Rising
Vila i frid
Det här slog mig i min senaste diskussion med Krille. Jag målade upp ett tänkbart skräckscenario, lite med vänsterhanden, och fick då en rejäl avhyvling om att det var det korkaste han sett och att mina spelare betedde sig som idioter och så vidare.
Jag kan hålla med om att det kanske inte var det läskigaste som någonsin kommit ur mitt huvud, jag tog ju bara och hittade på en lämplig förutsättning för hur jag VERKLIGEN ville skrämma mina spelare, men plötsligt kom jag på något:
Om dina spelare BLIR rädda, har du lyckats då? Oavsett hur?
-Det låter kanske som en dum fråga, men titta på den igen! Är det allt som gäller? Oavsett hur spelarna väljer att agera ut sin skräck, oavsett hur korkad din spelintrig är, räcker det med att dina spelar blir skraja?
Krille protesterade nämligen mot att mina spelare (i mitt helt fabricerade skräckexempel) flydde från en brottsplats, när de i själva verket borde bli paralyserade eller kräkas, för att sedan larma polisen. Vilket förstås är mycket troligare alternativ. (I vart fall om vi inte vet vad rollpersonerna råkat ut för tidigare)
Okej, exemplet var lite väl skruvat, men jag kan mycket enkelt peka på konkreta spelexempel där mina spelares rollpersoner betett sig helskumt och inte ett dugg verklighetstroget, men där ändå spelarna varit skitskraja.
Då är frågan, har jag ändå lyckats?
Jag menar att det är så. Det viktiga är inte att få snygga och läskiga rollspelskrönikor, utan att själva stämningen för spelarna runt bordet är det viktiga.
/Rising
Jag kan hålla med om att det kanske inte var det läskigaste som någonsin kommit ur mitt huvud, jag tog ju bara och hittade på en lämplig förutsättning för hur jag VERKLIGEN ville skrämma mina spelare, men plötsligt kom jag på något:
Om dina spelare BLIR rädda, har du lyckats då? Oavsett hur?
-Det låter kanske som en dum fråga, men titta på den igen! Är det allt som gäller? Oavsett hur spelarna väljer att agera ut sin skräck, oavsett hur korkad din spelintrig är, räcker det med att dina spelar blir skraja?
Krille protesterade nämligen mot att mina spelare (i mitt helt fabricerade skräckexempel) flydde från en brottsplats, när de i själva verket borde bli paralyserade eller kräkas, för att sedan larma polisen. Vilket förstås är mycket troligare alternativ. (I vart fall om vi inte vet vad rollpersonerna råkat ut för tidigare)
Okej, exemplet var lite väl skruvat, men jag kan mycket enkelt peka på konkreta spelexempel där mina spelares rollpersoner betett sig helskumt och inte ett dugg verklighetstroget, men där ändå spelarna varit skitskraja.
Då är frågan, har jag ändå lyckats?
Jag menar att det är så. Det viktiga är inte att få snygga och läskiga rollspelskrönikor, utan att själva stämningen för spelarna runt bordet är det viktiga.
/Rising