Doktor Laser
Warrior
- Joined
- 9 Feb 2015
- Messages
- 317
Andra året i rad med annandagsrollspel med vilda västern-nördarna i saloonen - en gång till så blir det en riktig tradition!
Den här gången slapp jag spelleda, istället blev det PoisonousPete som höll i taktpinnen när jag och brorsan fick kämpa oss igenom Cray Canyon Coldsnap. För enkelhets skull använde vi De Fördömda som regelsystem (mycket elegant!) och allt slutade som alla dylika äventyr brukar sluta.
Men först, lite dramatis personae!
Storebror gestaltade William ... Något i efternamn. Jag har redan glömt. Eldvatten var inblandat och jag sa mest Will ändå. En föga respektabel lurendrejare och kvacksalvare.
Själv iklädde jag mig rollen som Barnabus McTaint, den minst tvättade guldgrävaren den här sidan Mississippi.
Nog med inledning, in i skiten bara!
I egenskap av "lojala" affärskompanjoner tar vi tåget över The Rockies för att ta en inmutning i Kalifornien i besittning. Rökvagnen bolmar, dyrwhiskyn flödar och julstämningen är på topp på tåget.
Kring läggdags ljuder ett skott genom tåget, och då konduktören gör misstaget att tro att herrarna William och Barnabus besitter egenskaper som mod och våldskapital ser han snabbt till att tvångsrekrytera våra hjältar för att reda upp saken.
Sagt och gjort. Med konduktören i täten äntrar vi nästa vagn, som är helt nedsläckt, och finner en rå, dumt flinande beväpnad sälle ståendes över två livlösa kroppar. Barnabus agerar snabbt och slänger sig i skydd i en kupé, och konduktören följer vederbörandes exempel, vilket lämnar den handlingskraftige William ensam i vagnskorridoren. Den råe ställen skjuter, William panikskjuter, Barnabus överväger att komma med uppmuntrande tillrop, ingen dör och järnvägsbolaget kommer att behöva engagera sitt försäkringsbolag. Summa summarum så kommer den misstänkte undan när han löper längre bak i tåget. Inte alls för att vi stannade upp för att plundra-jag menar undersöka de döda kropparna. Tids nog tar vi upp jakten, som tropetroget leder upp på taket. Barnabus tvingas ta sig upp, finner den flyende busen, och som en väl inövad back-shooter sätter han ett skott i ryggen på skurken, som trillar av tåget och försvinner i mörkret. Problemet löst, äventyret över. ... Eller?
Näe, grundliga som vi är så stänger vi in oss i vår kupé, efter att Barnabus utnyttjat sin nyfunna hjältestatus för att få lagom mängder bjudsprit, och skickar efter den mordiske resenärens packning för att söka en anledning till skjutningen. Den visar sig innehålla någon sorts, och jag citerar Barnabus själv, "hednisk jävla skulptur". Mer kulturellt finkänsliga skulle nog kalla det ett uramerikanskt kulturföremål. Konduktören svamlar något om att personalen brukar få mardrömmar om något som är instängt i berget, men Barnabus tar tillfället i akt att berätta allt han vet om indianska spökhistorier och kannibaler i Klippiga Bergen. William blir än mer inställd på att barrikadera kupén och arrangera vaktskift under natten.
Under Barnabus vakt hörs ett kvinnoskrik eka. Efter en del uppståndelse och tolkhjälp från en journalist utan själbevarelsedrift visar det sig att en tysk dam från pöbelvagnen som bara pratar obegriplig rotvälska blivit bestulen på sitt spädbarn under natten. I egenskap av självutnämnda tågdetektiver tar vi upp jakten, och finner inget annat än blodspår. Eller ja, vi konstaterar att det finns en jävla massa dynamit i godsvagnen, men det hör inte hit. Än.
Nu börjar det bli obehagligt på riktigt. Mitt i all tragedi visar det sig att flera passagerare står och dumflinar och muttrar om att någon sorts fader ska komma åter. Efter en högst vetenskaplig undersökning involverande utskällningar, örfilar och andra läkarmetoder från 1800-talet, konstaterar vi att de flinar apatiskt vad man än gör med dem. McTaint föreslår att alla dumflinande jävlar ska låsas in i godsvagnen, men möter motstånd från sin kompanjon, anhöriga och alla med lite vett kvar.
Det slutar med att vi tar med oss den nu barnarövade modern och låser in oss i vår kupé med skjutjärnen i högsta hugg för att hålla åtminstone någon säker resten av resan. Bergsäker plan. Tills tåget grisnitar mitt i en tunnel och alla lyktor slocknar.
