Presentation Dagen när Sinisa slutade spela rollspel.

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,523
Location
Fallen Umber
Och precis så kände jag det jag såg titeln på den här tråden. Som en aning om att allting kanske inte går åt alldeles fel håll med världen ändå.

Jag blir så glad när jag hör att du läst Terone. Ja, jag skrev inget om det på massor av år efter att jag gjorde klart spelet, det hade glidit iväg från mig lite även om jag alltid tänkt återvända någon gång. Men så började vi spela det, med @Man Mountainman som SL, och på en direkt uppmaning gjorde jag det tillgängligt som pdf i moderna sammanhang. Det hade inte varit samma sak utan diskussionerna vi hade då, och det du skrev om Världens höst och allt det där. Teatern är det mest påtagliga, ja, men det fanns så mycket annat. Jag är i stor skuld till dig, även om så mycket av allt skapande vi sysslar med blir kollektivt, för det här var något annat.

Jag pysslar så smått på en ny version av spelet nu och även om mycket är förändrat är stämningen kvar. Teatern är kanske borta men Världens höst lever än. Om något är kanske det surrealistiska och fragmentariska mer närvarande nu. Den där violetta himmelsfläcken får vi aldrig tappa igen.
 
Last edited:

Caligo

Swashbuckler
Joined
3 Aug 2010
Messages
1,960
Location
Göteborg
Jag minns dagen när jag slutade spela rollspel.

Det var höstterminen i åttonde eller nionde klass, i en cykeltunnel som vi passerade varje dag på väg hem från skolan, ett gäng killar som bodde åt samma håll. Det var där det hände.

(Rutan för bakgrund var alltid var för liten på rollformuläret.)

Vi brukade köra Star Wars d6 på lördagarna, med en äldre kille som hade de engelska böckerna — Aliens of the galaxy, Sourcebooks för filmer och romaner som jag aldrig hört talas om, McCracken’s Rebel Guide, Bulk Freighters. Jag spelade en sullustansk smugglare, hade mödosamt knackat fram två sidor bakgrund på mammas gamla skrivmaskin och kalkerat rollpersonsporträttet ur Månadens Äventyr.

(Detta är skalan i tid och rum.)

Minns ni katalogerna från Tradition som kom på posten? Med de där svartvita, närmast fotostatkopierade bildern av spelens omslag? Gud, jag måste ha suttit i månader och fantiserat om vad en del av de där suddiga bilderna egentligen föreställde. Skyrealms of Jorune. Amber. Det här var innan internet, när såna små luckor ut ur rumtiden framstod som sällsamamre och dyrbarare än de gör nu.

(Urtid.)

Jag hade introducerats till rollspel av min storebror långt tidigare — han hade köpt Drakar och Demoner, en av de där boxarna med Elric på omslaget. Han slutade spela rätt fort, men jag blev besatt. Jag var nio, tio, elva, och älskade Chock och Mutant 2089 och framförallt Mutant 2, som jag hittade begagnad någonstans — häftena med citat från filmer och sockerconny i början av varje kapitel, och strid i ”segment” — vilket ord att lära sig — och grävlingar i kilt och en ninjaklan hade visst övervintrat någonstans i Norrland, och det fanns uppräkningar av olika segelbåtar — slup, svala, fregatt — jag älskade hela den där Susar i Säven-aktiga, skandinaviska science-fantasy-världen — för mig framstod den aldrig som ironisk eller överdriven utan som myllrande och levande och ofta lite melankolisk — ”katastrofen” var ju på väg, sett från vårt håll — ”Wake up, time to die”.

Eller Sagan om Ringen — bara att sitta i timmar och läsa tabellerna, eller hur? ”Lårbenshalsen splittras till flisor. Förblöder inom 1-10 ronder. Trist dag.” Var det inte till och med så att vissa skador resulterade i blodig avföring?

(Vi cyklade genom tunneln. Ekande pojkskratt. ”Wake up, time to die”.)

