortare, men lika kraftig. Han har ett lika väderbitet ansikte och pigga ögon. Hans långa hår är flätat i en piska som räcker ner över hela ryggen.
”Du höra rätt, skäggmissla, det vara din uppgift nu”, säger den andre tiraken. Sedan ropar han åt gûrden i andre änden av salen att denne, som verkar heta Zabhir, slipper utföra den uppgiften i fortsättningen. Zehrak försöker hålla sin röst lugn och diplomatisk när han frågar varför just han skulle ta på sig den uppgiften. Svaret han får från tirakerna är att den ende som möjligtvis skulle stå lägre i rang än en ”skäggmissla” är en alv, och nu finns här ingen alv.
Zehrak mäter tirakerna med ögonen igen, och bestämmer sig för det är bäst att inte ge sig på dem. Han sväljer sin stolthet för kvällen och lägger sig på sin madrass, med ansiktet vänt bort från tirakerna. Dessa verkar inte tänka mer saken, som om de bara utdelat en enkel order till en underlydande, och snarkar snart i djup sömn.
Joar väser till Wulf att allt detta är hans fel, och lägger sig tjurigt för att sova. Wulf har knappt hört och somnar snart. Det dröjer inte länge förrän de flesta i salen sover, och högre eller dovare snarkningar fyller logementet. Zehrak förbereder sig för en eländig sömn i de stinkande tirakernas närhet, när han hör en snäll mansröst ropa dämpat åt honom från mitten av salen.
”Mäster dvärg! Känner jag inte igen dig?” Zehrak lyfter på huvudet och ser bortåt salen, där en karl har ett ljus tänt och ser åt hans håll. ”Kom hit, jag ordnar en ledig bädd här!”
Zehrak känner igen mannen. Det är Jussi Guldmakare, en soldisk alkemist som hans far gjort affärer med några gånger. Han tar med sig sin klädsäck, filtarna och madrassen och går bort till Jussi, som får en fånge att flytta på sig och göra plats åt dvärgen. Joar och Wulf sover kvar nere i salen.
Zehrak kommer således att hamna mellan två människor som verkar hyggliga och ofarliga. Det är Jussi Guldmakare, en ganska kort herre i femtioårsåldern vars hår är mycket rufsigt och ger honom ett nyvaket utseende, och det är Filip av Vinvallarna, en ung bredaxlad och vältränad man med vackert ansikte och förvånansvärt välvårdat hår och mustasch. Han sätt att tala är förnämt och aningen malplacerat i fånggemenskapen.
Jussi berättar att han arbetar för både Asharien och Soldarn, och när Soldarns finanser en tid varit ansträngda under Korsarkrigen var Jussis tjänst på väg att dras in. Eftersom Jussi var i slutskedet av ett spännande experiment och gjorde allt för att få stanna kvar i det välutrustade laboratoriet, lovade han i ett obetänksamt ögonblick rikskonungen att han kunde framställa guld ur bly, något som skulle lösa alla finansiella problem. Han fick en månad på sig, men naturligtvis misslyckades han och dömdes till straffarbete här på Solds utö, långt från hovets lyx och flärd.
Filip verkar vara en riktig skojare och filur, som sol-och-vårat många av rikets damer. Under lång tid undkom han med sina eskapader då hans offer var för skamfulla för att anmäla honom, men tyvärr höll hans tur inte i sig och när han försökte svindla den senaste nobla kvinnan togs han på bar gärning.
De undrar vad Zehrak råkat ut för, och dvärgen berättar att han knappt hunnit anlända till Talon innan han hamnat i krogslagsmål och skickats hit i väntan på rättegång. Jussi försöker vara snäll och säger att det säkert ska ordna sig. Själv har han några år kvar på sitt straff, och Filip har ännu några fler.
Zehrak undrar vad problemet är med de två tirakerna. Den store heter Arghax och den mindre Birokk, får han berättat, och det är de som bestämmer bland fångarna. När Zehrak frågar varför får han svaret att de är starkast och har vassast tänder, och så länge ingen står emot dem så kan de göra som de vill. Värst är det för den stackars ghûrden Zabhir med sin slavstatus. Men nu verkar de ha bytt offer till Zehrak, men så länge dvärgen gör som de säger ska det nog inte vara någon fara. Zehrak svarar inte på det sista, utan biter bara ihop. Han undrar vad tirakerna straffas för. De ser ut som sjöfarare, tycker Jussi, så de måste vara pirater. De är i alla fall bland de fångar som vistats längst tid på ön, och de var här både när Jussi och Filip kom.
Jussi och Filip kan vidare berätta för Zehrak hur fånglivet ser ut på ön. Det är väckning varje dag klockan sex, och då får man en halvtimme för att tömma latrintunnan och andra morgonbestyr. Sedan serveras frukost i en halvtimme, innan det bär av för arbete, som pågår fram till en timmes middagsvila klockan tolv och sedan fram till klockan sex då det är kvällsmål. Därefter är tiden ledig fram tills inlåsning vid niotiden. Arbetet sker i huvudsak i ön stenbrott. Jo, det ligger ett stenbrott på andra sidan ön, där man hugger fram sten som man mejslar till stenblock som ska transporteras till fastlandet eller användas för att förstärka fästningen. Några fångar arbetar istället i verkstaden, där de lagar segel och flottans uniformer eller syr kläder. Där arbetar kvinnorna och de svagaste männen.
”Åtminstone ett arbete man kan trivas med”, säger Zehrak angående stenbrottet.
”Det får stå för dig”, klagar Jussi dystert. ”Själv längtar jag hem till min varma bädd i Talon”.
Zehrak talar vidare med Jussi och Filip en stund. Han berättar för dem att han fått med sig en uppgift till ön, och att han vill komma i kontakt med en man vid namn Silverhjärta. Jussi och Filip känner inte till mannen. En adelsman på ön tycker de låter märkligt. Zehrak förstår snart att de inte vet något, även om han för en stund lägger viss misstanke vid att Filip är den man de söker. Jussi blåser ut ljuset och de somnar snart.

***

Klockan sex på morgonen öppnas dörren och en vakt hojtar att det är uppstigning. Fångarna börjar sömndrucket komma i rörelse, och tiraken Arghax skyndar för att vara först borta vid latrintunnan. En kö bildas, där även Joar och Wulf ställer sig. Zehrak passar på att smita ut ur logementet, och fäster trotsigt ingen blick på tirakerna eller latrintunnan.
Tirakerna får aldrig syn på Zehrak under morgonen, och denne sitter med Jussi och Filip vid frukosten. Joar och Wulf slår sig också ner där, och männen presenterar sig för varandra. ”Vad serveras idag?” undrar Filip. ”Åh, korngröt! Det fick vi igår med! Och i förrgår. Och kan ni tänka er vad vi fick förra veckan? Korngröt”.
Halvvägs genom frukosten kommer en vakt förbi och meddelar att Joar, Wulf och Zehrak ska träffa kommendanten innan arbetsdagen börjar. När vakten försvunnit gör Filip en skämtsam min av respekt och säger: ”Träffa kommendanten? Åh jo, fina gäster vi fått på ön”.
Efter frukosten förs således Joar, Wulf och Zehrak till befälshuset och kommendant Walter Rasks rum. Kommendanten sitter djupt nedsjunken i en karmstol bakom sitt skrivbord och granskar dem ingående när de kommer in i rummet. Vakterna för bryskt fram dem till skrivbordet där de får vänta medan kommendanten ber vakterna att lämna honom ensam med fångarna. Lätt förvånade lämnar vakterna rummet.
Den tidiga timmen till trots står ett halvdrucket glas vin framför kommendanten, och han erbjuder fångarna varsitt glas de också. Zehrak tackar artigt nej, men Wulf är snabb att plocka fram två glas som han fyller med mer vin än vad som kan tänkas artigt.
Kommendanten berättar att han läst brevet från sin gode vän markis Silverhjärta, och garanterar att så fort de har fått ur Hadar var krigsbytet är gömt skall deras problem nog vara ur världen. Så länge de är på ön måste de emellertid behandlas som vilka fångar som helst, för särbehandling skulle väcka misstankar.
Han berättar att Hadar inte befinner sig bland de andra fångarna, utan i sjukstugan och att rovriddarens tillstånd är allvarligt. Kommendanten ska försöka ordna så att någon av dem får tjänst i sjukstugan, men detta kommer förmodligen ta en tid, då fältskär Teodor redan är nöjd med sin nuvarande assistent, ghûrden Zabhir. Det är bara betrodda fångar som får arbeta med honom, så han vill att de tre ska sköta sig. Därefter önskar han dem lycka till, ropar in vakterna igen och säger att det är dags för de nya fångarna att gå i arbete. När de lämnar huset säger Wulf till Joar och Zehrak att han hoppas på likadan uppvaktning med ett glas vin varje morgon.
Ute på borggården berättar Zehrak för Jussi Guldmakare och Filip av Vinvallarna att mannen de söker tydligen befinner sig i sjukstugan. ”Är det riddaren?” undrar Jussi och Zehrak nickar. Då känner Jussi och Filip till honom – de visste inte hans namn, men riddaren i sjukstugan är tydligen mycket illa däran och har suttit i isolering mesta tiden så länge de varit på ön. Joar kastar en misstänksam blick på de två männen som Zehrak förtroligt pratar med.

Stenbrottet

De drygt etthundra fångarna som ska till stenbrottet kedjas i en lång fotkedja och sätts av i långsam marsch ut ur fästningen, eskorterade av ett dussin vakter med spjut och armborst. Verkstadsarbetarna vandrar mer ledigt ditåt och några små grupper av fångar avdelas för med några vakter samla ved och torv till bränsle.
På den yttre borggården, eller exercisgården som den tydligen kallas, kan fångarna som marscheras ut se hur några grupper ledigt klädda flottister övar fäktning eller bågskytte.
Bakom fästningen leder stigen till ett vägskäl, där en stig går högerut mot fyren långt borta på ön och den andra stigen leder mot stenbrottet. Ön är till största del kal och klippig, och de enda växter som verkar trivas här är ljung och vass. Vassen dominerar områden nere vid vattnet, medan ljungen breder ut sig som ett tovigt täcke på öns inre delar. Här och var växer det små, knotiga träd och buskar.
Det är fint väder och ganska varmt i luften. Det är gott om måsfåglar i rörelse på himlen och över havet. Stenbrottet uppenbarar sig några kilometer inåt ön och är en stor, klippig sänka. Vid sänkans kant väntar en liten men bred figur, en muskulös dvärg med ett väldigt brunt skägg som är uppbundet i flätor för att det inte skall vara i vägen. Han är klädd i enkla, kraftiga kläder under ett läderförkläde och har ett bälte om midjan där flera ihoprullade ritningar är nerstoppade. Zehrak tycker att han ser ut som en klansfrände – det vill säga en ghordvärg.
Vakterna lösgör fångledet ur dess kedja. ”Alla närvarande”, säger en av dem.
”Tack, sergeant. God morgon, gossar”, hälsar dvärgen inte särskilt ovänligt. En kvinnostämma harklar sig i fångledet. ”Och du också, Rövar-Lill. Idag bryter vi bara fram ny sten, vi börjar inte mejsla den kvadratlig och rektangulär förrän imorgon. Vi har en stor beställning till fastlandet som ska vara lastad och klar i slutet av veckan.”
Vakterna slår sig ner ovanför sänkan och fångarna, som verkar bekanta med arbetet, släntrar ner i den där de plockar upp hackor, spadar och sätter igång att flytta på tunga skottkärror.
Dvärgen går ner bakom dem med händerna på ryggen. När han ser några nya ansikten bland arbetarna håller han ett litet tal som han verkar ha dragit många gånger förr:
”Från och med nu tillhör ni Solds utö. Vad Soldarn beträffar har landet stött bort er. Några av er ska få återvända, men de flesta av er gör bäst i att inte göra det. Soldarn har gjort sig av med er. Glöm Soldarn!”
Zehrak och Wulf tar upp varsin hacka och följer några andra fångarnas exempel med att hugga in i klippväggen. Joar kastar en blick från arbetet med skottkärror och stentransport till klippväggen och tillbaka igen, och plockar motvilligt upp en hacka och gör Zehrak och Wulf sällskap. Han är inte alls glad, och muttrar klagande om staten och hur fångarna behandlas medan han arbetar. ”En riktig liten rebell”, skämtar Zehrak till Wulf om Joars klagande.
Zehrak och Wulf arbetar flitigt. För varje tio hugg som de andra fångarna gör med sina hackor och spadar, gör Zehrak två som gör ännu bättre verkan, van som han är vid bergsarbete. Han påpekar dock den ickedvärgiska kvaliteten på hackorna. Och för varje tio hugg som de andra fångarna gör, gör Joar surt ett eller två, klagandes över situationen.
Den brunskäggige arbetsledardvärgen verkar ta sitt arbete för största allvar, och gör sitt bästa för att arbetsleda och utbilda fångarna i stenbrottet. Han försöker vara tålmodig med dem, men ofta svär han på rukh och sliter sitt skägg när de gör fel och ”misshandlar stenen”. Framförallt tirakerna Arghax och Birokk förargar honom med sin totala okänslighet i stenhuggandet. Han går omkring bland de stenhackande fångarna och ryter ”Hugg i!”.
Jussi tar plats bredvid Zehrak med sin hacka och berättar lågmält om dvärgen, vars namn är Mielar klan Ghor. Mielar kom från Talon-Renk-Ghor och arbetade en tid som stenhuggare i Talon. En av rikskonungens arkitekter såg dvärgens duktiga arbete och frågade om denne ville ansvara för stenarbetet vid en av Soldarnas fästningar. Mielar blev såklart smickrad av förfrågan och svarade ja utan att ta reda på var fästningen låg. När han fick reda på att den låg på en ö slog han nästan ihjäl den stackars arkitekten, men besinnade sig emellertid då han redan lovat bort sina tjänster. Han är ingenjör precis som Zehrak, och hans favoritsyssla på ön är att förbättra katapulterna i tornen.
Zehrak tar i extra duktigt när Mielar kommer i närheten, och snart upptäcker Mielar sin frände. Han stannar upp med händerna bakom ryggen och säger: ”Jaså, en dvärg har hittat hit. Av Ghors klan om jag inte misstar mig”. Zehrak vänder sig om och hälsar nickande på klanfränden. ”Jag tar tillbaka det”, säger Mielar. ”Snarare Roghan, för ingen Ghor skulle inte behöva avbryta sitt arbete för att kunna hälsa”.
Zehrak börjar genast arbeta igen. ”Nejdå, det är Ghor minsann”, säger han och tänker försöka göra sig vän med klanfränden. ”Men det här är inget mot att arbeta hemma i bergen”.
”Hade du varit hemma i bergen hade du legat med brännmärkning i pannan för dina brott”, säger Mielar korthugget och går därifrån utan att ägna Zehrak mer tid. Förmodligen hyser han ingen respekt för en dvärg som hamnat i människofängelse.

Arbetet fortsätter och Joar ser sig omkring efter något intressantare än den karga klippan att fästa blicken på. Han ser en sten en bit bort klyvas på mitten, och arbetarens ben som träder fram där bakom, bara upp till knäna, är ett par lena och välformade kvinnoben. Joar för blicken uppåt och ser en manhaftig men vacker kvinna i hans ålder. Hon är solbränd och välbyggd, med skarpa ögon och inte särskilt långt, blont hår. Hennes armar och ben ser starka ut, men hon är ändå kvinnligt attraktiv. Joar går bort åt hennes håll, och ställer sig och arbetar i klippväggen bredvid henne. Han säger inget, men kastar några blickar åt hennes håll då och då.
Hon bryr sig inte alls om honom, så han tar till orda. ”Det här är ett helvete, eller hur?” säger han. Hon slutar inte arbeta, men kastar en blick åt sidan på honom och säger avfärdande: ”Om du inte är man nog att arbeta med hackan kan du hjälpa till med skottkärrorna.”
Joar tiger och tar i lite extra i de följande hackhuggen. Efter en stund försöker han inleda en ny konversation, men kvinnan är bara korthuggen och avfärdande i sina svar och går snart därifrån för att börja arbeta på ett nytt ställe. Joar har dock fått ur henne att hon har sju-åtta år kvar av sitt straff på ön, men att hon minsann inte tänker stanna så länge. Han återvänder till Zehrak och Wulf. De driver lite med honom om hans flirtförsök. Jussi Guldmakare säger att kvinnans namn är Rövar-Lill, och det hörs väl på namnet vilket brott hon fängslats för. Horeri, skämtar Zehrak och uttalar namnet ”Röv-Lill”. Wulf skrattar gott, men Joar är inte särskilt road.
”Är det någon mer än Arghax och Birokk som man ska akta sig för”, säger Jussi, ”så är det Rövar-Lill. Det sägs att hon har mördat fler män än vad hon har legat med”. Det påståendet kan ju betyda vadsomhelst, säger Zehrak.

Medan arbetet fortgår får Joar och Wulf vid ett tillfälle en kort stund för sig själva, och Joar frågar då sergeanten om de två männen som Zehrak börjat umgås med kan litas på. Wulf säger att dvärgarna är ett hedervärt folk och att Zehraks omdöme bör de kunna lita på, men Joar övertygar honom om att det nog är bäst om att Zehrak påminns om sekretessen i deras uppdrag.
Mitt på dagen blir det middagsvila i ungefär en timme, och då serveras lite bröd och vatten. Fångarna tar tacksamt åt sig och slår sig ner i stenbrottet eller ovanför. Wulf muttrar halvt skämtsamt att det borde serveras något alkoholhaltigt till brödet, och klagar sedan över en begynnande värk i axlarna av det hårda arbetet. En bit bort tappar Skabbe Trashank en sten på foten, och Wulf föreslår att Jussi och Filip ska hjälpa honom. De två rycker vänligt på axlarna och släntrar dit. Medan de är borta talar Joar och Wulf med Zehrak om att de inte borde berätta mycket mer för dem, då det inte vore klokt att mer information spreds över ön.
Zehrak instämmer medgivande. Joar använder sedan resten av rasten till att försöka närma sig kvinnan han fått upp ögonen för, Rövar-Lill – eller Rövar-Lilja som han först tror hon heter.

***

När arbetet fortgått en stund på eftermiddagen faller en mörk skugga över Zehrak. Detta är märkligt tycker han, då himlen är klarblå och inga moln synts till. Men när han vänder sig om inser han att skuggan nog tillhör en tirak. Mycket riktigt står där Arghax, den större av de två, och lägger handen på dvärgens axel. ”Du inte tagit hand om latrintunna”, säger han hotfullt. ”Stackars Zabhir fick göra din uppgift”. Bakom Arghax står Birokk och kavlar upp ärmarna.
Zehrak märker att det plötsligt blivit tyst runt omkring dem. De övriga fångarna i närheten har smugit sig undan, bland dem Joar, och bara Wulf står kvar.
”Vi tar dem”, morrar Wulf och väger hackan i handen. ”Vill du ta den store eller den lille?”
Zehrak backar tills hans rygg möter klippväggen. Han öppnar munnen för att säga att de inte vill ha något bråk, men inser att det alternativet är utom räckhåll, och säger istället: ”Den lille”.
Birokk rusar fram mot Zehrak och möter utmaningen. Zehrak har redan ställt sig i sin indoktrinerade dvärgiska stridsposition, med ena foten bakom den andra och med hackan – som inte är särskilt olik en yxa – beredd. Han hugger snabbt och lågt, och hackan spetsar foten på tiraken som morrar uppretat och måttar ett knytnäveslag mot dvärgen. Zehrak parerar med hackan och Birokk grymtar smärtfyllt till när hans näve träffar redskapet.
Samtidigt har Wulf slagit Arghax i magen med bredsidan av sin hacka, men tiraken har snart återhämtat sig och tar ett grymt strypgrepp om Wulfs hals så att människan tappar sitt vapen.
Zehrak hugger snabbt från sidan med sin hacka, och den tar fäste i Birokks höft. Tiraken vrålar av smärta och sjunker ihop på knä. Några av fångarna som ser på en bit bort börjar ropa på vakterna. Zehrak drämmer till Arghax med en kraftfull tackling, som får tiraken att släppa Wulf och både människan och tiraken tumlar omkull på marken.
Fyra vakter kommer nerskyndande med spjuten redo, och Zehrak inser att han är den ende stående slagskämpen, med en blodig hacka i handen. Han släpper vapnet och höjer händerna till tecken på lugn och kapitulation. Vakterna överöser honom med slag från träändarna på sina spjut, och han lägger sig i försvar.
”Bra! Ge skäggmisslan vad han tål!” skränar Arghax som kommit upp på knä. En vakt slår skoningslöst omkull tiraken med ett hårt slag.
Vakterna bänder bak armarna på Zehrak med ett spjut, och kedjar fast dem i det läget. En av dem slår honom kraftfullt i magen med spjutskaftet. Wulf och de två tirakerna fängslas på liknande improviserat sätt och de fyra fångarna förs upp ur stenbrottet. ”För Birokk till fältskär Teodor!” uppmanar en av vakterna.
Dvärgen Mielar kommer tillskyndande och ser hur de fyra slagskämparna förs iväg. Sedan vänder han sig mot fångarna och ryter till: ”Vad stirrar ni på? Återgå till arbetet! Vi ska ha en skeppslast kvar nästa vecka!”
När Joar släntrar bort mot klippväggen sluter Rövar-Lill upp vid hans sida en kort stund. ”Var det där dina vänner?” frågar hon fräckt.
Joar nickar och vet inte om han ska vara stolt eller upprörd. ”Bra slagsmål”, berömmer Rövar-Lill. ”Men nu ser du inte dina vänner på ett tag. Det blir isoleringen för dem”. Sedan försvinner hon bort till sin del av stenbrottet. Joar följer hennes välsvarvade kropp med blicken.

Fångliv

När arbetsdagen i stenbrottet är slut och fångarna åter sitter vid långborden för kvällsmål, syns Zehrak, Wulf och de två tirakerna inte till. De har dömts till sju dagars isolering, förutom den skadade Birokk som ligger i sjukstugan. Men enligt vad några vakter pratar om en bit ifrån Joar, så läker tiraken fort och är inte allvarligt skadad, så han ska snart sättas i isolering även han.
Isoleringscellerna ligger i fästningens murar. De är små och rymmer bara en bädd med en hård madrass och ett litet golv. Cellerna har varsitt litet gallerförsett fönster ut mot havet, knappt stort nog för ens en ghûrd att ta sig ut genom. Det är helt tyst i cellerna, frånsett enstaka skränande måsar ute på havet. Fångarna har inte den minsta kontakt med varandra, och kanske sitter de till och med i varsin mur. De träffar inte någon alls under dygnen som går. Någon gång varje morgon och på kvällen öppnas en liten lucka i nederkanten av celldörren, och cellens potta töms och en bricka ställs in med lite mat. Matransonerna är mycket mindre än de som serveras på borggården, och desto äckligare. Den första natten saknar Zehraks cell potta, och när nöden tränger på i de nedre regionerna lättar han trycket så nära dörren han kan, i hopp om att det ska rinna ut. Men det mesta stannar i cellen, och han får leva med stanken och förolämpningen morgonen därpå från vakten om att ”dvärgen gjort ner sig!”.
Dagarna förflyter långsamma och tysta. Zehrak har inte till mycket till övers för utsikten mot havet, men trivs desto bättre i ett litet stenrum. För Wulf, och förmodligen även tirakerna, är tillvaron i det trånga stenutrymmet värre, men dvärgen tar ingen skada. Han är inte ångerfull – han vet att han gjort det en dvärg ska göra när han möter tiraker – men han förgrymmas åter över människornas behandling av honom. Han ber mycket till Vontar, pratar med sig själv och pratar med måsar som kommer nära fönstret för att fylla ut det kompakt tysta och tomma rummet med ljud. Han funderar kort på att offra lite av sin mat genom fönstret till Vontar, men tänker att dvärgar ändå är ett praktiskt folk och att det inte är rätt tillfälle för gudaoffer. Vad som stör honom är att han inte kan vårda sitt skägg och hår så väl som han önskar, och det börjar bli tovigt och okammat i fångenskapen.

