Nekromanti Dålig skräck - kan var bra ändå?

[Rising]

Det här slog mig i min senaste diskussion med Krille. Jag målade upp ett tänkbart skräckscenario, lite med vänsterhanden, och fick då en rejäl avhyvling om att det var det korkaste han sett och att mina spelare betedde sig som idioter och så vidare.

Jag kan hålla med om att det kanske inte var det läskigaste som någonsin kommit ur mitt huvud, jag tog ju bara och hittade på en lämplig förutsättning för hur jag VERKLIGEN ville skrämma mina spelare, men plötsligt kom jag på något:

Om dina spelare BLIR rädda, har du lyckats då? Oavsett hur?

-Det låter kanske som en dum fråga, men titta på den igen! Är det allt som gäller? Oavsett hur spelarna väljer att agera ut sin skräck, oavsett hur korkad din spelintrig är, räcker det med att dina spelar blir skraja?

Krille protesterade nämligen mot att mina spelare (i mitt helt fabricerade skräckexempel) flydde från en brottsplats, när de i själva verket borde bli paralyserade eller kräkas, för att sedan larma polisen. Vilket förstås är mycket troligare alternativ. (I vart fall om vi inte vet vad rollpersonerna råkat ut för tidigare)

Okej, exemplet var lite väl skruvat, men jag kan mycket enkelt peka på konkreta spelexempel där mina spelares rollpersoner betett sig helskumt och inte ett dugg verklighetstroget, men där ändå spelarna varit skitskraja.

Då är frågan, har jag ändå lyckats?

Jag menar att det är så. Det viktiga är inte att få snygga och läskiga rollspelskrönikor, utan att själva stämningen för spelarna runt bordet är det viktiga.

/Rising

 

[Krille]

"Krille protesterade nämligen mot att mina spelare (i mitt helt fabricerade skräckexempel) flydde från en brottsplats, när de i själva verket borde bli paralyserade eller kräkas, för att sedan larma polisen. Vilket förstås är mycket troligare alternativ."

Det var en hel del annat jag protesterade emot också. Bland annat att givet de fakta som fanns till handen så fanns det ingen anledning att uppföra sig som en korkad tonåring i en korkad amerikansk skräckfilm med budget lägre, eller att anta att man har en eller flera Onämnbara Saker i hälarna. Nu kan jag iofs inte uttala mig om dina förmågor som skräckspelledare eller vad som hänt rollpersonerna tidigare, men givet korten på bordet så förtjänade intrigen ett hårt MST3K-angrepp. Det fanns helt enkelt ingen anledning att spela skrämd eller vara skrämd, utom möjligen att det förutsattes att man spelade Kult. Meta slog till igen.

Som en måttstock på mängden meta, prova att sätta in scenariet i ett annat rollspel. Vad hade hänt om ni hade spelat Neotech? Hade ni antagit att det var ett ondskefullt Företag som låg bakom alltihop och satt igång en liten cyberpunkig aktion med mycket tunga vapen för att återföra kontrollen till gatorna? Vad hade hänt om ni hade spelat James Bond? Hade ni skyllt allt på SPECTRE eller Sovjetunionen då (och klagat på att spelledaren var allt för kladdig för Bond)? Vilken klan hade ni beskyllt för dådet om ni spelat Vampire? Och hur fort hade ni ringt till SAVE om ni hade spelat Chock?

I övrigt har du helt rätt. Har man lyckats skrämma sina spelare är alla synder förlåtna. Då får intrigen vara apkorkad och rollspelandet katastrofalt. Det passar för övrigt genren - skräckintriger är av tradition apkorkade och skådespelandet är av tradition katastrofalt. Det är därför de är så tacksamma att göra en MST3K av.

- Krille

"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"

 

[Rising]

Fast det var lite av det här jag var intresserad av.

I en mina första inlägg här på skräckforumet (nej, ni behöver inte leta upp det) undrade jag om man var tvungen att spela systemlöst just för att inte spelarna skulle kunna veta vad man skickade mot dem.

Nu undrar jag om det verkligen stämmer. Om du VET att du spelar Kult (och känner till vad som brukar hända i det rollspelet) och det i sig får dig som spelare rädd när du annars skulle ha reagerat på andra sätt, är inte det bra?