Och ibland fick jag några vänner att spela en kväll, och då och då var storebrorsan fortfarande med. Men rollspel var paradoxalt nog också ett underbart sätt att vara ensam på: sitta på sitt rum och skriva egna spel, häfta häften och limma lådor med rätt dimensioner. Drömma. Och det säger något att man förstår det så omedelbart, gör det inte det? Rollspel — man är tio år och hittar en sån där låda hos en äldre kusin eller bror eller vän, och vet precis vad det är man ska göra med den, Gud, man förstår det nästan lättare än vad man förstod fia med knuff —abstraktionen.

(Man skulle bli någon annan, i en annan värld. Något med barndomen, kanske. ”Efter katastrofen”.)

Hursomhelst. Jag skulle berätta om hur jag slutade, inte hur jag började.

Jag hade en kompis, som i sin tur hade en granne, och denne granne var med i en riktig kampanj, en legendarisk kampanj med en kille som körde Stjärnornas Krig på engelska. Och jag hade förstås fantiserat i många år om att delta i en kampanj så som dessa beskrevs i Spelledarsektionerna, med väl förberedda, sammanlänkande äventyr — snarare än mina egna improviserade spelkvällar där rollpersonerna först insisterade på att besöka kasinot och vinna enorma summor monopolpengar och sen satt en timme och bläddrade i TECHNO 2090 och köpte attackhelikoptrar och plasmakanoner och tunga stridsrustningar.

Så när jag väl fick vara med i den där kampnajen, i en kvarterslokal på lördagarna, så var det — altså, det var balen på slottet, ni vet? Vi spelade i timmar, med persinnerna neddragna för stämning, och cyklade och köpte pizza, och fortsatte, och det levde faktiskt upp till Drömmen, på sitt fortfarande småtramsiga tonårssätt — små tennfigurer och strid på rutmönster — jag minns att vi den hösten börja säga ”wow, han måste ha slagit en sexa på wild-die” när vi såg något häftigt i den så kallade verkligheten.

Och vi rullade genom tunneln och kom ut på andra sidan, och trampade uppför backen, längs de vissna nyponbuskarna, upp mot kvarteret med villor där L, som jag alltid hade velat fråga chans på, bodde. Min kompis hade missat helgens spelmöte så jag berättade andfått och ingående om vad som hade hänt vår grupp modiga rebeller — jag hade uppgraderat vårt skepp med bättre motorer, fått en extra tärning i hastighet — och han tittade på mig och fnyste fram ett skratt och sa ”Vem bryr sig?” Ni vet? Och jag visste omedelbart att för honom var det där över, för det gick ju inte att kombinera med fyllor och eau de cologne och slagsmål och alla de andra tafatta försök att bli vuxna som sen följde för oss allihop. Jag tystnade, började prata om något annat. Ska vi festa i helgen. Hörde du vad Manuel sa till Bojan.

Eftersom jag liksom hade hakat på min kompis till spelmötena, så halkade jag ur kampanjen tillsammans med honom när han slutade spela. Det hände att vi satt hemma hos honom en lördagsförmiddag, när den gamla bakelittelefonen skrällde, och det var rollspelsgänget som undrade om han hade lust att spela, och jag satt i soffan och lyssnade och ibland ville jag inget hellre än att han skulle säga ja, och fråga killen där i andra änden av luren om jag också kunde följa med, så att vi kunde återvända till den där galaxen långt, långt borta, bara en sista gång, men sanningen är nog att jag lika ofta var tacksam över att han alltid ljög ihop en ursäkt, för jag ville också flänga ut i kvällen och natten, och något pinsamt hade smugit sig in i det som pågick i den där kvarterslokalen, bakom de nedfällda persiennerna.

Pojkar som kanske levde i väldigt olika världar. Jag vet inte.

Jag slutade spela. Men jag slutade aldrig älska rollspel. När nätet tog fart ett par år senare, och jag studerade på universitetet, började jag hänga runt på olika rollspelsforum — av någon anledning sov jag hela dagarna och gick till datasalen efter midnatt — drog mitt magnetiska passerkort förbi låsen och gick genom de mörka, tomma korridorerna.