Joars fångliv förflyter efter precis samma schema som den första dagen. Väckning, frukost, arbete i stenbrottet, kvällsmål och sen en stunds ledighet innan sovdags. Maten är likadan, kläderna är likadana, arbetet är likadant. Han förstår varför många av de arbetande fångarna uppför sig som spöken – bleka och smått apatiska – efter några år eller fler i denna gråa monotoni.
Jussi Guldmakare, Filip av Vinvallarna och några andra av de mer sociala fångarna håller honom sällskap de första dagarna, men skogsbon Joar bestämmer sig för att anta sin vana ensamvargskaraktär och snart ger de upp sina försök att bli vänner med honom. Han håller sig för sig själv, sköter arbetet och fångenskapen utan att vara till besvär för någon, och betraktar omgivningen både kalkurerande och surmulet. Han känner sig inte skyldig till något brott – han önskade aldrig det som hänt på värdshuset Gyllene stopet – och blev mer och mer bitter över straffet han uthärdade.
Han höll ögonen på Rövar-Lill, och såg att hon var lik honom i sin sociala status bland fångarna. Hon var också en ensamvarg, och höll sig mestadels med sig själv och pratade bara fåordigt. Men hon var en stark kvinna och han intresserade sig för henne, på mer än ett sätt.
En dag i stenbrottet närmade han sig henne och försökte inleda en konversation. Det gick ganska bra denna gång när han lågmält gjorde uttryck för en önskan om att komma bort från ön. Rövar-Lill verkade inställd på en nära förestående flykt, och Joar försökte få reda på hur hon trodde sig kunna rymma och om det fanns plats för honom i planen.
De långsamma framstegen i konverserandet gynnade sig, och Rövar-Lill medgav till sist att hon planerade att rymma snart. Mycket snart.
Joar berättade att han var förgrymmad över statens behandling av honom, att han behandlats illa länge och att han inte såg mycket andra utvägar än att sluta som kriminell. Han sa sig vara en god bågskytt och att han skulle vara till nytta för Rövar-Lill.
”Jag ser ingen pilbåge här”, menade Rövar-Lill, men Joar gick på om att han skulle kunna hjälpa till. Han berättade att han kände till en skatt, och när han tagit reda på var den fanns gömd skulle Rövar-Lill och han kunna röva bort den. Men han behövde mer tid på ön för att kunna utröna var skatten fanns.
Rövar-Lill sa sig inte ha mycket till övers för skattletande, men i hennes ögon glödde det till av habegär. Hon sa sig hellre fortsätta med sitt gamla yrkesliv – att röva rikt folk i Soldarns skogar på de pengar de hade för mycket av. Hon påpekade att en bågskytt då var händig att ha, och erbjöd Joar en plats i det nya rövarband hon tänkte starta upp så fort hon rymt från ön.
Joar undrade om hon inte redan hade ett rövarband – han hade sett henne tala lite med de rövare han själv delat skepp med ut till ön. Rövar-Lill förklarade att de flesta i hennes gäng hade dödats i striden när de infångades, och att de två rövarna Joar kände till från skeppet snarare var gamla konkurrenter till henne.
”Kan du inte berätta närmare om din flyktplan?” frågade Joar.
Rövar-Lill pekade ett antal meter neråt klippväggen i stenbrottet. ”Jag vill att du hugger din väg dit ner innan veckan är slut”, sa hon hemlighetsfullt. ”Om du klarar det, bedömer jag dig värdig nog att få ta del av min plan, och jag ska visa dig något”.
Joar godtog förslaget, och resten av veckan arbetade han hårdare och duktigare än de flesta andra fångar, längs med klippväggen.

***

När bara en dag återstår av Zehrak och Wulfs isoleringsstraff, har Joar arbetar sig fram till det ställe Rövar-Lill pekat ut. Hon dök snart upp bredvid honom, och han frågade vad hon tänkte visa. När hon sett sig om och försäkrat sig att inget såg eller lyssnade, bände hon loss en klippbit ur stenväggen med hackan, och där bakom låg något gömt. ”Titta in”, sa hon till Joar, som hukade och inspekterade gömman.
I springan i klippväggen låg en hög med rep, en hammare, en mejsel, en tom vattensäck och lite klädesplagg som såg ut som de vakterna klädde sig i. Rövar-Lill var snabb att dölja gömman igen med klippbiten hon flyttat på, och Joar undrade vad planen gick ut på.
”Jag ska ta mig till fastlandet med lastskeppet som anländer för att frakta bort stenleveransen”, berättar hon. ”I morgon natt bryter jag mig ur kvinnologementet, tar mig hit och klär ut mig till vakt. När skeppet kommer följande dag tar jag mig ombord och gömmer mig där. Det finns plats åt dig med, om du ska göra mig följe.”
Joar vet inte vad han ska bestämma sig för. Han har funderat mycket de senaste dagarna. Han ville gärna komma undan ostraffad genom att utföra markis Silverhjärtas uppdrag, men samtidigt ville han så fort som möjligt komma ifrån ön och hans tro på staten var i bristning. Nu var dessutom hans två kamrater i uppdraget inlåsta i isolering, och han var i stort sett helt ensam. ”Jag behöver mer tid”, sa han. ”För att ta reda på var skatten jag talade om finns”. Det var inte helt sant – han ville ha mer tid att fundera över sitt fortsatte öde också. Om han rymde med Rövar-Lill kunde inte markisen rädda honom från kriminalitetens stämpel.
Rövar-Lill skakade bestämt på huvudet. ”Jag ger mig av nu. Jag har väntat länge på detta tillfälle. Det är mycket sällan några förbindelser med fastlandet uppstår på detta sätt. Det kan dröja tills nästa sommar innan nästa fraktskepp kommer – vi har arbetat med den här leveransen i ett halvår”.
Joar tog ett djupt andetag och tänkte noga efter. ”Jag tror jag följer med dig”.
Rövar-Lill såg faktiskt ut att bli glad. ”Bra. Du får absolut inte berätta för någon om flykten”.
På det sista grinar Joar illa och tänker på Zehrak och Wulf.

***

Den sjunde dagen på Solds utö för Joar, Wulf och Zehrak grydde och fångarna väcktes i vanlig ordning och kom ut för att äta frukost i morgonsolen. Zehrak leddes snart ut på borggården mellan två vakter. ”Din isolering är över”, hade de sagt. ”Dina dvärgaarmar behövs i arbete idag”. Det första Zehrak gjort när han släppts ut var att ta ett djupt andetag frisk luft.
Joar och de andra fångarna såg upp när dvärgen kom gående för att ansluta sig till frukosten. Han var ovårdad, blek och kläderna som tidigare varit nästan vita var nu smutsgrå. Wulf leddes snart också ut, och han såg också blek och smutsig ut. Hans skjorta saknade ärmar och hans blick verkade stirrig och påverkad av tiden i isolering. Han var hes och sa sig vara otroligt törstig (och då var det inte vatten eller mjölk han menade). Han klappade uppskattande Zehrak på ryggen, tackade högt för att få se ett bekant ansikte och de slog sig båda ner vid Joar. De hälsade uppriktigt glatt på honom, och Jussi och Filip och några andra fångar flyttade dit och talade med dem. Joar frågade vad som hänt med Wulfs skjorta, och sergeanten förklarade att hans bädd saknat kudde och att han gjort sitt bästa för att skapa en.
De två tirakerna släpptes också ur isoleringen, och de slog sig ner långt från Wulf och Zehrak. Den av dem som Zehrak skadat, Birokk, haltade med bandagelindor runt höften och foten, men verkade under omständigheterna må bra.
Zehrak frågade Joar om han kommit någon vart i deras uppgift på ön, men Joar skakade bara på huvudet. ”Jaha, då har vi alltså slösat bort en vecka”, säger Wulf och försöker låta skämtsam.
Denna dag skulle mycket av den sten som brutits fram och mejslats till i stenbrottet fraktas till hamnplatsen nere vid fästningen. Skottkärror och vagnar skulle rulla över ön hela dagen lastade med sten. Det fanns inga dragdjur på ön och all sköttes med manskraft. Dvärgen Mielar behövde inte beordra någon till det arbetet, då de flesta ville komma bort från stenbrottet och få lite variation. Men några stannade kvar i sänkan och påbörjade nya uthuggningar, bland dem var Joar och Rövar-Lill. Zehrak och Wulf anslöt sig till arbetslagen som forslade stenen till hamnplatsen. Zehrak var till stor hjälp med sina ingenjörskunskaper, och den vagn han hjälpte till med klarade sig mycket fortare och problemfriare längs stigen.
I stenbrottet tydde sig Joar och Rövar-Lill snart till varandra. Rövar-Lill var lite uppspelt med flykten nära förestående. ”Vill du använda hammaren eller mejseln för att ta dig ut ur ditt logement? Eller ska jag bryta mig ut först och sedan hämta dig?” frågade hon.
Joar såg flyktförsöket framför sig i tankarna, och kände ångesten och osäkerheten trycka på.
”Jag behöver mer tid”, mumlade han. ”Jag kan nog inte rymma så snart ändå”.
Rövar-Lill såg några vakter närma sig i stenbrottet. ”Bestäm dig fort, de kommer”.
Sekunden innan vakterna gick förbi sa Joar ”jag måste få tänka” och de återgick till arbetet och talade inte mer på en stund. När de lämnade stenbrottet i skymningen viskade Rövar-Lill att han hade tills efter kvällsmålet att bestämma sig.

Vid kvällsmålet, med den sedvanliga ärtsoppan och fläsket, stannade Rövar-Lill upp när hon passerade Joar och dennes sällskap. ”Ingen förändring?” sa hon som om hon åsyftade maten.
Joar såg på henne. ”Jag skulle vilja tala med dig efter maten”, sa han. Hon nickade och gick därifrån. Zehrak såg frågande på Joar. ”Vad var det där om?” undrade han.
”Ser man på!” sa Filip av Vinvallarna. ”Joars flirt håller på att komma någon vart!”
”Jag har inte mycket till övers för kärlek”, grymtade Joar som i förbigående.
”Jaså? Hurså?” undrade Filip nyfiket och käckt.
Joar skakade bara på huvudet. Han talade sedan tyst till Zehrak så att bara dvärgen hörde: ”Hon kan hjälpa oss få arbete i sjukstugan, där riddaren finns.”
”Varför kan hon det?” undrade dvärgen.
”Hon har kontakter, och hon har varit här länge”, påstod Joar. ”Lugn, jag tar hand om det”.
Efter måltiden började fångarna som vanligt sprida ut sig över borggården eller gick till logementen. Wulf gäspar, masserar sina värkande leder och säger att han är trött och ska gå och lägga sig och vila. Men när han börjar gå mot logementet blockerar en tirak hans väg. Det är den större, Arghax, och tiraken flinar hemlighetsfullt. ”God kväll”, säger Arghax slugt. Joar och Zehrak märker att den andre tiraken, Birokk, smugit upp bakom dem och deras sällskap bestående av Jussi, Filip och några fler fångar.
”Din vapenarm vara stark, dvärg”, säger Birokk. ”Jag fick känna styrkan”.
”Båda mina armar är starka”, säger Zehrak och bedömer den skadade tiraken som en ganska ofarlig motståndare. Men någon hotfull ton finns inte hos tirakerna, och plötsligt säger Birokk: ”Tycker ni om tobak? Och kanske lite brännvin?”
Zehrak står förbryllad över inviten. Wulf ser osäker ut, men känner sedan törsten i halsen och på frågan om brännvin kan han inte hålla tillbaka ett bedjande svar: ”Brännvin är gott”.
Tirakerna går in i deras logement och vinkar med sig Wulf. ”Kom”, säger de. Wulf är för törstig för att stå emot, och försvinner in i mörkret i dörröppningen.
Zehrak ser på Joar med frågande blick. Joar backar undan. ”Jag går inte in dit”, säger han.
”Lämnar du honom ensam i mörkret med två tiraker?” undrar Zehrak.
”Jag tycker att du ska gå med honom”, säger Joar. ”Jag måste tala med Rövar-Lill.” Zehrak tvekar en stund, men bestämmer sig sedan för att Wulf kan behöva hjälp och går efter honom.

Zehrak ser sig om i det dunkla logementet. Där inne brinner som vanligt några vaxljus och en del fångar ligger redan sovande eller vilande på sina bäddar. Dvärgen ser Wulf stå borta vid de två tirakernas bäddar. Tirakerna, vid namn Arghax och Birokk tror sig Zehrak minnas, talar med Wulf och han närmar sig försiktigt. Wulf kan behöva hjälp när som helst.
Den skadade tiraken, Birokk, sätter sig på en stol medan Arghax lyfter på sin madrass och lyfter fram något. Zehrak ser inte vad - en kniv? en sabel? - och skyndar på stegen lite, men innan han hinner fram framgår det vad det är som tiraken har haft gömt.
Det är en pipa. Arghax stoppar tobak i den och pekar ner mot sin bädd. ”Här finns grejor”, skryter han muntert, och varken han eller den andre tiraken verkar hotfull längre. Vid bäddplatsen har tirakerna ganska mycket tobak, en kagge med öletikett och en butelj sprit.
Arghax tänder på pipan med ett vaxljus och sätter sig på en pall bredvid Birokk. ”Slå er ner. Njut”, säger Birokk och flinar med de gula betarna.
Wulf slår sig osäkert ner, tar emot pipan och tar ett bloss. Han blåser ut ett stort moln blåaktig rök och suckar belåtet. ”Från Daggbacken”, säger han gillande.
Birokk ställer fram fyra små trämuggar medan Arhax ställer fram spritbuljen. Han slår upp fyra supar brännvin och flinar glatt. Wulf tar snabbt en och sveper den törstigt. Brännvinet gjorde honom ännu mer gott än tobaken verkar det.
”Första supen vi bjuda på”, säger Birokk. ”Men vill ni ha mer, vi måste nog ta betalt, ni har ju pengar med er”.
Zehrak ser klentroget på situationen. Tirakerna beter sig hyggligt nu, och de delar broderligt på pipan mellan sig och Wulf. De sveper sina supar lika vant som Wulf.
Zehrak slår sig tveksamt ner med tirakerna och Wulf. Han röker inte någon pipa (mestadels för att han inte vill dela munstycke med en tirak), men han tar emot en mugg, som han torkar av kanten på med sin skjorta. Dvärgen är skeptisk till tirakerna, men han håller dem sällskap då han känner att han borde hålla lite koll på Wulf.
Brännvinet smakar inte konstigt, hur gärna Zehrak än vill tro det. Tirakerna flinar skrytsamt och glatt över spriten. I enlighet med den tirakiska kulturen verkar Wulf och Zehrak ha vunnit deras respekt och vänskap efter att ha besegrat dem i slagsmål. Det verkar inte som om de kommer ha några fortsatta problem med tirakerna.

Samtidigt som Wulf och Zehrak bjuds på alkohol och tobak har Joar sökt upp Rövar-Lill. Det är ganska mörkt ute och stjärnorna har börjat glittra på kvällshimlen. Den korthåriga kvinnan ser frågande på Joar. ”Vad har du beslutat dig för?” undrar hon.
När Joar ska svara kommer två av de andra kvinnliga fångarna gående, och för att hindra honom från att avslöja något om flykten inför dem tar Rövar-Lill tag i hans armar och kysser honom. De två andra fångarna fnittrar till och skyndar därifrån. Rövar-Lill håller Joar tätt intill sig tills de försvunnit, och släpper honom sedan. ”Få inte för dig något nu”, säger hon och torkar sig om munnen.
Joar tar ett djupt andetag. ”Jag är ombord på planen...” säger han och gör en paus igen. ”Du får ta både hammar’n och skruvmejseln. Jag väntar nära dörren under natten”. Han ger henne ett handslag och väntar på svaret.
Rövar-Lill nickar småleende och upprepar planen för Joar: Hon smugglar in hammaren, mejseln och rep i sitt logement (kvinnorna blir sämre övervakade än männen - vakterna tafsar mer än vad de gör en noggrann genomsökning av dem). I den djupaste natten tar hon sig ut, släpper Joar fri och tillsammans klättrar de över muren med repet. Rymningsförsök är så otroligt att nattvakten är slö och lätt att ta sig förbi. Tillsammans skyndar de över ön till stenbrottet, där de klär ut sig till vakter. Så fort fraktskeppet anländer imorgon smyger de ombord, gömmer sig i lastutrymmet och fraktas till fastlandet. Skulle någon på skeppet upptäcka dem får de spela vakter som ska på permission – sjömännen känner inte igen folket på ön. Joar måste se till att vara vaken under natten. När dörren öppnas måste han vara beredd, och hoppas att ingen annan fånge är vaken. Bara han, ingen annan.
Sedan går Rövar-Lill iväg och lämnar Joar ensam...
 

Daniel

Swordsman
Joined
7 Apr 2009
Messages
596
Spelsession III
4 maj 2009


Flyktförsök

Wulf och Zehrak sitter en stund med tirakerna, och snart ansluter sig Joar, som även han bjuds på en sup efter att tirakerna försäkrat sig om att han är Wulf och Zehraks vän. Zehrak undrar lite diskret vad Joar kommit fram till med kvinnan. Joar säger åter igen att hon kan försöka få arbete åt någon av dem i sjukstugan, men att det kan dröja. Joar och Zehrak går snart och lägger sig, trötta och matta, men Wulf sitter kvar och köper sig mer sprit och samspråkar med tirakerna. Han funderar på hur de skulle reagera om han berättade hur många tiraker han dräpt i sina dagar, men säger inget om det. Joar och Zehrak lyssnar till deras ganska högljudda druckna samtal.
”Vad ni hamnat här för, ha?” frågar tiraken Arghax. ”Er krigarsort ovanlig här, och vi varit här i mer än två år”.
Wulf berättar att de varit med om ett stort slagsmål i Talon, och att de som starkaste kämpar skickats hit i väntan på straff. Sedan returnerar han frågan till tirakerna.
”Vi seglat Mundana länge”, berättar Birokk. ”Sju år sedan, vi lämna hemön – mäktiga Takalorr. Två år sedan, söder om Kathar, till sist på väg hem med stor skatt, vårt skepp blev anfallet av soldier”.
”Krigar-soldier”, fortsätter Arghax. ”Stor flagga – tre blommor. Hård strid, vårt skepp sänkas.”
”Bara Arghax och jag överlevde. Ja, också Zabhir förstås, den fega gûrden. Satta här – livstids straffarbete i stenbrottet”.
Wulf hajar till lite. ”Blommor? Det var inte ett silverhjärta?”
”Tre blommor var det”, säger tirakerna bestämt.
Wulf skakar drucket på huvudet. Det spelar nog ingen roll, tänker han, det måste ha sänkts fler än ett tirakskepp de senaste åren. De talar vidare om andra saker en stund. Tirakerna säger att om Wulf vill ha tag på något ska han fråga Zabhir, då gûrden kan ta sig in nästan var som helst och få tag på saker.
När det är dags för inlåsning gömmer tirakerna undan tobaken och alkoholen, och Wulf faller i sin bädd och har nästan somnat innan hans landat.

Natten faller och fångarna somnar in en efter en. Tirakerna snarkar som vanligt men annars är det lugnt. Joar har inte somnat, och när alla andra verkar sova smyger han upp och intar en av de lediga bäddarna närmast dörren. Där blir han halvliggande, väntande på att Rövar-Lill ska komma och rädda honom ur fångenskapen.
Någon gång mitt i den mörkaste natten tassar en liten figur upp. Den är smal, har långa armar, utstående tiraköron och ögon som svagt glittrar rött i mörkret. Det är gûrden Zabhir som är på väg till latrinen. Gûrden behöver inget ljus då tiraker ser lika bra som dvärgar i mörker. Zabhir pratar sömnigt med sig själv där han tassar fram: ”Så nära, så nära. Generationers sökande. Makt, hehe, makt bortom alla andra gûrders drömmar. Men nej nej, istället är man fast här ute i havet. Karga, onda klippa”.
Han kommer fram till latrintunnan och ställer sig för att lätta på blåsan. Han upptäcker inte att Joar också är vaken. När gûrden är klar och går tillbaka till sin bädd muttrar han lite till för sig själv: ”Om bara min trogne vän kunde finna mig…”
Zabhir snarkar snart ikapp med de andra fångarna. Ingen annan går upp. En stund senare hör Joar smygande steg utanför. Någon lägger sig på knä vid dörren, och i dörrspringan blir en bit av Rövar-Lills vackra men hårda ansikte synligt i nattmörkret.
”Joar?” viskar hon.
”Jag är här”, säger Joar förväntansfullt och redo.
”Hammaren gick sönder. Finns det någon chans för dig att få upp dörren från insidan?”
Joar fingrar över låset, men inser att det är omöjligt för honom att få upp med bara händerna.
”Nej, men kan du skjuta in mejseln?”
Mejselns skaft tar i dörrkanten, och den kommer inte igenom. Rövar-Lill tänker efter en kort stund. ”Det tar för lång tid nu att få upp låset med trasig hammare, om det ens går. Lyssna, jag fortsätter med planen. Klättrar över muren, tar mig till stenbrottet. Där finns gott om gömställen och imorgon kommer det att vara rörelse över hela ön när lastskeppet lagt till. Jag hittar dig, utklädd till vakt. Det här kommer fungera, det känner jag starkt. Må gudarna vara med oss!”
Joar önskar henne lycka till och hör henne tassa iväg. Han återvänder till sin bädd och försöker somna. Ett ljud av ett rep som kastas mot muren och någon som klättrar kommer till honom, vare sig det är förhoppningsfull inbillning eller verklighet.

Morgonen gryr och det blir frukostservering i vanlig ordning vid de två långborden. Jussi Guldmakare greppar hungrigt skeden och ger ett råd till Joar, Wulf och Zehrak. ”Ät allt de ger oss. Det är inte gott men det är det enda vi får.”
Joar ser fortfarande skeptiskt på maten, men Wulf och Zehrak uppskattar den efter sin tid i isolering. Wulf känner sig fortfarande matt och hängig efter veckan i den lilla cellen.
Tre män som uppträder vänligt och verkar vara kamrater med Jussi och Filip slår sig ner hos dem. De presenterar sig i tur och ordning för Joar, Wulf och Zehrak.
Adàm från Wistfriede var anställd skogsvaktare i godset Wistfriede i arton år med goda riddare som herrar. Han säger sig ha en fin hustru, Gytha, med vilken han har tre barn och jobbar på det fjärde. I vintras var matförrådet knapert och han kom efter med skatten, olyckligtvis just då riksfogden var i trakten och Adàm skickades till Solds utö för ett års straffarbete.
Thomas från Meddelton är bågmakare, som berättar hur han tidigt lärde sig förvandla en idegran till en pilbåge, och har varit verksam som bågmakare åt jägare och soldater i hela sitt liv. Precis som för Adàm kom lite skatteproblem olägligt och fyra månader har han kvar på ön.
Den tredje mannen, Henry Wachtian, berättar bara korthugget att grevetinget kallade honom boskapstjuv, men personligen tror han inte på adelns äganderätt.
Joar intresserar sig lite för bågmakaren Thomas, men denne verkar inte ha så mycket att berätta.

På morgonen har ett lastskepp från fastlandet förtöjt vid ön. Mielar och några vakter överser arbetet med att rulla ner stenblocken till hamnplatsen, där de ska lastas ombord på skeppet. Joar, Wulf och Zehrak tillhör inte arbetslaget som lastar på, utan tillhör dem som rullar stenen på kärror till kajen från stenbrottet. På lastskeppet och på kajen finns några soldiska sjömän som inte ger fångarna någon vidare uppmärksamhet.
På främre däck på skeppet står två män. Den ene är lång och gänglig, med ärrat ansikte och bruten näsa, ringbrynjehuva och med både svärd och pilbåge på sig. Den andre är kortare, har en rejäl ölkagge till mage och små elaka grisögon. Han har rakat huvud, en stridsklubba i bältet och ett armborst över axeln. De ser båda kalla och livlösa ut i sina uttryck.
Filip knuffar till Wulf med armbågen och nickar mot de två männen. ”Ser ni de där två? De har suttit av sina straff. Nu är de fångjägare. Ni flyr, de jagar.”
”De gör det för belöningen”, säger Henry. ”Vilka svin.”
”Vilken belöning?” frågar Wulf.
”Den de får när de fångar in er”, säger Filip.
”Förresten, jag har inte sett till Rövar-Lill idag”, säger Thomas från Meddelton.
De ser sig om lite. Mycket riktigt har inte Rövar-Lill synts till idag. Zehrak kastar en blick på Joar. ”Titta inte på mig”, säger denne.
”Jag undrar bara om du vet något”, säger Zehrak.
”Jag vet inte var hon är”, säger Joar och rycker på axlarna.
Arbetet med lastningen blir klart, och när fångarna marscheras in i fästningen i skymningen har lastskeppet lagt ut och försvinner bort över vågorna. Joar kastar en lång blick efter det.

Efter kvällsmålet sitter Joar, Wulf, Zehrak, Jussi och de andra männen de känner och lyssnar på en tjock kvinna som berättar intressanta anekdoter för dem. Hennes namn är Skat-Britta och hon verkar kunnig om Soldarns styrelsesystem, även om hon verkar vara emot det. Medan hon berättar går Joar bort mot kommendantens lilla hus för att försöka få sig ett samtal med honom.
Skat-Britta berättar: ”Norrut i Västerbrygga där jag kommer ifrån höll man länge fast vid de forntida lagarna. För dråp till sjöss bands man fast rygg mot rygg med den mördade och kastades överbord. För dråp på land begravdes man levande med den mördade. Inte så vanligt nuförtiden, Aurias ske lov, men tål att tänkas på. Enligt femgreveslagen skulle ett dråp gå på tolv guldmarker, om den mördade inte är adlig eller gravid kvinna – då är det döden. Misshandel går oftast på tjugo gulden för förstagångsförbrytare. Böterna kan också bli avräknade i fångstraff efter lön, ett dråp skulle i en genomsnittlig borgares fall bli omkring fyra år på Solds utö. Det kan förstås bero på hur hämndlystna och talföra de brottsdrabbade är, och vilka adelsherrar som beslutar i rättegången. Ta till exempel hans excellens Cronlan, eller ’Soldarns mest hatade adelsman’, ett epitet som förvisso många adelsmän förtjänar men bara en i taget kan inneha. Tvi! Vår riksfogde Cronlan är den snålaste och mest småaktige skatteindrivare vårt land haft! Exempelvis dök han upp på en begravning för att utkräva den nyblivna änkan på utebliven skatt. En annan gång dök han upp på ett bröllop och förkunnade att brudens far enligt hans rullor inte borde ha råd att betala hemgiften då skatten borde gå före. Brudgummen blev så uppretad att han slog till Cronlan, varvid lagen säger minst fem år på fästning och bröllopet skulle behöva skjutas upp, men Cronlan fick straffet skärpt till döden och bröllopet blev aldrig av”.
Skat-Britta tar en paus i sitt berättande och pekar på Wulf med ett tjockt finger. ”Du där, känner du någon lojalitet mot adeln?”
”Man ska veta sin plats”, säger Wulf troget sin uppfostran och ställning.
”De ger oss skydd och land”, tillägger Adàm.
”Och ni tror på allt adeln säger till dig?” går Skat-Britta på.
Wulf gillar inte riktigt samtalsämnet och mumlar bara något ohörbart.
”Tja, jag har ingen anledning att tvivla”, svarar Adàm.
Skat-Britta fnyser till. ”Det är adeln. Det är anledning nog.”
Zehrak skakar på huvudet och muttrar något om att han tycker människornas rike ter sig märkligt.
”Bara för att dvärgar skiter guld”, skämtar Wulf.
”Om det ändå vore så väl”, säger Zehrak.
Samtidigt har Joar gett upp att knacka på kommendantens dörr, då ingen öppnat. En vakt kommer gående och frågar vad han vill, och säger att kommendanten antingen går en promenad på ön eller vill inta sin middag ifred. Joar säger att han vill tala med kommendanten, och vakten säger att det ska han nämna för denne. ”Så, tillbaka till resten av packet nu!” schasar sedan vakten iväg Joar.

Rövar-Lills avrättning

Dagen efter att lastskeppet kommit och avgått får en hemsk start. Efter frukosten har alla fångarna samlats ute på exercisgården. En fånge kommer gående med samorismens heliga skrift, rabblandes böner. Efter honom släpar två vakter Rövar-Lill mellan sig. Hon stretar emot och svär upprört. Kommendant Walter Rask går sist, stannar upp med händerna på ryggen och vänder sig mot fångsamlingen, medan Rövar-Lill förs till galgen.
”Vi vet alla straffet för ett tredje flyktförsök”, säger kommendanten. ”Rövar-Lill gjorde ett försök att komma med skeppet till fastlandet igår morse. Ta fasta på hennes misstag. Flykt är omöjlig”.
En vakt med trumma drar igång en illabådande trumvirvel. Rövar-Lill väntar i galgen. Fången med samoriskriften avslutar böneläsningen, trumvirveln slutar, Walter Rask nickar trött åt vakten som utsetts till bödel och Rövar-Lill sprattlar till när luckan under hennes fötter faller undan. Hennes nacke bröts på en sekund och hon verkar ha sluppit lida.
”Ett kort fall och ett plötsligt stopp”, säger Walter Rask högt och med eftertryck. ”Ett kort fall och ett plötsligt stopp”.
Fångmassan får stå en stund och betrakta den hängande döda kvinnan. Sedan ryter en vakt till: ”Dåså, föreställningen är över, dags att gå till arbetet!”
I mässrummet i porthuset står en gammal orgel som Teodor Fältskär spelar på ibland. Han spelar den morgonen när fångarna går till stenbrottet. Det är en dov, dyster orgelmelodi som sätter stämningen för dagen.
Under vilan från arbetet mitt på dagen skakar Jussi dystert på huvudet. ”Det finns så många tragedier här”, suckar han sorgset. ”Det fanns en karl som hette Kleist, som också hela tiden pratade om att rymma. Till slut lyckades han fly över isen, för två vintrar sedan, men blev infångad igen, bara för att strax därpå ta sitt liv genom att hoppa från muren.”
”Var inte så dyster, Guldmakare”, säger Filip av Vinvallarna. ”Det finns ett riktigt glädjens guldkorn också. För några år sedan satt här Jonas Schagerholm, smed från Hadarlon som blev inlåst på livstid för stöld. Här i verkstaden tillverkade han ett trekolvslås som blev så bra att det installerades i slottet i huvudstaden. Och som tack blev han benådad av kungen. Tänk dig själv – du tillverkar ett lås som blir nyckeln till din frihet! Jag har tankar på en ballad om mästersmeden.” Han harklar sig och sjunger en kort snutt. Han harklar sig igen och rycker på axlarna. ”Ja, det blir ju bättre med luta och flöjt, och jag ska skriva klart den så fort jag kommer härifrån.”
Efter vilan, när arbetet påbörjas igen, går Joar bort till Rövar-Lills gömma och flyttar på stenen som täcker den. Gömman är tom.

Zehrak gör ett närmande mot den andre dvärgen, arbetsledaren Mielar. Han berättar att han hört att denne är intresserad av fästningens katapulter, och att han själv är milisingenjör och kan hjälpa till ytterligare med dessa. Mielar visar dock mest ointresse, men medger att det är bra att ha en dvärg i manskapet i stenbrottet.
Zehrak passar senare på att hugga till en liten stenbit till en duglig Vontar-statyett, som han lyckas smuggla in i logementet i skägget.

Byte med Zabhir

Joar, Wulf och Zehrak funderar på hur de ska komma i kontakt med markis Silverhjärtas bror, som befinner sig isolerad i sjukstugan på exercisgården.
”Någon av oss skulle kunna bli sjuk eller skadad”, föreslår Joar och ser på de andra två.
”Kolla inte så på mig”, säger Wulf halvt på skämt. ”Men hur då?”
”Det kan inte vara så svårt att bli, äta jord eller något”, säger Zehrak. Han påpekar sedan att dvärgar aldrig blir sjuka, så det är upp till de två männen.
Wulf undrar om det går att göra sig sjuk med för mycket örter eller medicin från sjukstugan, men ingen av dem har tillräckliga kunskaper inom läkekonst eller växtlära för att kunna sådant.
Wulf söker upp Zabhir och försöker höra med honom om han kan något om örter och medicin, men gûrden verkar inte kunna något. Däremot säger Zabhir att Wulf kan få hjälp av Vanja Malört, en gammal gumma bland fångarna. Wulf hör också efter lite om riddaren i sjukstugan, och Zabhir säger att denne är döende, sjuk i lungorna, att han förmodligen inte överlever sommaren.
Wulf tackar Zabhir, som han tycker ganska synd om även fast det är en tirak, och söker upp gumman. Hon överensstämmer med nidbilden av en häxa ur folkloren, med krokig näsa och långt grått hår. Hon berättar om skärgårdssvamp, en lavliknande växt som finns på ön, som kan göra folk sjuka. Wulf försöker verka lite från sinnenas fulla bruk, för att gumman inte ska bli misstänksam utan snarare ta honom för en halvgalen fånge.
Wulf berättar för Zehrak (Joar håller sig undan i den ensamvargsroll han har för vana att anta) om svampen, och även om dvärgen inte hört talas om den tycker de sig kunna tro på den gamla gummans omdöme. Däremot kan de inte få tag på den, då den bara växer ute på ön. De håller dock uppsikt efter den nästa dag, och känner igen den på Vanja Malörts beskrivning när de marscheras till och från stenbrottet. I fångledet finns dock ingen möjlighet att plocka någon.
Tillsammans med Joar funderar de vidare på hur de ska komma in i sjukstugan. Wulf och Zehrak skulle knappast kunna få tjänst där nu, efter en veckas isolering, så för den möjligheten kvarstår bara Joar. Joar och Wulf går för att tala med kommendant Walter Rask, för att höra om han kommit någon vart med den uppgiften, medan Zehrak väntar med de andra fångarna.
De släpps in till kommendanten och lägger fram sitt ärende. Wulf ber även artigt om ett glas vin, och får ett halvt. Även Joar frågar efter ett, och får även han ett halvt. Walter Rask konfirmerar deras antagande om att varken Wulf eller Zehrak kan få sådan uppsatt tjänst efter sitt bråk, och tyvärr är fältskär Teodor mycket nöjd med sin nuvarande assistent Zabhir. Walter Rask påpekar dock att alla tiraker älskar pengar, och att gûrden kanske kan mutas till att avsäga sig sin tjänst, och att kommendanten då ska lägga in ett gott ord för Joar som ersättare. Efter detta råd säger Walter Rask åt dem att lämna honom ifred – de vill ju inte att det ska uppstå misstankar. Wulf instämmer, sveper sitt vinglas, tar ifrån Joar hans och sveper även detta.
”Vi ska inte stå här och söla, nej”, säger han och de lämnar kommendanthuset. På väg ut knuffar Joar honom irriterat med armbågen i sidan. ”Hallå där, jag är fortfarande din sergeant”, påpekar Wulf myndigt.
”Nej, här är vi jämlikar”, tycker Joar.

Zehrak har under tiden på egen hand gått runt bland några för honom anonyma fångar och hört efter hur ofta det anländer skepp till ön. Av en ung kvinna vid namn Selena får han veta att skepp med nya fångar kommer ytterst oregelbundet, men den första dagen varje månad besöker en samoriman ön över dagen för att hålla mässa med fångarna och ö-garnisonen.

Wulf letar upp Zabhir och säger åt gûrden att denne vill avsäga sig sin tjänst i sjukstugan, samtidigt som han plockar fram några silvermynt. Zabhir ser skeptiskt på mynten, och säger att han minsann inte är någon lättmutad vätte, att han trivs som fältskär Teodors duktiga assistent och att han har en riddare att sköta om.
Wulf gör sig stor och hotfull och säger något om att han hört att gûrd smakar marmelad. Zabhir krymper ihop, gnyr att många ju faktiskt misstar gûrder för vättar, tar emot mynten och lovar att göra som han blivit tillsagd. Men tar Wulf hand om riddaren då? Jadå, säger Wulf.
Zabhir säger att riddaren är mycket sjuk, och att denne bara yrar. Man ska inte lyssna på vad han säger.

Följande dag frågar några vakter Wulf och Zehrak om de har någon erfarenhet av snickeri, och de svarar jakande. Joar, som står bredvid, inflikar att han också är en händig snickare och berättar att han byggt sig ett hus i skogen. De tre fångarna få då i uppgift att nästa dag följa med vakterna till fyren och reparera en gärdsgård.
Wulf och Zehrak ser en chans att få tag på den giftiga svampen, som de ännu tycker kan vara bra att ha, men detta får de inte möjlighet till då de hela tiden är övervakade av någon av de medföljande tre vakterna. De får dock en ganska lugn och tyst dag, där de spikar lite plankor på gärdsgården bredvid fyren på andra sidan ön, långt bort från stenbrottet.
Nästa dag får Joar i uppgift att tillsammans med Skabbe Trashank och en tredje fånge som han inte vet namnet på samla torv och ved, och även fågelägg om de hittar några. Innan de andra fångarna marscheras iväg till stenbrottet frågar Joar Wulf om det är något han kan göra när han är ute på ön, och sergeanten berättar då om skärgårdsvampen som de vill få tag på.
De tre vakter som följer med på vandringen håller sig ganska långt bakom. Joar och Skabbe samlar gott om torv och fågelägg, medan den tredje fången är desto mer avvaktande i arbetet. Han påpekar för sina två medfångar att de där äggen kommer de aldrig få smaka, för de kommer gå till vakterna. Joar tänker att det ändå är bäst att göra som de är tillsagda, och plockar alla ägg han hittar. Han passar även på att stoppa ner en hel del av den beskrivna skärgårdsmossan i ryggsäcken han bär.
När de går nära vattnet och vakterna befinner sig en bra bit bakom, rycker den anonyme fången plötsligt Joar i axeln och pekar ut på havet. ”Ett skepp! Fiskare!”
Joar ser skeppet – små vita segel långt, långt ute till havs. Han lyser upp lika mycket som sin medfånge.
”Jag är en god simmare”, säger den andre mannen. ”Jag klarar det!” Han slänger sig i vattnet och är snart på god väg ut i havet. Joar stannar däremot kvar på klippan, då han ser att skeppet är alldeles för långt borta och han är själv ingen särskilt god simmare.
En vakt skyndar till och tar sikte med sitt armborst. Han siktar noga och väl innan han trycker av skottet. Skäktan träffar simmaren i huvudet. Han flyter en stund på rygg och sjunker sedan sakta. Det blodiga huvudet dröjer kvar i Joars sinne resten av dagen. När de återvänder till fästningen stoppar han in all svampen innanför skjortan, och smugglar även in ett av fågeläggen i munnen.
Under kvällsmålet berättar Skabbe Trashank målande om händelsen vid havet, och många fångar skakar uppgivet på huvudet åt flyktförsöket.
Medan de äter kommer Walter Rask gående. Kommendanten stannar vid Joar, Wulf och Zehrak och lutar sig fram till dem. ”Jag har hört att Zabhir avsagt sig sin tjänst i sjukstugan. Joar här har tydligen utsetts till fältskär Teodors nya assistent. Du ska inställa dig hos honom dagen efter samorimässan, det vill säga om två dagar. Skulle något uppstå i sjukstugan vet ni att ni ska söka upp mig direkt”.
När kommendanten gått därifrån undrar några av de kringsittande fångarna varför de verkar ha så god kontakt med honom, något de försöker skämta bort. Efter måltiden undrar Zehrak om Joar och Wulf vill underhålla sig med lite tärningsspel, med tärningar de lånar av tirakerna.
De spelar ett simpelt spel där Joar förlorar det mesta av sina futtiga pengar till Zehrak, medan Wulf på högre summor vinner hela 87 silver av dvärgen. Zehrak vill sedan inte spela mer.
”Det är inte att jag har ont om pengar”, säger dvärgen, ”men det är inte kul att bara förlora”.

På Joar, Wulf och Zehraks fjortonde dag på ön kommer en samoriman från fastlandet på besök. Det hålls gudsmässa i rummet i porthuset, där nätt och jämnt alla fångarna och soldaterna får plats. Även Zehrak och tirakerna måste delta, även om de tillhör främmande religioner. Det sjungs några psalmer och fångarna tillåts tända ljus om de önskar.
Samorimannen citerar vid ett tillfälle i mässan Frihetsvisan, en text ur en helig skrift: ”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring”. Efter mässan påpekar Wulf för Joar och Zehrak att denna strof kändes ganska märklig att säga till en samling fångar.
Efter mässan är dagen ledig. Första dagen i varje månad är arbetsfri, då det hålls mässa. Fångarna tar det lugnt på borggården eller i logementen. Joar tycker sig ha blivit lite starkare av det mödosamma arbetet i stenbrottet, och känner att hans överarmar faktiskt blivit aningen muskulösare de senaste två veckorna.

Sjukstugan

Dagen efter samorimässan blir Joars första dag i sjukstugan. När verkstadsarbetarna och stenbrottsarbetarna tågat iväg går Joar ut till exercisgården där sjukstugan ligger. Han märker att det öppna portvalvet ut från fästningen är obevakat, men går till stugan och knackar på dörren.
Fältskär Teodor öppnar och visar sin nya assistent in. Läkaren utstrålar renlighet och sundhet och verkar i sanning vara den friskaste varelsen på ön. Han säger att han tycker det är lite märkligt att Zabhir valt att byta tjänst till verkstaden, då denne varit en god assistent i snart två års tid. Han visar Joar runt i sjukstugan, som består av två rum. Det första är litet och består av ett skrivbord, en bokhylla och några hyllor med läkarinstrument, örtsamlingar och medicinflaskor. Det andra rummet är stort och öppet och innehåller tio bäddar. Det är riktiga sängar, till skillnad från de madrasser som finns i fånglogementen. I rummet finns för dagen bara två patienter – en flottist med skadat ben och en ovårdad fånge som ligger sovande med ansiktet mot kudden. Joar får i uppgift att tvätta golvet, vilket han lydigt gör, och får sedan ledigt i några timmar medan Teodor läser och skriver vid sitt skrivbord.
Joar slår sig ner i gräset på exercisgården, där några soldater nu börjat patrullera murarna och portvalvet. Efter några timmar kommer Teodor ut med några frallor och två kåsor mjölk, som han delar med Joar. Mjölken är godare än den som serveras fångarna, och brödet har smör på sig – något som Joar inte smakat på över två veckor nu. Han inser att tjänsten som läkarens assistent är den bästa en fånge kan få på ön.
Teodor frågar var han kommer ifrån, och Joar svarar Skogsby.
”I Solds kronomark, va?” säger fältskären. ”Då heter väl din markis Silverhjärta. Vet du att hans bror ligger därinne?”
Joar spelar ovetande. Teodor berättar att markisens bror är en rovriddare som hamnat i fångenskap på ön, men han kommer inte stanna länge då han lider av kräfta i lungorna och kommer antagligen inte överleva sommaren. Teodor uttrycker bister förundran över att kommendanten hållit riddaren i isoleringscell så länge som han gjort, då riddaren nästan gått under där innan han flyttades till sjukstugan. Teodor berättar att det inte finns något att göra för riddaren, då knappast ens cirefalisk eller rent av alvisk läkekonst hade kunnat opera kräfta ur lungorna på någon. Det enda de kan göra är att göra riddarens sista tid så smärtfri som möjligt med smärtlindrande örter och avkok. När riddaren är vaken har Zabhir suttit mycket vid hans sida och hållit honom sällskap, något Joar nu kanske får ta över.
Riddaren kommer inte till sans under Joars första dag i sjukstugan, men Joar är mycket nöjd med sin nya tjänst…
 

Daniel

Swordsman
Joined
7 Apr 2009
Messages
596
Fingal Wachtian är en ursprungligen soldisk man. Han är 28 år, mäter 180 cm, väger 76 kg och har normal kroppsbyggnad. Hans hy är mycket ljusbrunare än normalt hos soldiska människor, då han vistats mycket i exotiskt solklimat. Hans hår är axellångt och mörkblont och han har långa, tjocka polisonger. Ögonen är klargröna och friska.
Fingal är född och uppväxt i Soldarn, i den lilla staden Wibbesmark i Borons ängar. Han livnär sig som smugglare, med affärskontakter från Jargien till Cirefaliska samväldets städer.
Fingal Wachtian är ett alias, då hans egentliga namn är Gérard Spegelsköld. Fingals far är nämligen länsherren i Wibbesmark och han tillhör en familj med lågadlig titel, en titel som dock ska gå i arv till en av hans äldre bröder. Som yngste son i barnaskaran var Fingals lott i livet att antingen leva vid Wibbesmarks sömniga hov eller att underhålla kungen i huvudstaden, eller möjligen söka till en riddarorden. Olockad av den adliga tillvaron rymde han i artonårsåldern hemifrån och när han hamnat utanför Soldarns gränser tog han sig det oadliga namnet Fingal Wachtian, både för att starta om på nytt och undvika att bli uppspårad av hans familj. Med äventyr och resor i det ungdomliga sinnet hamnade han snart i smuggelverksamhet, och blev snart skicklig och djärv inom detta område. Han har smugglat varor förbi tullar och religionsgränser i snart tio år nu.
Redan innan han fyllt tjugo korsade han den väldiga öknen Tarkas första gången för att handla med de fjärran västerländerna. I Momolan mötte han Yussuf ibn Fakhar al-Moussa , en äldre zahnisk köpman. Eftersom al-Moussa en tid varit intresserad av att öppna handel österut anställde han Fingal och de företog en gemensam resa till Asharinahalvön med smugglade mûhadinska och jargiska varor. De senaste fem åren har Fingal ensam eller ibland med karavaner smugglat varor mellan västerlanden och Jargien till Asharinahalvön och det cirefaliska Caserion.
Fingals senaste smuggelresa skulle gå från Jargien till Caserion och han förde med sig tre mulor fullastade med yttre lastat tullade billiga varor och inre lastat otullade dyra varor. I Soldarn stötte han på misstänksamhet, de dyra varorna upptäcktes och han blev tvungen att fly hals över huvud med mulorna. Med klent hopp om att undkomma lagens armar bestämde han sig för att gräva ner sina personliga ägodelar i Yorumskogen. Utklädd till bonde försökte han sedan ta sig vidare mot Caserion med smuggelgodset, men infångades snart. Godset konfiskerades och Fingal skickades till häktet i Talon, varifrån han skeppades ut mot fästningen på Solds utö för att arbeta av ett trettio år långt straff.
Den senaste smuggellasten var köpt av det cirefaliska handelshuset Yzmitzor och det är nu helt på Fingals ansvar att ekonomiskt ersätta varorna. Smuggellasten var värd tre tusen silvermynt, och han måste få fram den summan till cirefalierna, annars kommer de förfölja honom för resten av hans liv. Men det är ett senare problem, just nu ska han antingen försöka rymma från en fångö mitt ute i havet eller uthärda ett halvt livs straffarbete.