Som de enda karaktärerna i storyn med agens bestämmer vi oss för att ta oss till tåget för att se vad som hänt. Eldaren och lokföraren visar sig försöka få igång åbäket, men kan inte förklara varför tåget stannat. Vi beger oss längre bakåt och till vår fasa finner vi att vagnen där morden skedde har täckts av flera centimeter is. Skiten måste bort om vi ska kunna fortsätta. Barnabus förvarar ju grävverktyg i godsvagnen, så han tar med sig återstående vettiga järnvägsanställda för att hämta dem och sätta igång med arbetet. Då ballar det ur på riktigt.
Ut ur vagnarna väller dumflinande passagerare och tåganställda, inklusive konduktören, som inte svarar på rationell kommunikation så som panikvrål eller varningsskott. När de bildar flumcirkel runt någon, som visar sig vara karln Barnabus sköt av tåget, och börjar sjunga, bestämmer sig William och Barnabus för att nu är det nog. Desperat klättrar vi upp på tåget, tokspringer mot godsvagnen, bryter oss in med hjälp av Williams hagelgevär (som han bara väntat på ett tillfälle att få använda) och hämtar så mycket dynamit vi kan bära.
På väg tillbaka föser vi med så många av de sansade passagerarna vi kan till personalvagnen längst fram, kopplar loss övriga vagnar, och till ljudet av ett stigande sjungande från de vansinniga, dumflinande tunnelsjungarna apterar vi dynamiten och tänder på. Som tur var har lokföraren lyckats få ingång loket. Med andan i halsen rullar vi iväg, ut ur tunneln, när dynamiten exploderar och sisådär hälften av passagerarlistan begravs under tonvis med sten. Men det är järnvägsbolagets problem. Vi har överlevt, något har återförseglats i berget. Världen är säker ett tag till. Tills tunneln grävs upp igen.
Kort och koncist! Har nog aldrig tagit mig igenom ett scenario så snabbt, men jag höll tillbaka min impuls att ställa till med skit för sakens skull. Brorsan var sedvanligt problemfokuserad och har fortfarande inte tappat sugen på rollspel, så det är ju positivt. Nästa år det tydligen min tur att spelleda igen. Fan.
Spelledar'n och undertecknad i den fysiskt möjligt värsta vinkel jag någonsin fotograferats i.
Den här gången slapp jag spelleda, istället blev det PoisonousPete som höll i taktpinnen när jag och brorsan fick kämpa oss igenom Cray Canyon Coldsnap. För enkelhets skull använde vi De Fördömda som regelsystem (mycket elegant!) och allt slutade som alla dylika äventyr brukar sluta.
Men först, lite dramatis personae!
Storebror gestaltade William ... Något i efternamn. Jag har redan glömt. Eldvatten var inblandat och jag sa mest Will ändå. En föga respektabel lurendrejare och kvacksalvare.
Själv iklädde jag mig rollen som Barnabus McTaint, den minst tvättade guldgrävaren den här sidan Mississippi.
Nog med inledning, in i skiten bara!
I egenskap av "lojala" affärskompanjoner tar vi tåget över The Rockies för att ta en inmutning i Kalifornien i besittning. Rökvagnen bolmar, dyrwhiskyn flödar och julstämningen är på topp på tåget.
Kring läggdags ljuder ett skott genom tåget, och då konduktören gör misstaget att tro att herrarna William och Barnabus besitter egenskaper som mod och våldskapital ser han snabbt till att tvångsrekrytera våra hjältar för att reda upp saken.
Sagt och gjort. Med konduktören i täten äntrar vi nästa vagn, som är helt nedsläckt, och finner en rå, dumt flinande beväpnad sälle ståendes över två livlösa kroppar. Barnabus agerar snabbt och slänger sig i skydd i en kupé, och konduktören följer vederbörandes exempel, vilket lämnar den handlingskraftige William ensam i vagnskorridoren. Den råe ställen skjuter, William panikskjuter, Barnabus överväger att komma med uppmuntrande tillrop, ingen dör och järnvägsbolaget kommer att behöva engagera sitt försäkringsbolag. Summa summarum så kommer den misstänkte undan när han löper längre bak i tåget. Inte alls för att vi stannade upp för att plundra-jag menar undersöka de döda kropparna. Tids nog tar vi upp jakten, som tropetroget leder upp på taket. Barnabus tvingas ta sig upp, finner den flyende busen, och som en väl inövad back-shooter sätter han ett skott i ryggen på skurken, som trillar av tåget och försvinner i mörkret. Problemet löst, äventyret över. ... Eller?