Det här måste ha varit kring millenieskiftet, och jag minns att jag läste allt på Krilles Rollspelssmedja, och var mycket på rpg.net, också, där en sorts indiespel verkade ta fart de åren — punkiga och svartsminkade experiment, som Puppetland och Schism och Sorcerer — samt här på rollspel punkt nu, där jag använde pseudonymen ”Sinisa” och postade skissartade världsbyggen och halvfärdiga spel som jag aldrig ens delade med någon annan levande varelse — när jag nu, långt senare, tänker på hur jag satt i den där öde datasalen och postade slår det mig att det väl var en fortsättning både på pojkrumsdrömmandet framför Traditionskatalogen och den där underbara Star Warskampanjen som tiden — låt oss skylla vår feghet på den — hade förintat.

Jag var aktiv här rätt länge, men slutade nog posta helt enkelt för att jag hoppade av universitetet och då blev av med stadig internettillgång — alltså det här var verkligen en annan tid, när man till exempel behövde gå till SevenElevens övervåning för att sitta och surfa. Men jag vet inte. Det var livet, slumpen — ”Kraniet krossas och hjärnan sipprar ut genom näsan som en blodig gröt. Dör omedelbart. Aptitligt.”

Men jag har alltid återkommit hit, genom åren. Lurkat runt, som jag har förstått att det kallas.

Jag arbetar som författare, och har gjort det i snart tjugo år, och det är också, förstås, ett sätt att fortsätta vandra genom de där luckorna genom rummet och tiden, även om rätt lite av fantastiken lyser igenom i mina böcker. Men det blir mer och mer — i en roman som publiceras i höst förekommer en hel del rollspelande.

Jag började spela rollspel igen under pandemin, via Zoom, med en vän och hans brorson i USA, och efter att ha rultat runt som kryptomuslimsk paladin i Eberron började det förstås klia i spelmakarfingrarna, och jag skrev ihop något eget och körde en kampanj med dem: bladerunnermörk, dammig framtid på ett terraformerat Mars, fast med babbagemaskiner och jättelika arkiv med mappar och mikrofilm istället för datorer; pitchen till spelarna var att de var mordutredare i en sorts noirvärld, och under ett par inledande spelmöten körde vi mycket riktigt traditionellt deckarspel, där rollpersonerna letade efter försvunna personer. Men sanningen var att de utan att veta det hade snubblat in i en version av Masks of Nyralthothep — det dök upp otäcka sekter i den undre världen, och ockult bevandrade konstsamlare ville öppna portar till mörkret bortom stjärnorna, och så vidare. Det var underbart — min fru, som inte hade någon aning om vad rollspel var, och vars initiala känsla nog låg rätt nära det där ”vem bryr sig” ifrån min pubertala vän, hörde oss spela ibland, och bad mig så småningom köra kampanjen med henne också — nu tjatar hon en gång i veckan om att jag ska sätta ihop del två.

Spiraler och cirklar.

I sommar, över de sällsynta semstrar man har som författare, tänkte jag försöka få in dottern, som snart fyller sex, i den här välsignade världen som har gett mig så mycket lycka genom livet. Jag sitter och petar på ett spel med drag av bland annat just Det Susar i Säven, men också Studio Ghiblis filmer, Dark Crystal, och sånt — tänk förtrollade smådjur som blåser såpbubblor och går på bal på månpalatset snarare än jag vet inte — snubblar in i Masks. Även om de såklart till slut kommer att göra just det — det går väl näppeligen ha stora, mystiska skogar och pråmar som glider nedför den stora floden, utan att ha en fasansfull skugga som sakta lägrar sig över världen. Till stora delar bygger det på dotterns input — hon hittar på så underbara yrken till exempel: glassförsäljare, ballerina, florist, och så vidare, snarare än, ni vet, smugglare och utbygdsjägare.