Det låter ju helknasigt, man vill ju skrämma spelaren "på riktigt" utan några sådana enkla poänger, men det mesta man gör som spelledare är ju att skvallra för spelarna vilken sorts äventyr de spelar. Om jag ber dem sätta sig ner runt ett svart stearinljus och spelar stämningsfull musik i bakgrunden så har jag ju redan "avslöjat handlingen", eller hur? Du kan säkert spela "svarta madonnan" som ett crazyäventyr med galna kommentarer och flams runt spelbordet, precis som "nekropolis" till gamla Mutant säkert kan göras till ett plågsamt skräckinferno om man önskar, jag börjar undra om inte metaskräcken (om den används klokt) faktiskt kan vara en tillgång för skräckspelledaren?

/Rising

Dum dum dummeli dum

 

[Krille]

"Om du VET att du spelar Kult (och känner till vad som brukar hända i det rollspelet) och det i sig får dig som spelare rädd när du annars skulle ha reagerat på andra sätt, är inte det bra?"

Om det hade funkat för mig, ja. Nu gör det ytterst sällan det - jag är väl för luttrad eller nåt. Risken är bra mycket större att jag blir irriterad över att spelledaren bygger hela skräckstämningen på det faktum att man spelar Kult.

Ett sådant tillfälle inträffade i Warhammer Fantasy Roleplay: när månen blev röd skulle staden gå under, hade spelledaren hamrat in i flera dagar. Mycket riktigt - månen blev röd. Syftet var att sporra spelarna och sätta stämning. Resultatet blev det rakt motsatta - som de vidskepliga senmedeltidsmänniskor som våra rollpersoner var så flydde vi från staden. Och där satt spelledaren och lät blicken besviket sjunka och slog ihop äventyret. Meta igen - vi förväntades uppträda som rollspelare och problemlösare, inte som folk i Warhammer-världen. Visst, av hänsyn till kampanjen sket vi i metat, spolade tillbaka och fortsatte äventyra, men spelledaren fick aldrig in samma stämning igen. Han var dock skicklig nog att reparera skadan och stoppa in en kasse action istället för den nu förstörda skräcken som det var tänkt.

"Om jag ber dem sätta sig ner runt ett svart stearinljus och spelar stämningsfull musik i bakgrunden så har jag ju redan "avslöjat handlingen", eller hur?"

Möjligen har du avslöjat genren, men jag förstår din punkt. Problemet är att istället för att ställa in spelarna på att bli skrämda så har jag märkt att de oftare blir bra mycket mer kräsna. "Jaha, det är dags för skräck igen, och standardtrick 1A (den stämningsfulla spelmiljön) är redan på bordet. Undrar vilka andra trick han ska köra med?"

Det är därför jag föredrar att inte köra med sådant parafernalia. Effekten blir så mycket bättre när spelarna inte har den blekaste om vad som kommer att hända dem. Förmodligen var det det som gjorde Shadow-intrigerna så läbbiga i Babylon Project - de var helt enkelt inte förberedda på att episk rymdsåpa plötsligt skulle bli skräck.

"jag börjar undra om inte metaskräcken (om den används klokt) faktiskt kan vara en tillgång för skräckspelledaren?"

Problemet med meta är att den är väldigt svår att använda klokt, eftersom det är så förgjordat genomskinligt. Men visst, lyckas man så är det bara bra, men jag finner det sällan mödan värt, och jag bygger definitivt inte stämningen på meta. Jag kör under förutsättningen att jag är tvungen att bygga upp allt från grunden och att jag inte har hjälp av meta.

- Krille

"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"

 

[Rising]

Jag förstår vad du menar. Mina spelare är vana vid att Kult är ett rent bofferactionspel, så det är väl därför de blir så trippade när jag inte kastar lupiderna på dem direkt i ansiktet. Så hos mig får jag samma effekt med Kult som du har i B5, vi ger spelarna något de inte förväntat sig...

-Kanske har vi kommit på något stort här? Ett nytt sätt för skräckrollspelskonstruktörer att tänka på, när de skriver spel. Att kanske till och med koncentrera sig på de delar som inte direkt framkallar skräck?

Jag gillar inte heller skräckeffekter av matriella ting. Jag blir mest ofokuserad som spelledare med musik i bakgrunden, och att sitta i ett kolsvart rum gör det bara svårt att slå tärningar och liknande. Dessutom blir det så dumt när man måste tända i taket när det blir strid

Men jag brukar ta undan chipsskålar och dylikt när det är skräckrollspel, och dämpad belysning är ett plus. Så till viss del fungerar dessa tricks.

Men jag håller med dig, det är omöjligt att skrämma en spelare som förväntar sig bli skrämd (utom unga spelare på sina första konvent, typ, det brukar bli skiiitbra stämning med sådana).

Kanske ska man aldrig spela skräckrollspel när stämningen, efter några spelsessioner, har... försvunnit?

/Rising

 

[Nemesis_UBBT]

Var nånstans bor ni? Hur gamla är ni? Var spelar ni? Skulle vara kul å veta om man är där nån gång...

 

[Rising]

svar på direkten

Jag är 22. Bor i Stockholm. Söker just nu ett rollspelargäng i trakten...

Jag har min rollspelarkarriär i Strängnäs, från fina föreningen Strengnensis (RIP) -snyft-
Ska försöka dra mig till Unionens lokaler om jag orkar någon gång, om det motsvarar mina förväntningar så är det där du kommer hitta mig ;^D

Var bor du själv?

/Rising

 

[Nemesis_UBBT]

Re: svar på direkten

Ok, det var lite långt bort. Jag själv bor i Falköping, en liten stad mellan vänern och vättern. (Jag hade typ hoppats på Skövde, Mariestad, Borås eller så)

- Nemesis

 

[Seraphim]

Vänta lite nu, jag tror att era resonemang börjar gallopera iväg lite nu.. Jag vet inte riktigt hur ni brukar ha det under era skräckspelkvällar, så jag har inte riktigt någon "grund" att lägga bakom era åsikter. Jag upplever mina skräckkvällar så här;

När vi spelar så har vi nästan alltid fördragna fönster, stearin- eller dimljus och stämningsmusik (oavsett om det är action, skräck, rymdsåpa..) - så argumentet att spelarna "känner igen" skräckäventyren fungerar inte riktigt på vår spelgrupp. Varför man inte skulle tillämpa sig utav stämningsmusik (skapa stämning) och 'mörkläggning' (minska distraktionen) vet jag faktiskt inte, såvida det inte rör sig om en helt oseriös gapflabbsspelkväll...
Vad mig befarar så har jag inga problem med koncentrationen och jag har inte heller upplevt ett behov av att "tända vid strid" heller. Några väl placerade ljus sköter "tärningsbehovet".

"Kanske ska man aldrig spela skräckrollspel när stämningen, efter några spelsessioner, har... försvunnit?"

Jag tror att det kan vara svårt att hålla skräcken vid liv i flera sessioner i följd - en "paus" från temat brukar fungera i vår spelgrupp. Däremot har jag upplevt att en riktigt bra kampanj kan spelas i ett sträck - spelarna sveptes med av stämningen så fort vi tog vid där förra sessionen slutade.. det kallar jag, om inte ren skräck, så i alla fall en skithärlig Stämning (med stort S).

Det jag kan hålla med er om - och som jag tillämpat ganska länge - är att man lättast får en skräckstämning om man inte talar om för spelarna att det är skräck det handlar om. Bäst är det - i min erfarenhet - om man kan börja hela historien med att skapa en annan atmosfär; cyber-punk, space-opera, fantasy eller något annat, för att sedan abrupt eller stämningsfullt glida över till ett renodlat skräckscenario.

En annan sak jag funderar över, angående SL:s "mål"; att skrämma spelarna - kan det räknas som en 'lyckad' spelkväll, om man under äventyrets lopp lyckats skrämma spelarna, men inte skapat en heltäckande stämning? Ska man koncentrera sig på att skapa en skräckstämning eller enskilda skräckmoment eller måste man ha båda två för att kunna kalla det ett skräckäventyr? Blir det 'bara' ett ordinärt scenario med en twist annars?

- [color:red]§eraphim.</font color=red>
När Gud är borta dansar änglarna på knappnålshuvuden.

 

[Rising]

Trodde faktiskt inte någon spelade med så mycket "props", som dämpat ljus och musik och sånt...

Jamenar, man är ju ändå bara ett par lirare runt ett bord, stämningen bygger man ju ändå upp i sitt huvud.

Dessutom, om jag spelade på ett konvent och en spelledare ledde in mig och några andra spelare i ett mörkt rum och spelade filmmusik skulle jag nog garva på mig. Men okej, det verkar ju fungera för dig. Några stearinljus har jag aldrig kört med, dock. Trodde faktiskt ingen gjorde det på riktigt.

"man lättast får en skräckstämning om man inte talar om för spelarna att det är skräck det handlar om. Bäst är det - i min erfarenhet - om man kan börja hela historien med att skapa en annan atmosfär; cyber-punk, space-opera, fantasy eller något annat, för att sedan abrupt eller stämningsfullt glida över till ett renodlat skräckscenario."

Spelar man CoC är det nog ganska svårt att få spelarna tro att man spelar något annat än skräckscenarion, dock. Det där tricket fungerar ju bara om man placerar in skräck i halvskräcksrollspel. Spelleder man på ett konvent kan det vara ganska juste om man berättar i förväg vilken stämning som råder i ens spel. Vill man ha dungeonbashing i DoD och får en ångestmättad vampyrjakt med skräcktema, så kommer man nog inte ha säkert roligt...

Jag tror att det är svårt att skrämma spelarna utan en genomgripande stämning. Jag tror att det är svårt att få spelarna att känna NÅGON sorts känsla om de inte sugs in i scenariots stämning, faktiskt. Men visst har man spelat kampanjer som börjat jätteläskiga för att övergå i ostrukturerat käbbel? Jag tycker sådana spelscenarior i sin helhet är att betrakta som misslyckade.

/Rising

"Jösses, bor du här på forumet?"

"Näe, men det skulle i så fall förklara den där extra hyran jag måste betala en gång i kvartalet..."

 

[Seraphim]

Ang. Props o. dyl.

Jodå, visst har vi grejor;
1 st MD-spelare med LP (vilket innebär att man kan smälla in drygt 380min musik) full med musik från filmer, ljudeffekter och populärmusikslåtar - en skiva per genre. (En MD-spelare är att rekommendera eftersom 1, det blir inget trassel med byte av CD - 2, det är bara låtarna du behöver för kvällen - 3, du kan spela in både CD-ljud, .mp3, .wav, eller nåt helt eget)
1 st Dimljus
2 st kandelabrar med tillhörande stearinljus
1 st spelledarskärm
1 st ritblock för eller med beskrivningar av hus, föremål etc.
X st handouts, varierar beroende på äventyret, fast oftast ett par, tre stycken.
1 st rejäl ljudanläggning
1 st sovande katt att slänga på oförberedda spelare /images/icons/wink.gif

"om jag spelade på ett konvent och en spelledare ledde in mig och några andra spelare i ett mörkt rum och spelade filmmusik skulle jag nog garva på mig."

Ska det tolkas som att du inte har gjort det? De flesta SL på konvent använder faktiskt sådant. Och om de inte är särdeles kassa så garvar man inte.

"Några stearinljus har jag aldrig kört med, dock. Trodde faktiskt ingen gjorde det på riktigt."

Jodå! Och så har vi ju svarta gobelänger längs väggarna, med makabra tavlor av satanister som H.R Geiger!! Och så har vi ett ovalt stenbord vid vilket spelarna sitter och mässar med SVARTA LJUS I HÄNDERNA!! Och ett ALTARE där SL förbereder SATANISTISKA RITER med GETBLOD OCH SPÄDBARN!!!!!
fritt efter den färgsprakande beskrivningen i "De övergivnas armé"

Allvarligt talat; stearinljus och nersläckta rum ger stämning. För mig är rollspel utan mörker och ljus (haha) ungefär lika bra som att försöka skapa en stämning i en film på en bio där ljuset är tänt /images/icons/tongue.gif


"Det där tricket fungerar ju bara om man placerar in skräck i halvskräcksrollspel."

Eller om man kör min favorit; systemlöst. Eller om man skiter i att det är ett fantasyspel och kör "Ravenloft" istället. Eller om man inser att man kan vinkla storyn i Star Wars så att man kan spela skräck där med.
Gör det någon skillnad att spelet "inte är utformat" för det? - Njäe, inte egentligen, även om jag - som konstruktör till ett "skräckrollspel" - inte gärna ser att folk sitter och kör dungeonbashing "med det".


"Jag tror att det är svårt att skrämma spelarna utan en genomgripande stämning. Jag tror att det är svårt att få spelarna att känna NÅGON sorts känsla om de inte sugs in i scenariots stämning, faktiskt."

Jag är nog av en liknande uppfattning. Men är det alltså så att "stämning" är något universiellt påtagligt? Är det något som är lika i alla genrer? I så fall vore det ju ett klart plus om man kunde diskutera hur man bäst skapar stämning och sen tala om hur man bäst "gör skräcken påtaglig". Jag har tagit upp några saker som jag tycker skapar stämning i de flesta situationer (även om vi sällan spelar "DoD"-spel eller Gnuttarna: the Vengance...)

"Men visst har man spelat kampanjer som börjat jätteläskiga för att övergå i ostrukturerat käbbel?"

Det där är också något jag har svårt att förstå. Att folk kan sitta och käbbla när det är "rollspelsdax"... Visst har vi våra oseriösa stunder vi med, men det rör sig mest om att folk blir trötta och börjar skämta en massa. Det enda i käbbelväg jag har sett inom rollspel var när vi var "gröna" och några personer i gruppen tyckte att det var asviktigt att reglerna följdes till punkt och pricka. De kunde sitta och gräma sig över att SL "gjorde fel" eller tom slå upp i sina egna upplagor utav spelet, för att avgöra om SL "hade rätt" att göra si eller så. /images/icons/tongue.gif
Lyckligtvis varade den perioden inte så länge..

- §eraphim.

 

[Rising]

Nej, jag är ingen van konventsdeltagare, och dessutom är jag aldrig spelare egentligen, utan enbart spelledare. Så risken för att råka ut för "mörka rum-spelledare på konvent" är väl tämligen liten till att börja med.

Jag är en sån rollspelsstofil att jag tycker att man "fuskar" lite, om man använder props och handouts. Eller nej, givetvis inte "fuskar", men för mig är rollspelshobbyn till stor del en form av nostalgi. Och att sitta runt köksbordet med pizzakartonger och godis och en massa colaflaskor är liksom religion för mig. Det blir så "proffsigt" (usch) med snygga candelabrar och liknande. Jag vill ha det provisoriskt, det är något rebelliskt över det! (Yeah? Chez Guevara goes to Trakorien, då eller?) ;^D

Men det är lite intressant det där med hur olika man får skrämmas beroende på om man spelar efter ett skräcksystem (Kult, CoC)/ actionsystem (DoD, framtidsrollspel) eller systemlöst. Man får använda sig av olika "trix", helt enkelt. En fördel med att trots allt SPELA ett skräcksystem är att man har en massa förväntningar och "stämningar" gratis. -Bara jag börjar tänka på hur den träliga filosofiska skolan "gnosticism" kunde utvecklas till ett hejdundrande skräckrollspel som Kult, så börjar jag nästan darra och kallsvettas...

Men det är svårt det där med stämning. Det handlar nog om samma saker som man kan känna efter ett tag när man försöker skriva en bok. I början får man själv som författare hitta på och välja alla orden, men efter ett tag så känner man instinktivt på sig vad karaktärerna ska säga, vad som kommer hända och hur de kommer reagera. "Boken börjar skriva sig själv", lixom. När rollspelet börjar spela sig själv, då vet man att man har hamnat på en bra stämning. Men hur det i praktiken går till, det vet jag inte.

Är det någon som vet?

/Rising

"Live and don't learn, that's us!" -Hobbes

 

[Nemesis_UBBT]

Re: Dålig skräck - kan leda till sömnlöshet?

"Jösses, bor du här på forumet?"

"Näe, men det skulle i så fall förklara den där extra hyran jag måste betala en gång i kvartalet..."

Något jag ofta har undrat över. Bor Rising och dom andra här på forumet? Jag skrev lite grejer, och genast var Rising och Krille där och svarade. Nästa dag upptäckte jag att dom flesta hade varit uppe hela natten och debatterat.
Kanske skulle ta och väcka Napoleon, så att han kan sitta uppe åt mig... (djävulskt skratt här)

- Nemesis

 

[Rising]

Re: Dålig skräck - kan leda till sömnlöshet?

Jag gick ju och la mig tidigt i går? ;^D

Nä, skämt åsido, nu har jag precis vaknat, vi har väl lite olika dygnsrytm helt enkelt.

/Rising

 

[Krille]

Mett på 'schlätta

"Jag själv bor i Falköping, en liten stad mellan vänern och vättern. (Jag hade typ hoppats på Skövde, Mariestad, Borås eller så)"

...men jag bor ju i Skövde! /images/icons/wink.gif

Skövde University Gaming Society har spelkväll i Peach Pit, Norra Trängallén Nåtnummer (studentbostäderna norr om Högskolan) varje tisdag kl. 18, och jag är där i mån av tid och hälsa.

- Krille

"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"

 

[Nemesis_UBBT]

Re: Mett på 'schlätta

Oj jäklar, jag som trodde att alla bodde i stockholm eller göteborg.

Västgöten som löser korsord.
- Hmm... djur på två bokschtäver. Inte koa och inte soa, kan de va ena ap?

 

[Rickard]

Om du spelar skräckäventyr och skrämmer spelarna så har du lyckats oavsett hur du gör det IMHO. Men varför inte avslöja att man ska spela skräck? Bara det sätter spelarna i en stämning för IMHO, vill inte spelarna bli skrämda spelar det (nog) ingen roll hur bra SL:n är. Denne kan inte skrämma spelarna.. Om då inte en förälder kommer upp bakom och skrämmer dem (har hänt, blev en minnesvärd händelse).

Om vi ska spela skräck slänger jag på en stämningsCD och har aningen dämpat ljus. Ett äventyr så hade jag det helt nersläckt förutom en SLlampa bakom SLskärmen (skräckfilmsljussättning) och spelarna fick varsitt värmeljus för att lysa upp rollformuläret.
Ljuset motsvarade deras RP:s livslåga (nåt som jag inte berättade) och så i slutet fick alla spelare förutom en blåsa ut sitt ljus. Den siste spelaren satt där med sitt värmeljus, ensam i mörkret, medan jag spelade upp händelsen där alla RP:na blev separerade i var sitt rum och dödade.
*läser igenom sitt inlägg igen och ställer sig frågan:* Och vad har det här med inläggen att göra... Ingenting! /images/icons/smile.gif

/[color:green]Han</font color=green> som kom av sig lite

 

[Rising]

Fast det går ju också att spela ett neutralt rollspel som Mutant och bara plötsligt langa in en massa skräckstämning för att slå undan fötterna på dem. Det fungerar väldigt bra.

Men i regel resonerar jag som du, det är rätt okej att berätta att det ska bli skräckäventyr så spelarna kan flamsa av sig innan man börjar spela.

Tricket med värmeljusen var ku(s)ligt. Trist för den spelare som råkat nysa i början och därmed släckt ut sitt ljus på direkten. ;^D

/Rising

Trodde ingen annan var vaken är... fniss... läs om mitt senaste projekt på rollspelsmakare!

 

[Nemesis_UBBT]

Skit i det. Alla historier om minnesvärda spelkvällar är välkomna. Jag har tyvärr ingen än...

 

[Rickard]

"<EM>Trist för den spelare som råkat nysa i början och därmed släckt ut sitt ljus på direkten.</EM>"
Den <EM>var</EM> en kille som välte sitt värmeljus genom att sätta handen i det. Eg. borde han dött men det hade tagit hela stämningen från slutet. Jag skulle eg. gett ett minus för det men den killen klumpar sig alltid och har sönder saker (inkl. han själv).

/[color:green]Han</font color=green> som spelade det hela som ett drömscenario