***

Spelsession IV
11 januari 2010


Fingals ankomst

Det är soligt väder och milda vindar över Solds utö, den sextonde dagen av Zehrak, Joar och Wulfs vistelse i fångenskap. Vid morgonmålet funderar Zehrak över de ”tre blommor” som tirakerna talat om. Rörde det sig om ett annat skepp och en annan stor skatt, eller var det någon som ljög? Han frågar Joar och Wulf om den soldiska heraldiken, och Wulf kan berätta att någon adelsläkt med namnet Tre Blommor inte finns, däremot Tre Liljor – en tämligen framgångsrik familj med förläning öster om Talon, alltså grannlänet till markis Silverhjärtas.
Joar undrar hur han ska gå till väga i sjukstugan för att få riddaren att tala. Han tycker att han ska vara vänlig och försöka bli förtrogen med riddaren. Zehrak och Wulf tvivlar på att riddaren skulle avslöja något för honom. Wulf kommer med förslag om tortyr, utpressning och hot som Joar och Zehrak tycker låter ännu mindre troligt att det ska fungera.
Joar minns att Teodor nämnt något om alvisk läkekonst, och funderar om riddaren skulle kunna föras till alvisk undsättning och räddas från sin svåra sjukdom. Räddad till livet skulle väl riddaren i sin tacksamhet kunna avslöja det de behövde veta?
Efter morgonmålet bär det som vanligt av till stenbrottet för de flesta fångarna, medan några går till verkstaden i fästningen och Joar hämtas av Teodor Fältskär för lättare sysslor i sjukstugan. Den benskadade flottisten har tillfrisknat tillräckligt mycket för att återgå i tjänst, och sjukstugans ende kvarvarande patient är riddar Hadar.

En utarbetad man faller handlöst ur ledet på marschen tillbaka från stenbrottet till fästningen. ”Bär honom!” beordrar en vakt Wulf och Zehrak. Vid uppställningen inne på den inre borggården faller ytterligare en man ihop och släpas av två vakter mot sjukstugan.

För en helt annan person hade båtresan från Talon ut mot fästningen tagit hela dagen. Smugglaren Fingal Wachtian sitter fängslad vid relingen, och är klädd i en så kallad järnkrona, ett järnfängsel med bojor runt hals, midja och fötter med kedjor emellan. Han har fått behålla sin svarta turban på huvudet, och är i övrigt bara klädd i tunna ökenbyxor och en tunika vilket är kallt ute till havs. Dessutom är han barfota.
I skymningen kan han se Solds utös fyr resa sig från fjärran. Snart framträder även ön, ensam ute på havet. Under den långsamma rodden i en långbåt in mot ön betraktar Fingal sitt nya hem. Storbåten ror in Fingal till kajen, där öns vakter tar honom i land.
En av öns fångvakter hälsar fången ironiskt välkommen till ön och de för honom upp till fästningen. I det smala portvalvet i den yttre muren väntar två män. Den ene är fältskär Teodor, beredd att undersöka den nyanlända. En bit bakom honom står Joar, med snaggat hår och mörkt, ovårdat skägg, beredd att assistera. Teodor inspekterar Fingal och säger:
”Han är frisk som en alvprinsessa. In i fästningen med honom!”
Vakterna tar tag i Fingal igen och drar in honom på den avlånga, yttre borggården. Här väntar Walter Rask för att hälsa den nyanlände välkommen. Fingal förstår att det är öns högste befäl. Han lägger sedan märke till galgen som står på gården, och den döde fånge, en kvinna, som dinglar i den och ser ut att vara ganska nyligen avrättad.
”Välkommen till Solds utö”, hälsar Walter Rask. ”Jag är fästningskommendant Walter Rask, och detta är mitt hem. Du har kommit hit för att arbeta av ditt brott mot kungariket Soldarn. Gör det bästa av vad vi erbjuder dig, och du kommer att lida mindre än vad du förtjänar. Glöm allt hopp om att rymma, du är längst ut i Soldiska bukten. Det är stående belöning på förrymda fångar hos ortsbefolkningen på de närliggande öarna, så lita inte på någon hjälp heller. Rymningsförsök ger två veckor i isolering, ett andra försök ger två månader och ett tredje ger döden i galgen, som du ser på fröken därborta. Arbete varje dag i stenbrottet.”
Den nyanlände fången, som är en yngre man med en besynnerlig svart huvudbonad av lindat tyg, förs sedan in på den inre borggården, där resten av fångarna befinner sig. Den nyanlände lösgörs så sakteliga ur sina bojor, och ett stort antal fångar tittar nyfiket på.
Jussi Guldmakare lutar sig fram till Zehrak. ”Måste vara en farlig typ, om de forslar honom klädd från topp till tå i bojor.”
”Det är Fingal Wachtian, en av Mundanas bästa smugglare”, säger rövaren Birka. ”Det påstås att han kommer från Soldarn ursprungligen.”
”Fingal Wachtian, typen som smugglade Damariens kronjuveler i turbanen tvärs igenom varenda tull i Jargien?” säger Filip av Vinvallarna imponerat.
”Är det samme Fingal som hade Anich Månskäras försvunna svärdsklingor fastspända på ryggen under en hel middagsbjudning med Consabers ambassadör i Marek Pomian?” undrade Thomas från Meddelton.
Den nyanlände har lossats ur järnkronan och lämnas ensam av vakterna efter att ha tilldelats madrass och lite fångkläder. Han kan nu sträcka ut sig i sin fulla längd, och ser slim och vältränad ut. Han är barfota, klädd i utsvängda, luftiga sandfärgade byxor av västerländskt, exotiskt snitt och en tunn ljusgrön tunika som har mycket långa ärmar, går ända ner till knäna och är uppknäppt över bröstet. På huvudet bär han en svart turban, något som inte många av fångarna sett förut. Hans hy är ljusbrun av långa vistelser i exotiskare länder, men han är inte mûhadin, utan har långt, mörkblont hår som hänger ut från turbanen och långa tjocka blonda polisonger pryder kinderna. Ögonen är klargröna och friska.
Arghax och Birokk stampar bredbent fram till Zehrak och Wulf. ”Den där behöver sättas på plats”, morrar de. ”Ett dopp eller två i latrintunnan”.
Zehrak och Wulf funderar en stund och säger sedan att de inte vill ha något med det att göra. De är hedersamma nog att låta den unge mannen vara ifred, och känner att det är bättre med fler vänner än ovänner. Zehrak ogillar förvisso smugglare, då han tycker att handel ska föras rättvist och inte bakom ryggen på folk.
Fingal blir stående ensam på borggården. Ingen fånge närmar sig honom, men många konversationer berör den nyanlände. Skrönorna är många och ofta av tvivelaktig sanningshalt. ”Han smugglade iväg kungens krona!” säger någon. ”Kungens krona har aldrig blivit stulen!” genmäler en annan.
Vid kvällsmålet sitter Joar, Wulf och Zehrak som vanligt med huvudena tätt ihop viskandes om sin uppgift i fästningen, nämligen skatten. Fingal passerar förbi mot sin plats längre ner vid bordet, och ur den viskande konversationen uppfångar hans höra ordet ”skatten”. Han lägger ingen större vikt vid det för tillfället, men en skatt är precis vad han skulle behöva för att betala av sin bekymmersamma skuld till det cirefaliska handelshuset.

Fingal inkvarterar sig i det vänstra logementet, som verkar lugnast, då han sett de två tirakerna bege sig in i det andra. Efter inlåsningen smyger Fingal upp och tar sig en titt på dörrens lås. Ur turbanen lindar han fram ett litet knippe med låsdyrkar, och bedömer dörren som tämligen lättforcerad inifrån. Det skulle alltså inte vara något problem att ta sig en nattlig promenad. Han låter dörren vara låst tillsvidare.
Nästa dag får Fingal pröva på tungt kroppsarbete i stenbrottet. Wulf närmar sig honom och frågar om det är sant att han är smugglaren Fingal. ”Fingal är mitt namn, ja”, svarar Fingal och han talar helt flytande ashariska, men med en något förnäm dialekt.
”Vad är det du har på huvudet?” undrar Wulf.
”Det kallas en turban.”
”Jaha. Varför åkte du fast, då?”
”Ibland har man otur” blir svaret kort.
Wulf frågar inget mer, och ger lite hjälpande tips om arbetet med hackan. När ingen ser plockar Wulf på sig två skarpa stenbitar, som han lyckas få med sig in i logementet senare.

”Det är dags att plocka ner Rövar-Lill”, har Teodor sagt till Joar under dagen. ”Kommendanten tycker att exemplet är statuerat nog och vi kan inte ha lik hängandes när sommarvärmen kommer.” Teodor och Joar tog ner liket och la det i en grov tygsäck. Rövar-Lills en gång vackra anlete har jagats bort av ett i döden gastliknande utseende. Joar känner en tung klump i både mag- och hjärttrakten. Säcken med Rövar-Lill bär de ut ur fästningen, till en hög klippa där de kastar den i de höga skummande vågorna.
”Vill du säga några ord?” undrar Teodor. Joar skakar dystert på huvudet. ”Nåväl,” fortsätter Teodor, ”vänj dig vid detta för det kommer bli fler avlidna innan din tid här är över. Se bara till att du själv inte hamnar i en säck”.
Senare under dagen, efter att ha sorterat om i Teodors bokhyllor, slår de sig ner en stund för att vila. Teodor plockar fram sin pipa och fyller den med doftande missletobak. Joar frågar om han får sig ett bloss, men Teodor ler överseende och påminner honom om att Joar är en simpel fånge och att Teodor är en fri herre.

Efter inlåsning den kvällen går Fingal och lägger sig värk i armarna och somnar lugnt ovetande om vad som planeras i logementet bredvid. Sjörövartirakerna Arghax och Birokk tänker nämligen inte låta någon nyanländ till ön undgå lärdom om vilka det är som bestämmer bland fångarna. Speciellt en känd förbrytare som Fingal Wachtian bör tas ner på jorden. Wulf, som anat oråd, frågar dem vad de har i tanken. De flinar ondsint med sina vassa betar och säger att de ska: ”klippa smugglaren imorgon i stenbrottet, kanske inte döda, men ta ett finger eller två”. Wulf frågar även efter en sup, men tirakerna har annat i tankarna och säger att brännvinet får sparas till en annan kväll.

Strid i stenbrottet

Vid morgonmålet följande dag berättar Wulf diskret för Joar och Zehrak om tirakernas våldsamma planer för dagen. De kommer överens om att smugglaren kan komma att bli en behövlig allierad på ön, men det är likaså tirakerna och de vill inte bli ovänner med dem igen. Men en diskret varning skulle smugglaren kunna få, tycker Wulf, för att stå en bättre chans mot piraterna. Fingal kommer sent ut ur logementet, och tar plats där det finns längst ner vid frukostbordet, långt ifrån Wulf och hans kamrater.
En vakt kommer förbi och utser Wulf och Zehrak till dagsuppgiften att samla torv och ved ute på ön. De kan inte annat än godta uppgiften, och under tiden börjar stenbrottsarbetarna fästas i den långa fotkedjan. Wulf inser att han inte kan närma sig smugglaren nu utan att alla på borggården skulle kunna se det.
När det långa fångledet sätts av i marsch ut från borggården snubblar en mager stackare omkull och blir liggande. Fångledet måste stanna och några vakter ropar efter läkaren, som skyndar dit för att undersöka den fallne. Medan den fallne lösgörs från fotkedjan vinkar Teodor till sig assistenten Joar för att hjälpa till. Wulf säger åt Joar att försöka varna smugglaren på vägen.
Teodor och Joar lyfter upp den fallne och bär honom mot sjukstugan, gåendes jämsides fångledet som åter satts i rörelse. Smugglaren går bland de sista i fotkedjan. Ute på den yttre borggården försöker Joar sinka farten för honom och Teodor, och när slutet på fångledet närmar sig släpper Joar greppet om mannen de bär. Fingal passerar förbi och Joar säger så högt han vågar: ”Tirakerna kommer ge sig på dig i stenbrottet idag”. Fingal uppfattar varningen utan att svara, och fångledet försvinner ut ur fästningen. ”Sa du något?” undrar Teodor medan Joar tar nytt tag i fången de bär. ”Jag bad dig om ursäkt för min fumlighet”, sa Joar.

Efter några timmars arbete i stenbrottet faller en stor skugga över Fingal, och han ser att skuggan har betar. Han vänder sig om och möter Arghax elaka blick. Den andre tiraken, Birokk, står en bit bort och verkar hålla uppsikt så ingen vakt eller annan fånge kommer i närheten.
”Du vara smugglare, va?” morrar Arghax.
”Det stämmer”, säger Fingal och lägger ifrån sig hackan, som är för stor och otymplig för att fungera som vapen för honom.
”Då vet du hur tullar fungerar. Här är jag tullen och du måste betala”.
”Jag har inga pengar”.
Arghax synar Fingal nerifrån och upp. ”Något ska jag kunna ta”.
Utan vidare förvarning försöker tiraken sparka Fingal i magen. Smugglaren drar sig smidigt åt sidan och Arghax morrar uppretat och följer efter med en sving med hackan. Fingal drar sig ännu längre bort från tiraken, men inser att han inte kan undkomma längre då Birokk börjat närma sig. Arghax kastar sig mot Fingal för att tackla omkull honom. Smugglaren undviker och tiraken drämmer in i klippväggen. Ögonblicket därpå träffas Fingal på överarmen av Birokks tunga hackskaft, och Arghax är inte sen att klubba bredsidan av sin hacka i sidan på smugglaren. Fingal faller smärtsamt omkull, samtidigt som några vakter kommer tillskyndande.
”Vad försiggår här?” ryter en vakt.
”Han föll, klumpig nybörjare här”, säger Birokk och Fingal har inte luft nog i lungorna att svara. Om vakterna tror på tirakernas förklaring framgår inte av deras miner, när de släpar Fingal åt sidan för att ge honom en stunds vila innan han sätts i arbete igen.

Under tiden samlar Wulf och Zehrak torv och ved ute på ön under uppsikt av två vakter.
”Har du hört om det där på Vinön?” hör de den ena vakten säga till den andre.
”Du menar de rivna fåren? Märkligt, det finns ju inga rovdjur här ute på öarna.”
”Nej, fiskmåsar ligger knappast bakom fårrivningar. Vinöborna är mycket oroliga.”
Något mer hör inte Wulf och Zehrak. Zehrak får uppgiften att ensam leverera lite av veden till fyrvaktaren. Det är en ganska lång promenad till fyren, där dörren är stängd. Han bultar på och den gamle fyrvaktarens röst undrar vad det är om. Zehrak säger att han har lite ved åt honom.
”Ställ det vid dörren, så tar jag det sen!” säger fyrvaktaren, och Zehrak beger sig tillbaka mot fästningen. Han håller sig på stigen mitt på ön hela tiden, på någorlunda bekvämt avstånd från havet omkring. Hans dvärgaben kan inte vänja sig vid att befinna sig på en liten markplätt mitt ute i det oändliga havet, och han fantiserar om en lång, dvärgagrävd tunnel under havet härifrån.

Joar har i sjukstugan försökt få kontakt med den svårt sjuke riddar Hadar. Under riddarens feberyranden har Joar snabbat upp namnet ”Ungmar” och ordet ”skatten”. Han försöker leda yrandet vidare om skatten, men då återfår Hadar för en stund klar blick och griper hotfullt tag i Joars arm med kraft som minns sin forna styrka. ”Du får aldrig veta var skatten finns, din råtta”, väser riddaren. ”Du är utsänd av min bror, eller hur?”
Joar spelar ovetande och försöker vinna Hadars tillit, men denne betraktar honom med ständig misstänksamhet. ”

Vid kvällsmålet lägger Teodor märke till Fingals skador. Han beslutar att den nye fången ska inkvarteras i sjukstugan. Wulf, Zehrak och Joar funderar på hur tirakerna kommer reagera om de får reda på att de varnat Fingal. Wulf vill göra sig kvitt tirakerna, så att de inte ställer till mer problem, möjligen genom att sätta dit dem i isolering för något.
Inkvarterad i sjukstugan får Fingal fullkomlig lugn och ro. Han har en lätt fraktur på revbenen och blir mestadels liggande. Under natten smyger han upp och undersöker låset till sovsalen, och ser att det inte skulle vara några problem att dyrka upp.
Den ende andre fången i sjukstugan, den kräftsjuke riddaren, känner Fingal vagt igen. Han inser snart att det måste vara en person från hans ungdom i Soldarn, och hoppas att han inte ska bli igenkänd som den han egentligen är.
Joar, som assisterar Teodor i sjukstugan, känner inte mycket empati för den nyanlände smugglaren. Han har för mycket egna problem. Han är fängslad för brott han anser sig komplett oskyldig till, i väntan på en rättegång där hans chanser inte är stora såvida markis Silverhjärta inte får sin skatt. Han saknar sin ende livskamrat, hans tama fågel Fulk.
I sina dystra tankegångar kan Joar inte undgå lockelsen att ge in för brottsligheten och försöka få skatten helt för egen del. Han funderar över möjligheten till upplopp i fästningen och att med de andra fångarna slå sig fri.

Storm

Redan under tidig morgon nästa dags känns det att oväder är på väg. Luften är kall, himlen över ön är klarblå men långt borta i horisonten syns moln så mörka att natten verkar hänga kvar där borta. Fångar bara suckar och rycker på axlarna – de har sett det förut och vet vad som ska komma. Men några av de äldre kastar en betänksam blick mot det annalkande ovädret och säger att det kommer att bli en storm att minnas.
På eftermiddagen faller det första regnet. Vid inlåsningen på kvällen har det börjat ösregna och blåsa kraftigt. Teodor ber Joar göra honom sällskap i sjukstugan för att se till de två sjuka fångarna.
I fyra dagar håller stormen ön i sitt grepp och håller folket i fästningen inomhus, med allt arbete inställt. Fångarna hålls inlåsta och får sin mat inskickad genom dörren. Borggården ligger öde i ovädret. De bastanta logementen står trygga i regnet och blåsten, men de som har sina bäddar närmast fönstren flyttar sina madrasser in i salens mitt.
Wulf har en idé om att gömma sina två vassa stenbitar under tirakernas madrasser och sedan bussa vakterna på dem. Han vill både få dem ur vägen så att de inte ställer till något mer, men också komma åt deras alkohol. Zehrak tycker till en början att planen kan ha oviss utgång och ställer sig skeptiskt till företagandet, men Wulf övertalar långsamt dvärgen.
Det faller på Zehraks lott att smyga in de vassa stenbitarna under tirakernas madrasser, något han lyckas med utan att de två sjörövarna märkt något.

Instängd i sjukstugan, med stormregnet piskande mot alla fönsterluckor och vindens vinande i öronen, hade Joar kunnat utnyttja situationen och tala närmare med Hadar, men med smugglaren Fingal i samma sal blir det riskabelt. Fältskär Teodor låter dem vara ensamma en stor del av tiden, när han arbetar med medicinskrifter i sin privata del av sjukstugan. Joar har hela tiden skatten i åtanke, och Fingal tycker sig märka att den svårt sjuke fången börjat lägga märke till hans närvaro och kanske också tycker sig känna igen honom.
Fingal kan nu minnas varifrån han känner igen den sjuke. De var bekanta i barndomen, deras fäder var båda borgherrar och de lekte tillsammans vid större högtider och banketter. Fingal undrar hur en sådan adelsman hamnat i fångenskap här. Dessutom undrar han om skatten som både han och Joar hört den sjuke yra om i sömnen. Är det samma skatt som Joar viskat om med sin vän dvärgen och den andre korthårige mannen?
Det råder en tryckt stämning i sjukstugans sovsal. Hemligheter och misstänksamhet ligger som tunga moln i luften. Både Joar och Fingal har saker de vill säga men saker de måste hålla inne med. Joar vill tala med Hadar om skatten utan att Fingal hör, och Fingal vill tala med Hadar om sitt adliga förflutna utan att Joar hör.
Efter ett par dygn tillsammans under tryckt stämning suckar Hadar högt och säger bistert: ”Vad jag saknar en dvärgs umgänge, detta hedersamma och rättframma folk”.
Joar är inte sen att försöka få igång en konversation med Hadar. ”Vad höjer dvärgarna som folk över oss människor?” undrar han.
”Se bara på den här skamliga ön”, muttrar Hadar.
”Jag tror nog att dvärgarna håller ännu värre platser för fångar”, säger Joar.
”Då är du inte särdeles berest eller kunnig”.
”Nej, det är jag inte”, säger Joar med vänlig ton, helt ärligt fast med baktanken om att försöka framstå som bondtölpig och ofarlig. ”Jag har levt hela mitt liv i Skogsby.”
”Skogsby, i Silverhjärtas län.” Hadar blir aningen mindre bitter i tonen och får hemlängtan i blicken. ”Jag har många fina naturupplevelser därifrån. Att vandra nerför enbackar, stanna till och se ut över blanka tjärn, promenera runt och plocka svamp.”
”Är ni från Skogsby?” undrar Joar.
”Jag kommer från borgen Silverhjärta, inte lång marsch ifrån Skogsby. Borgen du betalar skatt till”.
”Jag har inte kunnat betala min skatt”, säger Joar, vilket till hälften är sant. Det är inte för det brottet han har hamnat i fästningen, men han har en innestående skuld till den lokale storbonden vars marker han arrenderar i Skogsby.
Hadar nickar förstående. Joar försöker leda vidare konversationen, fast han är hela tiden medveten om att Fingal ligger i närheten och lyssnar.
”Du har nämnt en viss Ungmar”, försöker Joar. ”Är det någon här i fästningen?”
Hadar flinar bistert och ser på Joar igen. ”Min bror ger verkligen inte upp, eller hur? Inte minst när jag är döende.”
Fingal minns att Hadar haft en äldre bror, en ganska otrevlig och girig typ. Det måste vara honom de talar om.
”Jag vet inte vem din bror är”, försöker Joar inställsamt ljuga.
”Du är i maskopi med min bror! Du och den fördömde kommendanten, Walter Rask!”
Joar ändrar genast strategi. ”Jag tjänar inte frivilligt er bror! Jag vill inte vara här!”
Hadar fnyser. ”Ska jag lita på en simpel bonde? Annat om du varit dvärg…” Han vände blicken mot Fingal. ”… eller av adlig börd”.
Fingal ser att Hadar känt igen honom. Vad har hänt med hans gamle barndomskamrat? Den en gång så starke adelssonen är utmärglad av sjukdom och fängelsevistelse, och det en gång så vackra ansiktet är nu blekt och grådaskigt, inramat av ovårdat hår och skägg.
Joar har lagt märke till den igenkännande blick de två andra männen utbytt, samtidigt som han fått en idé. ”En vän till mig är dvärg”, säger han. ”Jag hoppas ni får träffa honom”.