Näe, grundliga som vi är så stänger vi in oss i vår kupé, efter att Barnabus utnyttjat sin nyfunna hjältestatus för att få lagom mängder bjudsprit, och skickar efter den mordiske resenärens packning för att söka en anledning till skjutningen. Den visar sig innehålla någon sorts, och jag citerar Barnabus själv, "hednisk jävla skulptur". Mer kulturellt finkänsliga skulle nog kalla det ett uramerikanskt kulturföremål. Konduktören svamlar något om att personalen brukar få mardrömmar om något som är instängt i berget, men Barnabus tar tillfället i akt att berätta allt han vet om indianska spökhistorier och kannibaler i Klippiga Bergen. William blir än mer inställd på att barrikadera kupén och arrangera vaktskift under natten.
Under Barnabus vakt hörs ett kvinnoskrik eka. Efter en del uppståndelse och tolkhjälp från en journalist utan själbevarelsedrift visar det sig att en tysk dam från pöbelvagnen som bara pratar obegriplig rotvälska blivit bestulen på sitt spädbarn under natten. I egenskap av självutnämnda tågdetektiver tar vi upp jakten, och finner inget annat än blodspår. Eller ja, vi konstaterar att det finns en jävla massa dynamit i godsvagnen, men det hör inte hit. Än.
Nu börjar det bli obehagligt på riktigt. Mitt i all tragedi visar det sig att flera passagerare står och dumflinar och muttrar om att någon sorts fader ska komma åter. Efter en högst vetenskaplig undersökning involverande utskällningar, örfilar och andra läkarmetoder från 1800-talet, konstaterar vi att de flinar apatiskt vad man än gör med dem. McTaint föreslår att alla dumflinande jävlar ska låsas in i godsvagnen, men möter motstånd från sin kompanjon, anhöriga och alla med lite vett kvar.
Det slutar med att vi tar med oss den nu barnarövade modern och låser in oss i vår kupé med skjutjärnen i högsta hugg för att hålla åtminstone någon säker resten av resan. Bergsäker plan. Tills tåget grisnitar mitt i en tunnel och alla lyktor slocknar.
Som de enda karaktärerna i storyn med agens bestämmer vi oss för att ta oss till tåget för att se vad som hänt. Eldaren och lokföraren visar sig försöka få igång åbäket, men kan inte förklara varför tåget stannat. Vi beger oss längre bakåt och till vår fasa finner vi att vagnen där morden skedde har täckts av flera centimeter is. Skiten måste bort om vi ska kunna fortsätta. Barnabus förvarar ju grävverktyg i godsvagnen, så han tar med sig återstående vettiga järnvägsanställda för att hämta dem och sätta igång med arbetet. Då ballar det ur på riktigt.
Ut ur vagnarna väller dumflinande passagerare och tåganställda, inklusive konduktören, som inte svarar på rationell kommunikation så som panikvrål eller varningsskott. När de bildar flumcirkel runt någon, som visar sig vara karln Barnabus sköt av tåget, och börjar sjunga, bestämmer sig William och Barnabus för att nu är det nog. Desperat klättrar vi upp på tåget, tokspringer mot godsvagnen, bryter oss in med hjälp av Williams hagelgevär (som han bara väntat på ett tillfälle att få använda) och hämtar så mycket dynamit vi kan bära.
På väg tillbaka föser vi med så många av de sansade passagerarna vi kan till personalvagnen längst fram, kopplar loss övriga vagnar, och till ljudet av ett stigande sjungande från de vansinniga, dumflinande tunnelsjungarna apterar vi dynamiten och tänder på. Som tur var har lokföraren lyckats få ingång loket. Med andan i halsen rullar vi iväg, ut ur tunneln, när dynamiten exploderar och sisådär hälften av passagerarlistan begravs under tonvis med sten. Men det är järnvägsbolagets problem. Vi har överlevt, något har återförseglats i berget. Världen är säker ett tag till. Tills tunneln grävs upp igen.
Kort och koncist! Har nog aldrig tagit mig igenom ett scenario så snabbt, men jag höll tillbaka min impuls att ställa till med skit för sakens skull. Brorsan var sedvanligt problemfokuserad och har fortfarande inte tappat sugen på rollspel, så det är ju positivt. Nästa år det tydligen min tur att spelleda igen. Fan.
Spelledar'n och undertecknad i den fysiskt möjligt värsta vinkel jag någonsin fotograferats i.
Last edited:
