Nekromanti Dåliga spelare, störande element

[Rising]

"- Om min karaktär springer baklänges samtidigt som han skjuter och siktar en extra runda på huvudet hur mycket minus får jag då? Hur snabbt kan jag röra mig då?
- Men du spelar ju en tonårig fiskarsson som aldrig sett ett troll förr. Dessutom är du skadad.
- Men trollet springer ju inte särskilt snabbt så då borde jag hinna skjuta tre pilar och sedan hoppa ner i floden precis när han kommer ifatt mig, eller hur?"

Gää... Det där borde man ha någon regel som förhindrar... Typ, att man enbart kan få så mycket plus av strategiskt tänkande som ens rollpersons värde i Stridserfarenhet, eller ngt. Göra det naturligt och självklart för en rollperson som inte vet något om strid heller inte kunna tjäna på att bete sig som om han ägde hela striden...

(Nä, det var inget helt och hållet allvarligt förslag) Ett jobbigt problem dock. Man kan ju förstå spelaren på sätt och vis, även om hans agerande sabbar illusionen till viss del. Den sortens problem är svårast att lösa.

/Rising

[OT-läge: ON]

"Sådant kan jag som gillar fasta och ordnade tider, bli helt nipprig av."

Det där var första gången du skrev "nipprig" i forumets historia.

Först var Johan K, för länge, länge sedan, och sedan den dagen har alla möjliga personer varit nippriga då och då. Herr Balderk och Railin av Zolod står ut, då de har skrivit "nipprig" två gånger vardera.

Men he he he, ingen är mer nipprig än the Nipppermeister: *** Johan Rising ***, för han har skrivit "nipprig" inte mindre än i hela 18 olika inlägg!!! (tja, nitton med det här inlägget)

Så jag leder nipper-ligan stort.

[OT-mode: OFF]

 

[walium]

"Gää... Det där borde man ha någon regel som förhindrar... Typ, att man enbart kan få så mycket plus av strategiskt tänkande som ens rollpersons värde i Stridserfarenhet, eller ngt. Göra det naturligt och självklart för en rollperson som inte vet något om strid heller inte kunna tjäna på att bete sig som om han ägde hela striden..."

Om jag någonsin skapar ett eget rollspel så ska jag låta stridsvana få en avgörande roll för hur rollpersoner reagerar i riktiga stridssituationer. Bara för att man är värsta fäktmästaren i den skyddade dojon är det inte säkert att man är så värst disciplinerad när man möter tre skrupellösa rövare med mycket större praktisk erfarenhet.

Förförra gången jag spelade med den nyss nämnda killen så höll jag nästan på att få spader. Hade jag varit spelledare så hade han råkat mycket illa ut om han hade envisats med att göra så dumma saker.

Situationen var denna att en avlägsen gård var hotad av tiraker och spelarens jägare skulle dit och varna dem. Vi andra valde en säkrare och långsammare väg, men han lånade en arbetshäst och lyckades med ett par tursamma tärningsslag rida till gården utan några missöden trots att han inte var någon duktig ryttare. Han kommer dit, varnar dem och de låser in sig. Av någon outgrundlig anledning väljer han att stanna utanför i natten och vakta. Hans enda riktiga vapen är en kortbåge, han saknar rustning och har knappt någon erfarenhet av verklig strid. Dessutom spelar vi en jordnära kampanj och våra rollpersoner är verkligen inte några övermänskliga hjältar.

Han hör några tiraker smyga omkring och bestämmer sig för att försöka anfalla dem på egen hand trots att han är klart underlägsen. Ett turskott i ena lungan fäller den förste tiraken och en rejäl artärblödning sänker nummer två. Nu börjar spelaren bli kaxig och tror inte att övriga tiraker ska bli några problem. En tredje tirak upptäcker honom och går till anfall. Pilarna missar eller gör knappt några skador mot den rustningsförsedde tiraken. Spelledaren signalerar att inom en stridsrunda kommer de båda parterna var involverad i närstrid till kraftig nackdel för jägaren vars enda vapen är bågen. Samtliga skott han avfyrar kommer att träffa sist i rundan vare sig han vinner initiativ eller ej. Spelledaren ger också vissa vinkar om att rollpersonen kanske borde fly. Det finns en liten å i närheten och en stor skog knappt hundra meter därifrån. Nu börjar en sällsynt spekulation och en uppvisning av sällsynt dåligt rollspel ifrån spelarens sida.