Och det är väl lite därför jag till slut, efter två decennier, skriver här igen, för jag hoppas kunna studsa idéer och tankar med er kring hur man spelar på andra sätt än de jag är van vid; hur man strukturerar och ställer upp utmaningar som inte har med våld att göra, för hon har typ noll intresse för sånt, Alhamdullillah. Och så vidare. Men det får bli en egen post, i rollspelsmakarforumet.

”Missar halspulsådern med en hårsmån. Skrapsår.”

/Sinisa
Det var tamejfan det finaste jag hört sen jag konfirmerades!
 

GnomviD

Heresiark
Joined
15 Oct 2008
Messages
869
Location
Lule
Välkommen tillbaka till forumet och hobbyn! Det ska bli spännande att läsa om dina funderingar och byggen. Jag blev även väldigt glad av att läsa att du har en ny roman på väg i höst. De sista åren har jag varje vår läst (eller sett) De kommer att drunka med mina elever i tredje ring; den lämnar ingen oberörd och leder in dem på samtal och i perspektiv som de tyvärr annars sällan stöter på och som de behöver. Tack så mycket för det.
 

Slarn

Excentriker
Joined
6 Dec 2002
Messages
278
Location
Lund
Det var det värsta. Sedan mer än ett årtionde tillbaka har jag en "Sinisas grejor"-mapp på datorn för att rädda Sagor vid tidens höst och Lotusballaderna till eftervärlden i händelse av forumkollaps. Världarna och diskussionerna har inspirerat till mycket som jag spellett, skrivit och drömt mig bort till. Likaså har jag läst nästan allt som det står Johannes Anyuru på, fått Skulle jag dö under andra himlar signerad, sett dig på Bokmässan och hört dig i Sommar och... ja, allt sånt där. Och nu detta. Universumen kolliderar i denna mäktiga trådstart.

Det var tretton år sedan jag skrev något på det här forumet men nu är det banne mig dags. Varmt välkommen tillbaka ska du vara och jag ser fram emot nya världar. Och om du får lust att crowdfunda något ska jag backa det utav bara fasen. Det kan jag lova.
 

Dubbelyxa

Warrior
Joined
1 Mar 2019
Messages
205
Amen Johannes Anyuru, liksom! Jag vart helt knockad av De kommer att drunkna i sina mödrars tårar som jag läste på litteraturvetenskapen för ett par år sen. Det kom till och med lite egna tårar på slutet, vill jag minnas, när berättarens dotter träffar en ny kompis vid gungorna - min egen dotter var runt 4 och jag kände det så in i märgen, allt vad du sade. Och som gammal rollspelare från ungefär samma generation var det inte svårt att bli helt uppslukad av hela strukturen, det postapokalyptiska, som sammanvävdes med det lyriska och politiska - den hotande folkhemsfascismen gav mig kalla kårar - en av mina bästa läsupplevelser på länge!

Men sedan satt du i Babel och dissade Solaris och det förstod jag inte alls! De två böckerna är ju kusiner. Det kanske ligger för nära? Jaja, alla tänker inte som jag. Verkligen kul att du är här!

*starstruck*
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Amen Johannes Anyuru, liksom! Jag vart helt knockad av De kommer att drunkna i sina mödrars tårar som jag läste på litteraturvetenskapen för ett par år sen. Det kom till och med lite egna tårar på slutet, vill jag minnas, när berättarens dotter träffar en ny kompis vid gungorna - min egen dotter var runt 4 och jag kände det så in i märgen, allt vad du sade. Och som gammal rollspelare från ungefär samma generation var det inte svårt att bli helt uppslukad av hela strukturen, det postapokalyptiska, som sammanvävdes med det lyriska och politiska - den hotande folkhemsfascismen gav mig kalla kårar - en av mina bästa läsupplevelser på länge!

Men sedan satt du i Babel och dissade Solaris och det förstod jag inte alls! De två böckerna är ju kusiner. Det kanske ligger för nära? Jaja, alla tänker inte som jag. Verkligen kul att du är här!

*starstruck*
Tack. Jag får bocka och rodna. Och i nästa roman finns det faktiskt en pojke som sitter och läser monsterböcker och rullar t20:or till och med. Jag siktar väl mot att innan pensionen skriva och publicera ett riktigt rollspel istället för att hålla på och sublimera den rena fantasin till finlitteratur.

Jag minns inte alls att jag dissade Solaris. Mitt minne är att jag nog tyckte rätt bra om den. Jag misstänker att det händer att de klipper lite så att det enda som blir kvar är när man råkar säga något lite spetsigt och konfrontativt om något man läst, så att det inte bara blir tre goa snillen som håller med varandra om att snille fyra, som visserligen är död, också var hemskt snillrik. Men jag kan nog ha tänkt nåt korkat också.
 

Sinisa_

Aeronautisk bokbindare
Joined
2 Jul 2022
Messages
740
Som en heist! En sista cash grab innan du ansluter till oss andra rollspelsmiljonärer på Rivieran!
Ja, eller hur! Men jag tänker det mer som i en sån där film med Anthony Hopkins där två britter är förälskade hela livet men aldrig säger det, för den ene är grevinna och den andre bara betjänt, men så i slutet, med sitt sista andetag, säger Hopkins ”You know, I rather enjoyed our walks by the lake”; och grevinnan är tyst i en minut; svällande stråkar; ”And I as well, mr Hobblesworth. I as well”.

Detta skulle vara jag som äntligen publicerar ett rollspel. Men det kan kanske hända innan min hädangång, om jag får loss tid nån gång.
 

clarence redd

FrostByte Books
Joined
23 May 2014
Messages
1,490
Location
Göteborg
Tack. Jag får bocka och rodna. Och i nästa roman finns det faktiskt en pojke som sitter och läser monsterböcker och rullar t20:or till och med. Jag siktar väl mot att innan pensionen skriva och publicera ett riktigt rollspel istället för att hålla på och sublimera den rena fantasin till finlitteratur.

Jag minns inte alls att jag dissade Solaris. Mitt minne är att jag nog tyckte rätt bra om den. Jag misstänker att det händer att de klipper lite så att det enda som blir kvar är när man råkar säga något lite spetsigt och konfrontativt om något man läst, så att det inte bara blir tre goa snillen som håller med varandra om att snille fyra, som visserligen är död, också var hemskt snillrik. Men jag kan nog ha tänkt nåt korkat också.
Låter som det kan bli hur bra som helst : )
 

Dubbelyxa

Warrior
Joined
1 Mar 2019
Messages
205
Tack. Jag får bocka och rodna. Och i nästa roman finns det faktiskt en pojke som sitter och läser monsterböcker och rullar t20:or till och med. Jag siktar väl mot att innan pensionen skriva och publicera ett riktigt rollspel istället för att hålla på och sublimera den rena fantasin till finlitteratur.

Jag minns inte alls att jag dissade Solaris. Mitt minne är att jag nog tyckte rätt bra om den. Jag misstänker att det händer att de klipper lite så att det enda som blir kvar är när man råkar säga något lite spetsigt och konfrontativt om något man läst, så att det inte bara blir tre goa snillen som håller med varandra om att snille fyra, som visserligen är död, också var hemskt snillrik. Men jag kan nog ha tänkt nåt korkat också.
Nu var det ett par år sen, men jag har för mig att du sa att Solaris var lite förlegad eller nåt. Eller det kanske var någon annan som sade. Jag har inte lyckats hitta avsnittet efter en snabbletning på SVT Play men jag känner att jag är skyldig dig att verkligen kolla upp det där, så jag får återkomma. Skönt att höra att du gillar den ändå. Nu passar bitarna i universum ihop lite bättre.

Ser verkligen fram emot nästa roman! Känns som du har adlat vår lilla hobby.
 
Top