Döden på Solds utö

Efter fyra dagars storm upphör regnet och blåsten, och fästningens fångar släpps ut ur logementen. Innan utmarschen till stenbrottet går Wulf fram till en av vakterna och säger att de två tirakerna gömmer vapen under sina madrasser. Vakten säger att han ska undersöka saken.
När fångarna en stund senare på långt led vandrar över ön mot stenbrottet hörs plötsligt vettskrämda rop på hjälp från fyren. Därifrån kommer några av de kvinnliga fångarna springande, en liten grupp som denna morgon fått i uppgift att leverera proviant till fyrvaktaren som varit ensam i stormen.
Kvinnornas vakteskort ropar efter assistans, och fångledet mot stenbrottet får stå i halt en lång stund medan uppståndelsen ska undersökas. ”Ni två!” säger en vakt åt Wulf och Zehrak, som är bland de starkaste fångarna. ”Följ med oss!”
Wulf och Zehrak lösgörs ur fotkedjan och får skynda med några vakter till fyrtornet, där ytterligare några väntar med både skrämd och sammanbiten uppsyn.
Ytterdörren till fyrtornet är på vid gavel. I den möblerade markvåningen har en gryta som hängt i en krok över en slocknad eld slagits omkull, och köttstuvning har forsat ut över golvet men till stor del likaså slevats eller kanske slickats upp. Dörren vidare upp i fyrtornet är sönderslagen och på de splittrade brädorna syns djupa rivmärken. En vakt drar sitt svärd och gör en gest åt Wulf och Zehrak. ”Gå upp först.”
Wulf och Zehrak går sakta uppför trapporna, med vakterna försiktigt smygande bakom sig med dragna svärd. Högst upp i fyrtornet finner de fyrvaktaren Torben, död med ett vidrigt sår i halsen. Det ser ut som ett bett.
Vakterna spejar ut över ön från toppen av fyrtornet. En av dem pekar och utbrister: ”Ser ni det där?”
Wulf och Zehrak tittar också ut och ser något silvergrått springa några meter genom snåren ute på ön för att sedan försvinna bakom några klippor.
”Var det där en björn?” säger en vakt frågande.
”Jag tyckte mer att det såg ut som en varg”, säger en annan.
Wulf och Zehrak får uppgiften att bära ner den döde fyrvaktaren från tornet och tillbaka till fästningen. Resten av fångarna har marscherats bort till stenbrottet, för att det inte ska väckas vidare förskräckelse bland dem.

De för den döde till sjukstugan i fästningen, där Joar blir förskräckt men Teodor håller en yrkesvan professionalitet. Fingal sätter sig upp i sängen och betraktar med blandade känslor scenen. Hadar tittar bara halvintresserat upp.
Den döde fyrvaktaren Torben läggs på en säng i sovsalen och fästningskommendanten tillkallas. När Walter Rask anlänt redogör vakterna för vad de tror har hänt. Ett odjur som liknar både en björn och en varg har kommit till ön under stormen, och måste i hungrigt tillstånd ha känt doften av mat från fyren. Den tog sig in och tog för sig av köttgrytan, då Torben måste ha kommit ner från tornet och sett den. Han måste ha blivit livrädd, stängt och reglat dörren in till trapporna och flytt upp i tornet. Men odjuret har utan större problem forcerat den gamla trädörren och vildsint dräpt Torben uppe i tornet.
Walter Rask ser mycket rädd och ömklig ut när han får se den döde fyrvaktaren och höra historien. Han beordrar ett omedelbart sökande av odjuret.
Wulf och Zehrak skickas till stenbrottet, men sägs skarpt åt att inte sprida några överdrivna historier om vad som hänt. Medan de två fortfarande befinner sig i sjukstugan passar Joar på att fånga Hadars ögon och diskret peka på dvärgen, mimandes orden ”det är han jag menar”.
Hadar tycks bli belåten vid åsynen av Zehrak, och nickar kort åt Joar.
Teodor täcker över Torbens lik med en filt och lämnar salen. Joar tar tillfället i akt att tala med Hadar och Fingal. Joar tycker inte om smugglaren, men inser att denne inte kan hållas utanför när de lever så nära inpå varandra, och att en man av den sorten faktiskt kan tänkas komma till användning. De tre talar en stund och Joar får reda på att Hadar och Fingal känner varandra sedan tidigare. Hadar verkar ha tillit till Fingal, och säger till Joar att han har en sista önskan. Han skulle kunna tänka sig att tala om sin situation med en hedersam dvärgherre.
Joar ser riddaren i ögonen och förstår att denne håller hårt stolthet och heder. Han känner sig beredd att lita på vad riddaren kan ha att berätta.

Vid stenbrottsarbetarnas återkomst till borggården den aftonen förs Arghax och Birokk hårdhänt iväg av några vakter. Wulf flinar belåtet när tirakerna försvunnit ur synhåll. Medan de är borta i isolering under en förhoppningsvis längre tid kan han ta för sig av deras alkohol. Han stjäl deras flaska brännvin och tar några giriga klunkar. Han gömmer sedan flaskan under Joars madrass, för att han själv inte ska hamna i problem om den hittas.
Innan inlåsning kommer två vakter in i logementet, och förklarar att på grund av de vapen som tirakerna smugglat in ska en noggrann undersökning göras av alla fångarnas tillbehörigheter. Med fångarna uppställda framför sina madrasser utför vakterna sin undersökning. Hos Zehrak finner de dvärgens lilla stenstatyett, som han karvat till i stenbrottet för att kunna utföra sina dagliga böner anständigare. ”Vad är detta för avgudabild?”, ryter vakten och stoppar statyetten innanför bältet. ”Mer otillåtna stenföremål.”
Hos Joar hittar de brännvinsflaskan, ett fynd som överraskar Joar lika mycket. ”Otillåtet dryckinnehav”, säger vakten och beslagtar flaskan. Joar försöker protestera och hävda att flaskan inte varit hans. Vakten daskar snabbt till Joar i ansiktet så att denne faller omkull på sin madrass. Vakten går vidare med sin undersökning, medan den andre vakten snabbt dyker upp framför Joar och ryter: ”Uppställning!”. Joar kravlar sig sammanbitet upp på fötter igen.
”Nåväl”, säger slutligen en av vakterna innan de lämnar logementet med de otillåtna innehaven. ”Kommendanten kommer att informeras och ta ett beslut i vad ni får för disciplinstraff.”
När dörren låses står Joar och Zehrak med gapande munnar, medan Wulf inte kan låta bli att undslippa sig ett galghumoristiskt skrockande.
 

Daniel

Swordsman
Joined
7 Apr 2009
Messages
596
Spelsession V
25 januari 2010


Ylanden i natten

Några fångar håller sina vaxljus tända en stund in på kvällen och muttrar med varandra om att de nyanlända ställer till med för mycket problem. Jussi Guldmakare, Filip av Vinvallarna och andra fångar som nykomlingarna umgåtts en del med verkar fundersamma till varför Joar, Wulf och Zehrak har hållit sig för sig själva så mycket de senaste dagarna och viskat hemligheter med huvudena tätt ihop. De känner ju inte till någonting om Joar, Wulf och Zehraks uppgift på fästningen.
När Filip av Vinvallarna som siste man blåser ut sitt vaxljus, och det blir mycket mörkt i logementet, så dröjer det inte länge innan nattluften skärs igenom av ett odjursylande någonstans utifrån ön. Ett ylande som låter vargaktigt. Flera fångar rycker till i sina bäddar och gör Aurias heliga tecken över sig för beskydd från gudarna. En utav fångarna, gûrden Zabhir, smyger upp till ett av gallerfönstren och försöker speja ut. En stund senare hörs ylandet igen, men denna gång längre bort, och resten av natten blir tyst.
Wulf har suttit sig upp och petar på Joar som ligger bredvid. Joar blundar surt och låtsats sova. Wulf vänder sig till Zehrak och frågar vad ylandet kan ha varit. Zehrak vet inget om öars djurliv, men tycker inte det känns omöjligt att det rört sig om fyrvaktarens bane. Wulf gör ugglesymbolen som beskydd över sig, spottar över ena axeln och säger att odjuret måste förts med av stormen. Onda ting kommer sällan ensamma, säger han skrockfullt.
Zehrak tycker inte de behöver oroa sig, för om tanken med fästningen är att de inte ska kunna ta sig ut ska väl inget kunna ta sig in heller. Wulf muttrar något om att den beslagtagna alkoholen verkligen hade behövts nu.
Även Fingal har hört ylandena, i sjukstugan. Han känner inte igen djurlätet men tycker det låtit mycket obehagligt. Han ligger ensam i salen, med bara Hadar som sällskap, men denne befinner sig i djup och febrig sömn.

Vatten och bröd

Följande morgon förs Joar och Zehrak till fästningskommendanten medan resten av fångarna intar sitt morgonmål. Walter Rask ger som vanligt ett trött och lojt intryck, när han skickar iväg vakterna och ber de två fångarna slå sig ner framför hans skrivbord.
”Nå, ni har varit mina gäster i snart en månad. Längtar ni tillbaka till fastlandet? Jag får medge att tillvaron här på ön kan vara plågsamt tråkig. Jag var tidigare kapten på ett av flottans fartyg, visste ni det? Men livet till sjöss blir väl tröttsamt i längden det med. Helst skulle man vilja få dra sig tillbaka för gott och spendera resten av livet på någon rökig krog, med en kvinna i knät och spelkort i handen, och bland vänner. Vänner som markis Silverhjärta. Silverhjärta är en hygglig karl. Ni ska vara glada att ni har honom på er sida. Ert brott är ringa, misshandeln och förstörelsen ger er knappast mer än böter på 20-25 gulden eller några år här. Ni kanske tänker att det är uthärdligt, ifall ni visste var det låg en skatt och väntade på er. Men det är inte er skatt. Krigsbytet är Silverhjärtas. Att ens överväga något annat vore förräderi. Och för förräderi blir straffet strängare. Vi skulle inte vara främmande för… tungan utsliten med roten, inälvorna uttagna och brända, spridda för de fyra vindarna… hjärtat ryckt ur bröstkorgen och gett till fiskmåsarna, och slutligen halsen avskuren från öra till öra. Ett passande straff för Hadar, om han inte behövt sin tunga och talförmåga ett tag till.”
Joar har bleknat lite av fästningskommendantens utläggning, men Zehrak framhåller med lugn stämma att markisen har fått hans löfte som dvärg, och ett dvärgalöfte bryter man inte.
”Nåväl”, fortsätter Walter Rask belåtet. ”Låt oss hålla en trevlig ton. Jag ska skicka en brevduva till markisen, vad har ni fått reda på hittills?”
Joar harklar sig och redogör osäkert för hur han försökt närma sig Hadar, men att denne är misstänksam och håller hårt på sin hemlighet. Däremot är riddaren mycket illa däran i sin sjukdom och när febern rasar som värst har han undsluppit sig en del information i sitt yrande. Hans kompanjons namn har nämnts, ett dvärganamn i stil med Ungolf eller kanske Ungfild.
Walter Rask antecknar kort informationen på ett brevpapper. ”Jo, Hadars väpnare var en dvärg, har jag för mig. Om han kan lita på en dvärg som er, Zehrak, borde han få tala med er. Mäster Mielar i stenbrottet kan vi inte blanda in, det är redan för många inblandade. Förresten, på tal om brevduvor så låter markisen hälsa att han tagit väl hand om junker Bräss tama fågel. Ja, markisen har ju tydligen tagit hand om era tillbehörigheter tills ni återvänder. Angående er förmåga att hamna i trubbel här på ön… Tirakerna Arghax och Birokk har jag satt i isolering över sommaren. Vaktstyrkan väntar sig nog att jag gör detsamma med er uppstudsiga nykomlingar. Men, åter igen ska ni vara glada att känna markis Silverhjärta, så ert disciplinstraff blir två veckor på vatten och bröd. Låt det bli en påminnelse om hur plågsam en längre tillvaro här kan bli för er.”
Joar och Zehrak protesterar inte. Hellre sämre kost än isoleringscell. Innan de får gå säger kommendanten vidare: ”Jag skulle förresten råda er att hålla er undan smugglaren Fingal Wachtian. Han förlorade sin last när han infångades och är i stort behov av pengar för att rädda sitt skinn, om han någonsin kommer härifrån. Vi vill inte att en sådan som han får höra om den försvunna skatten. Dessutom kan han skapa onödiga problem för er om han skulle försöka sig på ett desperat flyktförsök”.
Zehrak säger att han aldrig litat på smugglare, och han och Joar får lämna befälshuset för att gå till sina fångarbeten. Walter Rask har åter försäkrat dem om att så snart de fått ur Hadar var skatten finns ska markisen ända deras problem med lagen.

Gamla kamrater språkas vid

Joar får denna dag en kratta av fältskär Teodor och beordras kratta de båda borggårdarna. I sjukstugan är Fingal och Hadar vakna och får tid till att samtala, medan fältskär Teodor befinner sig annorstädes i sysslor. Hadar är mer artigt inställd till Fingal än vad han varit mot fältskärens assistent, Joar. Fingal nämner några barndomsminnen som innefattar Hadar, och efter en stund säger Hadar: ”Ni slutade som smugglare, således?”
”Det kunde man kanske inte tro”, medger Fingal belevat.
”Riddarens ideal måste leva i en sådan värld också”, säger Hadar. ”Heder och moral måste alltid vara hög, så även hos en smugglare”.
”Det lever jag efter”.
”Ni är inte förtrolig kamrat med fältskärens assistent Joar?”
”Jag kom nyss till ön, jag känner honom inte”.
”Jag skulle behöva en allierad, som inte står på fel sida i denna konflikt som ni säkert har märkt finns här mellan mig och andra makter. Jag är svårt sjuk och kommer antagligen inte överleva sommaren, och jag har en sista vilja som jag önskar blev utredd. Men ni är fast liksom jag här, och härifrån kommer man inte i första taget”.
”Nej, det verkar inte helt simpelt”, får Fingal medge och kastar en blick ut mot murarna.
”Inte ens i mina största krafters dagar hade jag vetat hur jag skulle ta mig härifrån”, fortsatte riddar Hadar. ”På sätt och vis tänker vi likadant, ni och jag. Vi har samma bakgrund. Kan man lita på att denne bonde, Joar, skulle utföra min sista vilja om jag berättade för honom hur det ligger till?”
”Om berättar exakt hur allt ligger till,” säger Fingal. ”Men han kan bli lätt skrämd av andra order än de han verkar ha fått”.
”Han utnyttjas av min bror, som ni minns kan vara en mycket illvillig människa. Han tänker inte alls i de riddartermer som en sann adelsman borde”. Hadar kastar en blick ut genom fönstren och frågar om Fingal känner till den dvärg som Joar talat om och visat för dem dagen innan. Fingal har inte talat med dvärgen, men av vad han och Hadar kan döma är dvärgen inte Drezin-dvärg, vilket är lovande. Han verkar tillhörande klanen Ghor eller klanen Roghan. Hadar säger att han fått en bra känsla av se dvärgen, som om man kan lita på honom. Hadar säger sig hoppas kunna lita på Fingal, en sann tapper soldisk själ, och ber denne närma sig dvärgen för att ta reda på om denne går att lita på.
Hadar ska just berätta för Fingal vad det är som försiggår, när Teodor kommer in och riddaren måste tystna. Teodor undersöker Fingals fraktur, som han säger läker bra. Han har skurit upp lite vallört till Fingal, som botar frakturen. Fingal för örterna, och Teodor säger åt honom att han ska återgå i arbete.
Arbetarna från stenbrottet återvänder så småningom och Fingal skickas ut från sjukstugan för att återgå till den inre borggården, där kvällsmål på de monotona kalla ärtor och fläsket serveras. Zehrak och Joar får bara ta för sig av brödet och vattnet, under sträng uppsyn av vakterna. Joar kastar en väldigt hungrig blick på de andras mat, och en arg blick på Wulf som får ta för sig av fläsk och ärtor. Fingal slår sig ner i utkanten av fånggemenskapen.
Zehrak frågar hur han ska komma i kontakt med Hadar. Det enda Joar och Wulf kan komma på är att dvärgen skulle bli sjuk eller skadad. Zehrak menar att det måste vara en tillräckligt allvarlig skada för att hamna i sjukstugan, något han inte är villig att utsätta sig för.
Joar kastar en blick mot Fingal och berättar att smugglaren och Hadar verkar känna varandra sedan tidigare, och att de två talat en del i sjukstugan. Zehrak vill inte lita på smugglaren, och Wulf nickar instämmande med munnen full av fläsk men säger att det är troligare att rovriddaren avslöjar skattens läge för en brottsling som smugglaren än för dem som tjänar den ärbara markisen och i förlängningen kungen.
Joar framhåller att riddaren verkar villig att berätta sin historia. Någon rovriddare tycker sig inte Hadar vara, snarare anar Joar mycket heder i den dödssjuke. Joar säger sig vara beredd att lita på Hadar.
Wulf börjar känna sig osäker, men tycker att de nog borde lita mer på markisen och fästningskommendanten. Dessutom har Wulf en befälstitel i konungens armé som han gärna vill behålla.
Zehrak lägger armarna över skägget och håller sturskt fast vid sitt löfte till markisen, och att det är där hans förtroende ligger kvar. En dvärgs heder ligger i obrutna löften.

Timmarna innan inlåsning blåser det lätt över fästningen och några regnmoln har dröjt sig kvar över ön. Många fångar ger sig tidigt in i logementen, rädda för nattens kusliga ylanden. De viskar om att det kan vara en fånges ande som går igen på ön. Kanske är det Rövar-Lill som återvänt för att hemsöka dem?
Joar har otåligt gått runt på borggården med tankarna virvlande. Han bestämmer sig för att tala lite enskilt med Wulf om att markisen faktiskt kan ha lurat dem och att hans dödssjuke bror är den som vet rätt. I så fall måste de få dvärgen Zehrak att frångå sitt löfte till markisen och hjälpa dem. Wulf säger att dvärgasläktet har en stark hederstro och att det kan bli svårt. Hadar vill berätta, men bara för någon han kan lita på, någon hedersam. Hans bror, länsherren utanför huvudstaden, måste väl vara hedersam? Eller är Hadar förrådd? Joar och Wulf är snart överens om att någonting inte stämmer, och de går för att tala med Zehrak.
Varför skulle Hadar vilja ge sin sista vilja till en hedersam dvärg eller adelsman? Om skatten kommer från det tirakskepp som Arghax och Birokk kommit från så var det ju Tre Liljor och inte Silverhjärta som haft rätt till krigsbytet?
Wulf känner att gudarna haft sin hand i att berätta för dem att allt inte ligger rätt till. Den mörka stormen som legat över ön i fyra dagar talar sitt tydliga språk, och kanske ville även Zehraks gud, Vontar, berätta något genom att ta ifrån dvärgen dennes statyett?
Zehrak förblir misstänksam mot Joar och Wulfs teorier. Han vill inte tro att markisen skulle ha ljugit för dem.
Joar, hungrig och innerligt trött på vistelsen på den kala ön, inbillar sig att de ska få en belöning av Hadar om de skulle finna skatten åt dess rätta ägare. Han försöker övertyga dvärgen, men ger snart upp och går in i logementet för att lägga sig.
Zehrak säger till Wulf att han inte kan dela sin heder, han kan inte ge ett löfte till Hadar som skulle strida mot löftet han gett markisen. Men han vill såklart höra riddarens historia, var skatten finns, det är ju fortfarande det som är den uppgift markisen tilldelat dem.

Den natten hörs åter igen det vargliknande ylandet över ön, denna gång ganska nära fästningen. Vakter springer på murarna och försöker se något. Ghûrden Zabhir smyger åter upp för att försöka se något genom gallerfönstren. På morgonen har vakterna inte sett eller fått tag på besten. Fler och fler fångar är övertygade om att det rör sig om en vålnad som gudarna sänt med stormen för att straffa ön.
Det har nu gått tjugosex dagar sedan Joar, Wulf och Zehrak kom till ön. Det är två månader kvar till grevetingets sammanträde och beslutet om deras straff. Det är Joar och Zehraks andra dag på vatten och bröd, och de känner sig redan mattare.
I stenbrottet arbetar fångarna vidare, under hård ansträngning och övervakade av dvärgen Mielar som slår med en piska i marken. ”Hugg i! Sätt fart!” En fånge faller och några kamrater skyndar från arbetet för att hjälpa. ”Låt honom ligga! Hugg i, era lata jävlar!”
Vid middagsvilan ser Wulf och Zehrak hur en blå fjäril landar på en sten, och genast börjar några fångar jaga den. Jussi Guldmakare nickar mot fjärilsjagarna och säger: ”Vi fångar de där. Prästen som kommer hit en gång i månanden köper dem av oss, och vakterna kan få sina mutor. Den heter blå morphos. Dvärgarna använder väl vingarna till färg i sina banksedlar”.
”Vad ska vi med pengar till?” undrar Zehrak.
”Mutor för en bättre madrass. Lite extra mat. Pengar får inte ut en härifrån. Ta Louis där borta, han är den bästa myntförfalskaren i Soldarn och han har suttit här i 28 år. Ni vet väl att vi har ingenstans att ta vägen. Vi är mitt i ett hav. Ni tänker väl inte försöka något? Jag har inget emot er, men vill jag hamna i isoleringscell ska det vara mitt eget fel”.
”Jag har inga planer på att fly,” säger Zehrak.
”Smugglaren där borta”, säger Filip av Vinvallarna, ”han kastar sluga blickar omkring sig hela tiden tycker jag. Kanske inte ens han kan fly, men har han kunnat smuggla bort ett drakkranium under däckbrädorna på ett fartyg kan han väl smuggla bort sig själv”.