Spelaren bestämmer sig mot all vett och sans att försöka ladda och avfyra bågen mot den yxbeväpnade motståndaren som står blott några få meter ifrån honom. Men först försöker han övertala spelledaren om att han inte borde få någon svårighetsökning av att springa baklänges, mitt i natten och avfyra bågen samtidigt! Allt talar emot spelaren! Det är mörkt, han är trött, han är ensam, han är oerfaren och han är dåligt utrustad för närstrid.

Striden varar i oväntat många stridsrundor då spelledaren har otur och spelaren som har liten chans att lyckas med någonting utom att fly, inte får in några ordentliga träffar. Jag sitter och gnisslar tänderna och väntar på den logiska utkomsten av striden. Och visst, efter många missar och klena träffar får tiraken in en fin träff rätt i hjärnan på jägaren. Jägaren misslyckas med att undvika, skadan slås och jägaren har tur om han klarar sig med endast en lång konvalecens. Men då kommer spelaren på att han minsann har en speciell förmåga som gör att han får slå om ett slag under varje spelmöte. Han slår om sitt undvika-slag och lyckas. Några rundor senare får han in en skaplig träff som slår ut tiraken och gör honom till vinnare av striden.

Hade jag varit spelledare i den ovan nämnda situationen så hade spelaren fått betala dyrt för sin osannolika dumdristighet.

"Men he he he, ingen är mer nipprig än the Nipppermeister: *** Johan Rising ***, för han har skrivit "nipprig" inte mindre än i hela 18 olika inlägg!!! (tja, nitton med det här inlägget)"

För att inte tala om hur många gånger du skrivit om Lsd. Finns det månne något samband?

 

[Mask_UBBT]

Herregud![ant]

Okej, nog för att jag visste att... men... arb... Gah!

/Mask - gnisslade faktiskt tänderna när han läste inlägget....

edit: Dessutom kom jag inte på vad Lsd var förrän tredje gången jag tänkte på det, med fem minuters mellanrum... LSD heter det, Lsd ser ut som något dataspelsföretag eller en förkornng på något dataspel som börjar med ordet Ledgends, eller nåt...

 

[Björn_UBBT]

Få se nu.... jag hatar väl inte de saker som spelarna gör... men några saker irriterar mig:

Muskel fantatikern: En av mina spelare fullkomligt ÄLSKAR att spela muskulösa krigare. Och han försöker varje gång att överträffa sig själv med styrka. En gång så lyckades han fixa till en Rase (stavning?) krigare som hade 50 i styrka... och det gjorde han helt "lagligt" enligt reglerna.

Förutbestämda roller: I min grupp har varje spelare en typ av karaktär som dom i princip alltid spelar. En av den spelar i princip alltid krigare (muskel fantatikern), en spelar tjuv/lönnmördare (han spelar alltid skurkaktig) och en spelar så gott som alltid bågskytt eller en magiker med besvärjelsen "tanke stöt" (En väldigt bra anfalls besvärjelse till DoD 91)

Paranoian: Mina spelare är rätt paranoida mot spelledare d.v.s. mig. T.ex. under ett chock äventyr så kände jag mig givmild och gav gruppen ett par mörkerglasögon (så att en utav dom skulle ha en chans att se det speciella osynliga monstret jag skulle skicka på dom) så blev genast en utav spelarna misstänksamma och frågade "Det här är en sån dära morderna mörkerglasögon som anpassar sig efter ljuset så att man inte kan bli bländad av plötsliga ljussken va? Dom flesta använder den morderna varianten nu"

Utnyttjar SLs handikapp: Jag är rätt dålig på att hålla ett poker face. Så mina spelare brukar utnyttja detta t.ex. så kan dom fråga: "Björn om vi går in i den där mörka grottan, kommer något hemskt att hända våra rollpersoner då?" *alla stirrar på mig och jag fösöker att behålla mitt poker face*

Avbryter mitt i beskrivningar: Ibland när en lätt oväntad strid uppkommer eller när rollpersonerna känner sig hotade av något i min omgivnings beskrivning. så kan de avbryta mig mitt i beskrivning med ett "Jag drar mitt svärd! och hugger honom innan han hinner göra nått" eller liknande. Det är väldigt irriterande.

 

[Troberg]

Utnyttjar SLs handikapp: Jag är rätt dålig på att hålla ett poker face. Så mina spelare brukar utnyttja detta t.ex. så kan dom fråga: "Björn om vi går in i den där mörka grottan, kommer något hemskt att hända våra rollpersoner då?" *alla stirrar på mig och jag fösöker att behålla mitt poker face*

Det behövs inte något pokerface för det, bara titta på dem lyckligt leende och säg "Jajamensan!", oavsett vad som väntar. Mycket bättre än att låtsas som ingenting.

 

[Vindhand]

hmm

har knappt någon erfarenhet av verklig strid

Då är det väl förlåtligt att han inte inser faran?

Jag sitter och gnisslar tänderna och väntar på den logiska utkomsten av striden. Och visst, efter många missar och klena träffar får tiraken in en fin träff rätt i hjärnan på jägaren.

Ehm, slår man exakt var träffen tar _innan_ offret undviker? Det verkar ju helt befängt... I.o.f.s. Eon, men det borde ju finnas gränser...

Hade jag varit spelledare i den ovan nämnda situationen så hade spelaren fått betala dyrt för sin osannolika dumdristighet.

Varför det egentligen? Eller snarare: varför straffa honom hårdare än de effekter hans dumdristiga handlingar ger naturligt? Folk gör de dummaste saker under press (se Americas Dumbest Criminals någon gång ) och om man vill spela en bonde med hjältekomplex kan man väl få göra det?

Nu hade han tur och överlevde mot alla odds. Hur många hjältar i vår värld tror du inte uppstått på det viset?

Fortsätter han i samma stil är det bara en tidsfråga innan turen tar slut (men vid det laget borde han uppnått en viss hjältestatus) så varför bekymmra sig?

 

[Vindhand]

Avbryter mitt i beskrivningar: Ibland när en lätt oväntad strid uppkommer eller när rollpersonerna känner sig hotade av något i min omgivnings beskrivning. så kan de avbryta mig mitt i beskrivning med ett "Jag drar mitt svärd! och hugger honom innan han hinner göra nått" eller liknande. Det är väldigt irriterande.

I.o.f.s. kan man ju förstå dem. De står ju inte och tittar på omgivningarna om de tror att strid just skall bryta ut

 

[Staffan]

Re: hmm

Ehm, slår man exakt var träffen tar _innan_ offret undviker? Det verkar ju helt befängt... I.o.f.s. Eon, men det borde ju finnas gränser...

Har bestämt för mig att man slår eventuella undvikningar och sådant innan man börjar slå träffområden och skada. Statistiskt sett borde det inte spela någon roll, men rent tidsekonomiskt känns det som om man borde se om det blir en träff innan man börjar ge sig på skadetabellerna - annars slösar man ju bort halvminuten det tar att få fram skadan.

 

[Svarte Faraonen]

Jag har en spelare, för vänlighetens skull kan han kallas spelare A. Spelare A. vill alltid spela det som är mest über, något som får grava konsekvenser. Ett exempel var senaste sessionen Stormbringer, vilket var hans första. Han frågar genast om det finns andra raser. Jag förklarar att ja, det finns melnibonéer och myyhrrn (hur stavas skiten egentligen?) men det får han inte spela, dessutom är folk rasisitiska/skräckfyllda mot dem. A. blir lite sur, men tittar på kartan. Han hittar snart landet Myyhrrn och frågar vad det är för land. Jag nämner lite om vingmänniskor, och genast vill ha nspela en sådan. Nej, det är extremt ovanligt. Dessutom kommer folk förakta dig och antagligen se dig som en demon. Jaha, men A. ger sig inte. Till slut får han slå på tabelle nför slumpmässig nationalitet, och får givetvis -- Myyhrrn. Jag, som börjar tröttna, låter honom spela Myyhrrn med en massa varningar om hur han kommer bli betraktad. När sessionen är slut (han försökte få någon lawful-teknologityp från Vilmir att bygga om hans stridsklor till utfällbara wolverineklor) ställer han sin fråga: "Varför var alla så elaka mot mig"?

Detta är samma människa som med stöd från sin "kompis i Göteborg", vars kvalifikationer består i att han gått ur grundskolan, hävdar att tvåhandssvärd minsann var fyra meter långa och att "på sjuttonhundratalet bryr man väl sig inte om ifall man slår ihjäl nån unge". Samma människa som på ett Sagan om Ringen-lajv började tala, in-charachter, om hur han kände till orchernas strategi eftersom han spelat Warhammer i fem år. Hans musiksmak hör egentligen inte hit, men den når inte högre förfining än Ultima Thule och, när han under ett vampyraljv trodde han var ensam men var betraktad från ett fönster, luftgitarr och vild magdans till "Pulp fiction"-ledmotivet. Han är endast med eftersom vi är så förbannat få annars. Om jag får en ny spelare, var inte som honom. Snälla.

 

[Svarte Faraonen]

Dessutom, rent genrellt: Deras benägenhet att bo så jäkla utspritt. Det finns en av dem jag bor hos när jag är uppe hos dem och spelar (i Båstad bor han), men för att ta sig till någon av de andra måste man göra långa färder över Hallandsåsen mitt i mörkaste dimmiga natten, då man börjar undra vad som finns nere i tunneln och om det verkligen är bentonitlera som läcker ut.. (min CoC-idé! Inte stjäla!).

 

[Vindhand]

Re: hmm

Har bestämt för mig att man slår eventuella undvikningar och sådant innan man börjar slå träffområden och skada. Statistiskt sett borde det inte spela någon roll, men rent tidsekonomiskt känns det som om man borde se om det blir en träff innan man börjar ge sig på skadetabellerna - annars slösar man ju bort halvminuten det tar att få fram skadan.

Rent känslemässigt är det IMHO ganska vidrigt att få veta saker som "ditt käkben är spräckt och det blöder en massa" bara för att sedan lyckas ducka och få veta "eh, glöm det". Sådana detaljer som Eon belastar sina spelare med får man oftast inte veta innan man rullats in på ett modernt sjukhus... att få veta det innan man ens blivit träffad sänker det hela från onödigt och störande till absurt och komiskt

 

[Railin av Zolod]

Re: hmm

Man undviker innan man slår fram skador och vart man träffas.
Färdighetsslaget som slås för att träffa motsäts nämligen av ett motståndsslag, Undvika, Parera eller Blockera. Eller vad man nu gör...
Och personligen tycker jag det funkar alldeles utmärkt med EONs skadesystem. Vill du inte veta, så kan du ju be SL ta hand om vart dina skador sitter.

 

[Wyldstorm]

-eller fejka kasst pokerfejs ibland, så gruppens paranoia & rädla att verka löjliga balanseras till nivån "osäkerhet" igen...

Inget är så kul som att höra en väääääldigt diskret viskning "Fejkar han eller ÄR det verkligen nå skit me're här?"..

Spelar man sen vidare på att en dj**********vligt paranoid karaktär utan undantag kommer att tolka det som händer som "skitfarligt" & underblåser (dvs berättar ur karaltärens synpunkt) paranoian så blir de tillräckligt osäkra att ett pokerfejs hit eller dit är irrelevant.

Sen får man ju bättre pokerfejs genom övning & fejkande (& observationerna av resultatet) anyway så....