Fyrvaktarens begravning

Joar får själv hålla uppsikt över sjukstugan större delen av denna dag. Teodor har gett sig ut på en långpromenad på ön med sin pipa och en bok. Joar städar duktigt sjukstugan, och slår sig sedan ner hos riddar Hadar. Han berättar att hans dvärgvän gått med på att tala med honom, och att denne är mycket hedersam och går att lita på. Men hur ska de gå tillväga?
Teodor har undersökt färdigt den avlidne fyrvaktaren, och i skymningen ska denne begravas med en simpel ceremoni. Fångar som vill närvara får göra det. Hadar säger att han kan orka sig ut till begravningen, för att få se havet en sista gång och kunna tala med dvärgen. Han vill att mannen som kallar sig Fingal ska närvara vid deras möte. Om Fingal och dvärgen kommer till begravningen tillsammans, kommer Hadar kanske våga avslöja sin hemlighet. Sedan får Hadar en kraftig hostattack. Joar ger honom vatten och försöker vara så hjälpsam han kan. Han märker till blod i Hadars vildvuxna skägg.

Vid kvällsmålet berättar Joar om Hadars villkor. Tillsammans med Zehrak letar han sedan upp Fingal på borggården, och de frågar om han tänker närvara vid fyrvaktarens begravning. Fingal säger skämtsamt att han inte har något planerat under aftonen, mer än att gå och sparka sten i fästningen. Joar berättar att deras gemensamme bekante, riddar Silverhjärta, har bett dem träffa honom utanför murarna under ceremonin. Fingal nickar artigt och intresserat. Joar känner sig lättad och tycker att det äntligen börjat röra sig i rätt riktning.

Under kvällen sveper mjuka vindar över ön. Joar har i uppgift att hjälpa Teodor ombesörja begravningen. Ingen präst har tagit sig ut till ön, och i en enkel tyginslagning ska fyrvaktaren kastas i vågorna och föras ut i havet. Några dussin fångar har samlats utanför murarna för att deltaga i den enkla ceremonin. Walter Rask sitter på en sten och ser inte särskilt intresserad ut.
Fingar har ställt sig bredvid Wulf och Zehrak. Hadar kommer långsamt stapplande till dem med Joars hjälp. Inte många av de andra fångarna eller vakterna lägger märke till att Hadar tagit sig ut från sjukstugan. Hadar gör en bugning av dvärgisk etikett för Zehrak och hälsar på något knagglig dvärgiska. Sedan säger han på ashariska att hans rukh inte så bra som den kunnat vara.
”Det må vara respektlöst mot den döde”, säger Hadar, ”men låt oss passa på att tala medan begravningen pågår. Ni har allstå skickats hit av min bror. Hur mycket av vad jag berättat har ni vidarefört till kommendanten och min bror?”
”Ingenting”, säger Joar med nedslagen blick.
”Ni har förts bakom ljuset av min bror”, säger Hadar. ”Om han har behandlat sin egen bror så här, kan ni själva räkna ut vad han kommer göra med er när han inte behöver er längre.”
Hadar frågar vad de känner till om det försvunna krigsbytet och Fingal svarar att det ende de vet är att det rör sig om en stor skatt. Hadar säger att känner att han befinner sig i sin sista tid, att han gett upp allt hopp om att lämna denna ö levande och att han snart kommer sluta sina dagar som fyrvaktaren där borta. De tittar bort mot fyrvaktarens lik, som slungas ut i havet av två vakter. Begravningen är över. Fångarna börjar röra sig tillbaka in i fästningen.
Joar och Zehrak hjälper Hadar stappla tillbaka in. Fingal och Wulf går tätt bakom dem. ”Herr dvärg och herr Ger… ehem, Fingal”, säger Hadar. ”Jag skulle vilja tala med er igen. Ge mig några dagar att fundera ytterligare. När jag känner mig säker på min sak ska jag uppsöka er på borggården. Jag måste be till Aurias och Pelias om vägledning. Ger de mig inget mottycke ska jag berätta för er vad jag vet”. Sedan bryter han halvt ihop i en kraftig hostattack, och de får försiktigt hjälpa honom till sjukstugan.
Kort innan inlåsning frågar Wulf kamratligt om Fingal vill flytta över till deras logement. Fingal tar sin madrass och flyttar in hos dem den natten. Wulf säger att de inte har särskilt mycket till tidsfördriv. Då ler Fingal triumferande och drar fram en kortlek ur turbanen, och frågar om de vill spela några omgångar asharisk eldvända, ett vanligt kortspel. De har ingenting de vill satsa och spelar några omgångar för nöjes skull. Fingal vinner varenda ett.
”Du doftar fint värdshus”, påpekar Wulf när de sitter tätt ihop och spelar kort.
Fingal plockar fram lite torkad nejlika ur turbanen. ”Kryddor är alltid bra att ha med sig”, säger han. ”Kryddhandeln är större än vad man kan tro. De här små bitarna natur är värda mycket i rent silver. Det är torkad nejlika. I mat stimulerar det aptiten, i dryck renar det inälvorna och blåsan. Smulat mot pannan lindrar det huvudvärk och smulat mot ögonlocken stärker det synen. Blandat med mjölk stegrar det njutningen av kroppsligt umgänge”.
En stund efter att de flesta i logementet somnat smyger sig Fingal upp och undersöker låset till dörren. Det verkar någorlunda lättdyrkat och han återgår till sin madrass.

Nästa dag faller ett stilla regn över ön. På borggården lägger Wulf märke till en fånge som ligger alldeles stilla med ansiktet på marken. En annan fånge sitter bredvid den liggande med sorgsen min.
”Din vän är ganska tyst”, säger Wulf till den sittande fången.
”Han är död. Han körde ner sten i halsen och kvävde sig”.
”Varför gjorde han så?”
”Han hade varit här länge nog”.
Wulf blir lite skakad av tilltaget. En stund senare släpar en vakt bort den döde från borggården.

Riddar Hadars berättelse

Fyra dagar efter fyrvaktarens begravning har riddar Hadar orkat sig ut ur sjukstugan för att närvara vid kvällsmålet på den inre borggården. Han äter under tystnad. Efter måltiden tar han sig bort till den bortersta muren och slår sig ner i gräset med ryggen mot den. Det dröjer inte länge innan Joar, Wulf och Zehrak slagit sig ner i en halvcirkel framför honom. Även Fingal slår sig ner hos dem.
Hadar fäster blicken främst på Fingal och Zehrak. Han tar ett djupt andetag och börjar tala:
”Ni har blivit förda bakom ljuset av min bror. Jag ska berätta det så som jag känner till det nu i efterhand. Förhoppningsvis får ni hela bilden klar för er. Jag och min bror, Ruben, växte upp på vår fars borg i Solds kronomark. Som yngre bror fick jag alltid stå i Rubens skugga, men jag kan ärligt säga att trots detta utvecklade jag ingen avundsjuka – jag såg snarare upp till min bror.
Vår far dog för ungefär tio år sedan, och när Ruben övertog markistiteln bodde jag kvar på borgen och tjänade honom som riddare. Denna roll blev emellertid allt svårare för mig. För samtidigt som min riddarlojalitet höll mig fast vid min brors sida, blev det allt mer uppenbart att min livsåskådning inte överensstämde med min brors. Denna konflikt till trots så tjänade jag markisen troget fram till… fram till händelsen på Lisemyrs värdshus. Jag ska komma dit, men först ytterligare bakgrundsförklaring.
Min bror levde över sina tillgångar. Vår far lämnade inte mycket pengar efter sig, och det som fanns kunde Ruben slösa på sådant han tyckte hörde sin titel till – dyrbara kläder, fester, självporträtt. Länets bönder fick betala, med höjda skatter och hunger, men pengarna sinade ändå år efter år på grund av markisens lättja.
Samtidigt log lyckan mot grannlänet, där markis Tre Liljor nyligen kommit över ett stort krigsbyte från ett tirakiskt sjörövarskepp. Min bror och jag var inbjudna till banketten som hölls på Tre Liljors borg, när den tirakiska skatten visades upp, och det lyste av avundsjuka i Rubens ögon. Det var då länge sedan han själv haft råd att hålla någon bankett.
Bara ett par månader senare gav sig markis Tre Liljor åter ut på havet för att bekämpa pirater, men denna gång blev han slagen och dödad. Samtidigt hade min brors utsvävningar och vilda leverne tärt hårt på vår ekonomi och han hade inte långt kvar till ruinens brant. Han såg sin chans i Tre Liljors rika änka, som han snart började uppvakta.
Hon var emellertid kallsinnig till hans svärmeri. Hon ville inte ha någon ny make, i synnerhet inte en fattig sådan. Desperat beslöt då min bror att det markisinnan inte vill ge honom frivilligt skulle han ta med våld. Jag själv var vid denna tid inte medveten om min brors giriga uppsåt. När uppvaktningen misslyckats fick han det att låta som om markisinnan allvarligt kränkt ätten Silverhjärta, och att det var vår plikt att hämnas denna oförätt.
Min bror samlade en tropp med legoknektar och begav sig tillsammans med mig och min trognaste vän och väpnare, Ungmar klan Ghor, till Tre Liljors borg. Trots varnande ord från min dvärgvän hade jag dragits in i min brors planer. Först inför själva anfallet på Tre Liljors borg, när jag insåg att vi inte skulle attackera under ätten Silverhjärtas baner, började jag själv tvivla på uppsåtet. Med vid det laget var det för sent att dra sig ur. Förklädda till rövare anföll vi borgen och stal markisinnans tirakiska krigsbyte. Min väpnare och vän Ungmar ville inte delta i en räd under sådana villkor, utan stannade och vaktade lägret. Det borde inte jag heller ha gjort.
Jagade av markisinnans riddare tog vi vår tillflykt till skogarna runt Hadarlon, och fann där ett litet värdshus att vila ut i. Markisinnan fick aldrig tag på oss, och vet än idag inte vem som faktiskt stal krigsbytet, även om hon måste ha sina misstankar.
Efter anfallet hade jag gripits av svåra samvetskval. Vid Pelias skymning, jag hade svikit mina riddarideal och uppträtt som en usel brottsling. Värdshuset vi gömde oss i sköttes av den fagra Lisemyr, och jag blev mycket förtjust i henne. Hon kunde skingra mina plågade tankar och vi språkade till sent på kvällen. Gudarna ska veta att vi måste vara själsfränder.
När jag så småningom kröp till sängs var det med en lugn förtröstan om att allt ändå skulle ordna sig. Men min bror hade också blivit förtjust i Lisemyr, och på natten bestämde han sig för att tillfredsställa sina låga lustar. Jag vaknade av ett kvinnoskrik, rusade upp och fann Ruben i Lisemyrs sovkammare. Han skulle just till att våldföra sig på henne om jag inte ingripit. Ett vilt slagsmål utbröt, och ett missriktat slag från Ruben träffade Lisemyr allvarligt i huvudet. Jag slog till sist Ruben medvetslös, och greps av panik.
Min väpnare Ungmar hade vaknat av tumultet och tyckte att min enda chans att ställa allt till rätta var att föra både Lisemyr och krigsbytet utom räckhåll för min bror. I nattens mörker lämnade vi värdshuset bakom oss. Jag bar Lisemyr i min famn och Ungmar bar skattkistan. Rubens överförfriskade legoknektar märkte inget.
När vi kommit undan kom Ungmar och jag överens om att gå skilda vägar för en tid. Jag skulle bege mig till Elianaklostret i Talon, där Lisemyr kunde få vård. Under tiden skulle Ungmar gömma undan krigsbytet på ett säkert ställe, för att sedan invänta mig. Vi beslöt att träffas i byn Järnberg, uppe i bergen i västra Solds kronomark, när allt lugnat ner sig.
Jag lämnade Lisemyr i säkerheten hos Elianas nunnor och gick sedan själv i kloster för en tid i Boron. Lisemyrs skada var sådan att hon aldrig skulle bli vid sina sinnens fulla bruk igen. Jag märkte nu själv att jag inte heller mådde bra, och nunnorna upplyste mig om att jag hade kräfta i lungorna. Ett straff från gudarna för att jag svikit mina riddarideal.
För ungefär ett halvår sedan lämnade jag klostret i Boron och begav mig till Talon, för att söka upp min bror och försöka försonas. Min bror var dock bara intresserad av att få reda på var krigsbytet tagit vägen. Det kunde jag inte avslöja, och ville inte heller, och jag berättade inte vem som visste. Jag insåg att Ruben aldrig tänkte ångra sina missgärningar.
När jag inte avslöjade något lät Ruben två lömska legoknektar fånga mig, och jag skickades hit. Rubens gamle vän, kommendanten här, höll mig i isoleringscell och förhörde och plågade mig. Jag höll på att gå under, och till sist var de tvungna att flytta mig hit till sjukstugan, för tänk om jag skulle dö utan att de fått reda på var skatten fanns”.

Hadars sista önskan är att krigsbytet skall användas för att reparera en del av de skador som han och markisen orsakat. Han vill att Fingal och de andra tre uppsöker Ungmar och hjälper denne att fördela krigsbytet enligt Hadars sista önskan. En tredjedel skall skänkas till Elianaklostret i Talon mot att de i gengäld vårdar och tar hand om Lisemyr under resten av hennes levnad. En tredjedel skall tillfalla Ungmar som tack för att denne stod vid Hadars sida även när livet förde honom på villovägar. Den återstående tredjedelen skall gå till Fingal och de andra tre som tack för att de uppfyller Hadars sista önskan.
Wulf ser chockad ut och säger att han visserligen hört att Silverhjärtas län lidit en del ekonomiskt, men något sådant som riddaren berättar skulle han inte kunnat tro. Han undrar vad Zehrak tycker. Dvärgen känner sig fortfarande misstänksam mot det hela och glor fundersamt på Hadar.
Hadar säger att om de svär på att utföra en döende riddarens sista önskan ska han skriva ett brev till Ungmar. Han vill ha en adelsmans hedersord, och tittar på Fingal. Denne nickar lovande tillbaka.
Zehrak vill veta mer om skatten, och Hadar berättar att det är ett tirakiskt krigsbyte med värdesaker från när och fjärran, till ett enormt värde. Han minns opaler, pärlor, olika vapen, myntsorter från hela Mundana, kläder, ljusstakar, tallrikar, olika tirakiska ockulta föremål och guldbägare. Han skulle uppskatta värde på skatten till mellan 40 och 50 000 silverdaler.
Zehrak undrar hur Hadar tänkt sig att de ska komma ifrån ön, och vad Soldarns konung tycker om det hela. Hadar muttrar att markisen inte har mycket till samröre med konungen, markisen har alltför lite flärd och makt för att få röra sig kontinuerligt i Talons hov. Markisens makt sträcker sig inte så högt, men Hadar är övertygad om han skulle kunna lura även en vis dvärg som Zehrak.
Hadar ber Zehrak göra Fingal sällskap i uppgiften att hitta Ungmar klan Ghor, och i mötet med en klanfrände kanske övertygas om vad som är rätt. Zehrak upprepar sin fråga om hur de ska ta sig ifrån ön.
”Jag vet inte vad ni har för överenskommelse med min bror”, säger Hadar, ”men ni har mitt medhåll att använda er av honom för att bli fria. Vad gäller Fingal Wachtian har jag ryktesvägen förstått att han är kapabel till att ta sig ifrån sådana här platser på ett eller annat sätt”.
Hadar är åter svag efter sin långa redogörelse, och reser sig för att ta sig tillbaka till sjukstugan. De tackar honom för hans berättelse och riddaren återvänder till sin bädd.

***

Wulf frågar de andra om de ska berätta för kommendanten vad Hadar berättat, för att bli fria. De diskuterar sin situation fram och tillbaka. Fingal föreslår att de berättar men utelämnar var Ungmar står att finnas.

Nattlig flykt

Det blir dags för inlåsning och de går och lägger sig för att sova. Joar är rejält utmattad med sin kost på vatten och bröd. Zehrak klarar sig ännu bättre, men hans dvärgamage mullrar efter varm mat och ett stop öl. Wulf funderar över vad han skulle kunna göra med sin andel av skatten. Han talar om att flytta ifrån Soldarn, kanske till Asharien eller Västmark, med frugan.
Joar talar drömmande om att bygga sig ett stort hus i skogen, kanske köpa sig sin egna lilla mark. De somnar snart.
Fingal somnar inte. Han funderar över sina flyktmöjligheter. På kvällarna står två vakter vid porthuset mellan de två borggårdarna, och knappt ett halvt dussin vakter patrullerar murarna. Han tror inte det är fler vakter om natten.
Hans situation känns plötsligt bättre med Hadars berättelse. Han kan tjäna en rejäl rova på den enkla uppgiften att leverera ett brev till en liten by i civiliserade bergstrakter. Han hade väntat sig att behöva leta efter en gammal borg vaktad av en drake och en tirakarmé för att få tag på en skatt. Han behöver bara lyckas fly från denna fästning och ta sig över havet.
Det ligger molntäcken framför stjärnorna och gör natten mycket mörk. Fingal färgar ansiktet mörkare så gott han kan med jord och smuts från marken i logementet, och smyger upp. Han dyrkar upp låset och smyger försiktigt ut. Alla andra hus på borggården ligger mörka, och bara ett fåtal vakter syns stillsamt gå omkring uppe på murarna.
Fingal lämnar logementdörren olåst bakom sig, men skjuter till den så långt det går utan att låsa. Han tar några snabba steg bort till muren och smyger långsamt längs den mot verkstaden som ligger i västra muren. Framme vid porten undersöker han hänglåset till porten och ser att det kan vara svårdyrkat. Den tredje dyrken han försöker med fungerar, och han lyfter så tyst han kan av låset. Vakterna uppe på murarna har inte upptäckt något.
Fingal drar upp porten, som gnisslar oroväckande, på glänt och tränger sig in i verkstaden. Han vill hitta något som kan hjälpa honom i en eventuell flykt. Det är alldeles kolsvart inne i verkstaden och han måste tända ett vaxljus som han hittar. Han undersöker hela verkstaden, där det finns hammare, nålar och tråd, mycket kläder, segelduk och en hel del rep.
Rep är precis vad han behöver, och han väljer ut ett som verkar lagom långt och starkt för att bestiga murarna med. Han ser sig om efter något änterhaksliknande och hittar ett ankare som skulle kunna fungera. Han testlyfter det och känner sig nöjd med sina fynd.
Han låter allt stå som det varit, släcker ljuset och smyger tillbaka till porten. Han får vänta en stund medan en person från soldatkasernen kommer ut och uträttar sina behov i en latrintunna.
När kusten är klar smyger Fingal ut, stänger och låser porten och börjar hasa sig tillbaka mot sitt fånglogement tätt tryckt mot muren. Halvvägs tillbaka fryser han till mitt ett steg och trycker sig så nära han kan mot muren. Ett ohyggligt ylande hörs utanför den bortre muren, alldeles utanför. Fingal ser att vakterna på murarna springer ditåt. Två vakter kommer ut från soldatkasernen och skyndar mot porthuset.
Fingal passar på att hukande skynda bort till logementet. Vakterna ropar till varandra men de verkar inte se någonting utanför fästningen. Fingal lägger då märke till någonting på muren. Det är en liten mörk figur som med spindellik färdighet klättrar uppför väggen. Han ser ett huvud med långa spetsiga öron, innan figuren vigt tar sig över bröstvärnet och försvinner ner på andra sidan. Inga vakter har lagt märke till figuren.
Fingal smyger fram till logementsdörren och inser att den inte står som han lämnat den. Istället står den halvvägs öppnad. Den är alldeles för tung för att ha blåst upp. Han går in i logementet, men möts bara av snarkanden och skrämda blickar från uppvaknade fångar. Han stänger kvickt dörren efter sig.
Utanför hörs en del slammer från springande vakter, men av deras rop till varande framgår att de inte fångat något.
Fingal lyckas inte få logementdörren i låst läge igen. Han önskar att han fått med sig bättre dyrkar i turbanen. Han får lämna dörren olåst och går och lägger sig.

Zabhirs försvinnande

När gryningen kommer, med fint och soligt väder, slås logementdörren upp och en barsk vaktstämma hörs. ”Den lille jäveln har dyrkat upp dörren!” En annan vakt visar sig i dörren. ”Uppställning! Morgonmål och sedan arbete som vanligt!”
Fångarna kommer på fötter. Några fångar påpekar att latrintunnan är full och behöver tömmas. Var är Zabhir, som ska sköta det? Zabhir är försvunnen. Det är han som flytt under natten. Wulf säger att det finns ghûrder som rider stora ulvar, och att dessa ibland knyter mycket starka band mellan ryttare och riddjur, starkare än vad en människa kan med en häst. Han och Zehrak är överens om att besten de sett från fyrtornet mycket väl kan ha varit en ulv, men då en mycket stor och otäck sådan.
Teodor ger den dagen Joar i uppgift att skära loss lavar vid murkanten runt fästningen, för att finhacka dem och lägga i burkar i fältskärens hyllor. Joar, som dessutom är mycket matt och mår dåligt av sin dåliga kost på vatten och bröd, känner sig under uppgiften mycket rädd att den ylande vargbesten ska dyka upp och förtära honom.
Wulf viskar till Zehrak att nästa natt kanske det blir smugglaren som rymmer ensam, och Wulf vill inte gå miste om chansen att få del av den stora skatten. Under arbetsdagen i stenbrottet söker de upp Fingal för att diskutera vad de ska ta sig till.
Wulf har ett förslag. Han känner sig gammal nog att dra sig tillbaka från tjänstgöring, och för det behövs ett kapital. Han föreslår att han, Joar och Zehrak ska kontakta kommendanten och markisen för att bli friade från sina brott och komma därifrån. De ska enligt sin överenskommelse med markisen berätta vad Hadar har avslöjat om skattens läge, men istället för att avslöja Ungmars egentliga gömställe säger de att dvärgen tagit sin tillflykt till den myllrande storstaden Jarla, högt uppe i norra Asharien. Markisen skyndar antagligen i full galopp och med ett uppbåd riddare ditåt, medan de själva vandrar åt ett helt annat väderstreck, till Järnberg och träffar Ungmar. De har med sig Fingal och det brev denna ska ha fått av Hadar.
De delar sin andel av skatten mellan sig och kan leva lyckliga i resten av sina dagar. Wulf och hans fru kan exempelvis ta sina ägodelar och flytta från Talon. Joar kan köpa sig fri från sin inkallelse till milishären och bygga sig ett nytt fint torp. Zehrak kan finansiera sin gruva och Fingal kan betala sin skuld.
Skulle Fingal inte kunna ta sig ifrån ön och brevet till Ungmar skulle gå förlorat, kan Joar, Wulf och Zehrak glömma det hela och återgå till sina tidigare liv.

Hadars brev

När Joar senare den dagen träffar Hadar i sjukstugan, medan Teodor sitter försjunken i böcker på sitt kontor, ber Hadar om pergament och penna för att kunna författa sin sista önskan till sin väpnare Ungmar.
Joar går till fältskärens kontor och ber om pergament och penna. ”Pergament är dyrt”, fnyser Teodor, ”och du kan väl ändå inte skriva”.
”Det är Hadar som bett om det”, säger Joar.
”Hadar är en fånge som alla andra. Bara för att kommendanten vill hålla honom vid liv trots att han inte kan arbeta ska han inte få slösa mina pergament och mitt bläck”.
Teodor ger Joar i uppgift att tvätta kontorets golv och går sedan ut för att sträcka benen på borggården. Joar tvättar snabbt golvet, men plockar sedan på sig ett pergamentsblad, en fjäderpenna och ett bläckhorn.
Medan Teodor fortfarande är borta skriver Hadar sitt brev. Joar kan som de flesta bönder och skogsmän inte läsa. När Hadar skrivit klart letar han fram en ring ur ett gömsle i sina slitna fångkläder. Det är hans adelsring, med ättens hjärtesymbol. Han säger åt Joar att hitta vax och sätta ringens sigill på brevet.
Joar går till Teodors kontor och sätter Hadars sigill i smält vax på brevet. Han lägger tillbaka fjäderpennan och bläcket. Ringen träder han på sitt lillfinger. Snart återkommer Teodor, just när Joar gömt Hadars brev innanför skjortan. Teodor tackar honom för dagens sysslor och ger honom resten av eftermiddagen ledigt. Han säger att Joar är en duktig assistent, lika duktig som Zabhir varit innan honom.

Den aftonen visar Joar brevet för sina kumpaner på ön, och Wulf läser ur det för Joar, Fingal och Zehrak. Hadar har skrivit ner hur han vill att skatten fördelas, precis som han berättat för dem. Det står även att den ende som har befogenhet att leverera detta brev är Gérard Spegelsköld, som Ungmar ska känna igen från Hadars ungdom. Detta förbryllar Joar, Wulf och Zehrak. Fingal skruvar lite på sig. Brevet avslutas med några rader runor, som bara Zehrak kan läsa då det är dvärgiska.
Han läser runorna tyst för sig själv. Hadar har skrivit, på inte helt grammatiskt korrekt dvärgiska, att Gérard möjligen har sällskap av en dvärgaherre med grånande skägg. Om Ungmar bedömer denne klanfrände pålitlig ska Zehrak och dennes anförvanter också få ta del av Gérards tredjedel av skatten.
Zehrak berättar inte vad runorna betyder, utan säger att det bara är en enkel dvärgisk hälsning till Ungmar.
”Hadar nämner ju ingen av oss”, utbrister Wulf förbryllat. ”Ska vi söka upp en femte person som ska leverera brevet?”
Fingal kliar sig lite i turbanen. ”I viss mån är det jag som nämns”, erkänner han motvilligt.
”Du är smugglaren Fingal Wachtian”, säger Wulf oförstående. ”Namnet i brevet är en Spegelsköld, det är en adelsätt från norra Soldarn”.
”En ätt som jag tillhör”, säger Fingal. ”I alla fall tillhörde jag den innan jag rymde hemifrån för tio år sedan”.
Wulf betraktar den kände smugglaren en stund. ”Tillhör ni frälset?”
”Jag är baron Spegelsköld av Wibbesmarks yngste son”, berättar Fingal med en suck.
Wulf får något aktningsfullt i blicken och försöker sig på en klumpig bugning. ”Ers nåd, jag kommer givetvis tjäna er i er uppgift. Jag tjänade er far under trollkrigen”. Wulf vänder sig till Joar och Zehrak och säger att han känner sig övertygad om vilken sida de borde ställa på i konflikten mellan markisen och dennes bror.
Fingal ber Wulf bortse från hans adelstitel medan de befinner sig på ön, då hans egentliga namn och ursprung är en välbevarad hemlighet. Hans smugglaralias vill han gärna behålla.
Zehrak säger att då Hadar lärt sig runskrift måste det finnas dvärgar som litar på honom, för runornas hemligheter lärs inte ut till folk som inte är hedersamma. En alv eller en tirak skulle exempelvis aldrig få ta del av den dvärgiska skriftkonsten.
Wulf lägger nu med starkare förtroende fram sitt förslag från stenbrottet även för Joar, som tycker det låter som en bra idé. De lägger upp villkor för sin plan, då de inte tycker att de ska riskera för mycket i onödan.
När de är fria måste de invänta Fingals ankomst. Wulf frågar hur Fingal kan ta sig från fästningen. Smugglaren redogör för den andra om de tankar han haft om flykt.
De befinner sig i en så kallad koncentrisk fästning, berättar Fingal kunnigt, vilket innebär att det är både en yttre mur och en inre, med ett starkt befäst porthus däremellan. Tornen är rundade för att försvåra bestigning. Och fästningen har ju en enorm vallgrav, om man ska vara skämtsam.
Att ta sig ut ur logementet är inga problem, fortsätter Fingal. Men för att ta sig över murarna behövs ett väldigt långt rep och en stark änterhake, eller ett dussin män för att öppna porten. Rep och änterhake kan Fingal hitta. Med lite tid skulle han kunna finna sig ett bra gömställe ombord på en båt, under brädorna eller möjligen fastbunden vid skrovet.
En desperatare variant vore att hitta en plats på ön där klipporna bildar en hästsko. Då kan han använda sig av en teknik som han använde en gång för att transportera ut smuggelgods från Damariens kust till väntande cirefaliska fartyg. Vågorna som väller in måste nämligen ta sig ut igen, och om man slänger i sig själv kan man flyta ut på en våg. Man flyter med strömmarna och det borde ta två-tre dygn att nå fastland. Det vore dock ett desperat och farligt försök.
Joar påpekar att det snart borde vara dags för prästen att anlända med båt från fastlandet, då gudsmässa hålls första dagen i varje månad. Om de räknat dagarna rätt så borde det vara tio dagar kvar tills nästa prästbesök.
Fingal bestämmer sig för att invänta denna båt för sin flykt. Han har redan funderat över möjliga flyktmål. Den gamla fiskestaden Daan Hammal, brokig och förfallen, ligger nära till hands på den soldiska kustremsan. Han tog en väldigt besvärlig last därifrån en gång, glaskonstverk gjorda av stans Zoloddvärgar. Vad Fingal inte nämner för de andra är att den gamla stadsmurens östra torn har byggts om till ett flervåningsvärdshus, det ganska berömda Cirefaliska tornet. Det drivs av de cirefaliska bröderna Zecelan och Dizce, som skulle kunna utgöra en god förbindelse med köparen av den förlorade smuggellasten i Marek Pomian.
Ett annat eventuellt flyktmål vore ön Kathar, ett riktigt piratnäste där de flesta smugglare någon gång hamnar. Där finns ett kloster, Bonardmunkarnas kloster, som till stor del är täckmantel för en stor hälarliga. Abboten Unar Blåmössa har Fingal aldrig personligen gjort affärer med, men han är rik och ganska mäktig. Men det är osäkra farvatten dit.
Varthän Fingal än lyckas ta sig vill han så småningom tillbaka till Yorumskogen, där i princip allt han äger ligger gömt och begravet. Han berättar inte för de andra om detta, men föreslår just Yorumskogens mötesplats.
Joar säger att de kan mötas hemma hos honom, i hans lilla torp i Skogsby. Men hur länge ska de vänta på Fingal? De kan ju inte sitta där tills vintern kommer och spana efter smugglaren.
Joar säger att efter att prästen varit på ön, om tio dagar, får Fingal åtta dagar på sig att komma till dem i Skogsby. Zehrak föreslår att de ska ta hand om brevet, så att Fingal inte riskerar gå miste om på ön. Fingal godkänner förslaget, eftersom det ändå bara är han som kan leverera det till Ungmar.
 

Daniel

Swordsman
Joined
7 Apr 2009
Messages
596
Spelsession VI
2 februari 2010


Avresan

En disig morgon gryr och fästningens invånare intar morgonmålet till en dyster orgelmelodi, som kommer från mässrummet i porthuset. ”Det låter som om någon har avlidit”, säger Jussi Guldmakare. Joar, Wulf och Zehrak tittar upp på varandra.
Några vakter stövlar fram till dem. ”Ni ska till kommendantens rum nu med detsamma”.
Walter Rask är mycket upprörd. Joar, Wulf och Zehrak ombeds inte sitta ner utan blir stående fram fästningskommendanten, som vankar av och an bakom sitt bord. Plötsligt stannar han och smäller upprört en kniv i bordet. ”Hadar är död! Er oduglighet har förstört alla chanser att hitta krigsbytet! Vi ska se till att ni blir fast i stenbrottet tills ni också möter döden!”
Wulf försäkrar kvickt och med lugn röst kommendanten om att de fått ur Hadar dennes hemlighet, innan han avled. Walter Rask lugnar ner sig och försöker luska ur dem vad de fått veta, men Wulf står på sig om att det bara är för markisens öron. ”Nåväl”, godtycker snart kommendanten. ”Bra, mycket bra. Betrakta er som frisläppta. Ni skall få följa med nästa skepp till Talon. Det dröjer inte många dagar, för jag har skickat efter en ny fyrvaktare att ersätta stackars Torben”.
Wulf föreslår att de ska skåla för framgången, men Walter Rask skickar bara ut dem på borggården igen. Under arbetsdagen i stenbrottet berättar de för Fingal att de är godkända att lämna ön, och går åter igenom överenskommelsen om att de ska ta Hadars brev och vänta i Skogsby fram tills den nionde dagen i sommarmånaden, vilket ger Fingal åtta dagar att ta sig dit efter den prästbesökta samorimässan i fästningen. Det råder inga föreställningar om att det är någon enkel Fingal har framför sig med att fly från ön, men är det någon som kan klara det är det smugglaren, tror de. Fingal är ganska tystlåten av sig men hela tiden snurrar flyktplaner i hans huvud. Han minns tillbaka ett par år till Damarien, där han smugglade in dyrbara vinflaskor. De låg tryggt under däcksbrädorna medan de damariska tullmännen gick omkring på fartyget. Men då hade Fingal haft en veckas tid till förberedelser och en grupp kompanjoner till hjälp. Alla flyktsätt från fängelseön är desperata och riskfyllda, men han måste välja något. Att smuggla ut sig själv ombord på en båt hans bästa chans. Han vet av de andra fångarna att samoriprästens båt ligger i hamn i tre dagar varje gång den kommer i början av månaden.

Två dagar senare anländer en kogg till ön och kastar ankar några hundra meter ut i havet. Fyra herrar ror i land i en eka. Den av dem som kliver först ur båten och traskar upp mot fästningen är en riddare, klädd i mörka tyger och med långt, bakåtkammat svart hår. På anklarna sitter taggiga riddarsporrar och i det nitade vapenbältet hänger ett respektingivande riddarsvärd.
En bit bakom honom går två män, en lång och smal och en kort och tjock. Den långe har ringbrynjehuva, svärd och pilbåge på sig. Den korte har en stridsklubba i bältet och ett armborst över axeln. De två männen tittar sig kallt omkring. De är legoknektar, fångjägarna som seglat med lastskeppet ungefär en månad tidigare.
Sist av de fyra går en yngre man med mycket packning. Han är den nye fyrvaktaren.
Wulf och Zehrak hämtas från stenbrottet, där de arbetat någon timme, och Joar skickas ut från sina sysslor i sjukstugan. Walter Rask väntar på den inre borggården tillsammans med riddaren och de två fångjägarna. Walter Rask är uppenbart rädd för den svarthårige riddaren, och står hopkrumpen en bit ifrån honom och ser mycket liten ut bredvid den reslige krigaren.
När de tre trasklädda fångarna radat upp sig framför riddaren och fästningskommendanten, cirkulerar de två legoknektarna på avstånd runt borggården och betraktar som två lystna gamar fångarna.
Riddaren kastar en ganska ointresserad blick på de tre uppställda fångarna. Han ser två slitna, kortklippta män och en liten, satt dvärgherre med grånande skägg som böljar i vinden. Alla tre inte mycket mer än smutsiga och trötta trashankar.
Riddaren är mycket blek och har isgrå blick, tänder missfärgade av tobak och ett obehagligt vitt är tvärs över halsen. När han talar är det med en röst som grus som gnids mot en stenmur. En halsskada har gett riddaren en djupt obehaglig röst och därtill det frånstötande ärret.
”Jag är riddar Törnsvärd. Jag ska föra er till markis Silverhjärta”. Riddaren vänder ansiktet mot Walter Rask. ”Vi tar med oss markisens bror”.
Hadar har inte blivit begraven i havet som tidigare avlidna på ön, utan har av Joar och Teodor svepts i en enkel liksvepning i väntan på att tas om hand av ätten Silverhjärta för en värdig ädlingsbegravning.
Joar, Wulf och Zehrak får ta med sig det lilla de haft på ön och gå ner till ekan. Som alltid verkar havet runt ön oroligt och ekan guppar i vågorna. Zehrak svär oroligt på dvärgiska över att behöva sätta sig i ekan. De två legoknektarna sköter årorna, medan riddar Törnsvärd sitter avslappnat i fören och de tre frigivna fångarna får trängas i aktern. Vid riddar Törnsvärds fötter ligger Hadar i sin liksäck.
Långsamt går den tunga rodden ut mot den väntande koggen. Joar, Wulf och Zehrak tittar bakom sig på ön de äntligen får lämna, hur dess klippiga stränder reser sig rakt upp ur det skummande havet. Öns enda torftiga tecken på liv är tången och algerna i bränningarna, och några fiskmåsar som gamlikt svävar över fästningen. De kan inte undgå att undra om ens Fingal Wachtian kommer klara av att ta sig därifrån.
Den långe av de två legoknektarna betraktar de tre frigivna, bittert flinande med bleka ögon. ”Ni ser matta ut. Knappt fyrtio dagar har ni spenderat på rikets mest ogästvänliga och mest avsides belägna utpost. Själv slet jag på ön i fyratusen dagar”.
De når koggen, som lättar ankar och påbörjar tillbakaseglingen mot fastlandet. Skeppet seglas av ett halvdussin flottister och de enda passagerna är riddar Törnsvärd och hans följe av legoknektsduon och de tre frigivna fångarna. Efter en stunds färd över havet har Solds utö försvunnit ur sikte. Joar, Wulf och Zehrak uppfattar de två legoknektarnas namn som Volmar och Brynolf. De två legoknektarna gör sig så småningom plats på däck för att sova. Zehrak börjar känna magen mullra av havets vågor, och trots den magra dieten av vatten och bröd den senaste tiden hänger han snart över relingen och spyr ut maginnehåll och svordomar.
Riddar Törnsvärd reser sig efter en stund från sin plats, drar fram en lång dolk och sätter sig på huk vid liksäcken. Han sprättar lugnt upp det sträva tyget och blottlägger riddar Hadars utmärglade, döda kropp. Joar och Wulf ser att Hadars ögon är fridfullt slutna, i döden insomnade efter den svåra sjukdomen. Riddar Törnsvärd kastar en blick på de två männen.
”Markisen är mycket nöjd med er”, säger han med sin sträva röst, raspig och klanglös som en döende man i en snara. ”Ni har tydligen lirkat ur Hadar hans lilla hemlighet”, fortsätter han bekymmerslöst. ”Men för att vara på den säkra sidan, så att han inte döljer något mer, som en karta eller något brev…”
Han låter handling avsluta meningen istället för ord och sticker kraftfullt dolken i Hadars mage. Joar och Wulf vänder bort blicken men kan inte undgå det motbjudande uppskärande ljudet av riddar Törnsvärds arbete en kort stund framöver. ”Ack Hadar”, hör de riddarens röst, ”jag som inte trodde ni hade mage nog”. En fiskmås landar hungrigt på Hadars ansikte, men riddar Törnsvärd tar ingen notis om det. ”Inget dolt här”, avslutar han. ”Gör ni mig en tjänst och lämpar gamle Hadar överbord. Han är inte önskad hos markisen”.
Joar och Wulf tvekar ett ögonblick, men reser sig sedan och hjälps åt att kasta den döde riddaren i havet. De ser Hadars kropp sjunka ur synhåll. Joar trycker handen om Hadars ring i fickan, och hoppas att riddar Törnsvärd inte ska hitta den.

Åter i Talon

Det är sent på natten när koggen lägger till vid en kaj i Talons hamn. Riddar Törnsvärd viskar, som om han inte vill väcka någon i den sovande staden, till Volmar och Brynolf: ”Ta dem till ett badhus och bjud dem på vila och något att äta. Ha dem hos markisen imorgon afton”.
Volmar och Brynolf för Joar, Wulf och Zehrak, genom de sovande kvarteren, till ett värdshus med badkällare. Volmar och Brynolf verkar känna innehavaren och de får inga problem att bli insläppta. Trots innehavarens halvhjärtade protester tappas ett bad upp och Joar, Wulf och Zehrak tilldelas varsin bädd i ett näraliggande rum. Även mat och dryck kan de skriva upp på markis Silverhjärtas nota.
”Stanna här tills vi kommer och hämtar er”, säger Brynolf i en ganska ovänlig ton. Joar, Wulf och Zehrak lämnas ensamma men kan inte undgå att fortfarande känna sig som någon slags fångar.
Värdshuset ligger nedanför Zorianordens borg, den ena av två väldiga borgar i staden. Några kvarter bort ligger Wulfs favoritkrog Rävgrytet samt hans privata boning, där hans hustru väntar.

Nästa dag vaknar Wulf först. De har sovit långt in på förmiddagen. Han låter Joar och Zehrak sova vidare och beger sig till skänkrummet, där han äter en mastig måltid med mycket kött och öl. Efter att ha druckit ytterligare några stop öl efter maten undrar han om det inte vore bäst att återgå till rummet och vila, men han blir sittande med öl efter öl tills han somnar sittande.
När Joar och Wulf nyvakna letar sig ut i skänkrummet möts de av synen av Wulf hopsjunken över ett bord med tomma ölstop kring sig. De slår sig ner vid ett annat bord och tar hungrigt för sig av värdshusets mastiga måltider. Zehrak klunkar hjärtligt i sig några stop öl. De blir matt sittande på värdshuset ända tills Volmar och Brynolf dyker upp på aftonen och hämtar dem.
”Ni är bjudna på middag hos markisen för att fira er framgång”.

Middag hos markis Silverhjärta

Volmar och Brynolf visar vägen till Silverhjärtas bostad, några kvarter ifrån värdshuset. Wulf har återhämtat sig något men är fortfarande rund om fötterna och staplar fram en bit bakom de andra.
Markisens bostad ligger i de lite finare kvarteren men inte de allra finaste. På dörren hänger en grönärgad dörrkläpp, och efter en stunds knackande öppnar en gumma i tjänarhuckle. Utan ett ord släpper hon in gästerna, och Volmar och Brynolf går före uppför en trappa till övervåningen.
Bostaden är sparsamt möblerad och de få konstföremål som pryder väggarna är ganska billigt skräp. Det enda rum som inretts med lite stil är matsalen, där värden väntar. En riktig festmåltid väntar på bordet, med allt från rådjursstek till fasanägg. Det är solnedgång utanför fönstren vilket får rummet att bada i ett brandgult ljus.
Markisen står vid en byrå där han häller upp en grönnyanserad dryck i stora middagsglas. Han är lika ståtlig och välskött som Joar, Wulf och Zehrak minnits honom. Han är klädd i svart med ättens silverhjärta broderat över bröstet. ”Ah, välkomna tillbaka till civilisationen!” hälsar han högljutt och broderligt. Han serverar artigt sina tre gäster varsitt glas. ”Alviskt vin från Sunariskogen”. Zehrak tittar med dvärgisk skepsis på alvdrycken. ”Oroa er inte, det är bara en fördrink, till middagen serveras konungens röda!” skämtar markisen skrockande.
Joar känner ett växande agg mot markisen, efter att ha träffat dennes ridderlige bror. Wulf häller i sig både sin och Joars drink. Volmar och Brynolf har inte fått något välkomstglas utan slagit sig ner vid bordet och hällt upp lite rödvin åt sig. Bland matfaten står flera kannor vin och en bordskagge öl. Zehrak lägger märke till dvärgarunan på ölet. Markisen tar nöjt notis om Zehraks blick och säger att han tagit sig friheten att köpa in en kagge khazimer för aftonen. Khazimer är inte bland de bästa dvärgiska ölsorterna, men om detta säger Zehrak inget utan nickar tacksamt åt markisen.
Vid bordet, till höger om markisens stol på ena kortänden, sitter riddar Törnsvärd. Lyckligtvis för aptitfriden – kanske på markisens begäran – har riddaren svept en fashionabel rävsvanshalsduk runt halsen.
Markisen bjuder sina gäster att välja varsin plats och slår sig belåtet ner i huvudsätet vid kortänden. ”Olga, mina middagsgästers glas får aldrig stå tomma i afton!” säger han muntert och tjänstegumman går runt bordet med en tung vinkanna. Silverhjärta verkar bara ha en tjänare.
Markisen höjer sitt glas. ”Skål för framgång!”
Riddar Törnsvärd sveper sitt glas innan han kraxar: ”Skål för er bror!”
Markisen låtsas inte om den bleke riddaren. ”Så allihop, ta för er!”
Det äts och dricks en lång stund under småprat. Gästerna märker att det är ganska snålt tilltaget med de dyrare rätterna och det är desto mer utfyllnad i form av rotfrukter och bröd. Något som det däremot inte snålas med är vinet. Olga finns hela tiden beredd med ny dryck, och markisen hjälper flera gånger själv muntert till att fylla gästernas glas. Joar, som inte alls är förtjust i alkohol, ser att det inte finns något alkoholfritt alternativ och dricker desto mindre.
Wulf och Zehrak blir stadigt mer och mer berusade. Wulf svajar inom kort vilt på sin stol.
Volmar och Brynolf, som äter glupskt under tystnad vid middagen, får en närmare presentation från markisen. ”Ni har gjort er bekanta med Volmar Långe och Brynolf Kniven, två av de bästa knektarna man kan köpa i Soldarn. Det var dessa två som fångade in min bror”.
Markisen vänder sedan ansiktet mot riddaren. ”Riddar Törnsvärd behöver ingen närmare presentation för dem som känner till slaget om Vrakkusten eller torneringen i Hadarlon.”
Sedan fäster han blicken på Joar, Wulf och Zehrak. ”Nå! Jag kan inte hålla mig längre! Vad har ni att berätta om krigsbytet? Var har min fördömde bror gömt skatten?”
Den tystlåtne Zehrak tittar på Joar och Zehrak och väntar på att de ska tala. Wulf är inte sen att börja svamla fram att Hadar avslöjat att hans väpnare Ungmar har skatten. Joar, som hade hoppats att de skulle behöva avslöja så lite som möjligt, försöker avbryta den mycket berusade Wulf innan denne avslöjar ännu mer än de vill. Joar försöker kvickt minnas vad den bereste Fingal Wachtian föreslagit att de ska säga. Han säger att Ungmar tagit sin tillflykt till staden Jarla.
Wulf tittar förbluffat på Joar som om han glömt deras överenskommelse, men förblir lyckligtvis tyst när han får tag på sitt vinglas igen. Zehrak säger inget. Kanske brottas han med sin heder som dvärg, eller så inser han att han är för berusad. Joar, vars egna begär efter den omtalade skatten växt för varje dag som gått, föreslår att han, Wulf och Zehrak ska leta upp Ungmar åt markisen.
”Låt mig besöka Ungmar”, väser riddar Törnsvärd. ”Jag stoppar halvmannen i en tunna, slår in spikar och rullar runt honom tills han talar Det tar oftast två dygn innan någon dör i spiktunna”.
”Sen kan man tala om dvärgöl”, kommenterar Wulf berusat.
Markisen smuttar på sitt vin. ”Jag vet inte…”
Riddar Törnsvärd, som också är ganska berusad, plockar med ett elakt grin åt sig ett kycklingben. ”Vad sägs om jargisk stövel? Det är en delikat skruvanordning som drar in kilar i offrets smalben tills märgen rinner ut”. Menande knäcker han kycklingbenet på mitten.
Markisen håller emellertid blicken fäst på Joar, Wulf och Zehrak. ”Jag är tacksam för er tjänstevilja, riddar Törnsvärd”, säger han eftertänksamt, ”men jag tror vi ska fortsätta på den mjukare linjen. Våra tre vänner här ska söka upp Ungmar, lura honom att avslöja var krigsbytet finns och föra det till mig. Som belöning kan jag utlova er halva krigsbytet. Det är garanterat mer än vad ni kan drömma om. Allt pappersarbete kring ert frikännande är ännu inte helt klart, men era bekymmer ska vara helt ur världen när ni återvänder med skatten”.
Joar protesterar underdånigt att markisen lovar bort alltför mycket, men markisen försäkrar skrockande att de gott är värda halva skatten. I bakhuvudet tänker dock Joar att han inte skulle tacka nej till att få lägga beslag på hela skatten.
”Skulle ni misslyckas”, säger riddar Törnsvärd, ”vet jag var man kan få tag i draksyra”.
Joar, Wulf och Zehrak undrar om han åsyftar tortyr av dem eller Ungmar med uttalandet. Inte långt senare önskar markisen dem god natt och lycka till, och de lämnar hans bostad. Riddar Törnsvärd och de två legoknektarna dröjer kvar hos markisen. Joar, Wulf och Zehrak får igen sina tillbehörigheter som de förlorat när de skickades till Solds utö.
Wulf tar förnöjt svamlande emot sina egendomar och Zehrak väger tacksamt sina dvärgiska yxor i händerna en stund. Joar är mycket glad att återse sin pilbåge och sin tama skogsduva Fulk. Skogsduvan kvittrar i sin träbur. Den är smalare nu än vad Joar minns men mår bra.

Den överberusade Wulf bjuder med Joar och Zehrak hem till sin våning i staden. I hans omkringramlande tillstånd tar det en stund innan han hittar rätt. Han får bulta på dörren till vindsvåningen för, som han påminner sina medtagna kamrater om, är det i den soldiska kulturen alltid kvinnan i hushållet som har hand om husnycklarna.
Wulfs hustru Blenda öppnar snart och släpper in dem. Hon är lättad över att se sin make och blir inte särskilt förargad över att han tagit med sig sällskap hem. Hon gör i ordning sovplats åt Joar och Zehrak i det ena av det två rummen. Sedan går Wulf och Blenda till sängs i sitt rum, och Wulfs druckna tillstånd till trots tycker Joar och Zehrak sig höra en del äktenskapliga aktiviteter under natten.
Wulf berättar allt som försiggår för sin hustru. Hon blir lite orolig men Wulfs löften om förmögenhet är mer än vad de två kunnat drömma om tidigare. Han ber henne följa med honom till Skogsby och vänta där, men hon påminner honom eldigt om att det nuförtiden är upp till henne att betala skatt i Talon, nu när han fått sin tjänst som sergeant indragen.
Dessutom kommer hennes syster snart till staden för giftermål, ett giftermål Wulf lovat hjälpa till med innan han försvann till Solds utö och drogs in i massa märkligheter.

Skogsby

Joar och Wulf försöker övertyga Zehrak om att införskaffa färdmedel i form av hästar, men dvärgen vägrar envist och menar att hästar bara är till problem. Dessutom är hästar dyra. De ger sig av från Wulf och Blendas våning i staden och beger sig mot Joars hem.
Joars torp i Skogsby ligger en dryg dags vandring nordväst om Talon, inne i Yorumskogen. Skogsby är en liten avkrok bestående av några gårdar och en liten bykärna. Runt om i skogen finns små torp och ett av dem är Joars hem. När de anländer är dörren stängd och det syns att torpet stått övergivet en tid. Där finns en liten ostkaka som har möglat, men även tunnbröd, honung och lite salttorkat kaninkött. Här äter man vad landet ger, säger Joar enligt ett soldiskt ordspråk. Vatten hämtar Joar i en bäck och mjölk handlar han då och då nere i byn. Markerna tillhör storbonden Orm Gilleson.
Dagarna går sin stilla gång. Livet i Skogsby är lugnt och händelselöst. Joar jagar lite småvilt under dagarna, men Wulf och Zehrak sitter mest på varsin stock eller sten och försöker fördriva tiden. Wulf tar väl hand om sina vapen och tränar lite. Zehrak är inte stormförtjust i skogen och tycker ogillande att Joars torp arkitektoniskt inte är mycket mer än en hög med pinnar. Håller Silverhjärta ingen uppsikt över dem, undrar Zehrak misstänksamt en afton vid brasan. ”Nejdå”, säger Joar. ”Han lät oss löpa”.
”Tills när skulle vi ha hämtat skatten, då?” spor Zehrak vidare.
”Han gav oss ingen tidsfrist. Men enligt mina kartor borde de ta sex veckor att resa till Jarla, så vi har gott om tid innan markisen skulle kunna börja känna sig orolig”.
”Vad gör vi om Fingal aldrig tar sig hit?” undrar Zehrak.
”Oddsen att få tag på skatten försämras betydligt utan herr Fingal”, menar Wulf. ”Men vi är således alla överens om att vi ändå tänker besöka den där Ungmar och försöka”.

Fingals flykt

På Solds utö arbetar Fingal vidare i stenbrottet dag efter dag. Jussi Guldmakare, Filip av Vinvallarna och några andra fångar håller honom kamratligt lite sällskap. Fingal finslipar sina flyktplaner mer än stenen de hackar i.
Sex dagar efter Joar, Wulf och Zehraks avresa anländer ett annat skepp till Solds utö, med en samoripräst från templet i Talon. Skeppet seglas av en liten besättning obeväpnade sjömän. Skeppet ligger vid kajen nedanför fästningen i tre dagar, medan besättningen inkvarterar sig i soldatkasernen. Alla fångar på ön måste närvara vid samorimässan i porthuset. Teodor Fältskär spelar orgel i psalmerna. Under prästen högläsning ur en helig skriftrulle fastnar Fingal för ordspråket ”frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring”. Det känns retfullt.
Natten innan prästens avresa blir bäst för Fingals flyktförsök. Vad han har sett av det lilla skeppet kan han gömma sig med ballasten under däckbrädorna, eller i värsta fall klänga sig fast i den tätning av mossa som skrovet lägligt nog nyligen har reparerats med.
Han behöver ta sig ut ur logementet, hämta rep och verktyg i verkstaden, ta sig upp på muren och sedan repellera sig ner på utsidan. Hur han än vänt och vridit på problemet går det inte att undkomma att hans flykt från fästningen kommer upptäckas ganska snart. Han måste sätta sina hopp till att han lyckas hålla sig gömd tills skeppet seglar iväg. Det är ytterst riskabelt, kanske till och med dåraktigt, men han vet att det antagligen är den enda och bästa chans han kan få.
Det är en tyst natt. Ett fladdrande ljus som snart ska vara nerbrunnet är Fingals enda vakna sällskap, medan han väntar in rätt tillfälle att ge sig av. Han smyger upp, dyrkar enkelt upp dörren till logementet och smyger ut. Han låser dörren bakom sig och ser sig om. En vakt patrullerar den inre murens bröstvärn, och i porthuset sitter en andra vakt halvslumrande. Det är mycket mörkt och Fingal smyger med ryggen tryckt mot muren bort till verkstadsporten.
Hänglåset på verkstadsporten går tacksamt fort att dyrka upp, och han öppnar porten på glänt tillräckligt för att ta sig in. Inne i verkstaden tänder han ett ljus och letar upp rep och det ankare han tänkt använda som änterhake, samt några små verktyg som han tänker försöka göra sig ett gömställe under båtens däckbrädor med.
Med ljuset utblåst inne i verkstaden smyger han ut ur porten. Vakten i porthuset sitter fortfarande halvslumrande, och vakten på bröstvärnet går i sin makliga takt varv efter varv.
Fingal inväntar tills vakten passerat och har ryggen mot honom, och skyndar sedan över borggården till trappan upp mot bröstvärnet. Han bär repet virat över axeln och det tunga ankaret i händerna. Han smyger långsamt uppför trappan och ser att vakten på muren befinner sig långt bort, och verkar byta ljus i sin lykta. Fingal tar tillfället i akt och rör sig med några snabba steg uppåt, tills han når hörnet till dörröppningen som leder ut till den yttre muren.
Från bröstvärnet får han en majestätisk utsikt över ön. Skummande bränningar ligger som en vit krans runt klipporna, ständigt förnyade av de stora vågor som rullar in med dova dån. Fingal hör fotsteg närma sig på andra sidan hörnet ut till den yttre muren. Han inser att han inte skulle hinna tillbaka nerför trappan igen, utan att bli upptäckt när vakten dyker upp i dörröppningen.
Det finns bara en sak att göra, och Fingal inväntar att vakten ska uppenbara sig. Vakten kliver ut i dörröppningen och Fingal slår det tunga ankaret i magen på honom. Vakten ramlar medvetslös ihop, och Fingal berövar honom på hans svärd. Stilla och försiktigt börjar Fingal dra den medvetslöse vakten åt sidan, för att dölja honom i den kompakta skuggan i hörnet där han själv stått för en liten stund sedan.
Då hör han steg närma sig och han känner ett lyktsken falla på sin rygg. Han vänder sig om, och ser den inre murens vakt närma sig med lyktan ledigt dinglande i ena handen. ”Morgan, vad står på?” undrar vakten innan han lyser Fingal i ansiktet. Vakten för handen mot svärdsfästet och gormar för full hals: ”Alarm!”
Fingal utdelar omedelbart ett skarpt hugg med svärdet, och vakten drösar omkull på rygg innan han hunnit dra sitt eget svärd ens halvvägs ur bältet. Nere på den inre borggården börjar vakter gorma och nyvakna skynda ut ur soldatkasernen.
Fingal lyfter ankaret i ena handen och springer ut på den yttre muren. På den motsatta muren står två bågskyttar som genast tar sikte tvärsöver borggården. Deras pilar visslar farligt förbi Fingal och träffar sten. Han känner sig oerhört utsatt eftersom bröstvärnet är öppet in mot borggården. Tre vakter med dragna svärd kommer rusande uppför en trappa nerifrån den yttre borggården för att genskjuta Fingal.
Fingal slänger ifrån sig svärdet och greppar ankaret i båda händerna för att tackla omkull vakterna. Han springer in i dem med full fart. En vakt faller omkull, medan de andra två håller sig på benen och börjar fäktas med Fingal. Smugglaren parerar deras svärd med ankaret och striden böljar fram och tillbaka en liten stund. Den ena vakten stapplar bort från striden efter att ankaret träffat hans svärd med full kraft, och Fingal hugger den andre vakten i bröstet så att denne säckar ihop mot bröstvärnet. Smugglaren springer vidare. Den tredje vakten, som kommit upp på alla fyra, sparkar han i ansiktet så att vakten flyger över på rygg igen.
Som om havet rörs upp av den dramatiska spänningen dånar vågorna in mot öns kanter. Med ankaret fäst i en skottglugg i bröstvärnet ställer sig Fingal redo att klättra ner. En bit bort på bröstvärnet kommer vakter springande med vapen i händerna. Bågskyttarna på den motsatta muren tar sikte på Fingal, men då skjuter han genast ifrån med fötterna från muren. Han faller i svindlande fart bakåt nerför den höga muren, innan repet slutligen stramas åt och han slår in i muren. Det smärtar i hans skadade överkropp. Han klättrar inte den sista biten, utan släpper taget om repet och landar galant på fötterna. Barfota som han är känner han det smärta till i fötterna. Han ödslar ingen tid utan börjar genast springa mot havet. Han tror ändå inte att det går att gömma sig någonstans på ön. Vakterna på muren skjuter efter honom, men deras vinande pilar missar i mörkret.
En grupp vakter kommer utspringande från den öppna porten i muren, och några av dem har pilbågar. En pil träffar Fingal i bakre låret, men han fortsätter snabbt haltande mot vattnet.
Inte långt ifrån havskanten träffar en första, en andra och en tredje pil honom i ryggen. På ostadiga ben snurrar han runt på stället och ser vakterna. Fingal vill inte hjälplöst falla ihop framför dem, utan siktar mot vattnet. Han faller handlöst ner i havet, som skummar upp bland bränningarna och försvinner snart bland vågorna. Han försöker ta några simtag men känner att kroppen inte lyder honom längre. Allt blir svart och han glider ur medvetande.

***

Fingal vet inte hur lång tid det har gått när han kisande återfår medvetandet, liggandes i en liten segelbåt. Det är ljusan dag och strålande sol. Han ligger klädd i bara byxorna, och inser att hans överkropp är inlindad i förband, med något vått växtaktigt över såren. Pilarna syns inte till. Han känner att han kan röra på sig. Pilarna tog inte djupt.
Vid roderspaken i den lilla båten sitter en rynkig herre med ljust hår och skägg. Seglet är hissat och båten är full av fiskelina, nät och några tunnor fisk. ”Vaken till sist?” säger fiskaren smilande. Fingal tittar tyst på fiskaren. ”Gudarna måste ha besparat dig, dina sår läker redan fint. Djuphavstång, gammalt fiskarknep. Bättre än fastlandsläkekonst. Du fastnade i mitt nät för några timmar sedan. Vi är på väg hem mot Bokholmen, där kan du låna min bädd. Ligg du bara still så ska allt ordna sig”.
Båten seglar en stund under tystnad innan Fingal med torr hals försiktigt sätter sig upp. Han får syn på en vattenkapsel och fiskaren är inte sen att räcka honom den. Han dricker några klunkar, och när han tar vattenkapseln från munnen tittar han ut över havet. En ö avtecknar sig mot horisonten som de styr mot. Han ser direkt fyrtornet och fästningen. Fiskaren seglar mot Solds utö.
När Fingal vänder sig mot fiskaren håller denne en liten kniv i ena handen, medan han styr båten med den andra. Han grinar triumferande. ”Lugn och stilla nu”.
Fingal vet att det är stående belöning på förrymda fångar hos ortsbefolkningen på de närliggande öarna. Fingal släpper vattenkapseln och griper efter fiskarens knivhand. Med sina sår stramande över hela kroppen klarar han inte av manövern och faller framåt.
”Lugn och stilla,” upprepar fiskaren. Fingal vet inte vad han ska göra. Solds utö närmar sig. Han ser att fiskaren sitter på en tunna vid roderspaken, och försöker sparka till den för att få sin fångvaktare överbord. Han är alltför svag och tunnan rör sig inte ur fläcken.
Fiskaren börjar tappa tålamodet och reser sig från tunnan. ”Jaså, en sprattlande fisk”. Han plockar upp en stark fiskelina och kastar den till Fingal. ”Bind fast fötterna”.
Fingal funderar på sina chanser. Han tror sig knappast kunna muta eller övertala fiskaren i nuläget. Han undrar vad han har kvar i turbanen, men inser att han har förlorat den i havet.
Han kastar med en plötslig rörelse fiskelinan i fiskarens ansikte, vilket överrumplar gubben för ett ögonblick och Fingal ser sin chans att välta honom överbord. Han knuffar till fiskaren med all kraft han har, och fiskaren välter i vattnet.
Fingal kryper bort till roderspaken och styr om kursen helt. Det är god vind och fiskebåten vänder bort från synen av Solds utö på horisonten. Han kan segla båten skapligt, och efter ett par timmar får han syn på små öar. Han vet att skärgården leder honom in mot fastlandet.
Han seglar fiskebåten till Daan Hammal, vilket tar honom hela dagen och han når den soldiska kuststaden i skymningen. Det är inte svårt att sälja båten och dess last, och för pengarna köper han sig lite enkla kläder. Han tar in på ett lugnt värdshus där han tar igen sig en dag, och skickar efter en duktig läkare. Han sköts om av en kunnig sanarialv, vars tjänster är dyra men som försäkrar honom om att han är utom fara från sina sår.
När Fingal hämtat sig något besöker han Cirefaliska tornet, stadsmurstornet som byggts om till värdshus. Där får han sig ett möte med Zecelan, en av de cirefaliska innehavarna. Zecelan är inte glad att se Fingal på sitt värdshus, men är nöjd att smugglaren lever. Handelshuset Yzmitzor vill nämligen ha betalt för den förlorade smuggellasten. Den var värd tretusen silverdaler men nu vill Yzmitzor ha fyratusen, avbetalat innan den första höstmånaden. Blir betalningen sen får Fingal plikta med ena handen, och utfaller betalningen får han plikta med livet. Fingal är helt på det klara med villkoren, det är inget att orda om och är spelets regler i smuggelvärlden.
För pengarna han har kvar har han råd med en tvåhjulig kärra, en gammal luggsliten åsna, lite färdkost och en stor halmhatt för att dölja ansiktet och förstärka intrycket av en fattig bonde.
Förhoppningsvis är vädret på hans sida, och förhoppningsvis ger sig inga stråtrövare på någon så fattig som han. Inom fyra dagar måste han senast vara i Skogsby, en tidspress som vore svår även utan hans skadade tillstånd. Antingen hinner han inte dit alls, eller så hinner han dit halvdöd och utmattad som en asharisk glädjeflicka.

Sammanstrålning i Skogsby

Wulf och Zehrak har varit gäster hos Joar i hans lilla torp i nära två veckors tid. Joar har försökt vara en god värd och har visat dem omkring i skogen. På en längre strövtur har Joar tagit dem uppför en kulle där de fått blicka bort mot markis Silverhjärtas borg, en väldig grå fästning. Zehrak är nöjd över att få se en byggnad i sten till skillnad från Skogsbys oräkneliga träd.
Wulf och Zehrak har inte nöjt sig med skogsmannens enkla kosterbjudanden i form av små kaniner och grödor ur jorden, utan har därtill köpt en del ostkakor, färskt bröd, ost och öl åt sig nere i byn. Joars tama fågel Fulk kommer ibland med små näbbmöss som för Joar är en fin delikatess till aftnarna. Den lokale storbonden, en grälsjuk gubbe vid namn Orm Gilleson, har varit förbi ett par gånger och skällt på Joar om utebliven skatt och en växande skuld. Det finns en stark soldisk tradition av att underhålla varandra med sagor, och det fördriver en del aftnar vid brasan.
Den sista dagen för Fingals ankomst kommer och smugglaren har inte synts till. De tre kamraterna håller sig vid torpet denna dag, och förbereder sig för avfärd. De sitter vid den lilla brasan utanför torpet, där Joar håller på att grilla några spett med grodor. Kan ens smugglaren Fingal Wachtian ha rymt från Solds utö, undrar de. Några nyheter från omvärlden når sällan Skogsby, och så heller knappast från en plats som Solds utö.
Strax innan skymningstid hörs en kärra närma sig på stigen. En tvåhjulig kärra dragen av en luggsliten åsna kommer rullande bland träden. På kärran sitter en hopsjunken man med en stor halmhatt på huvudet. ”Gossen längs landsväg skrider”, nynnar han med utmattad röst. ”Riddersman på hingsten rider. Gossen somnar vid solnedgång, för trötta ben är vägen lång”.
Wulf och Joar sträcker sig efter sina vapen. Zehrak känner sig på intet sett hotad av den utmattade bondetypen, även om markis Silverhjärtas borg inte ligger långt bort.
Mannen på kärran tittar upp under halmhatten och det är Fingal Wachtian. Hans tunika är fläckig av jord av och intorkat blod. ”God afton”, säger han innan han sjunker ihop i kärran.
Wulf påpekar först att han är sen. Sedan hjälper han artigt herr Gérard Spegelsköld ner från kärran, och de sätter sig runt elden. Fingal har livnärt sig på knaper vegetabilisk föda längs vägarna och lyckats se om sina sår någorlunda, men vagnresan har varit hård i hans tillstånd. Han är inte sen att föreslå att de ska vila någon dag innan de beger sig av mot Järnberg. Den aftonen åtnjuter de Joars grodgrillspätt, innan Fingal utmattad faller i sömn vid den sprakande elden.
 

Daniel

Swordsman
Joined
7 Apr 2009
Messages
596
Sådär. Det var hela kapitel ett av äventyret.
Hoppas någon fann det underhållande läsning. Jag är fullt medveten om att loggboken är svinlång och helt sönderspäckad med varenda litet material som varit med på spelsessionerna, men det är så vi vill ha det. =)

Kapitel två hamnar i en egen tråd, för att göra det lite mer överskådligt för en eventuell läsare.

Som avslutning, i sann Eon-anda:

Spelarcitat, kapitel ett

”Jag har hört att gûrder smakar marmelad” – Gustav

”Bara för att dvärgar skiter guld” – Gustav

”När dök tirakernas dialekt upp, den hade de inte förra spelmötet?” – Viktor

”Jag bara konstaterar att vi kan ta dem” – Sebastian

”Det finns inga träd” – Daniel
”Du sa ju att vi gick genom djungeln” – Sebastian
”Inte djungeln – ljungen” – Daniel

”Inga träd? Jag som hade föreställt mig en stor ek som vi satt under” – Sebastian
”Då får du väl föreställa bort den” – Viktor

”Jag sätter mig under den stora eken” – Sebastian
”Det finns fortfarande ingen stor ek, det trodde du förra spelmötet också. Vi får anta att det finns en stor ek utanför din stuga i skogen, och att du lider av svår hemlängtan” – Daniel

”Vi behöver övertala dvärgen om att 1) han ska bryta sitt löfte och att 2) vi ska få misshandla honom så han hamnar i sjukstugan” – Sebastian

”Tre pilar i ryggen? Good night!” – Sebastian

”Bind fast fötterna först, säger fiskaren… På dig själv alltså” – Daniel

”Jag antar att Joar sitter mycket under sin stora ek, som han fantiserat om på ön” - Daniel

”Wulf och Zehrak, ni har varit Joars gäster i snart två veckor nu” – Daniel
”Vad får jag för detta?” – Sebastian
 
Top